Avro Lancaster

Då och då ställs vi inför moraliska dilemman som är svåra att tackla. Ibland har man helt enkelt inget val. Då får man bita i det sura äpplet och välja det minst onda av två onda ting.

Häromkvällen var en kompis och jag på bio och såg en film om ett av andra världskrigets mest välkända bombplan – Avro Lancaster – och några av de överlevande flygplansbesättningarna. 

Få, om ens någon, av de allierades andra världskrigsinsatser har så ifrågasatts som bombningarna av tyska städer. Orsaken till kritiken skjuter in sig på onödigt lidande för civilbefolkningen, kontraproduktiv PR och låg verkningsgrad i förhållande till insatserna. Det visade sig nämligen att tyskarna snabbt byggde upp det som förstörts.

Än i dag kvarstår därför frågan om hur mycket bombinsatsera förkortade kriget, och till vilken kostnad?

Filmteamet hade intervjuat krigsveteraner, män nu i nittioårsåldern, som var med som bombplansbesättningar då det begav sig. En del av männen satt och grät när minnena bubblade upp till ytan. De kom ihåg hur förfärligt det hela var – ansvaret, kamraterna som bara försvann från den ena stunden till den andra …

Under andra världskriget utförde RAF Bomber Command i huvudsak nattliga bombanfall mot städer i Tyskland i syfte att knäcka civilbefolkningens moral och sänka produktiviteten i krigsindustrin genom att bomba bostadsområden i städerna där arbetarna bodde. Detta trots att en krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor. Fjärde Haagkonventionen 1907 förbjuder “alla former av bombardemang av städer, byar, bostäder och byggnader som inte försvaras.”

Raiderna kom som repressalier för Luftwaffes, The Blitz, massbombning av engelska städer som Coventry, London och Birmingham mellan september 1940 och maj 1941 men fick en roll i ett försök att förstöra Nazi-Tysklands krigsindustri. Det ledde dock till massbombning av stora städer som Dresden, Köln, Hamburg som utlöste eldstormar som dödade stora delar av städernas civilbefolkning.

Massbombning – så kallade area bombning – försvarades med de svårigheter som förhindrade precisionsbombning men det var inte helt sant eftersom bruket av radar och förbättrade instrument kunde ha undervikt detta.

Tanken var att massbombningen av städerna skulle bryta motståndet hos folket (cirka 300 000 dödades) men det fick troligen motsatts effekt. Frågan är har vi lärt oss något av detta, nu när det råder krig i närområdet?  

En av många fruktansvärde upplevelser ägde rum under en bombraid mot V2-raketstationen i Peenemünde (därifrån skickades V1 och V2 raketer mot London) då besättningen fick se ett 50-tal av de den 342 Lancasterflygplanen bli nedskjutna i en av de mest misslyckade räderna mot Tyskland. Även den mycket välkända och framgångsrika bombningar mot de tyska vattendamerna Möhne, Eider och Sorpe (som filmen The Dambusters handlade om) ledde till procentuellt stora förluster av flygplan och besättningar. Men! Några få månader senare var dammarna reparerade. Vad som också hände var att 1000 kvinnliga krigsfångar drunknade i vattenmassorna när kraftverksdammen, som gav elektricitet till Ruhrområdet, i Möhnesee brast.

Träningen till bombplansskytt tog några veckor. Navigatörsutbildningen ett antal månader. Pilotutbildningen krävde ett år. De lägre befattningarna besattes med män under 20 och piloterna var strax över 20 år gamla.

Här är några citat från filmen:

– Att vi överlevde betraktar jag som ett mirakel.

– Första gången jag kände lukten av kordit var fasansfullt. Då visste man att tyskarna hade skjutit in sig på oss och att minsta metallsplitter skulle kunna få en motor att stanna.

– När vi lämnade Hamburg såg jag hur hela staden brann under oss. Jag tänkte, vad har vi ställt till med, sa en av de överlevande piloterna som var troende.

– Jag hoppades att mina kulor tog honom. Att brinna inne är en förfärlig död, sa en akterskytt som lyckats skjuta ett tyskt plan i brand så att det störtade.

– Efter kriget blev vi betraktade som mördare på grund av massförstörelserna av tyska städer.

