Så här vid årsskiftet och decennieskiftet är det lätt att tänka tillbaka på året som gått. En kort och kärnfull sammanfattning av 2019 i Sverige kan se ut som så: bilbränder, explosioner, skjutningar och våldtäkter. Men som inte detta var allvarligt nog, pekar Jan Jörnmark – ekonomhistoriker, fotograf och författare – på andra problem när vi nu går in i 20-talet. I ett par debattartiklar i tidningen Dagens Industri skriver han bland annat:
”På nyåret 2020 befinner sig Sverige i kris. Landet är sedan sex decennier kluvet i en strukturomvandlingsprocess som vi visat en uppseendeväckande oförmåga att möta. Rötterna finns i globaliseringen och digitaliseringen som skapat globala pris- och räntenivåer som det inte går att avvika från i någon större utsträckning… Den här förändringsprocessen har sedan mycket länge kluvit Sverige och hela västvärlden. Storstäder har gynnats, samtidigt som traditionella gruv- och industribygder fallit ned i stagnation som de sista åren hotar att gå över i akut kris, när migrationen skapat ytterst svårbemästrade problem. Parallellt med det har de sociala och ekonomiska skillnaderna ökat även i de gynnade områdena.”
”Decennierna sedan dess (90-talet) har fortsatt att präglas av vår dubbla näringsstruktur: långt mer än halva landet är en struktursvag bruks- och glesbygd, medan enstaka storstäder kunnat växa mycket snabbt i den globaliserade ekonomin. Oförmågan att se konstruktivt på den här motsättningen har de senaste decennierna växt till landets viktigaste ekonomiska, sociala och politiska problem.”
”Under krisen gick den (svenska produktiviteten och konkurrenskraften) inte längre att dölja och 1992-94 försvann drygt en kvarts miljon industriarbetstillfällen. Trettio år senare har fortfarande nästan hälften av de svenska länen en lägre sysselsättning än de hade innan krisen.”
”… inleddes en flyktinginvandring som lett till rena kristillstånd i ett stort antal av landets absolut svagaste kommuner. Alla dessa ”utmaningar” hänger samman med oförmågan att hantera globaliseringen. Att upprepa ”Vi kunde inte förutse” som ett mantra löser inga problem. Både storstäderna och glesbygden behöver snabbt en konstruktiv politik för att ta oss vidare i den strukturomvandling som landet befinner sig i. Olyckligtvis finns det mycket litet som antyder att vi är på väg åt det hållet.”
Det han skriver berör i hög grad även oss bohusläningar. För mellan åren 1991-2017 har befolkningsantalet mellan Sotenäs i norr till Orust i söder förändrats med 0 procent eller rentav minskat – en befolkningsutveckling det området delar med stora delar av Sveriges inland och Norrland. Lägg därtill att i denna del av vårt landskap, samt Tjörn, var 2017 26-34 procent av befolkningen över 65 år. I Bohusläns nordligaste och sydligaste del befinner sig befolkningstillväxten i spannet 1-34 procent.
Men Jörnmark stannar inte där. I en annan debattartikel i samma tidning, betitlad Låt inte Göteborg bli som Detroit, skriver han:
”Kriminaliteten är en del av en kontinuerlig förändring av Sverige som politikerna inte vill diskutera. För att ana hur strukturell en sådan här utveckling är kan man studera hur invånare har flytt från Detroit på grund av den organiserade brottsligheten.”
”Det var en stor fördel att ha rört sig så mycket i Detroit för att känna igen den förändring som startade då. En migrationsvåg av den tyngd vi fick 2015–2016 ställer enorma samhällskrav på en mängd plan. Det som krävs är bostäder och arbeten men också kulturell och språklig integration. Och då är det enkelt att se att det vi mötte för fem år sedan i Sverige ställde mycket högre krav än den inre migrationen i USA på 1950- och 1960-talen, när man delade språk och det fanns gott om arbeten. Det vi skulle göra var att integrera hundratusentals människor med annorlunda och icke-sekulariserade kulturer i ett samhälle där det på 2010-talet för första gången sedan 1970-talet inte heller fanns tusentals tomma lägenheter i ”miljonprogrammet”.
God fortsättning på det nya året och decenniet.
