En gäspning förklädd till ett grabbigt garv
Händelsen på Bokmässan häromveckan, där en före detta höjdhoppare tog stryptag på en ”medieprofil”, är egentligen inte värd att ge mer syre.
Den var aldrig värd något syre överhuvudtaget. Den är i grunden helt ointressant. Men den sätter fingret på medias behov av innehåll (den engelska termen content kanske är mer rättvisande i sammanhanget) som blåser upp trivialiteter ur proportion.
Ni känner alla till historien vid det här laget. Den oerhört korta versionen är att Stefan Holm har varit arg på Emil Persson i åtta år, sedan fördomshumoristen ställde hypotetiska frågor till Patrik Sjöberg, en annan före detta höjdhoppare, om huruvida han hade velat ta Stefan Holm, men också Holms vid tillfället minderåriga son, Melwin, av daga – om det vid tillfällena saknades vittnen. Att frågorna är menade att vara skämtsamma går inte att ta miste på. Hur opassande man än tycker att de är.
Det går att diskutera hur roliga frågorna är. Humorn består förstås inte i vad Sjöberg svarar. Han svarar naturligtvis att han inte hade velat döda någon av dem. Utan snarare chockeffekten, och det opassande, i att frågorna ställs. Men Emil Persson har frikort – för allt var ju bara ”en fördom”. Det höhöhöas och så går man vidare. Eller, ja, alla gick inte vidare. Inte Stefan Holm.
Att Emil Persson efter Stefan Holms starka reaktion ber om ursäkt i ett sms tycks Holm ha glömt bort åtta år senare. Och när han ställs öga mot öga mot Persson vid hissen på Gothia Towers under mässan brister det för Holm. Han tar stryptag på Persson. Eller vad som nu händer. Persson polisanmäler det hela som misshandel.
Kanske borde Holm bara ha sagt att det var ett skämt att ta stryptag på Persson? Kanske hade Holm en fördom om att Persson i själva verket ville bli misshandlad av Holm eftersom Persson drog ett skämt i tv om att hans son skulle dödas? Min fördom är att Persson är masochist. Eller Holms fördom… Jag vet inte. Allt är bara en gäspning förklädd till ett grabbigt garv. Vi är tillbaka efter reklamen.
Vad som förvånar mig är att Händelsen Vid Hissen lyftes upp som en följetong på nyhetsplats i diverse medier, alltså inte bara i slaskiga kändis- eller skvallerspalter.
Två B-kändisar (ledsen Stefan, du är inte i kategori A längre) har en beef. Det blir handgripligt. En stor del av mediekåren, som normalt sett inte rör sig utanför Stockholms tullar, är på plats på ett årligt event (som det kanske börjar bli svårt att hitta nya spännande vinklar på?) – och så händer det där inför öppen ridå.
Det fyller spaltmeter. Det fyller sändningstid. Det engagerar. Det polariserar. Det ger klick. Det driver trafik. Men det är helt tomt på innehåll och fullständigt värdelöst.
Vi journalister borde skämmas. Även jag som har skrivit det här.