– Efteråt glömdes vi bort.

Att det fick ett eget minnesmärke, det enda vapenslaget som inte fick ett av staten, långt efter kriget, kände de som en upprättelse trots att pengarna till minnesmärket fick de själva samla ihop till.

Kommentarer

Kommentera artikeln!

Tyck till! Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver logga in med bank-id för att kommentera. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och Torslanda-Öckerötidningen förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

Mer från ledare/krönika

Du-reformen

Den alltid lika intressante Fredrik Lindströms populärhistoriska tv-serie Tänk om, som…

När hjärtat hittat hem

För några veckor sedan fick ett klipp stor spridning på…

Vatten, vatten… bara vanligt vatten

Vi som växte upp i 50- och 60-talets Sverige minns…

Nog var det en blöt brittisk sommar som precis passerade förbi

Jag har använt begreppet brittsommar helt fel under hela mitt…

Senaste nytt

Minst två projekt pausas i Skra Bro

Exploateringsförvaltningen i Göteborgs Stad har tecknat ett avtal med Alhem…

”Det finns en docka för alla”

Anette Larsson hade med sig ett drygt fyrtiotal handvirkade dockor…

Björkös räddningstjänst kämpar för att lyckas rekrytera

En regnig förmiddag med bara några dagar kvar till hummerpremiären…

Öckerös företagsklimat tappar

Svenskt näringsliv presenterar varje år Sveriges samtliga kommuners lokala företagsklimat.…

Passagerarfärja tappade styrförmågan

Med avgångstid 11.49 från Kalvsunds färjeläge och ankomsttid 11.50 på…

Torslandaskolan svenska pionjärer inom AI i undervisningen

I november förra året, när AI-verktyget ChatGPT gjordes tillgängligt för…

Du-reformen

Den alltid lika intressante Fredrik Lindströms populärhistoriska tv-serie Tänk om, som…

1 780 000 kronor till Världens Barn på en enda kväll

Roger stod själv i dörren och hälsade alla gäster välkomna…

Ett liv bland palmer

Nej, man behöver inte ta sig till Rivieran för att…

Nu är bygget av batterifabriken i gång

Nu startar formellt byggandet av den batterifabrik som ska leda…

Avstängd fotbollsplan skapar missnöje

Under ett vårdnadshavarmöte på skolan i förra veckan diskuterades frågan…

Ny deckare i vår närmiljö

Efter golfrundan på Vinga golfklubb i Torslanda saknar Örjan Lundberg…

Hundmat på musslor på väg mot draknästet

Alexander Evjenth och Johan Cederloo står bakom företaget Glufs som…

Mattias vinner Rally-SM

Rallyföraren Mattias Adielsson säkrade förra lördagen SM-guld i rally tillsammans…

Försvunnen kvinna funnen i Hjuvik

En kvinna i 76-årsåldern som tillfälligt var på besök i…

Pendlare lämnas kvar på hållplatsen

På Facebooksidan Grannar i Torslanda vittnar många Torslandabor om överfulla…

Arkitekten som har satt sin prägel på samhället

Vi tar en tur från Bengts hem på Hönö Klåva…

Volvomotet klart den 27 september

Trafikverket bygger om den södra delen av Hisingsleden, på sträckan…

Akelius dubblar Öckerös insamling till Världens Barn

 – ”Öckerö ger mer” är en dubbelbottnad slogan jag gillar…

När hjärtat hittat hem

För några veckor sedan fick ett klipp stor spridning på…

Passagerarfärjan Polstjernan driver utanför Björkö – motorhaveri

Vid lunchtid råkade passagerarfärjan Polstjernan ut för motorhaveri när den…

Extra polisbevakning efter mopedrån

I veckan meddelande Hisingspolisen att det skett en ökning av…

Så mycket fick grannen för sin bostad

Torslanda Södra Fyrljusvägen 32 19 500 000 Klippfyrsvägen 9A 19…

Gapet mellan grannar växer

En rapport från Svensk Fastighetsförmedling, som baseras på en undersökning…

Höstfest på Björlandaskolan

I förra veckan bjöd Björlandaskolans föräldraförening (B-FF) tillsammans med Björlandaskolan…