Vi är många som inte känner igen oss i vårt land och vi är många som inte känner igen oss i vår samtid.
Snart fyller jag 70 bast och har så smått börjat trappa ner. Egentligen hade jag tänkt fortsätta två eller tre år till men min dåliga hälsa sätter stopp. Tyvärr! I många år har jag nämligen haft min hobby som arbete. Jo, jag vet att få människor har den lyxen och jag är oändligt tacksam för de två decennier jag har fått arbeta här på tidningen. Jag är dessutom glad för allt roligt jag har fått vara med om och inte minst för alla de trevliga människor jag mött. Men även om jag ”går på övertid” vill jag påpeka att jag är för en allmän och vettig pension och att ingen ska behöva jobba tills man ramlar av pinnen.
Jag kom att tänka på det ovan sagda när en bekant med fransk anknytning ringde till mig och undrade varför vi svenskar är så flata. I Frankrike lever man rövare så fort överhögheten hittar på något som inte faller allmänheten på läppen.
Apropå detta skrev den tidigare professorn i etnologi Karl-Olov Arnstberg för en tid sedan följande: ”Fransmännen går ut på gatorna och massdemonstrerar när franska staten vill höja pensionsåldern från 62 till 64 år. Det är inte första gången och kanske de lyckas med att få politikerna att vika ner sig också den här gången. I Sverige brukar vi ange pensionsåldern till 67 år men egentligen finns det inte någon formell tidsgräns. 2019 var 61 år den tidigaste uttagsåldern. Året därpå höjdes den till 62 år och år 2026 höjs den till 64 år. … Jag vet inte, men misstänker starkt att svenskar i gemen varken känner till eller bryr sig ett skvatt om detta. När Fredrik Reinfeldt i en DN-intervju för drygt tio år sedan föreslog att svenskarna borde jobba till 75 års ålder så reagerade visserligen LO skarpt men inte fasen gick svenskarna heller då ut på några gator och demonstrerade. Sju år senare upprepade han önskemålet och Expressen gjorde en enkät bland sina läsare med frågan ”Kan du tänka dig att jobba till 75?” 76 procent svarade nej, men inte heller då såg vi några förbannade medborgare som demonstrerade.”
En insändare på nätet kommenterade de försämringar som sker i samhället med följande ord:
”Det är först när det är helt uppenbart för svensken att denne inte längre självklart har tillgång till sjukvård, arbete, bostad och vårt välfärdssystem i övrigt som han KANSKE reagerar.”
Den fordom så alerta journalisten Åsa Linderborg skriver med anledning av detta:
”Jag känner inte igen mig själv längre. Jag kommer från en släkt där man alltid har tagit strid, organiserat sig för ett rättvisare samhälle, en bättre värld. Det har varit en avgörande del av min identitet: jag tiger inte still, jag är i rörelse. Så är det inte riktigt längre. Jag har börjat dra mig undan. Jag, som alltid har varit påläst och vetgirig, måste ta ordentlig sats för att ens orka kisa mig igenom nyheterna. Det är för mycket skit som händer nu. Jag känner mig lamslagen. Jag pratar med vänner om det här och de brottas med samma sak …”
Och så avslutar hon med:
”… men på gatorna är det lugnt och stilla. Jag saknar organisatörerna. Jag saknar mig själv.”
När Öckerö kommuns förslag till detaljplan för Nya Öckerö centrum publicerades, med vidhängande gestaltningsförslag, protesterade massor av människor. Men inte på gator och torg, utan med protestlistor och arga Facebookgrupper. Kanske är det på Facebook demonstrationerna äger rum, nu för tiden?
