Svensk alkoholpolitik är unik i världen. Till och med långt efter att den sovjetiska vandringsostens saga blivit all, kämpar Sverige med näbbar och klor mot allt som riskerar att underminera alkoholmonopolets ställning. Även om det handlar om att sila mygg och svälja elefanter.
De svenska storbryggerierna tillåts prisdumpa sina redan extremt billiga öl ytterligare, så länge svenskarna sätter sig i bil och åker precis över den tyska gränsen för att handla dem där. Men när nu gårdsförsäljning av hantverksproducerade drycker ska tillåtas från och med den 1 juni, är det med så mycket restriktioner, krav och byråkratiska hinder att till och med de mest hårdnackade DDR-nostalgikerna får något drömskt i blicken.
Det här kommer nämligen inte fungera alls, förutom möjligtvis för några få bryggerier på extremt turistfrekventerade idyller kring Sveriges kuster. Tänk Smögen.
Det finns inga incitament för att stötta lokala och närproducerade produkter återkommande.
Det är kommunerna som ska godkänna hantverksproducenter av destillerade alkoholprodukters ansökan om att få idka gårdsförsäljning. Men tittar vi på ölbryggerier, får bara de som producerar under 400 000 liter öl per år (under 10% abv) ansöka om att bedriva verksamheten.
Stockholms Stad har redan gått ut med att gårdsförsäljning inte kommer att tillåtas på söndagar, eftersom Systembolaget håller stängt då. Gårdsförsäljningen tillåts alltså på lördagar och fredagar, men kanske bara fram till 19:00 respektive 13:00. Det är lite oklart, som mycket annat är så här några veckor innan lagen träder i kraft. Men annars går det ju bra på vardagarna, då de flesta vuxna svenskar absolut inte befinner sig på arbetet eller på någon utbildning. En kvalificerad gissning är att Stockholms tolkning blir ett rättesnöre även för mindre kommuner med färre handläggare.
De här små bryggerierna, ofta drivna av entusiaster med hjälp av ideella krafter, måste också – för att få lov att sälja högst tre liter öl som vuxna människor tar med sig hem och dricka – anordna ”en kunskapshöjande aktivitet” på 30 minuter (enligt Folkhälsomyndigheten 9 maj) varav en kvart ska ägnas åt alkoholens skadeverkningar, samt guida besökarna runt i bryggeriet. Det här måste göras av en levande person och får inte ske på film, genom ett inspelat ljudspår, genom en broschyr eller en app. Samma procedur måste ske varje gång en besökare vill köpa med sig ett sexpack öl – eller mindre. Hur det här ska hinnas med av befintlig personal eller hur guiderna ska kunna avlönas vet ingen.
Varför görs allt så här krångligt då? Förmodligen därför att vi svenskar har blivit indoktrinerade i att Systembolagsmodellen är något som skapar avundsjuka i resten av världen med sitt oerhört kvalitativa utbud – och, förstås, att starka krafter i samhällets politiska (och religiösa topp) i decennier varit överens om att alkohol är fullständigt livsfarligt.
Missförstå mig rätt: Alkoholens skadeverkningar är stora och varje dag misshandlas, skadas, dödas och dör människor till följd av missbruk av alkohol.
Men att tro att just gårdsförsäljning skulle spä på de negativa effekterna av alkohol utgör ett gigantiskt tankefel. Systembolaget efterfrågar i stora offerter billig öl, och marknadsför konsumtionsfrämjande bag-in-box-viner och till och med alkoholhaltig ”isglass”. Medan hantverksproducenterna värnar om ölet i första hand som en kulturdryck att njuta med måtta och inte ett medel för redlöst supande. Svensk alkoholpolitik består till stor del i att sila mygg och svälja elefanter.
Vuxna människor som idag kan köpa en starköl för under tio kronor på Systembolaget, med billigare literpris än bubbelvatten i samma förpackningsstorlek, kommer inte plötsligt att bli alkoholister bara för att det går att köpa mångdubbelt dyrare men också, tycker jag och många med mig, mångdubbelt godare öl, på ett litet lokalt bryggeri i stället för i en affär med en grön skylt utanför.
