Med den stora bostadsbristen vi har är det lätt för en vanlig människa att bli ställd på gatan – vi är i sämsta fall bara en konkurs eller en skilsmässa bort från en sådan situation. Om detta har jag skrivit i mina två tidigare krönikor. I dag ska jag ta upp vad som kan hända om man blir sjuk och hamnar mellan stolarna. Men först till en av orsakerna till bostadsbristen – den snabba invandringen. I en debattartikel i GP skrev LO-ekonomen Torbjörn Hållö nyligen (obs: orden och tankarna är hans, inte nödvändigtvis mina):
”År 2002 var 1 053 000 av Sveriges befolkning födda utomlands. Tjugo år senare hade antalet fördubblats till 2 146 000 personer.
I dag är två av tio svenskar födda i ett annat land. Sverige har därmed en högre andel utrikesfödda än invandringslandet USA hade under sin topp på 1890-talet. Få, om något, annat västland har i modern historia genomgått en sådan dramatisk förändring av sin demografi.
Hur gick denna förändring till? Av vem och när fattades beslutet att Sverige skulle fördubbla antalet invandrare? Svaret är att beslutet aldrig har fattats. Det bara blev så. Det tillsattes aldrig någon statlig utredning. Frågan ställdes aldrig till väljarna.”
I dagens läge kan vad som helst hända om man faller mellan stolarna. I den här serien har jag pratat med vänner och bekanta som råkat illa ut.
En kompis till mig, med bakomliggande kroppslig och själslig ohälsa, fick problem med psyket efter att hans bäste vän skjutit sig under mycket dramatiska omständigheter. Han gick till vuxenpsyk och fick en rad blanketter att fylla i, när han i själva verket mest av allt behövde ha någon att prata med. Läkarna skrev i stället ut så kallade lyckopiller och annat. Tabletterna blev starkare och starkare och till sist fick han prata med en psykolog, fyra år efter första kontakt. Men, den ena psykologen efter den andre slutade och min vän tappade fotfästet och förmågan att arbeta efter att levt under psykisk press under lång tid.
Denne man äger ett hus som han inte har råd att bo i och därför hyr han ut det för att dra in pengar till kostnaderna. Kompisen har försökt att sälja det men inte lyckats. Till saken hör att han har ett lån på det om cirka en miljon kronor och banken går inte med på att han säljer huset billigare. Därmed har han hamnat i limbo. Sjukkassan och socialen ger honom inga pengar och någon a-kassa har han inte.
– Bilen och motorcykeln fick jag sälja … jag förlorade allt, säger han.
Det här var ett exempel på hur det kan gå för någon när samhället är uppbyggt på ett visst sätt och man faller utanför ramarna. Vad gör man då man inte har vänner och familj som kan ställa upp?
– Mamma har nog bidragit med bortemot 70 000 till mig under tio års tid, säger han.
Torbjörn Hållö skriver avslutningsvis:
”Sverige har under de senaste 20 åren genomfört ett helt oplanerat samhällsexperiment med för oss omvälvande effekter. Borde vi gjort det? Det kan man diskutera. Men nu är det gjort. Man kan inte backa bandet.”
Sverige har fått en miljon nya invånare – och de ska ha någonstans att bo! Var det ingen som tänkte så långt?
