Alla yrken har sina för- och nackdelar. När jag i ungdomsåren funderade på att välja jobb kom en del förslag upp. Sociala linjen på gymnasiet gav en biljett till lärarhögskolan men jag tvekade då jag insåg att som lärare skulle man få se åren passera i samma takt som eleverna grodde. Alltså: barnen drar vidare ut i livet men själv satt man kvar där i sin kateder. Mina positiva upplevelser från skoltiden fällde emellertid avgörandet och jag kom att verka på grundskolans samtliga stadier. Mycket var bra men som lärare blir man en del av en familj och det värsta var att skiljas, i en del fall för gott. Jag tänker ofta på barnen som har dött i klasser jag haft. Nu, när jag skriver detta, gråter jag en skvätt för dem.
Min kompis Lars fick arbete som förlossningsläkare.
– Det måste väl kännas fantastiskt att hjälpa små bäbisar att komma till världen, sa jag till honom vid något tillfälle.
– Jo, visst! Men en gång om året stryker en unge med och då är det inte lika roligt.
Vännen Bertil blev långtradarchaffis. Han fick se Europas länder på arbetstid. Men en gång kom han hoppande på en krycka. En självmördare hade avslutat sitt liv i fronten på Bertils lastbil.
– Han körde en folkabuss och den var så hög så dess tak slog in i hytten och mosade min fot. Hade han kört en vanlig bil hade inget hänt mig.
Min barndomsvän Stig valde lokföraryrket. Ett ansvarsfullt jobb som förde honom runt i landet. En dag när jag träffade honom var han tagen ur tjänst, ett standardförfarande när en människa ställer sig framför loket för att ta sitt liv.
– Det värsta är, och det säger alla lokförare som råkat ut för detta, är att de stirrar rakt mot en, nästan vädjande.
Av en slump sadlade jag om till journalist, ett oerhört omväxlande arbete. Men! Efter en intervju med en 87-årig änka tackade jag och klappade henne på axeln, varpå hon sa: ”Åh! Kan inte jag få en kram, det var så länge sedan.”
Hon fick en lång omfamning och samtidigt tänkte jag på hur bottenlöst ensamt livet för en gammal människa kan te sig.
Nu, när jag skriver detta, gråter jag en skvätt för hennes skull. Våra yrken ”berör” oss alla, på ett eller annat sätt.
