Eftersom Tyskland är mitt andra hemland tänkte jag skriva några rader med anledning av att det nu är 75 år sedan andra världskriget slutade. Alla mina tyska kompisars fäder hade nämligen varit med i kriget och jag blev bekant med en del av de männen.
Min bästa kompis Klaus hade sin flickvän Eva i Saarbrücken, helt nära den franska gränsen, så vi liftade dit på en ledig vecka från vår bostadsort i centrala Tyskland. Evas far, Herr Arendt, var en djupt troende katolik. Han hade ingått i en kristen motståndsrörelse mot Hitler innan kriget. Bland annat hade rörelsen delat ut flygblad och arrangerat möten. Detta sågs inte med blida ögon av polisen så med jämna mellanrum åkte denne gudfruktige man i fängelse. Eftersom han drev en liten affär hängde han upp skylten STÄNGT i entrédörrens ruta när de kom för att haffade honom, och så vände han den när han kom ut igen efter några veckor. Så höll det på tills den dagen polisen tröttnade och de gav ett ultimatum: ”Antingen slutar du nu, eller så tar vi någon i familjen nästa gång.” Då fick han lägga av.
När kriget bröt ut kunde militären inte sätta vapen i händerna på gamla motståndsmän så Evas blivande pappa fick bli Röda Kors-gubbe borta i Sovjetunionen under invasionen. Operation Barbarossa var kodnamnet för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen, som inleddes den 22 juni 1941. Över 4,5 miljoner soldater från axelmakterna invaderade Sovjet längs en 2 900 km lång front. Förutom det stora antalet trupper inblandade fanns också 600 000 motorfordon och 750 000 hästar. En person i denna enorma ”militärmaskin” var alltså en liten klen och rädd, 1,68 lång, yngling på 58 kilo från Saarbrücken.
Väl där blev denne sjukvårdare sprängd i luften av en mina eller granat, med påföljd att vårdaren själv krävde livslång vård. I akutläget plockades hektovis med metallsplitter ur hans vitalaste delar men resten lät läkarna vara, med hänvisning att splitterbitarna gjorde minst skada där de var. Armar och ben såg därför, 30 år senare, ut som månens koppärriga yta. Med jämna mellanrum fick denne fridfulle man åka in på hospitalet och göra småoperationer när stålbitarna började röra sig i kroppen och han fick ont.
Herr Arendt kom dock billigt undan – till skillnad mot alla de miljoner som dog direkt, långsamt pinades till döds eller drabbades av evig sorg. Allt detta bara för att alldeles för få tyskar hade lärt sig det viktigaste av Tio Guds bud: ”Du skall icke dräpa.”
Herr Arendt var dock inte en av dem!
