Drygt 50 år har gått sedan den så kallade du-reformen i slutet av 1960-talet.
Hur man än ser på saken, var det en större språkförändring än avskaffandet av verbens pluralformer vid 1900-talets mitt eller stavningsreformen iseklets början.
De två första berörde egentligen bara skriftspråket och hade ganska begränsad effekt på hur folk utformade sina texter. Du-reformen däremot, den var en del av hela samhällsförändringen!
Den alltid lika intressante Fredrik Lindströms populärhistoriska tv-serie Tänk om, som ursprungligen sändes 2016, repriserades nyligen. Seriens fyra avsnitt undersökte hur Sverige kunde ha sett ut om en företeelse inte förekommit eller om en händelse inte inträffat. Bland annat togs du-reformen upp.
Jag kom då till att tänka på tiden när jag själv var liten och man inte sa du till vuxna människor eller till personer man inte kände. Ja, faktum är att jag har en kompis som fortfarande inte säger du till alla och om alla. När han exempelvis pratar till eller om vuxna kan han säga: Tant Elvy eller Farbror Sten.
Själv sa jag alltid mamma och pappa till mina föräldrar men jag vet att pappa ogillade om jag någon gång i vuxen ålder råkade säga farsan.
Min mamma berättade att hon och hennes syskon aldrig sa annat än mor till mamman och till pappan sa de honom. Fast som vuxna kallade de fadern gubben när han inte var närvarande! Då hade alltså respekten för honom övergått till någon form av respektlöshet. Mamma sa till mig att hennes far aldrig behövde säga något förmanande till sina barn, det räckte att han tittade på dem för att de skulle förstå vad han menade. Ja, morfar var uppenbarligen sträng men det krävdes tydligen också. En lokalhistoriker förklarade för mig en gång att en husbonde som inte höll ordning på gården och gårdsfolket kunde få problem så stora att hela familjens existens äventyrades.
En aspekt av du-reformen var att det stela titulerandet försvann. Den som minns hur besvärligt det en gång var att välja tilltal inser också det fiffiga i svenskans möjligheter till passiv form (något som jag inte tror Fredrik Lindström tog upp), som ”det”. Då slipper man välja mellan du, ni eller herr. Några exempel på titulationsundvikande artighetsfraser: ”Vad får det lov att vara?”, ”Hur var namnet?”, ”Behagas det?” och ”Var det bra så?”.
Varför kunde man inte då bara säga du? Nej, eftersom ”du” förritiden ansågs som ett intimt ord. Något som användes inom familjen och mellan nära vänner.
Ni kunde inte heller användas, eftersom ni var ett ord som användes mot den som stod under en i samhällshierarkin. Så man fick finna sig i att titulera. ”God dag, herr direktör”, fick man exempelvis säga. Men en väg ut fanns alltså. Nämligen svenskans möjligheter till passiv form och speciellt i form av ordet ”det”. Ett ”det” som inte refererar till något, men som används som subjekt för att formulera fraser där varken du, ni eller herr direktör behövs.
I stället för: ”Vill du ha något annat?” ställer man frågan: ”Ska det vara något annat?”
”Vad sa du?” blir till ”Vad sa?” ”Får jag lov?” används i stället för ”Vill du dansa?”, och ”Vad tycks?” i stället för ”Vad tycker du?”.
Efter du-reformen behövde ingen fundera på vem som hade högre eller lägre status än någon annan, vem som tog illa upp över att kallas ni eller vem som tyckte att man var alltför personlig med sitt du.
