https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Arbetet berör oss – på ett eller annat sätt

Alla yrken har sina för- och nackdelar. När jag i ungdomsåren funderade på att välja jobb kom en del förslag upp. Sociala linjen på gymnasiet gav en biljett till lärarhögskolan men jag tvekade då jag insåg att som lärare skulle man få se åren passera i samma takt som eleverna grodde. Alltså: barnen drar vidare ut i livet men själv satt man kvar där i sin kateder. Mina positiva upplevelser från skoltiden fällde emellertid avgörandet och jag kom att verka på grundskolans samtliga stadier. Mycket var bra men som lärare blir man en del av en familj och det värsta var att skiljas, i en del fall för gott. Jag tänker ofta på barnen som har dött i klasser jag haft. Nu, när jag skriver detta, gråter jag en skvätt för dem.

Min kompis Lars fick arbete som förlossningsläkare.

– Det måste väl kännas fantastiskt att hjälpa små bäbisar att komma till världen, sa jag till honom vid något tillfälle.

– Jo, visst! Men en gång om året stryker en unge med och då är det inte lika roligt.

Vännen Bertil blev långtradarchaffis. Han fick se Europas länder på arbetstid. Men en gång kom han hoppande på en krycka. En självmördare hade avslutat sitt liv i fronten på Bertils lastbil.

– Han körde en folkabuss och den var så hög så dess tak slog in i hytten och mosade min fot. Hade han kört en vanlig bil hade inget hänt mig.

Min barndomsvän Stig valde lokföraryrket. Ett ansvarsfullt jobb som förde honom runt i landet. En dag när jag träffade honom var han tagen ur tjänst, ett standardförfarande när en människa ställer sig framför loket för att ta sitt liv.

– Det värsta är, och det säger alla lokförare som råkat ut för detta, är att de stirrar rakt mot en, nästan vädjande.

Av en slump sadlade jag om till journalist, ett oerhört omväxlande arbete. Men! Efter en intervju med en 87-årig änka tackade jag och klappade henne på axeln, varpå hon sa: ”Åh! Kan inte jag få en kram, det var så länge sedan.”

Hon fick en lång omfamning och samtidigt tänkte jag på hur bottenlöst ensamt livet för en gammal människa kan te sig.

Nu, när jag skriver detta, gråter jag en skvätt för hennes skull. Våra yrken ”berör” oss alla, på ett eller annat sätt.

Mer från ledare/krönika

Ta kontakt med dem som glidit ur kalendern

Ännu ett år spurtar obönhörligen på upploppet. Vi är redan…

November är här

November – den mörkaste, tristaste och tyngsta av årets alla…

Frågan om klimatet försvinner inte

Den 18 november avslutas FN:s årliga klimatmöte, COP, efter att…

Det är färger också!

Jag har alltid tyckt om hösten. Den höga klara luften.…

Senaste nytt

Så påverkades niondeklassaren Emilias vardag

 I den där lokalen låg en blomsteraffär när jag var…

Svart Express välte utanför Björlanda idrottshall

Klockan 8:18 larmades polis till Kongahällavägen, i höjd med Björlanda…

Man åtalad för försök till grov utpressning

I april tidigare i år blev en man i 30-årsåldern…

Runt Hörnet öppnar upp för välgörenhet

På mötesplatsen Runt Hörnet har ungdomar tillsammans med ungdomshandledarna diskuterat…

Knapp vinst för THK-damerna

Inledningen gick i hemmalagets tecken. THK hade ledningen med 4-1…

Den som läser en bok blir…

Böcker på höjden, böcker på längden, böcker på tvären. Tjocka,…

Skräpsamlande vardagshjälte

Elliot Gullberg, numera pensionär, kommer från Helsingborg men har bott…

Micki drömmer om att beatboxa på Broadway

Beatboxing, att med rösten och munnen efterskapa ljuden av slagverk…

Fokus på ofrivillig ensamhet

Att vara ensam är för många skönt lite då och…

”Det är roligare att äta tillsammans”

En gråmulen och småblåsig tisdag, som inte gör en kotte…