Med en omvärld i kaos och en nyhets-cykel som är kort och sensationalistisk, är det lätt att ”glömma av” inrikes- och lokalpolitiken.
Om mindre än ett år är det val till Sveriges riksdag. Den första tanken som dök upp i mitt huvud när jag påmindes om det, var att det omöjligen kan ha gått tre år sedan det var val senaste gången. Men det har det förstås. Tiden rusar.
Det andra som slog mig var att jag var tvungen att, för första gången sedan åtminstone jag blev myndig, anstränga mig för att komma ihåg namnen på alla partiledare för riksdagspartierna. Med stor skamsenhet får jag erkänna att jag först inte kom på vad Miljöpartiets manlige språkrör heter.
Dessutom, jag visste att Centerns relativt nya partiledare heter Anna-Karin Hatt, men jag kunde inte för mitt liv se hur hon ser ut för mitt inre öga. Jag var tvungen att googla.
Jag vet inte vilket som är mest genant och jag vet inte heller vad det säger om mig, eller vad det säger om partiledarna, eller det politiska klimat vi lever i just nu.
Det tredje som slog mig var en rent yrkesmässig tanke; vad vi kommer att skriva om i tidningen. Där blir det förstås kommunvalen i Öckerö och Göteborg som blir de ”viktiga” valen för oss på Torslanda-Öckerötidningen. Det blir fjärde gången jag är med och bevakar en valrörelse från tidningens horisont.
Att bevaka kommunpolitiken i Göteborg och Öckerö är väldigt olikt varandra. I Öckerö vill och kan varenda politiker uttala sig om lokala frågor, även om de ofta hänvisar till sina gruppledare. Det är bara att mejla och sedan lyfta luren.
Så är det inte i Göteborg. Eftersom vi är en lokaltidning som bara kommer ut i Torslandadelen av Göteborg är det inte alltid helt lätt att hitta politiker som kan uttala sig specifikt för situationen i Torslanda. I synnerhet inte bland de mindre partier som har varit representerade i Göteborgs kommunfullmäktige under ett par av mandatperioderna.
Sedan finns det partier som inte tycker att Torslandaborna utgör en särskilt lovande väljarbas, och partier som nästan slår knut på sig själva för att säga vad de tror att Torslandaborna vill höra.
Nåväl. Spännande lär det bli. Vad som känns mer deppigt än spännande är dock demokratins ”allmänna hälsotillstånd”. Inför varje val har jag skrivit artiklar där jag intervjuat demokratiforskare och sakkunniga inom området, de har varnat för auktoritära tendenser som växer sig starkare i demokratiska västerländska länder och hur demokratin i sig inte längre ses som lika viktig av unga personer här i Sverige.
Om jag får lov att killgissa – och det får jag eftersom det är min krönika – så är det väldigt lite som tyder på att det har förändrat sig i positiv riktning sedan innan förra valet. Men jag har förstås hemskt gärna fel.
