Om den glade bagaren i San Remo har vi alla hört. Men har ni hört talas om den reseglade, biskopen, Jens Nilssøn?
För en tid sedan publicerades här en krönika som handlade om böcker om Bohuslän. Jag glömde då att nämna min absoluta favoritbok i ämnet, nämligen: Biskop Jens Nilssøns visitatsbøger og reiseoptegnelser från åren 1574-1597. Detta praktverk kom 1981 ut som ett faksimiltryck från 1885 års upplaga.
Om Bohusläns historia finns tre ”standardverk” som är lättillgängliga för en bred allmänhet eftersom de har kommit ut i nytryck vid flera tillfällen. Den äldsta boken är från slutet av 1500-talet, de andra är från mitten av 1700- respektive 1800-talet.
Den första boken är Oslobiskopen Jens Nilssøns reseberättelser från sitt stora stift, som ju på den tiden även omfattade Bohuslän. I hans ämbetsuppgifter ingick att besöka församlingarna och kyrkorna. Tillsammans med en skrivare drog han på häst i väg, alltifrån Telemark i norr till Hisingen i söder.
Jens Nilssøn (1538 – 1600) var kyrkoöverhuvud i det vidsträckta Oslo och Hamars förenade stift. Tack vare att han var en flitig skribent inom många områden vet vi förhållandevis mycket både om honom själv såväl som om hans tid. Han var född i Oslo och fadern, Nils Jørgenssøn, var kommen från Danmark medan modern, Hilleborg Jonsdatter, var av norsk härkomst. Fadern dog tidigt och modern flyttade då med barnen till Danmark. Den unge Jens studerade därför i Köpenhamn och Roskilde såväl som i Oslo. Han blev student 1556 och var bekant med Tycho Brahe, med vilken han senare kom att brevväxla.
År 1564 gifte han sig med den dåvarande biskopen Frants Bergs dotter, Magdalena, och makarna kom med tiden att få nio barn. Efter tjugo år dog frun i barnsäng och bispen gifte om sig med en 32 år yngre kvinna, och även där blev det många barn. Av de 14 avkomlingar han sammanlagt fick överlevdes han bara av några få och det är osäkert om släkten idag finns kvar.
Sin magistergrad disputerade han för i Köpenhamn 1571. Eftersom svärfadern var gammal fick Jens Nilssøn hjälpa till och kom på så sätt in i yrkesrollen. År 1580 blev han själv vigd till biskop i Köpenhamn.
Jens Nilssøn dog någon gång under vårvintern 1600, 62 år gammal. Förmodligen var han då trött av alla sina långa resor – men han hade sett mer av Bohuslän än någon annan samtida.
Biskop Jens Nilssøn besökte våra trakter flera gånger, och känner man Bohuslän väl så är det ganska lätt att följa med på resan. Även språket går att förstå om man läser sakta samt behärskar lite norska.
Under nästan ett kvarts sekel red biskop Nilssøn runt och lyssnade på präster, predikade själv samt pratade med allmogen. Han uppbar ett mycket högt ämbete och man kan därför lätt anta att han var en barsk myndighetsperson, men i boken framstår han som en vänlig människa som delade ut gåvor och som skrev brev hem till hustrun i Oslo. Makarna (gäller båda fruarna) tycks även ha stått varandra nära för en av fruarna skriver tillbaka och bifogar vid ett tillfälle konfekt.
Det är emellertid en helt annan värld som möter oss i boken – fattigdomen var kompakt. Kville kyrka ägde exempelvis år 1794 ingen bibel, och som det påpekas i boken, inte ens en på danska. Och vägarna var urusla så han ramlade av hästen mer än en gång:
”Langekier, der vaar en slem vey der falt bispens hest i …”
Så här skrivs när biskopen reser ut mot Sotenäs i mitten av april år 1594:
”Fra Askum kircke i suduest ½ mijl ligger 1 fiskeleye paa Sodenæsland, heder Trælsand. I sudoust derfra 4 eller 6 pilskud ligger it andett fiskeleye … heder Skioldenborg.”
Båda ställena, Trælsand och Skioldenborg, är numera helt försvunna, men från till exempel ett högt berg kan man se rester av husgrunderna.
I Jens Nilssöns ”reiseoptegnelser” nämns många ortnamn för första gången, och därför kan vi veta att till exempel Fisketången (Visketang), nu en del av Kungshamn, och Smögen (Smøgit) fanns vid den tiden.
