Att det denna månad är ett halvt millennium sedan Stockholms blodbad inträffade har väl inte gått någon förbi – en händelse som i sin förlängning ändrade den svenska historien på flera sätt, sätt som vi kanske inte tänker på i dag. Några exempel: händelsen markerar slutet på den svenska medeltiden, Kalmarunionen upplöstes, vi får ordet brasklapp, Gustav Ericsson Vasa kom till makten, landet blev ett arvrike, protestantismen infördes som statsreligion i Sverige (innan kung Gustav helt sonika överförde kyrkans egendomar till staten), Gustav Vasa skapade den första byråkratin i statsförvaltningen med ett hårt skatteuttag…
Den 8 november 1520 rullar huvudena på Stortorget i Gamla Stan. Offrens blod blandar sig med regnet och flyter ut mellan gatstenarna. Det fasansfulla skådespelet är en del av kung Kristian II:s skoningslösa hämndaktion mot dem som bestridit hans makt. Majestätets prominentaste motståndare halshuggs, efter att ha dömts som kättare i en snabb rättegång, andra lynchas och hängs. Det som de omkring hundra döda trodde skulle bli en försoningsfest visade sig vara deras egen avrättning.
Reformatorn Olaus Petri skrev om händelsen: ”Och bleffuo the dödhe kropparna liggiandes på torget ifrå Torsdaghen in til Lögerdaghen. Och war thet een ynkeligh och jemmerligh syn, huru blodhin med watn och treek, som så åårs wara pläghar, lopp i rännestenanar, nedh aff torghet.”
Ord och inga visor således när kung Kristian II:s män utför det som troligtvis är den största enskilda massakern i svensk historia. Och detta trots att den danske kungen hade lovat amnesti till dem som kämpat mot honom.
Ja, vi känner alla till historien om hur huvudstaden öppnar portarna och släpper in kungen och hans följe och det ställs till ett hejdundrande kalas på slottet Tre Kronor i dagarna tre. Efter dessa dagar tog amnestin slut och bortemot 100 män ur såväl landets aristokrati som stadens borgerskap dödas. Och inte nog med det, Kristians resa tillbaka blev en blodig Eriksgata. Upprorsmän och deras anhängare avrättades systematiskt och grymt.
Berättelsen om Stockholms blodbad har samma sensmoral som den om den trojanska hästen: En stad – ja, rentav ett helt land – får problem om inte gästerna vill värden väl.
