Av historien lär vi, att vi inget lär av historien!
När jag möter gamla vänner blir det lätt prat om flydda tider. Vi brukar enas om att ingen generation i världshistorien har haft det så bra som vår. Inte minst fanns en enorm frihet, en frihet att göra precis vad man ville. Vi byggde kojor, vi mekade med våra cyklar och längre fram i tiden skruvade vi på mopeder, motorcyklar och bilar. Vi startade föreningar och hade enormt roligt tillsammans. Vi hade tillgång till båtar och därmed havet. Vi hade tillgång till skogen och bergen. Kort och gott: de som växte upp vid Bohuskusten på 1950- och 60-talet hade en fantastisk barn- och ungdomstid.
När jag pratar med mina årskamrater enas vi ofta om att så bra som vi har haft det kommer nog inga kommande generationer att få.
Men det var här och då. Andra generationer på andra platser hade det inte lika förspänt. Det är en gåta hur ett sekel så fyllt av löften och rikedom också kunde bli till det våldsammaste och mest tragiska historien känner. För så är det. Det har beräknats att under detta århundrade har 183 miljoner dött till följd av människors fattade beslut, vilket innebär att fler bragts om livet under 1900-talet än under alla föregående sekel sammantaget. Allra mest hjärtskärande med allt detta lidande är att så många av dessa miljoner dog på grund av fantasier, för ingenting; om de skyldes för något var anklagelserna i regel lika grundlösa som bödlarnas egna drömmar var fiktiva. Detta betyder dock inte att plågorna var meningslösa, utan bara att meningen med de infinner sig först efteråt, i form av insikter som förhoppningsvis ska förhindra en upprepning.
Att vara född på livets ljusa sida skapar ett avstånd till det skedda. Länge tänkte vi att det faktiskt var så att katastroferna under tjugonde århundradets första hälft bara var tillfälligheter och att deras monumentalitet skulle göra dem svåra att glömma och omöjliga att upprepa. Nu vet vi tyvärr bättre. Vi har sett händelser som tvingar oss att undra om dessa stora tragedier inte bara var temporära yttre störningar, utan kanske till dels har samma rötter som våra påtagliga framsteg. Och vi kan också skåda betydande försök att förneka det som skett, en verksamhet som bara finner sin logiska fullbordan just i återupprepning. Därför är det nu viktigare än någonsin att minnas – för att: Av historien lär vi, att vi inget lär av historien! Men, som bekant, så länge det finns liv finns det hopp om förändring.
