Nåja, vad är väl en jul … den kan ju vara fruktansvärt dötrist och långtråkig och alldeles alldeles … underbar.
Få helger är så förknippade med förväntningar och kärnfamiljsharmoni som julen. Men det är också en högtid förknippad med misslyckanden, fylla och skräck för ensamhet
För som bekant: Det är ett h-vete att vara ensam men det är ett paradis att kunna vara det!
”… när din kind är vätt av
ensamhetens gråt, när att leva är att stenar bära …”
Känn på de orden: ”… när din kind är vätt av ensamhet…”
Och: ”När att leva är att stenar bära …”
Svindlande vackert skrivet. Förvisso! Men nej, jag har aldrig riktigt orkat med Dan Andersson. Livet är för svårt och för hårt i hans tolkning. Men jag är naturligtvis bara en drömmare … Sanningen är nämligen att livet kan bli exakt hur dj-vligt som helst. Och bland allt elände som kan drabba oss är ensamheten ett speciellt elakt gissel. Men hav tröst, det har inte alltid varit så och jag tror vi kan lära oss något av historien.
Under medeltiden ansågs det visserligen olämpligt att vara ensam, speciellt för en högt uppsatt person. Den sociala statusen var beroende av hur stora skaror man kunde samla, allt enligt principen ju fler desto bättre. Ensamhet sågs som en olycka, den värsta formen av fattigdom. I princip var det bara i samband med bön som man då sökte avskildhet.
På den tiden blev en människa utan grupptillhörighet av med en viktig del av sin identitet, och livet saknade då mer eller mindre mening eftersom livet levdes utåtriktat. Hushållen var stora och kärnfamiljens slutenhet var okänd. Där bodde pigor, drängar, tjänare och husfolket ur olika generationer tillsammans. Att dela säng med andra än sin käresta var därför helt naturligt under medeltiden.
Mot slutet av 1500- och tidigt på 1600-talet börjar man emellertid upptäcka det goda i att vara ensam. Ensamheten kommer att omvärderas och ses som en källa till glädje i sig. Ensligheten på landsbygden blev mer och mer hyllad. I en del svenska kärleksvisor slås man av att de älskande drar sig undan ute i naturen … där både det ena och det andra händer. Med tiden börjar en skyddssfär runt varje individ väcka acceptans och förbud mot olika typer av fysisk kontakt blir allt hårdare.
De stora centraleuropeiska religionskrigen får filosofen Michel de Montaigne, att söka självvald isolering i sitt slott och ägna tiden åt att tänka och skriva. En text handlar om den goda ensamheten. I den påpekar han: ”Vi måste reservera ett inre rum för oss själva som bara är vårt, fullkomligt fritt, där vi upprättar vår verkliga frihet.”
Att fly undan från alla krav, till ensamheten och lugnet på landet, blev allt viktigare för många i överklassen. Då börjar offentligt liv och privatliv att glida isär. Den moderna individualismen föds. Framåt 1800-talet blir det fint att vara ensam. Urbaniseringen som följde i industrialismens spår gör ensamheten till en lyx att njuta för den bättre bemedlade, men också för drömmaren och svärmaren. Den engelska författarinnan Charlotte Brontë sa: ”Min syster Emily älskade hedarna.”
Det var i detta ödsliga landskap Emily fick idén till boken som gjorde henne världsberömd – Svindlande höjder.
Nu råder en närmast medeltida panik inför avskildheten. Den yttrar sig i en omättlig hunger efter att bli uppmärksammad. Aldrig förr i världshistorien har människorna varit så tillsammans och på samma gång så ensamma som i den moderna storstadens tätt packade anonymitet.
Med denna historiska tillbakablick önskar vi alla, er alla, en riktigt Fröjdefull Jul!
