Jag har läst boken Bohusläns historia, med undertiteln: från järnåldern till 1658 – det vill säga fram till det året då Bohuslän blev svenskt – av Thomas Andersson. I boken tar han upp ”Det mellannordiska riket”.
Eftersom jag studerade historia på Göteborgs universitet i ungdomsåren är en hel del av det som nämns i boken, åtminstone i grova drag, mig bekant. Jag drar mig också till minnes att den typ av böcker vi läste då var av just den här kalibern, det vill säga fullproppade med fakta, och där varje mening är viktig. En sak svävade jag dock i fullkomligt okunskap om, nämligen det så kallade ”mellannordiska riket”. Och eftersom vetskapen om detta inte är något ”allmängods” tänkte jag ta upp lite om ämnet här.
Mellannordiska riket kan i grova drag sägas ha sträckt sig från Öckerö i väster till Vadstena i öster och från Särna samt Idre i norr till Båstad i söder – det vill säga ett område som låg mellan Sverige och Norge. Och inte nog med det, det var ett feodalrike – vilket är lite speciellt. Detta eftersom många svenska bönder var självägande, så slog nämligen aldrig feodalismen helt och hållet igenom i vårt land. De svenska förläningarna gick heller inte i arv, och de medförde aldrig någon makt över rättsskipningen i länet.
Skandinavien har präglats av de tre kungarikena Danmark, Norge och Sverige, som var för sig skapat en nationell berättelse. Men Bohusläns historia passar inte riktigt in i den svenska självbilden. Landskapet gick från att vara norskt till att bli dansk-norskt och slutligen svenskt. Kanske har därför Bohusläns historia blivit styvmoderligt behandlad från såväl svensk som norsk sida. Thomas Anderssons gedigna verk är därför välkommet.
Magnus ”Ladulås” Birgersson (c:a 1240–1290) hade som allom bekant trenne söner: Birger (1280/1281–1321), kung av Sverige, Erik (ca 1282–1318) hertig av Södermanland med mera, och Valdemar (ca 1285–1318) hertig av Finland. Denna trio låg långa tider i fejd med varandra. När kungen dog 1290 var hans äldsta son, tronföljaren Birger Magnusson, bara 10 år och landet fick styras av en förmyndare.
Längre fram i tiden skapade hans bror, hertig Erik, ett eget maktområde omkring Bohuslän, som han fått genom giftermål med norska prinsessan Ingeborg (dotter till kung Håkon V). Området kom att bli Nordens enda verkliga feodala rike då han formellt var länsherre under de tre nordiska kungarna. Av den norska kronan var han förlänad södra Bohuslän; av den danska Halland samt en del av norra Skåne; av den svenska Västergötland, Dalsland och Värmland. Även utanför detta område var han i princip den som styrde Sverige. Hertig Eriks position var sådan att alla de tre nordiska kungarna på ett eller annat sätt var beroende av honom. Han hade lyckats skaffa sig en unik maktposition i västra Skandinavien. Ett område som bland dagens historiker och andra forskare ibland kallas ”det mellannordiska riket”. Han var helt enkelt sin tids mäktigaste furste i Norden.
Genom ett skrupelfritt politiskt agerande lyckades han lägga under sig landområden och viktiga borgar. Slottet på Ragnhildsholmen var till exempel ett sådant betydande fäste.
I Sverige slutade maktkampen mellan Magnus Ladulås tre söner med att kung Birger tvingades fly till Danmark efter att han tagit kål på sina två bröder i ”Nyköpings gästabud”. Därefter valdes Eriks son Magnus Eriksson till svensk kung vid tidig ålder. Han var redan då kung av Norge eftersom hans morfar, Håkon V Magnusson, avlidit tidigare. Resultatet blev väl inte riktigt som någon av de tre bröderna hade tänkt sig.
