Måndagen den 18 maj innebar att 22 års väntan var över. För mig, och för miljontals människor runt om i världen. I triumfens ögonblick, när det stod klart att fotbollslaget Arsenal tagit sitt första ligaguld sedan säsongen 2003-2004, efter att konkurrenten Manchester City bara tagit en poäng mot Bournemouth, exploderade mitt sociala medie-flöde av vilt firande i norra London, men även i städer som Göteborg, San Francisco, Addis Abeba och Manilla.
Själv kände jag paradoxalt nog tomhet – och påmindes om hur lite jag egentligen har att göra med att några miljardärer i London vunnit flest fotbollsmatcher under en inhemsk säsong. Och känslan var dessutom bekant.
Jag var vuxen senast Arsenal vann ligan. Jag hade nyligen fyllt 30 och precis varit i England. Redan då minns jag en tomhet efter några framgångsrika år med flera titlar.
De största klubbarna i världen är big business. Spelarna tjänar mer pengar än vad som går att föreställa sig. Att gå på en enda vanlig ligamatch med Arsenal kostar, åtminstone för en turistsupporter, mer än det dubbla jämfört med att exempelvid ha säsongskort på sittplats på GAIS i Allsvenskan.
Det är som klyschan säger: Resan är allt, målet ingenting. Det är drömmarna och förhoppningarna inför och under säsongen som är det viktiga. Eller egentligen är det ännu enklare: Det är känslorna när ens lag gör mål och när slutsignalen går vid full tid vid en vinst, som är den stora behållningen. Det är då vi vuxna män(niskor) får lov att känna ren och oförfalskad glädje. Vi får skrika rakt ut och hoppa som delfiner framför tv-apparaten, eller ännu hellre krama främlingar om vi är på plats på arenan.
Glädjen, eller egentligen att ”få lov” att ge uttryck för hela ens känsloregister, är beroendeframkallande. Så mycket av det moderna livet går ut på att undergräva starka känslor. Det är roten till allt det som är vackert med fotboll, men också allt det där som emellanåt händer på läktare och i kommentarstrådar som folk brukar ifrågasätta. ”Det är ju bara ett spel”.
Själv började jag hålla på Arsenal när jag var sex år gammal. Jag var i London och hade varit på Imperial War Museum. På vägen därifrån ville jag ha en halsduk med en kanon på (Arsenals – ”The Gunners” – symbol). Det fick jag inte då, men jag fick en scarf till jul eller om det möjligen var på min sjuårsdag. Sedan dess har jag följt laget. Så lite behövs för att ett liv ska förändras i grunden. För att jag ska lägga mitt mentala mående i händerna på några fotbollsspelare fortfarande 46 år senare.
Än värre. Jag har indoktrinerat mina söner i fördärvet. De hade aldrig något val. Och det plågar mig ibland. Oavsett vilket lag du håller på, innebär ett liv som supporter nästan alltid mer lidande än eufori. Men också samhörighet och mening.
Ibland önskar jag att jag inte introducerat dem för det där. Men jag vet också att det aldrig hade kunnat vara på något annat sätt. Hade någon av dem kommit hem med en Spurs-, Chelsea- eller United-tröja hade det gjort mer ont än vad jag hade kunnat hantera. Vilket förstås både är djupt tragiskt och fint på samma gång. Intalar jag mig själv.
