Under sommaren besökte jag ett ställe där trafiksituationen är mer problematisk än till och med i Torslanda. Nämligen Los Angeles. Jag visste förstås på förhand vad som väntade. Att man som turist gör bäst i att undvika att ge sig ut med hyrbilen i rusningstrafiken på morgonen och kvällen. Saken är bara den att trafiken är oerhört tät när man än beger sig ut i den. Oavsett om klockan är 10 på förmiddagen eller kvällen så är det köer vid på- och avfarterna bland de många freeways som löper kors och tvärs över den storstad som inte känns som en stad utan snarare hundra förorter som växt samman, vilket det på sätt och vis också är.
Den första tanken som slår en i myllret är – vart är alla de här människorna på väg, just nu?
Den andra tanken som slog mig var: Hur sjutton ska den här staden kunna lösa miljöproblemen, men också framkomlighetsproblemen på sikt. Precis allt kretsar kring biltrafik. Ska du se något mer än en liten del av exempelvis Hollywood måste du köra bil. Att bege sig ut till stranden från Hollywood till Santa Monica är ett dagsprojekt där du måste ta trafiken i beaktning och hela tiden hålla dig uppdaterad om trafikolyckor och vägarbeten, trots att det ”bara” är knappt 25 kilometer. För att vara en plats med en utpräglad ”laid back in the sun”-mentalitet innebär trafiken en oerhörd stress, åtminstone gjorde den det för mig.
I filmen Falling Down från 1993 spelar Michael Douglas en man som (som vanligt) fastnar i trafiken i Los Angeles, när luftkonditioneringen i bilen ger upp bryter han ihop och lämnar bilen och möts av en serie mindre motgångar som till slut gör att han tappar fattningen helt och hållet och blir, i brist på ett bättre ord, galen.
Trafiksituationen har knappast blivit bättre i Los Angeles sedan 1993. Personligen klarade jag mig från några Falling Down-situationer, men det ska sägas att min hustru (som är en bättre bilförare än jag) körde mest.
Att köra bil i Kalifornien fick mig återigen att tänka på mitt ”favorit-irritationsmoment” i ”den svenska trafiken”, som inte minst är vanligt på 155:an och landets motorvägar. Jag har skrivit om det förr: När man blir omkörd i Sverige har den omkörande bilen en tendens att – på ren svenska – knô sig in precis framför en i högerfilen – oavsett hur gles trafiken på vägen är. Vad beror det här på? När jag tog körkort fick jag lära mig att man ”som minst” skulle se registreringsskylten på bilen man körde om i innerbackspegeln innan man bytte fil och körde in framför den – naturligtvis efter att ha använt sina blinkers. Det gör man faktiskt i trafikgyttret i Los Angeles, däremot inte i Torslanda. Här kastar sig många in några meter framför en även om man i stort sett är ensam på vägen och gör att man som omkörd måste bromsa. Ett oerhört märkligt beteende om ni frågar mig.
Se där, en banal iakttagelse möjligen, men den fortsätter att irritera mig. Kanske är det den som en dag leder till mitt alldeles egna Falling Down Moment.
