Platser finns det gott om att minnas. Tyvärr finns inte alla platser kvar idag. Fornlämningarna finns till viss del kvar, men framför allt är de dokumenterade så vi kan ta del av dem via bilder och texter. Jag tänker speciellt på långhuset från järnåldern som grävdes ut vid Torslandavallen. Ett hus som var 30 meter långt och 7,5 meter brett. Hur många familjer bodde här egentligen? Vilken sammanhållning måste de inte ha haft? Vi har kartor som visar på klungbyarna i Röd, Amhult, Kärr och den centrala byn strax norr om Torslanda kyrka som kallades Torslanda by. Här slet man på sina gårdar. Man hjälpte varandra då det behövdes. Klungbyarna upplöstes i samband med laga skifte i mitten av 1800-talet. Denna händelse är så långt tillbaka att ingen levande idag har upplevt den, men vi kan se på kartor och läsa om vad som hände. Min morfars farfars gård flyttades från Torslanda by till Änghagen. Huset är renoverat och finns kvar. Däremot finns inte morfars gård kvar längre. Men jag har minnen från gården när jag var liten och fina bilder jag kan känna stolthet inför. Det gör jag också då några fotografier är inramade och hänger på väggen. Det här är platser som jag känner stolthet inför. Och jag tror att de som vuxit upp i Torslanda, eller bott här länge har platser de också känner stolthet inför.
Jag skulle vilja utöka frågeställningen något. Det är inte bara platser som vi kan vara stolta över. Även epoker. Jag tänker först på sillperioderna där Torslanda upplevde en storhetstid. Redan 1749 startade den första sillperioden. År 1791 fanns här 16 sillsalterier och 13 trankokerier. Befolkningen ökar från 400 till 1200 personer. Det kan man väl känna stolthet över?
En helt annan epok är sommargästepoken. Bönderna i Torslanda tog emot sommargäster som fick bo på gårdarna. Efter hand såldes tomter och det byggdes sommarstugor. På 1960-talet hade Torslanda mest sommarstugor i hela Sverige – totalt 4 000 stycken. Det är kanske inte så många som känner till detta ”rekord”?
Idag är Torslanda ett helt annat samhälle än när jag växte upp. På gott och ont. Vad är viktigt att bevara? Jag skulle gärna vilja att några av gårdarna får leva vidare så att framtida generationer får se hur det såg ut förr i tiden. Det finns kanske en och annan gård som vi får tillfälle att återkomma om, som befinner sig i riskzonen för att rivas. Det är också viktigt att bevara vissa andra byggnader – jag tänker på gamla affärer och skolbyggnader. Och naturen – så många fina områden vi har att vandra i. De måste bevaras! Ett ställe som jag absolut tycker skall få en chans att överleva är Flygtornet från 1969. Det är ett unikt ställe där jag var för en vecka sedan och upplevde den unika atmosfär som ryms i tornet och den fantastiska utsikt som man får längst upp. Tornet är ett landmärke som syns långt ute till havs. Tänk vad roligt det skulle vara ifall man kan hitta ett bra användningsområde för tornet där även allmänheten kan få tillträde.
När det gäller den sista frågan om vår själ är den nog lite olika för olika personer. Vi som är födda och uppvuxna för över 70 år sedan minns Torslanda som en jordbruksbygd. Det var ett litet samhälle där alla kände alla. Vi var åtta elever i min årskurs och jag har fortfarande kontakt med några av dem. Det som förenar oss är våra minnen från vår barndom, från skolan och de lärare som fostrade oss. Minnen från Torslanda IK då vi spelade fotboll, ishockey och bordtennis. Vi var kanske inte bäst, men vi hade väldigt roligt. Jag är helt övertygad om att den själen som jag upplever nästan är densamma som min mor upplevde fastän hon var 30 år äldre – hon behöll sina barndomskamrater livet ut. Mitt Torslanda var inte särskilt olik den då mamma växte upp – även om levnadsstandarden naturligtvis förändrats. Och istället för TIK var hon aktiv i SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund). För både min mamma och min morfar vet jag att kyrkan var en central del för deras liv. För mig är den mest intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv.
De som är födda i slutet av 1950-talet och senare växte upp i ett annat Torslanda. Då var det nybyggaranda, expansion och utveckling som rådde. De växte upp med massor av jämnåriga kamrater och med en helt ny karta över centrala Torslanda. De minns kanske en och annan bondgård under sin uppväxt. Så svaret om Torslandas själ beror på när man anlände till Torslanda – föddes här eller flyttade hit.
För att bevara själen för vårt kära Torslanda tror jag att varje generation måste tänka igenom vad de tycker är viktigt och försöka förmedla det till kommande generationer. Jag gör det genom att vara ute på skolor och prata om hur det var i Torslanda förr i tiden. Eleverna tycker det är jätteintressant att höra hur Torslanda utvecklats över åren. Jag planterar kanske Torslandas själ hos dessa elever – vem vet?
Urban Jansson
Ordförande Björlanda-
Torslanda hembygdsförening
