Då och då ställs vi inför moraliska dilemman som är svåra att tackla. Ibland har man helt enkelt inget val. Då får man bita i det sura äpplet och välja det minst onda av två onda ting.
Häromkvällen var en kompis och jag på bio och såg en film om ett av andra världskrigets mest välkända bombplan – Avro Lancaster – och några av de överlevande flygplansbesättningarna.
Få, om ens någon, av de allierades andra världskrigsinsatser har så ifrågasatts som bombningarna av tyska städer. Orsaken till kritiken skjuter in sig på onödigt lidande för civilbefolkningen, kontraproduktiv PR och låg verkningsgrad i förhållande till insatserna. Det visade sig nämligen att tyskarna snabbt byggde upp det som förstörts.
Än i dag kvarstår därför frågan om hur mycket bombinsatsera förkortade kriget, och till vilken kostnad?
Filmteamet hade intervjuat krigsveteraner, män nu i nittioårsåldern, som var med som bombplansbesättningar då det begav sig. En del av männen satt och grät när minnena bubblade upp till ytan. De kom ihåg hur förfärligt det hela var – ansvaret, kamraterna som bara försvann från den ena stunden till den andra …
Under andra världskriget utförde RAF Bomber Command i huvudsak nattliga bombanfall mot städer i Tyskland i syfte att knäcka civilbefolkningens moral och sänka produktiviteten i krigsindustrin genom att bomba bostadsområden i städerna där arbetarna bodde. Detta trots att en krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor. Fjärde Haagkonventionen 1907 förbjuder “alla former av bombardemang av städer, byar, bostäder och byggnader som inte försvaras.”
Raiderna kom som repressalier för Luftwaffes, The Blitz, massbombning av engelska städer som Coventry, London och Birmingham mellan september 1940 och maj 1941 men fick en roll i ett försök att förstöra Nazi-Tysklands krigsindustri. Det ledde dock till massbombning av stora städer som Dresden, Köln, Hamburg som utlöste eldstormar som dödade stora delar av städernas civilbefolkning.
Massbombning – så kallade area bombning – försvarades med de svårigheter som förhindrade precisionsbombning men det var inte helt sant eftersom bruket av radar och förbättrade instrument kunde ha undervikt detta.
Tanken var att massbombningen av städerna skulle bryta motståndet hos folket (cirka 300 000 dödades) men det fick troligen motsatts effekt. Frågan är har vi lärt oss något av detta, nu när det råder krig i närområdet?
En av många fruktansvärde upplevelser ägde rum under en bombraid mot V2-raketstationen i Peenemünde (därifrån skickades V1 och V2 raketer mot London) då besättningen fick se ett 50-tal av de den 342 Lancasterflygplanen bli nedskjutna i en av de mest misslyckade räderna mot Tyskland. Även den mycket välkända och framgångsrika bombningar mot de tyska vattendamerna Möhne, Eider och Sorpe (som filmen The Dambusters handlade om) ledde till procentuellt stora förluster av flygplan och besättningar. Men! Några få månader senare var dammarna reparerade. Vad som också hände var att 1000 kvinnliga krigsfångar drunknade i vattenmassorna när kraftverksdammen, som gav elektricitet till Ruhrområdet, i Möhnesee brast.
Träningen till bombplansskytt tog några veckor. Navigatörsutbildningen ett antal månader. Pilotutbildningen krävde ett år. De lägre befattningarna besattes med män under 20 och piloterna var strax över 20 år gamla.
Här är några citat från filmen:
– Att vi överlevde betraktar jag som ett mirakel.
– Första gången jag kände lukten av kordit var fasansfullt. Då visste man att tyskarna hade skjutit in sig på oss och att minsta metallsplitter skulle kunna få en motor att stanna.
– När vi lämnade Hamburg såg jag hur hela staden brann under oss. Jag tänkte, vad har vi ställt till med, sa en av de överlevande piloterna som var troende.
– Jag hoppades att mina kulor tog honom. Att brinna inne är en förfärlig död, sa en akterskytt som lyckats skjuta ett tyskt plan i brand så att det störtade.
– Efter kriget blev vi betraktade som mördare på grund av massförstörelserna av tyska städer.
– Efteråt glömdes vi bort.
Att det fick ett eget minnesmärke, det enda vapenslaget som inte fick ett av staten, långt efter kriget, kände de som en upprättelse trots att pengarna till minnesmärket fick de själva samla ihop till.
