Jag har läst Lisa dos Santos bok Älskade bror, med undertiteln En rapport från gängens Sverige. Därtill var en artikel om henne införd i tidningen Filter för juni-juli 2025 som jag också har läst.
Under en löparrunda springer åklagaren Lisa dos Santos förbi en stor blodpöl mitt på Årstabron i Stockholm. Då vet hon inte att en ung man föregående kväll lurats till platsen och kallblodigt skjutits ihjäl. Några dagar senare landar just den utredningen på hennes bord och boken handlar till största delen om detta.
Tidigt blir två av offrets vänner misstänkta för dådet, men brist på bevis och vittnen som vill berätta vad de vet är det svårt att komma vidare. Så en dag kommer information från FBI: mördarna har planerat allt i den krypterade chatten Anom och nu kan polis och åklagare följa mordplanerna steg för steg.
I boken skildrar Lisa dos Santos den mörka verkligheten i gängens värld, samtidigt som hon beskriver tillvaron för åklagare såväl som arbetet på åklagarkammaren. Det är en unik berättelse om kampen mot grov brottslighet som inte har skildrats ur ett inifrånperspektiv tidigare. En kamp där krypterade telefoner, människors tystnad och advokater – som går över gränsen för sina klienters räkning – bara är några av hindren.
I boken berättar Lisa om Steven: ”Det var tredje gången Steven hade blivit skjuten på mindre än ett år.”
”Vi åklagare har liksom resten av samhället vant oss vid en ny brottskultur. Med den skillnaden att vi förväntas var en del av lösningen på problemet. Vi ska utreda brotten, väcka åtalen och ge domstolen möjlighet att lagföra de gängkriminella. Samtidigt fanns det aldrig en beredskap för dagens gängskjutningar, utan vi har helt enkelt växt in i arbetet med gängbrottsligheten, ett arbete som så många av oss från början inte ens kunde föreställa sig. Knappt ens valt. När jag sökte mig till åklagarjobbet såg jag framför mig att jag skulle jobba med relationsvåld, narkotikabrott, misshandel, sexualbrott. Det var dessa brott jag själv sett på håll under den tid jag jobbade som tingsnotarie på tingsrätten i Ystad och bestämde mig för att jag ville bli åklagare. Jag såg inte framför mig att jag på löpande band skulle jobba med rena avrättningar av unga människor, utförda av ännu yngre människor med torpeduppdrag, uppståndna ur eviga våldsspiraler. Men nu är det vad jag och mina kollegor gör. Ett arbete som växt samman med ens eget jag. Många gånger förväntas vi också komma med svar. Svar på varför det ser ut så här med gängskjutningarna och hur vi ska lösa detta. ”Vad är lösningen? Har du ingen lösning?!” frågar till exempel en vän till familjen med skarp förväntan i rösten. Som om jag skulle sitta inne på rappa och tillfredsställande svar. Han är inte helt fel ute. Att hitta svar och söka sanning är en stor del av en åklagarens jobb och också det som från början lockade mig att bli åklagare. Och plötsligt sitter jag vid ett middagsbord och känner att det är svårt att leva upp till förväntningarna. Vid det tillfället försökte jag förklara att vi åklagare kommer in i ett sent skede i en gängkriminells bana. Det först när en brottsmisstanke fastnar i vårt system som personen blir synlig, och sällan känner vi till barndomen, uppväxten och skolgången. Många av orsakerna ligger då redan i det förflutna. Vissa faktorer går såklart igen i våra brottsutredningar och bildar mönster. Vi ser förorter, skeva vänskapsrelationer och tystnadskultur som möter våldskultur och unga män med maktkomplex och skruvade machoideal. Vad är botten och vad är lösning när allt tycks samverka i någon sorts perfekt storm?”
”Vi står mitt i en pågående normalisering av att skjutningar förblir ouppklarade och mördare är på fri fot. Jag gissar att en sådan verklighet kan bidra till att man är kylig nog att skjuta ned någon på Årstabron.”
Majoriteten av de som skjuter skarpt på våra gator kommer undan med det. Så dock inte denna gång – den ene får 14 år i fängelse och den andre livstid. Lisa uppger att ett fall av detta slag går på minst 75 miljoner kronor! Raskt inställer sig då frågorna: Har vi råd med denna typ av brottslighet? Eller: Har vi råd med en högre uppklarandegrad av gängrelaterade skjutningar?
