Mitt intresse för historia förde mig i höstas till Östergötland och Rökstenen. Ett gammalt drömprojekt jag haft i många år och som då äntligen blev av. Osökt kom jag där till att tänka på Hugo Hamiltons kända nonsensvers han en gång skrivit till sina barn:
”Tumpar du i kallimallivandra?
sa det första trollet till det andra
– Nej, men linkelunk har buritörsta,
sa det andra trollet till det första.
Det var inte underligt minsann,
att de inte alls förstod varann.”
För så är det också för oss, när stenen ska läsas. Vi känner till bokstäverna, det vill säga runorna, och orden är oss bekanta men vi kan ändå inte helt säkert tolka vad som avses med texten. Detta trots att vi använt runskrift ända in i vår tid, alltså i långt mer än ett millennium!
Såhär skrev exempelvis historikern och författaren Carl Fredric Broocman (1709-1761) om Rökstenen redan på 1760-talet: ”Af gamla Minnes-märken är uti Kyrkobods-muren en Runsten insatt, som är aldeles obegripelig och oläslig.”
Och så har det varit. Ett antal vittra män har gett sig i kast med att tolka stenen och alla har delvis kommit till olika resultat. Ordspråket ”Därom tvista de lärde” är i detta fall ytterst tillämpbart.
Stenens inledande mening:
”aft uamuþ stonta runaR þaR
n uarin faþi faþiR aft faikion sunu”, tolkar dock de flesta som:
”Till minne av Våmod står dessa runor, och fadern Varin skrev dem till minne av den dödsmärkte sonen.”
Men därefter går åsikterna isär.
Stenens innebörd är svårtolkad av flera orsaker. Dels har ristaren använt ett runalfabet bestående av endast 16 tecken, vilket förmodligen gjort texten svår att förstå även i sin samtid. Medan två av raderna har runor från det 24-typiga alfabetet, det vill säga den så kallade futharken. Dels för att skiljetecken endast förekommer efter större avdelningar av inskriften, inte mellan ord. Och! Samma runa ristas aldrig två gånger i följd, inte ens då den skulle stå både i slutet av ett ord och början av nästa ord.
För några år sedan bildades emellertid en tvärvetenskaplig grupp bestående av arkeologer, språkvetare lingvister, och religions- och klimatexperter för att analysera stenens inskription. Studien av Rökstenen publicerades för ett drygt år sedan. Den antyder att vikingarna oroade sig för en klimatkatastrof redan för 1200 år sedan. Detta på grund av att en serie vulkanutbrott förmörkat himlen med aska, vilket i sin tur ledde till kalla somrar med påföljande missväxt och hungersnöd i Skandinavien mellan åren 536 och 550. En uppskattning är att halva befolkningen strök med. Kanske var det då som berättelserna om Fimbulvintern och Ragnarök uppstod.
Jag återkommer till forskargruppens resultat i en kommande ledare.
