Det är inte helt ovanligt att jag brottas med vilken typ av information som är lämplig att skriva under vinjetten Ledare i vår lokaltidning. I optimala fall ska texten vara aktuell och lokalt anknuten. Åsikterna som jag presenterar bör naturligtvis ha pregnans, och de bör inte gå stick i stäv med mitt uppdrag som opartisk journalist.
Men ibland inträffar händelser och förlopp i världen som tar de flesta av ens tankar som gisslan. När Ryssland invaderar ett demokratiskt grannland och orsakar död, förstörelse och lidande för den ukrainska befolkningen med – vad det verkar – syftet att göra Ukraina till antingen en fullvärdig rysk provins, eller en Moskvalojal ledstat med demokratin satt ur spel, likt den vi ser i Belarus, då är det svårt att sitta och grunna över lokal infrastruktur.
För några veckor sedan skrev jag om oron inför att det kalla krigets ständigt överhängande kärnvapenhot så sakteliga riskerade att ”tina upp”. Idag är det tisdag den första mars. Ni kanske läser det här till lördagsfrukosten senare i veckan. Hur världen ser ut då är inget jag varken kan, vill eller orka spekulera i. Som alla andra hoppas jag naturligtvis på minsta möjliga blodspillan och att Ryssland har dragit tillbaka sina trupper från sitt grannland. Men det är väl dessvärre en naiv förhoppning.
Världen har, med få undantagsfall, ställt sig på Ukrainas sida i kriget. Till och med de högsta sportsliga instanserna, som tidigare gladeligen låtit ryska rubelbuntar fylla innerfickorna på delegaters och ledamöters Armanikostymer i utbyte mot goodwill och mästerskap, har till slut bestämt sig för att brett bojkotta landets idrottare på grund av invasionen av Ukraina.
Även om de kraftiga ekonomiska sanktionerna som världen just åsamkar den ryska ekonomin förmodligen är Rysslands största huvudvärk just nu, så ska man inte underskatta vad de sportsliga sanktionerna innebär.
Få länder har lika systematiskt som Ryssland, och innan dess Sovjetunionen, använt idrotten som ett sätt att framställa sig i god dager men även för att ena det egna landet. Idrotten tycks dessutom vara Vladimir Putins stora fritidsintresse. Han är en skicklig kampsportsutövare. Efter invasionen av Ukraina fråntogs han först sitt hedersordförandeskap i internationella judoförbundet, några dagar senare beslutade det internationella taekwondoförbundet att ta ifrån honom hans svarta bälte i idrotten. Han har ett dokumenterat intresse för ishockey och har ofta synts utöva sporten. För Putin var det förstås enorma strategiska framgångar att landet fick lov att arrangera vinter-OS i Sotji 2014 och fotbolls-VM 2018.
Att nu personer, som exempelvis FIFA:s ordförande Gianni Infantino, som Putin tidigare har haft lindad runt sitt lillfinger har tvingats att ta avstånd från Ryssland åsamkar förmodligen Vladimir Putin mer lidande än vad det hade gjort för många andra auktoritära ledare.
Det ryska folket kommer också, trots den ensidiga och i många fall falska rapporteringen som de matas med i de statliga ryska medierna, behöva ställa sig frågan om varför deras idrottare egentligen stängs ute från alla former av tävlingar och mästerskap. Om det bara handlar om en bejublad befrielsekampanj, som den inhemska median rapporterar om, varför reagerar hela idrottsvärlden så här?
Jag vill inte komma med några politiska pekpinnar. Vi lever i en tid då alla politiska ställningstagande är att ge sig ut i minerad mark och nästan alla lever i sin helt egna verklighet. Ingen kommer att läsa de här raderna och ändra uppfattning om någonting.
Men jag vill ändå avsluta med en slutsats som jag har dragit. Demokrati har ett egenvärde. Demokrati innebär ingen garant för att goda beslut tas eller att bra politiker kommer till makten. I demokratin finns en inbyggd svaghet som innebär att systemet kan utnyttjas av destruktiva, lögnaktiga och antidemokratiska krafter. Men demokratin är trots det alltid värd att försvara. Alternativet, ett auktoritärt statsskick, oavsett bakomliggande ideologi, leder alltid – undantagslöst – till att hela eller stora delar av befolkningen förtrycks och vilseleds.
