Ni vet hur det är när man scrollar på sin mobil… plötsligt dyker det upp en så kallad reel, ett kort klipp, där (oftast) en ung man intervjuar någon på gatan. ”Intervjuar” kanske är att ta i. Han ställer frågor. Oftast brukar det vara förströelse, eller innehåll som med fog kan beskyllas för att leda till hjärnröta.
Den här gången ställer den unge mannen en fråga till en kvinna i 75-årsåldern på gatan någonstans i Storbritannien:
”Vad är det första du skulle göra om du var i 20-årsåldern igen?”, frågar han.
Kvinnan har glasögonen tankspritt uppsatta i pannan och plirar mot den betydligt yngre mannen.
”Gå till puben”, svarar hon.
Där och då tänker jag att jag borde scrolla vidare. Det är uppenbart att det hela är ett skämt. Hon har inte tagit en oseriös fråga på allvar och allt kommer mynna ut i alkoholromantiskt trams, tänker jag.
”Puben!? Varför är puben det första du tänker på?”, frågar killen.
Och det är nu det blir intressant.
Kvinnan börjar tala om sammanhållningen (the community), om lokalen som hela lokalsamhället möttes på i stort sett varje kväll. Här möttes föräldrar, grannar och vänner efter långa arbetsdagar för att dela sina problem och strävanden (worries and aspirations). ”Det var fantastiskt”, säger kvinnan och tystnar någon sekund innan hon tar ny sats.
”Problemet idag är att unga inte har den där samhörigheten (that community thing)”. ”Vi levde våra liv framför varandra. Du kom in och kunde haft en hemsk dag, eller du kunde gräla med din man på puben. Vi tog hand om varandra. Vi hittade stöd i varandra och hjälptes åt.”
Kvinnan berättar att klientelet på puben bestod av människor med alla möjliga yrken; advokater och läkare, lärare, hamnarbetare och gruvarbetare. Olika perspektiv. Olika lärdomar.
Sammanhållning, samhörighet, gemenskap. Saker vi i Sverige, och kanske särskilt i Torslanda, är rätt usla på. Jo, jag vet… föreningslivet och idrotten, och förstås kyrkan. Men vi talar om något betydligt mer otvunget här. Ingen cafébemanning, fixardag eller nattvard och trosbekännelse. Bara att få känna sig som en vuxen människa bland andra vuxna människor.
Med risk att låta helt osvensk, och kanske dra hela nykterhetsrörelsens samlade agg över mig, vill jag avsluta med något som den brittiske komikern Jimmy Carr nyligen sa:
”Hälsoriskerna med att dricka alkohol är ingenting jämfört med risken för social isolering. Pubar har visat sig vara bra för människors psykiska hälsa i 200 år.”
För den som undrar vilket ställe den äldre damen pratade om, så var det Colpitts Hotel i Durham, en stad i nordöstra England med ungefär lika stort invånarantal som Torslanda och Öckerö kommun tillsammans.
