Jul- och nyårsledigheten medgav tid att läsa. Jag hann med två böcker. Den ena av nobelpristagaren i litteratur 2018, Olga Tokarczuk, den andra av den brittiske humoristen P.G. Wodehouse.
Nej! Jag skulle aldrig ha köpt eller läst en bok med den dystra titeln Styr din plog över de dödas ben – en förklaring till titelvalet kommer emellertid i boken – men så fick jag höra några kapitel upplästa i radion och fastnade. Och nej! Jag brukar inte läsa senare tiders nobelpristagare eftersom jag hyser den förutfattade meningen att de förmodligen är obotliga tråkmånsar, av en typ man skulle kunna kalla Femtio nyanser av betonggrå. Eller som min kompis Tony brukar säga: ”Roligare att sitta och se på när färgen torkar på en nystruken vägg.” Men, Styr din plog över de dödas ben är en både småputtrig och varm roman, som har en intelligent replikföring – lite feel good alltså. Däremot gillar jag inte att författaren lurats in i den ”politiskt korrekta” fållan. Ni vet där det bara måååste vara med en dos sex, bögeri och drogeri – detta känns bara sååå tröttsamt påklistrat. Till författarens försvar ska dock sägas att dessa ämnen avhandlas helt kort.
Handlingen är den att i en avlägsen del av Polen, helt nära gränsen mot Tjeckien, bor brobyggnadsingenjören och läraren Janina Duszejko. På fritiden sköter hon om grannskapets sommarstugor, gör egna horoskop och översätter den engelske poeten William Blake till polska tillsammans med vännen Dyzio. I den lilla byn, med dess omgivningar, sker en rad mystiska dödsfall, som alla har det gemensamt att de avdagatagna är jägare. Styr din plog över de dödas ben är en berättelse som ser ut som en kriminalroman men lika gärna kan läsas som en omvärldsanalys och kritik mot den värld vi lever i där djuren är bihang och människan dess självklara herre.
Tidigare fick en vinnare Nobelpriset för en enda bok, men numera belönas hela författarskapet. Olga Tokarczuk fick litteraturpriset med motiveringen: ”För en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform”.
Hur många böcker, tv-serier och filmer finns det inte om engelsk drönaradel. Ni vet de där som såsar runt på slott och herresäten utan att någon förstår varifrån de får sina pengar. Den bok jag slukade hette Blixtar och Dunder. Den utspelar sig på Blandings slott, där så många romanser spirat, stukat stortån och slagit ut i blom igen. Här bor lord Clarence Emsworth tillsammans med några släktingar och vänner, där alla kan kompareras enligt följande mönster: slö, latare, lättjefullast. Eftersom lorden måste bryta dagdrivarmonotonin med något sysslar han med att proppa i ett gödsvin mat. Denna prisvinnande sugga, Dronningen kallad, är lord Emsworth ögonsten. Praktsvinet är medelpunkten i denna karusell av förvecklingar, missförstånd och unga hjärtan som går i otakt. Naturligtvis reds den trassliga härvan av händelser till sist ut när rätt pojke äntligen får sin rätta flicka, och lord Emsworth kan darrande av lycka sluta sin försvunna Dronning till sitt bröst.
P.G. Wodehouse skriver med lätt hand den allra knepigaste meningsuppbyggnad och använder härligt otidsenliga ord som: dymedelst, hedersknyffel, passabel, skudda, stang… Men rolig är karln: ”Lady Constance hade en hög, välvd näsa, ett beundransvärt organ att utföra en meningsfylld fnysning med. I detta ögonblick prövades dess kapacitet till det yttersta.”
Eller: ”Hela atmosfären här på Blandings har blivit förändrad; huset har förvandlats från ett sunt och lyckligt engelskt hem till någonting som Edgar Allan Poe kunde ha hittat på en regnig söndagseftermiddag.”
