Runt jul och nyår 2020 fylldes sociala medier av peppiga utrop av typen ”Nu säger vi adjö till det förfärliga året 2020 och hälsar 2021 välkommen!” och ”Nu jäklar återgår vi till det normala!”
Det var förstås på alla sätt förståeligt.
För egen del skulle det visa sig att 2021 skulle komma att ge mig långfingret och ur mungipan fnysa ”hold my beer”, som det numera brukar heta i diverse internetmemes.
Som ledarskribent tycker jag att man ska man vara personlig men inte privat. Så utan att gå in på detaljer kan jag bara konstatera att 2021, för mig, var betydligt värre än 2020. Kanske är ni fler som delar den erfarenheten.
Jag vet inte längre vad jag ska våga hoppas på inför 2022. Jag skulle önska att jag kunde hoppas på mindre polarisering i samhället i stort. Men det vore vansinnigt naivt.
I Sverige går vi in i ett valår och en valrörelse, som med allra största sannolikhet kommer att bli, låt oss säga, ”stökiga”.
När det gäller pandemin, för vilken det verkar omöjligt att dra några slutsatser om när den är över, tyder inte något på att vaccinförespråkare och så kallade anti-vaxxare kommer att nå någon form av samförstånd.
Och här, i delar av vårt utgivningsområde, ger den så kallade Brofrågan upphov till ilska och känslostormar i alla möjliga och omöjliga led.
Det vore onekligen skönt, och förmodligen mer konstruktivt, om människor slutade att aktivt hata varandra på nätet.
Men vet ni vad? Under de kommande veckorna kommer jag inte bry mig om något av det här. Julen står inför dörren. Och även om jag inte tillhör dem som börjar spela jullåtar i oktober, klär in vardagsrummet i julskinka och fyller stövlarna med ris à la Malta, så kommer jag i år att försöka njuta av den. I min favoritfåtölj. Med Premier League-matcher på tv:n. Men också med böcker, tv-serier och förstås massor av musik. I rent narcissistiskt syfte följer här några musiktips, som trots allt gjorde 2021 lite mer uthärdligt för min del.
Floating Points, Pharoah Sanders & The London Symphony Orchestra – Promises
När den brittiske musikproducenten (och professorn i neurovetenskap!) Sam Shepherd slår sig ihop med den ikoniske amerikanske jazzsaxofonisten Pharoah Sanders och Londons symfoniorkester uppstår, i uttryckets ursprungliga betydelse, ljuv musik. Lika terapeutisk som avkopplande.
Theo Croker – BLK2LIFE/A Future Past
Vill ni se en stjärna? Se på Theo Croker. I alla fall i ett parallellt universum. Där musik inte bara är helgunderhållning för barn. Croker blandar jazzens tradition med ultramodern musik på ett helt sömlöst sätt.
Mastodon – Hushed and Grim
Det tog 21 år men nu kan äntligen ”det nya milleniet” stoltsera med en hårdrocksskiva som är lika bra som genrens mästerverk från 1970- och 1980-talen. Hårt, men inte alltid särskilt arg. Snarare eftertänksamt, värdigt och en smula vemodigt.
