Tv-producenten Dag Stålsjös historieprogram fick svenska folket att bänka sig framför apparaterna. Och i nutid drar historieprofessorn Dick Harrison stora åhörarskara när han åker landet runt och föreläser för allmänheten. Ändå undrar jag om ämnet historia inte är mer levande i en del andra länder.
17 år gammal reste jag och några kompisar till några länder i en gammal folkvagnsbuss. Bland annat åkte vi runt den franska periferin i söder, väst och i norr. Då blev jag bekant med några franska lärare som jag haft kontakt med genom åren – Jean-Michelle från Le Mans och Giselle från Caen. Tack vare honom har jag fått uppleva det berömda 24-timmarsloppet för bilar flera gånger och tack vare henne har jag fått se mycket av kanalkusten. Vid ett tillfälle skulle jag besöka Giselle. Hon arbetade som grundskolelärare i en liten ort i norra Frankrike. När jag kom fram till hennes arbetsplats la jag märke till att barnen på skolgården var blonda, rödhåriga och mörkhåriga. Det vill säga: det såg ut som på vilken svensk skolgård som helst vid den tiden. Jag tänkte inte så mycket på det då, men när jag kom in på skolkontoret och skulle fråga efter min bekant undrade kvinnan på expeditionen var jag kom ifrån.
– Jag är svensk, sa jag.
– Åh! Jag som alltid har längtat hem, var det första hon sa.
I samma stund insåg jag att jag befann mig i nordmännens tidigare rike, Normandie, och detta fick Genevieve Birette, som damen på kontoret hette, att längta norrut. Ännu i dag skvallrar alltså barnens hårfärg att här har gener blandats någon gång i förgången tid.
Saken är den att vikingarna använde Frankrikes floder för att angripa det stora riket. Särskilt längs floden Seine kunde de nå rika städer som Rouen och Paris. Paris låg på ön Île de la Cité, där fyra floder möttes och blev därför ett naturligt handelscentrum. Den rika staden anfölls därför upprepade gånger – minst fyra sådana är kända – av vikingar på 800-talet. Olika tidigare frankerkungar hade lagt stora pengar på befästningar runt ön men kung Karl den enfaldige ansåg att detta inte räckte, utan han bestämde sig för en ny strategi. Han slöt ett fördrag med vikingarnas mäktigaste krigare, Rollo. Kungen erbjöd honom land mot fred. Vikingarna skulle alltså hålla andra nordbor borta från floden Seine och därmed Paris. Grevskapet fick namnet Normandie efter det frankiska namnet på vikingarna, normander. Karl den enfaldige (Charles le Simple) var inte dum, epitetet ska utläsas den enkle eller den ärlige. Fördraget som slöts år 911 stipulerade att Rollo skulle äga landet och föra det vidare till sina ättlingar från generation till generation för all framtid. Rollo och hans efterkommande expanderade området så till slut blev Normandie en stormakt. Och det sägs att det än idag finns spår av skandinaviska språk kvar i området. Ord som dal, hög och segel, heter där dale, houge och siegle.
För ett antal år sedan arrangerade jag ett veteranbilsrally. Färden gick runt omkring Sotenäshalvön. Med på utflykten var människor i olika åldrar, från relativt unga till äldre. De allra flesta av rallydeltagarna var från närområdet.
Vi stannade till på olika platser, där olika guider berättade om just det ställets historia. När vi kom till Hovenäset stannade vi till och tittade på minnesstenen över den lokala fylkeskungen Tryggve Olavsson – en sten som ingen hade sett eller hört talas om trots att den står helt synlig uppe på ett berg.
Varvid en norsk dam som ingick i sällskapet glatt och förvånat utropade:
– Var det härifrån han kom! Jag som alltid har undrat sååå.
I Norge har man tydligen bättre koll på Bohusläns historia än bohusläningarna själva.
