Bilen som symbol för frihet, som statussymbol, som kulturell attiralj, besjungen och bespottad, älskad och hatad.
Som barn var jag ändlöst fascinerad av bilmärken. Jag stod i köksfönstret i mina farföräldrars lägenhet och blickade ut över den stora parkeringsplatsen i Högsbo och lärde mig alla bilmärken som var parkerade där. I slutet av 70-talet såg fordonsparken minst sagt annorlunda ut jämfört med nu. Där fanns numera bortglömda och nedlagda bilmärken som Simca, Rover, Oldsmobile och förstås Saab.
Som så många andra 70-talistbarn hade jag en ganska väl tilltagen samling av leksaksbilar. Corgi och Dinky Toys gjorde de finaste. Min absoluta favorit var en leksaksversion av tv-deckaren Kojaks bruna Buick Century Regal. Jag hade flera memoryspel med bilmodeller. På väggen hängde planscher på en Lamborghini Countach och en svart Lotus formel 1-bil, och en på rallyföraren Björn Walldegård i sin Ford, eller om det var en Lancia?
Mitt intresse för bilar var närmast esoteriskt. Motorer och mekande intresserade inte mig alls. Istället dominerade tanken på den öppna motorvägen, alla möjligheter, Elvis bakom ratten på sin rosa Cadillac. Route One och Route 66. Alla låtar om bilkörning.
Programledaren Fredrik Wikingsson skrev nyligen på Instagram, under en bild på sig själv under kalifornisk blå himmel, vid en förmodat bensinslukande amerikansk SUV: ”Hyrbil uthämtad i USA. Då KAN man knappt må bättre.” Jag skriver under på det. Men som för så mycket annat i livet är idén, eller fantasin, kring något viktigare än den faktiska erfarenheten.
Men saker förändras. Och jag är som vanligt gammeldags. Numera ska bilen helst förmedla miljömedvetenhet och förnuft. Allra helst ska vi välja bort den och ta cykeln, alldeles oavsett om den går på ett batteri istället för fossilt bränsle. För trängseln på vägar och gator försvinner inte med mer miljöanpassade bilar. Å andra sidan sägs det ju att gammal kärlek inte heller rostar, så ibland får man kanske tillåta sig själv att drömma om en ny skinande frihetsapparat på fyra hjul.
