Det är mörka tider

2022 har inte inletts på något särskilt muntert sätt. Jag tänker naturligtvis i huvudsak på pandemins fortsatta järngrepp om våra liv och vårt samhälle. Efter helgerna ökade antalet smittade lavinartat och även om den nu dominerade omikronvarianten av viruset bedöms vara något mildare i sina verkningar än föregående varianter, så innebär den skarpt uppåtpekande kurvan av antalet smittade en påminnelse om att det inte är över än. Som tur är ligger antalet inneliggande på IVA tämligen stabilt och ökar inte på samma sätt. Men antalet personer som måste få sjukhusvård ökar, om än inte lika drastiskt som spridningsfrekvensen. Den 17 januari låg 317 patienter på positiv covid-19 på sjukhusen i Västra Götalandsregionen, varav 12 på intensivvårdsavdelning.

Huruvida den fjärde vågen av Corona var väntad eller inte är jag inte rätt man att avgöra.

Det samma gäller den spända situation som nu uppstått mellan Ryssland och Nato. Utan att på något sätt försöka mig på att analysera situationen som uppstått eller vad som väntar, kan jag bara konstatera att de senaste veckorna inneburit en obehaglig throwback till det kalla krig som jag minns sluttampen av i min ungdom. Återigen tycks hotet om ett stort krig i Europa, eller dess omedelbara närhet, göra sig påmind.

När Berlinmuren föll i november 1989 andades världen optimism. Drygt 32 år senare tycks mörka moln återigen dra in över vår del av världen. Kanske har de funnits där hela tiden. Men att vi i västvärlden har haft fullt upp med att skaffa platt-tv och lägga upp foton på vår frukost på sociala medier.

Den där dova ångesten, det abstrakta hotet om ett kärnvapenkrig eller åtminstone en global konflikt, har i vilket fall inte känts lika närvarande i vår priviligierade del av världen sedan 1980-talet.

Det är, med risk att låta banal, inte vad världen behöver nu – två år in i en global pandemi. 1989 var jag 15 år. Några år senare kunde jag tågluffa till Prag. Det kändes som om världen låg öppen att upptäcka – för den som hade tid och råd.

Jag vill inte vara alarmist, eller bidra till så kallad doomscrolling, men sammanlagt har pandemin, den globala uppvärmningen och det säkerhetspolitiska läget gjort att världen inte alls tycks särskilt öppen och inbjudande längre.

Måtte det ljusna igen.

Mer från ledare/krönika

Ta kontakt med dem som glidit ur kalendern

Ännu ett år spurtar obönhörligen på upploppet. Vi är redan…

November är här

November – den mörkaste, tristaste och tyngsta av årets alla…

Frågan om klimatet försvinner inte

Den 18 november avslutas FN:s årliga klimatmöte, COP, efter att…

Det är färger också!

Jag har alltid tyckt om hösten. Den höga klara luften.…

Senaste nytt

Skräpsamlande vardagshjälte

Elliot Gullberg, numera pensionär, kommer från Helsingborg men har bott…

Micki drömmer om att beatboxa på Broadway

Beatboxing, att med rösten och munnen efterskapa ljuden av slagverk…

Fokus på ofrivillig ensamhet

Att vara ensam är för många skönt lite då och…

”Det är roligare att äta tillsammans”

En gråmulen och småblåsig tisdag, som inte gör en kotte…

Hushållens elanvändning minskar rejält i Öckerö

Stigande elpriser och oro i världen har fått hushållen i…

Ta kontakt med dem som glidit ur kalendern

Ännu ett år spurtar obönhörligen på upploppet. Vi är redan…

Fullt utvecklad brand i ”ödehus”

Vid sjuttontiden på lördagskvällen fick Räddningstjänst i Torslanda ett larm…

Genomförandebeslut om tvärförbindelsen antaget

När Göteborgs kommunfullmäktige samlades för sammanträde den 24 november var…

”Mitt kontor fanns inte kvar”

Ett telefonsamtal kom vid 04-tiden. När det ringde mitt i…

Buda på ett pepparkakshus för att ge fler barn ett tryggt hem

För tre år sedan la Fastighetsbyrån för första gången ut…