Den 24 februari har det gått ett år sedan Ryssland attackerade och invaderade sitt grannland Ukraina. Ännu syns ingen fred i sikte.
Ibland fylls den här platsen i tidningen av allmänna betraktelser, vid andra tillfällen kommentarer till något som har hänt eller kanske ska hända lokalt.
Ibland kör jag bil. Då tänker jag alltid att jag borde skriva om hur vansinnigt vissa beter sig i trafiken. Men jag kommer oftast på bättre tankar. Även om jag har svårt att släppa det här med att bilar som kör om en måste svänga in några få meter framför en, trots att de har en kilometer fri väg framför sig, i synnerhet i dåligt väder.
Allt det där känns så trivialt. För nu är vi där att det pågått ett fullskaligt invasionskrig i Europa i ett år. Det är ett jubileum de flesta hade hoppats att vi skulle slippa uppleva. Men ju närmare vi krupit datumet 24 april desto oundvikligare har det känts.
Krig känns väl på sätt och vis alltid onödigt. Men det är något särskilt med det här kriget, kanske är det närhetsprincipen som gör att det känns extra onödigt. Och inte bara onödigt, direkt omodernt.
Att kriga om territorium. Vem gör det i en civiliserad värld på 2000-talet? För det är territorium och kultur det handlar om. Ingen ”avnazifiering”, eller vilket annat svepskäl som ryssarna använder för sin ”särskilda militära operation” den här veckan.
Det är klassisk imperialism vi ser äga rum. En auktoritär stat som invaderat en demokratisk stat. Ett land, eller en regim, som desperat vill återupprätta ett fallet imperium. En charad för ”rättrogna” inhemska historieböcker iscensatt av en nostalgisk revisionist. Men kostnaden är, som alltid i krig, människoliv och ett närmast ogreppbart lidande.
Att mänskligheten tycks uppfinna egna sadistiska sätt att plåga sig själv på när det redan finns gott om pandemier, obotliga sjukdomar, svält, fattigdom och naturkatastrofer är verkligen anmärkningsvärt.
Det är en banal tanke. Ett barns tanke. Varför kan det inte bara vara fred? Men det är också en fråga som det inte blir enklare att svara på ju äldre man blir.
Det är som om en del av människans psyke aktivt söker upp konflikt och polemik. Som om att upplevda hot får oss att känna oss mer levande. Det är en paradox. En paradox vi får sätta hoppet till att kommande generationer lyckas bryta. Men det finns dessvärre inte mycket som talar för det.
Murens fall, glasnost och perestrojka. Det var på den tiden framtiden inte låg bakom oss.
