Eftersom jag är född vid havet kom båtar tidigt in i mitt liv. Vi smågrabbar byggde träbåtar av brädbitar och sjösatt dem i en liten damm. När jag kom i tonåren byggde min far och jag radiostyrda modellbåtar. Vid den tiden började kompisgänget även att göra flottar av gamla silltunnor. Dessa använder vi för att förflytta oss med inne i hamnen, aldrig ute på öppna havet. I närheten fanns även en insjö att vintertid åka skridskor på och sommartid byggde vi dingar och paddlade runt i sjön med. Dingarna gjordes av kraftiga plankor till sidorna och Masonite i botten. Ja, det är konstigt att vi inte dränkte oss den ene efter den andre!
När jag blev äldre köpte jag en klassisk träjulle och började segla året runt. När det var alltför kallt vintertid rodde vi för att hålla värmen. Ja, så besatta var kompisarna och jag i allmogebåtsföreningen! Och än i dag gillar jag att vara på sjön året om.
Allt tog sin början annandag jul 1976. Då stod jag och tittade ut över havet. En frisk nordlig vind blåste snön horisontellt. Plötsligt kom två män seglande för styrbords halsar i var sin allmogebåt. När de passerade sträckte de upp händerna, vinkade och skrek ”Hallå Conny” i vinden. Vilka dårar tänkte jag! Men snart började jag segla med dem och blev lika besatt. Sensmoral: ha inga förutfattade meningar.
Mycket skulle vi få uppleva. En sådan händelse var när mina kompisar hade upptäckt ett märkligt grund utanför fyrön Hållö. Gänget hade lagt märke till att kraftiga dyningar spolade över ett grund där med en viss periodicitet. De räknade ut att om de tog sats och kom på just den vågen som sköljde över grundet så skulle båten oskadd spolas över grundet. De testade och tricket fungerade utmärkt så gång efter gång flög de över bôen. Men sista gången blev det fel i tajmingen. De kom med på galen våg, varpå den stora jullen stannade upp mitt uppe i luften och ramlade rakt ner när vattnet försvann under den. Det var nog inte helt lätt för grabben som hade lånat pappans fina julle att gå hem och berätta att kölen var knäckt.
Efter incidenten med U 137 utanför Karlskrona hösten 1981 såg folk vid kusten ubåtar överallt. En kompis till mig var ute och fiskade tillsammans med sin far när vattnet under dem helt plötsligt började koka. Just på den här platsen hade de fiskat i många år och stället var känt för att ge mycket fisk så generationer av småfiskar hade hållit till där. De kontaktade då kustbevakningen, som skickade dit en båt. Med hjälp av ekolod upptäcktes ett grund som ingen kände till. Alla trodde att här var bråddjupt men så var inte fallet. Grundet var nämligen så mjukt utformat att när man släppte ner garn eller krokar där gled de av grundet och därför trodde alla att det i själva verket var djupt på platsen. Den här dagen, när min kompis var ute och fiskade, hade en undervattenström gått mot grundet och riktat strömmen upp mot ytan, därav det jäsande vattnet.
En bekant till mig samlade. Saker som stuvades in i sjöboden. Inte minst ägde han en mängd ankare och draggar i olika storlekar samt nödraketer. Vid ett tillfälle råkade denne samlare i sjönöd, när motorn stannade och båten började driva mot land i hårt väder. Turligt nog räddades han i sista sekund av en annan båt. Ankare och raketer hade han nämligen g(l)ömt hemma!
Ja, det var några anekdoter från mina farvatten hemmavid.
