Bilismens tidevarv

Nej, det rullade inga ångbilar på gatorna i mitt kvarter när jag var liten. Där rullade inga bilar alls!

Jag är född i mitten på femtiotalet – exakt 50 år efter Charles Rolls och Henry Royce möttes på ett hotell och  bestämde sig för att bygga världens bästa bilar – och kan därför inte sägas ha varit med om bilens barndom, men däremot har jag varit med om när bilen började ta plats i folkhemmet. Min morbror Evert skaffade sig körkort och bil i slutet av det decenniet. Bilen, en blå Volvo med körriktningsvisare i form av lysande pilar som poppade upp ur dörrstolparna! Och det där med körriktningspilar som poppade ut var en sanning med viss modifikation. Snarare var det så att morbrors fru, Gullan, ständigt och jämt fick påminna morbror om att han skulle fälla ut dem – gammal och glömsk som han var. Gullan kom från Göteborg och pratade göteborgska. 

”Uttt mä piiilen Evvet, sa hon så fort som han skulle svänga. Men märkligt nog var det inte enbart de roliga lysande pilarna som var den stora behållning med utfärderna, utan även den lilla glasvasen för att ha blommor i som fanns på bilens instrumentpanel. Jo, vasen var original. 

Inga familjer i kvarteret hade bilar på femtiotalet. Men i mitten på sextiotalet köpte min kompis pappa en ny folkvagnsbubbla. Pappan var tullare och gick eller cyklade till jobbet nere i hamnen varje dag. Det kom inte på frågan att bilen skulle användas dagligdags. Den togs bara fram soliga söndagar då familjen åkte ut på landet och handlade ägg och grönsaker av bönderna. När bilen var 20 år gammal skulle kompisen flytta till Göteborg och pappan körde flyttlasset. Där råkade en cementblandare backa på bilen så den blev skrot. Bubblan var i absolut nyskick och hade bara gått 2000 sommarmil! En sådan gammal bil var inte värd någonting, men pappan lyckades föra dess excellenta skick i bevis och fick ändå ut en liten slant på försäkringen med vilka han köpte sig en Fiat, som även den sköttes pedantiskt. 

Långt senare fick en och annan ur min föräldrageneration körkort och bil men de allra flesta förblev billösa livet ut. Flera av kompisarna farsor var långtradarchaufförer men inte katten hade de några privatbilar. Detta att det inte fanns några bilar gjorde att vi ungar bokstavligen växte upp på gatan. Vi sparkade boll, spelade brännboll och lekte massor av lekar på den sandbelagda huvudgatan. Ja, vi till och med spelade tennis där. Råkade det då någon sällsynt gång komma en bil var det bara att släppa ner nätet och låta den passera.

Alla i min generation skaffade körkort, så även min kompis vars far hade kvarterets första bil, ni minns pappan med folkvagnsbubblan. Sonen var en strulpelle. Vid ett tillfälle lånade han pappans ögonsten och lyckades på natten repa upp hela högersidan på bilen – från för till akter, och en framlykta demolerades. Efteråt körde han in bilen i garaget och gick och la sig. Föräldrarna låg och sov så han kunde inte berätta något. Påföljande morgon ska pappan tidigt i väg och besikta bilen. Glad i hågen åker han i väg och kör in bilen i besiktningshallen på en station där han är välkänd efter att ha besiktat sina pedantskötta och felfria bilar utan anmärkning de senaste 20 åren. Ridå!

Kommentarer

Kommentera artikeln!

Tyck till! Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver logga in med bank-id för att kommentera. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och Torslanda-Öckerötidningen förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

Mer från ledare/krönika

Friluftsliv och föreningsliv i all ära, men Torslanda behöver en rejäl dos rock

Musikstaden Göteborg mår faktiskt riktigt bra. För två veckor sedan,…

”Plattan i mattan” får konsekvenser för våra grannar

Häromdagen kom jag att läsa Jyllands-Posten och eftersom det kanske…

Det enda huset för kultur i en stadsdel med 25 000 invånare

I Göteborg råder det tuffa sparkrav inom de kommunala budgeterna.…

Man gör sina misstag!

Jag får guldfeber En strålande vacker sommardag leker jag och…

Senaste nytt

Rätt swish till Barncancerfonden – 90 20 900

I förra veckans tidning skrev vi om #fotbollströjefredag som infaller…

Brödernas engagemang för krigets offer

På något sätt sitter det i öbornas DNA att hjälpa…

Västkuststiftelsen får kraftigt sänkta bidrag

Västkuststiftelsen – som drivs av Västragötalandsregionen, region Halland och Göteborgs…

Från Kalvsund till Manhattan i jämställdhetens namn

I början på mars i år anordnades CSW – The…

Där befinner sig arbetet med nya Torslanda Torg nu

Mycket har varit höljt i dunkel när det gäller arbetet…

”Många tror det är ofarligt”

För att ta sammanfattningen först: Skillnaden mellan i år och…

De fick nytt liv i Torslanda efter flykt från kriget

Det har gått lite mer än ett år sedan kriget…

Tre öbor dömda för cannabisodling

När polisen anlände till huset i Öckerö kommun uppträdde en…

Friluftsliv och föreningsliv i all ära, men Torslanda behöver en rejäl dos rock

Musikstaden Göteborg mår faktiskt riktigt bra. För två veckor sedan,…

Houdini är hemma

Kosläpp har blivit något av en kär tradition. Det sker…

Med passion för vinteridrott

Första söndagen i mars är en högtidsdag för alla med…

Torslanda och Öckerö högt över rikssnittet

Att det är bra för barn och ungdomar att idrotta…

Uppskattad käpphäst-tävling

Bakgrunden till tävlingen var att Judith, Nova och Tindra var…

Föreslaget utegym vid vallen ska bli verklighet i år

Nyligen meddelade nämligen Idrott- och föreningsförvaltningen att arbetet med den…

Holly går all-in för hockeydrömmen

Hanna Olsson är en etablerad landslagsstjärna som återvänt till västkusten…