Den 27:e vetenskapsfestivalen i Göteborg pågår för fullt. Invigningsceremonin innehöll en föreläsning om psykologin bakom konspirationsteorier. För Tidningens skribent innebar det en bergochdalbana mellan förtvivlan och hopp.
I veckan invigdes Vetenskapsfestivalen i Göteborg. För allmänheten pågår den till 23 april, men för skolor till 28 april.
I tisdags kväll besökte jag invigningsceremonin. Anledningen var ett föredrag med professorn i socialpsykologi Karen Douglas från University of Kent, samt en efterföljande paneldiskussion med Karen Douglas, journalisten och författaren Jack Werner och doktorn i medicinsk epidemiologi Emma Frans.
Ämnet för föreläsningen och diskussionen var konspirationsteorier, eller närmare bestämt, psykologin bakom konspirationsteorier.
Mitt förhållande till konspirationsteorier är att de får mig att må dåligt. Ändå kan jag inte sluta att fascineras av dem och dess följare. Massor av gånger har jag sagt att jag ska sluta läsa om dem, lyssna på poddar om dem och se på dokumentärer om dem. Ändå sitter jag där. I stora salen på Gothenburg Film Studios för att lyssna på forskning om konspirationsteorier i ett par timmar.
Kvällen börjar, som det brukar heta på engelska, ”on brand” när kvällens konferencier talar om att det inte kommer att finnas tid att ta emot frågor från publiken. En häcklare längre fram i salongen uttrycker då högljutt sitt missnöje med det här. Från min position i salen går det inte att uppfatta exakt vilka ord han använder, men det framgår att han inte alls är nöjd med att inte få debattera med forskarna på scenen.
Karen Douglas inleder sitt anförande efter att ha frågat den upprörda mannen om det är okej att hon gör det.
Hennes föreläsning finns att streama online på vetenskapsfestivalens hemsida och den innehöll inga direkta braskande nyheter för den som är hyfsat uppsjungen kring forskningen om konspirationsteorier, även om den var oantastlig som en introduktion till varför människor faller för dylika teorier.
Direkt efter att Karen Douglas avslutat sitt föredrag tar mannen längre fram i salen till orda igen. Den här gången kan jag uttolka ord som ”bullshit” och ”without any scientic proof” innan han leds ut ur salen av några väktare.
Kanske var den största lärdomen för mig personligen under kvällen att konspirationsteorier inte bara gör mig nedstämd och pessimistisk över mänsklighetens framtid. Forskningen visar nämligen att även de som följer olika konspirationsteorier inte bara blir mer och mer misstroende mot omvärlden, utan även att de får dem att ha svårare att ha relationer till och med andra människor – även på ett romantiskt plan.
Några som till skillnad mot mig inte ser framtiden helt i svart när det kommer till konspirationsteoriernas utbredning var Jack Werner och Emma Frans under den efterföljande paneldiskussionen. När de diskuterade sociala mediers inverkan på enkelheten med vilken missinformation och konspirationsteorier numera sprids, menade Emma Frans att vi just nu befinner oss i ”digitaliseringens pubertet”, det vill säga en stökig period för många, men som förhoppningsvis ersätts av en mer utbredd digital mognad.
När jag vandrade ut i den vackra vårkvällen var det svårt att inte känna åtminstone ett uns av framtidshopp i luften, även för en gammal torrboll som jag.
På den blå himlen syntes flygplanens kvardröjande kondensstrimmor i sicksack-mönster där ovan Karlatornet och Ramberget.
On brand, tänkte jag.
