Det finns många myter förknippade med Rolls-Royce. En sådan är att deras bilar inte går sönder. Det gör de definitivt – även om de tål mer än de flesta – och då blir det oftast dyrt. Riktigt dyrt! Men när bilen fungerar svävar ägaren på moln. Himmel eller helvete i en och samma bil således.
En annan myt säger att fabriken inte uppger hur många hästar motorn är på. Den uppgiften stämmer! I registreringsbeviset står under rubriken motoreffekt: Okänt
Fast Rolls-entusiaster föredrar att säga: Tillräckligt!
Hur är det att som vanlig människa äga ock köra en extremt dyr och exklusiv lyxbil, typ en Rolls eller Bentley? Fråga mig, jag vet! För att ta sammanfattningen först, eftersom den är enklast: Gubbigt, suuupergubbigt men underbart ochjättekul – så länge grejerna fungerar! Dessa bilar är nämligen byggda för de rika och därför extremt dyra att reparera och serva. Men, när du stänger de kassaskåpstjocka dörrarna om dig, stänger du samtidigt ute dina egna bekymmer och all världens elände – det kan ju vara värt en hel del. Och har man en gång åkt i en av dessa fantastiska skapelser vill man garantera inte åka något annat!
Min far bodde i England i många år. I kvarteret intill låg en Rolls-Royce verkstad. Där hängde jag så fort jag var på besök hos pappa. Den vänlige verkstadsägaren lät mig alltid titta in och vid något tillfälle fick jag ta med hela familjen på en provtur i en Silver Spirit. Ja, Rolls-Royce har sådana fantastiska modellnamn: Phantom, Silver Ghost, Silver Cloud, Silver Shadow, Silver Dawn, Silver Reith, Silver Seraph … Bara namnen gör ju att man vill ha en Rolls! Klart jag blev både salig och såld på en och samma gång!
Vid ett fabriksbesök i Crewe för jobbets räkning 1997 väcktes intresset för Rolls än mer. Jag jobbade nämligen som skribent och fotograf och gjorde ett par artiklar om företaget och deras bilar för något magasin samt en dagstidning.
Längre fram i tiden hade en kompis köpt en kanooonfin Bentley Turbo R av 1996 års modell och kaxig som jag är slängde jag ur mig:
”Ring mig först, om du skall sälja den.”
Hösten 2009 ringde han. Då hade jag just skaffat en ny H-D för ett bokhonorar jag fått så jag sa nej eftersom leksakskontot var tömt. Efter lite övertalning från hans sida mjuknade jag, skakade loss lite (ja, så lite var det ju inte förstås) stålar och slog till – allt enligt devisen:
”Skall allt gå åt h-vete så låt det gå i stil och klass.”
Med egen arbetsinsats kan ägandekostnaden kapas en del. Första grejen var att byta glykol eftersom vanlig glykol förstörs av tidens tand. Två år håller den gröna och sedan är de smörjande egenskaperna borta. Instruktionsboken gav perfekt handledning så jobbet var lätt genomfört. Sedan bytte jag olja med hjälp av en oljefilteravdragare från Biltema och en insextapp till tråget, från samma företag. Dock var tappen 14 millimeter, skall vara ½ tum, så jag smärglade ner den och kollade med ett skjutmått under tiden – man får inte vara handfallen om man vill hålla kostnaderna nere. Totalt åtgick 10 liter glykol och 10 liter dyr olja.
Den märkliga handbromsmekanismen smörjdes och några lampor byttes. Sedan var ”Dunderklumpen”, som den kallades i familjen, som ny.
Enda felet på bilen när jag köpte den var gnisslande frambromsar. Dessa hade inspekterats av Rohdins i Trollhättan under förra ägarens tid utan att de hittade någon förklaring. Men jag märkte att ju mer bilen kördes desto mindre gnäll blev det så i stället för att plocka ner bromsklossar och bromsoken fick de vara och gnället minskade. Nästa år tog jag ut de glaserade klossarna och ruggade upp ytan samt gjorde rent och då blev allt perfekt.
Bentleyn kändes urgubbig, turbo och jättemånga hästar till trots. Men! Vi har ändå haft grymt mycket kul med vår Dunderklump. Så fort vädret har varit okay har vi ringt olika vänner, grannar och andra bekanta och så har det burit i väg på fikaturer kors och tvärs. Alla har varit impade och bilägarlyckan total.
När jag köpte bilen kände jag först dödsskräck, eftersom jag vid en inspektion av undersidan samt motorrum direkt insåg att eventuella reparationer skulle förpassa mig till fattiggården, enkel resa dessutom. Men så tog jag ett mentalt beslut. Den dagen bilen är kass körs den till soptippen och så är jag nöjd för de mil jag fått ombord i världens mest mytomspunna bilmärke.
Hos bilbesiktningen var gubbarna lyriska. Alla hydraulslangar hade nämligen bytts för den förre ägarens räkning (kostade 65 000 kronor), i samband med 10-årsservicen, så allt var nytt på undersidan. Besiktningsmännen stod andäktigt och lyssnade på motorgången och suckade. Den ene sa:
”Oh, så fint den går.”
Då var man stolt som en klockarekatt i mars, eller hur ordspråket lyder?
