Nej, det rullade inga ångbilar på gatorna i mitt kvarter när jag var liten. Där rullade inga bilar alls!
Jag är född i mitten på femtiotalet – exakt 50 år efter Charles Rolls och Henry Royce möttes på ett hotell och bestämde sig för att bygga världens bästa bilar – och kan därför inte sägas ha varit med om bilens barndom, men däremot har jag varit med om när bilen började ta plats i folkhemmet. Min morbror Evert skaffade sig körkort och bil i slutet av det decenniet. Bilen, en blå Volvo med körriktningsvisare i form av lysande pilar som poppade upp ur dörrstolparna! Och det där med körriktningspilar som poppade ut var en sanning med viss modifikation. Snarare var det så att morbrors fru, Gullan, ständigt och jämt fick påminna morbror om att han skulle fälla ut dem – gammal och glömsk som han var. Gullan kom från Göteborg och pratade göteborgska.
”Uttt mä piiilen Evvet, sa hon så fort som han skulle svänga. Men märkligt nog var det inte enbart de roliga lysande pilarna som var den stora behållning med utfärderna, utan även den lilla glasvasen för att ha blommor i som fanns på bilens instrumentpanel. Jo, vasen var original.
Inga familjer i kvarteret hade bilar på femtiotalet. Men i mitten på sextiotalet köpte min kompis pappa en ny folkvagnsbubbla. Pappan var tullare och gick eller cyklade till jobbet nere i hamnen varje dag. Det kom inte på frågan att bilen skulle användas dagligdags. Den togs bara fram soliga söndagar då familjen åkte ut på landet och handlade ägg och grönsaker av bönderna. När bilen var 20 år gammal skulle kompisen flytta till Göteborg och pappan körde flyttlasset. Där råkade en cementblandare backa på bilen så den blev skrot. Bubblan var i absolut nyskick och hade bara gått 2000 sommarmil! En sådan gammal bil var inte värd någonting, men pappan lyckades föra dess excellenta skick i bevis och fick ändå ut en liten slant på försäkringen med vilka han köpte sig en Fiat, som även den sköttes pedantiskt.
Långt senare fick en och annan ur min föräldrageneration körkort och bil men de allra flesta förblev billösa livet ut. Flera av kompisarna farsor var långtradarchaufförer men inte katten hade de några privatbilar. Detta att det inte fanns några bilar gjorde att vi ungar bokstavligen växte upp på gatan. Vi sparkade boll, spelade brännboll och lekte massor av lekar på den sandbelagda huvudgatan. Ja, vi till och med spelade tennis där. Råkade det då någon sällsynt gång komma en bil var det bara att släppa ner nätet och låta den passera.
Alla i min generation skaffade körkort, så även min kompis vars far hade kvarterets första bil, ni minns pappan med folkvagnsbubblan. Sonen var en strulpelle. Vid ett tillfälle lånade han pappans ögonsten och lyckades på natten repa upp hela högersidan på bilen – från för till akter, och en framlykta demolerades. Efteråt körde han in bilen i garaget och gick och la sig. Föräldrarna låg och sov så han kunde inte berätta något. Påföljande morgon ska pappan tidigt i väg och besikta bilen. Glad i hågen åker han i väg och kör in bilen i besiktningshallen på en station där han är välkänd efter att ha besiktat sina pedantskötta och felfria bilar utan anmärkning de senaste 20 åren. Ridå!
