2025. Smaka på det årtalet. Det låter som en science fiction-film. På nyårsafton vid millennieskiftet när nyårsraketer just brakat in det nya årtusendet och de flesta av oss satt och funderade på om millenniebuggen stod i stånd att krascha hela vår civilisation, kändes varenda andetag nytt på ett uppfriskande sätt. Åtminstone ett tag. Och, åtminstone i efterhand.
Tämligen omgående övergick allt till att vara som vanligt. Så som det alltid gör efter nyår. Det tar ett tag att vänja sig att skriva det nya året när man ska ange ett datum i skrift, men i övrigt rullar allt på i väl invanda mönster.
När något väl händer som ruskar om världen eller våra privatliv på allvar är det sällan den 1 januari. Eller sällan och sällan. Det kan väl lika gärna ske den 1 januari som någon av årets andra 365 dagar.
För fyra år sedan, den 6 januari 2021, satt jag och streckkollade på CNN. En arg mobb höll på att storma Capitolium i Washington DC. Då kändes det som att jag bevittnade historia. I flera dagar kändes det som om en fullkomligt orealistisk film blandades med verklighetens nyhetsinslag.
Vi behöver inte djupdyka i allt som hände. De som är intresserade har koll, och förmodligen helt olika uppfattning, medan många nog känner en, låt oss kalla det, ”amerikansk utmattning”.
Men jag vill ändå återkomma till, utan att dra några politiska växlar, hur oerhört besynnerligt det känns att Donald Trump snart fyra år efter att han lyfte med en helikopter från Vita husets gräsmatta utan att ha erkänt sig besegrad, återigen snart svärs in som USA:s president.
Återigen, det handlar inte om ett politiskt ställningstagande från min sida, det handlar om att någon som det då kändes som att han hade gjort sig helt omöjlig, som hade bränt alla broar, nu, mot all tidigare historisk konsekvens kommer göra comeback i USA:s högsta ämbete.
Det fascinerar mig. Är det något som 2000-talet lärt mig är det att nyheter och aktualiteter har en kort livslängd. I stort och smått jagar vi alla ”nästa grej”. Det handlar inte om vad som har hänt, det handlar om hur det som har hänt uppfattas.
På sätt och vis tycker jag mig se att livet på 2000-talet har samma logiska luckor som många tv-serier och storfilmer har haft genom historien. Ni vet, när man brukade säga: ”Det där är ju helt orealistiskt” när man exempelvis satt och myste framför Love Actually och lät sig charmas av Hugh Grants och Julia Roberts nervkittlande romans. Men man köpte det, för det var så berättelsen rullades ut.
Ett kvarts sekel in i det nya milleniet är det så jag ser på nyhetsutvecklingen i världen. ”Det där är ju helt ologiskt” och ”så där skulle ju aldrig någon göra…”.
Jag försöker minnas vad jag trodde om framtiden på den där nyårsnatten för 25 år sedan medan Aretha Franklin-cd:n Spirit in the Dark (ursprungligen utgiven 1970) gick på repeat på stereon i en lägenhet i Högsbo. Men jag minns inte. Inte mer än att jag var övertygad om att just den där musiken skulle vara lika tidlös 25, 30 och 50 år framåt i tiden som den var då.
