Det här är motsatsernas tid. Å ena sidan har vi den höga klara luften och lövskogen som brister ut i all sin färgrikedom. Å andra sidan är november här med mörker, stormar och kyla.
Denna krönika skrivs på Allhelgonadagen. Många anser att detta är årets tyngsta tid. Och även om det inte finns några flåshurtiga floskler i världen som kan ändra så mycket på det, vågar jag ändå påstå att livet blir något bättre om man tänder ett ljus i stället för att förbanna mörkret.
Hösten är här och i dess släptåg brukar sjukdomar följa. Nu pratas om coronans återkomst och om apkoppornas ankomst. I år är det 106 år sedan den beryktade influensan, spanska sjukan, hade ett utbrott här i landet. Väldigt många drabbades. Tio år gammal blev min farmor faderlös, när pappan dog i spanskan 1918.
Farmor Hulda hade två systrar, Märta och Gertrud. Därtill hade hon en halvsyster som hette Annie. Farmor poängterade alltid att ingen av dem gjorde någon åtskillnad på Annie och de övriga syskonen. Dessutom hade hon haft två äldre halvbröder som hette Axel och Sigfrid. Farmors mor, Charlotta, hade nämligen tidigare varit gift med en man som dog av blodförgiftning efter att han stuckit sig på en tagg då makarna var ute och plockade bär. Charlotta gifte därefter sig med den avlidne makens bror och fick med honom de tre töserna, samt en som strök med redan som liten – hon lär också ha haft namnet Hulda.
Som inte detta var nog! Knappt vuxna, dog de båda pojkarna inom loppet av tio månader. Den ene brodern omkom i en arbetsplatsolycka – dynamiten exploderade i ett borrhål i berget och laddkäppen trängde in i armhålan på honom – men vad som hände den andre vet jag inget om.
– Därmed försvann båda familjeförsörjarna för mamma på mindre än ett års tid, sa farmor till mig när jag var liten.
Hur de överlevde kan man ju fundera över?
Farmor, som var född 1908, berättade förövrigt att hon och syskonen alltid var hungriga, även om de aldrig direkt svalt.
Ja, så kunde livet te sig för en vanlig familj för 100 år sedan. Nu var det emellertid om spanskan jag skulle skriva – det värsta enskilda sjukdomsutbrottet i landet sedan pesten i början av 1700-talet.
Farsoten började med feber och vanlig hosta. Den verkade inte så märkvärdig till en början men för många slutade den med döden. Influensaepidemin har gått till historien som spanska sjukan – 1900-talets värsta farsot, ansvarig för fler än 50 000 000 dödsoffer. Det vill säga, långt fler dog alltså av denna epidemi än i hela första världskrigets alla strider tillsammans. Och den angrep människor över hela jorden. Allra värst drabbades isolerade områden, som inuitbefolkningen i Alaska eller på söderhavsöar, där befolkningen helt saknade immunitet och där på sina håll nästan hälften av alla människor strök med. En sak var ovanligt med denna influensan och det var att den fick sitt utbrott mitt i sommaren – juli är inte direkt den vanliga säsongen för influensa. Särskilt hänsynslöst syntes den dra fram i Spanien. Det var därför som sjukdomen kom att förknippas med, och döpas, efter just Spanien. Till en början var den mild till sin natur, men redan i augusti samma år började dystrare nyheter att sippra fram. En ny våg av samma influensa, började sprida sig. Det var som om den ursprungliga sjukdomen hade förändrat sig och börjat gå till våldsammare angrepp. De som redan drabbats av den lindrigare versionen var immuna, medan andra kunde drabbas desto hårdare. Speciellt hög mortalitet hade unga vuxna. Nu vet vi att viruset provocerade fram en överreaktion av immunsystemet, vilket är starkast hos yngre.
Totalt krävde farsoten nästan 400 000 svenskars liv.
I samband med en föreläsning med historieprofessor Dick Harrison tog han upp frågan om pandemier.
”Frågan är inte om de kommer, utan när!”
