Någon gång då och då kommer man över en bok som etsar sig fast i själen. Själv blev jag starkt berörd av en månghundraårig saga jag nyligen läste.
Någon gång då och då kommer man över en bok som etsar sig fast i själen. Själv blev jag starkt berörd av en månghundraårig saga jag nyligen läste.
”Dagen hade varit varm och skön, och den vackra hösten hängde i luften. Trädkronorna var brandgula, och marken de gick på hade samma gyllene färg. Fåglarna sjöng inte vid denna tid på året, men ekorrar, igelkottar och andra smådjur prasslade bland lönn- och björklöv. Det hade blivit eftermiddag, och äventyrarna sökte efter en bra plats att stanna på över natten.
Då hörde de ljudet av porlande vatten, och efter några steg öppnade sig skogen för en liten sjö med mörk vattenspegel. I sjöns bortre ände skymtade de ett hus mellan träden, men dit var det långt. Vännerna bestämde sig för att stanna, kanske få upp en fisk och äta sig mätta innan de senare gick till stugan och bad om nattläger.”
Berättelsen du just nu har läst är 1000 år gammal. Så vackert börjar nämligen Katarina Harrison Lindberghs tolkning av Andvares skatt i Völsungasagan, som hon gav ut i bokform häromåret. Harrison Lindbergh har utgått från den muntliga traditionen men presenterar historien i en ny och moderniserad språkdräkt, så att sagorna lättare kan nå nya läsare.
Sagan utspelar sig i en forntid med krigare, gudar och drakar. Historien kretsar kring Andvares skatt, som har fått en förbannelse kastad över sig. När den unge Sigurd genom list dödar draken Fafne och får skatten i sina händer dras han in i guldets obarmhärtiga tragik. Känns temat igen?
Länge traderades sagan muntligt, men på 1200-talets andra hälft – trekvarts sekel efter tillkomsten av den mer ryktbara kontinentala motsvarigheten, den tyska Nibelungenlied
– nedtecknades den och har därefter inspirerat konstnärer, tonsättare och författare såsom Richard Wagner och J.R.R. Tolkien.
Bokverket vilar på äldre sånger, av vilka ett flertal har bevarats i den Äldre Eddan. Det är omöjligt att fastställa hur gamla dessa är, eftersom de förefaller vara omstöpta och har förändrats många gånger innan de nedtecknades på Island under tidig medeltid. Völsungasagan är alltså en isländsk saga, ett stycke skönlitteratur med fantasyinslag men vars innehåll saknar koppling till verkliga män och kvinnor. Detta till trots ger oss sagorna ändå en inblick i den tidens samhälle. Vi möts av ett tänkande vilket utgår från familjen (läs: klanen eller stammen). Den minsta oförrätt måste hämnas i generationer och hatet är oförsonligt – så oförsonligt att att det spelar ingen roll om man själv stryker med på kuppen, huvudsaken är att man får hämnd. Jag vet emellertid inte riktigt hur detta ska tolkas. Är det så att sagorna är sedelärande och vill lära ut att ur girighet, hat och våld kommer inget gott eller så är sagorna bara en beskrivning om hur det faktiskt var på den tiden.
Av de åtta berättelserna tycker jag bäst om Signes och Sigmunds saga. Här ett exempel ur den:
”Signe, som var ung, frisk och vacker, fick många friare. Att hennes far var den mäktige Völsung gjorde inte saken sämre. En av friarna var kung Siggeir, gautarnas unge kung. Han var vacker att se på. Han kunde få Signe att skratta så hon kiknade. Dessutom kunde han dansa och lyfta henne högt upp i luften medan han såg henne i ögonen som ingen annan.
Völsung och alla bröderna tyckte att Siggeir var det bästa partiet för Signe, men trots att han hade många goda sidor var det något med honom som fick henne att tveka. Hans skämtlynne och vänlighet gav ibland vika för ett hetsigt och snarstucket humör. Signe undrade hur det skulle vara att dela sitt liv med en man som kunde ändra sig så oväntat. I hemlighet önskade hon att hon kunde få en make med större jämnmod. Men Signe bestämde inte över sitt öde.”
”Hon var inte den första kvinna att vara gift över fiendegränser. Det var rentav vanligt att fäder gifte bort sina döttrar med fiender för att mäkla fred. Signe kunde se det rimliga i det …”
