I hela mitt vuxna liv – kanske ända sedan tonåren – har jag gillat att läsa recensioner, recensioner av alla de slag. Film, böcker, musik… you name it. Enda problemet är att jag brukar glömma av recensenternas omdömen innan jag kommer till skott och får läst just den eller den boken, sett filmen, lyssnat på musiken alla hyllar… eller vad det nu kan vara. Men ibland, för att inte säga oftast, fattar jag noll när jag har kunnat koppla ihop ett omdöme med min egen erfarenhet. Som till exempel: När alla skulle läsa Sylvia Plath hoppade jag på tåget och läste Glaskupan. Inte såg jag någon gigantisk storhet där, trots att en skrev: ”Att läsa Sylvia Plath är som att slå ut fönsterrutorna stjärnklara kvällar.”
När Linda Skugge lyftes till skyarna, läste jag något av henne, utan att fatta vad som är grejen med ”Skuggis”. Vad jag vill minnas var hon mest arg.
Nobelpristagare, som exempelvis Selma Lagerlöf, Olga Tokatjuk och andra har jag gett mig i kast med. Bra berättat, jo absolut! Men var de så märkvärdiga? Selma skriver om historiska händelser hon hört talas om, likt Herr Arnes Penningar och Jerusalem. Harry Martinssons Aniara imponerade dock storligen på mig.
Och plötsligt en dag för några decennier sedan gick snacket om den mystiska Elena Ferrante så henne fick jag ju också ge en chans. Köpte boken Hennes fantastiska väninna och läste den en semester för några år sedan, dock utan att begripa vad som var grejen. Som tur är finns andra lika förvånade kritiker. Kristoffer Folkhammar skrev nyligen i en av våra kvällstidningar om Ferrantes senaste bok: ”Hur kan en så konstlös prosa så totalt förtrolla läsare över hela världen?”
Ja, det undrar inte bara vän av ordning, utan jag med!
Folkhammar skådar dock ljuset redan i nästa mening: ”Men jag har ryckts med. Den effektiva stilen gifter sig liksom med hur huvudpersonerna, Ferranteflickkvinnorna, alltid har en så tydlig riktning: klättrar uppåt, faller nedåt, räknar ut hur de ska ta sig över uppdykande hinder. Och när hon är bra är hon ju verkligen som en fantastisk väninna: lyhörd för småsakers betydelser, analytisk och örfilshårt krass. Ferrantes paradgren förblir emellertid att gestalta klassresenärens skuld över det den lämnat och skammen över att inte vara fin nog inför det den anlänt till.”
Folkhammar avslutar dock med att påpeka, om den nya boken: ”Man måste uppskatta banaliteten i den.”
Ja, kanske är det den banaliteten jag inte uppskattar. Enda ljuset jag själv skådat i den enda Ferrantebok jag läst var bristen på ljus. Hur våldet ständigt var närvarande i den italienska vardagen, i kulturen, i familjen, i samvaron grannar emellan… spagettihumöret som gör att man slår först och frågar sedan!
Men kanske är det så med författare, som med vad mina kompisar sa till mig när jag ätit sushi för första gången och tyckte anrättningarna smakade bläää.
”En gång? Det räcker inte! Du måste prova flera gånger. Först då blir det gott!”
