Ordning är bättre än kaos, och uppbyggnad överträffar förstörelse. Vänlighet väger tyngre än våld, och förlåtelse är en större dygd än hämnd. Så har det alltid varit – och bör förbli. Samtidigt är kunskap, detta ljus i mänsklighetens historia, det som leder oss framåt. Medmänsklighet, denna osynliga tråd som binder oss samman övertrumfar ideologier och skiljelinjer.
Ordning är bättre än kaos, och uppbyggnad överträffar förstörelse. Vänlighet väger tyngre än våld, och förlåtelse är en större dygd än hämnd. Så har det alltid varit – och bör förbli. Samtidigt är kunskap, detta ljus i mänsklighetens historia, det som leder oss framåt. Medmänsklighet, denna osynliga tråd som binder oss samman övertrumfar ideologier och skiljelinjer.
Men trots allt detta verkar vi vara på en väg där vår förståelse för varandra, för vår historia och för vår plats i naturen långsamt urholkas. I takt med att vetenskapen och teknologin avancerat har vi förlorat mycket av det sunda förnuftet och respektfulla beteendet som möjliggör samarbete och förståelse. ”Historien är vi själva”, sa någon en gång. Därför är vår skyldighet att lära oss av den – inte bara av framgångarna, utan också av misstagen.
Den engelske tänkaren John Ruskin pekade på att stora nationer berättar sin historia genom tre böcker: en om deras gärningar, en om deras språk och en om deras konst. Av dessa, menade han, är konsten den mest pålitliga. En intressant tanke, särskilt när vi reflekterar över hur konst och kultur speglar samhällenas högsta ambitioner – men också deras nederlag.
När vi ser på vad den västerländska civilisationen åstadkommit inom filosofi, vetenskap och juridik, är det nästan ofattbart att denna civilisation kan gå under. Ändå har kollapser hänt förr. Romarrikets fall är det klassiska exemplet, en tid då Europas stora kulturarv stagnerade under århundraden. I dag undrar vi om västvärlden återigen befinner sig på samma sluttande plan.
Vad orsakade då Romarrikets fall? Den engelske historikern Edward Gibbon (1737–1794) lade fram en mängd teorier i sitt monumentala verk Romarrikets uppgång och fall, och det är svårt att sammanfatta dessa orsaker kortfattat. Men en sak är tydlig: samhällen faller inte plötsligt. De faller långsamt. Små förändringar som var för sig kan verka obetydliga samlas över tid och leder till att strukturer eroderar.
Gibbon ger fem kännetecken på den förfallande romerska kulturen:
*Omsorg om att visa upp välstånd i stället för att bygga upp välstånd.
*Besatthet av sex och sexuella perversioner.
*Konsten blir konstig och sensationslysten i stället för kreativ och originell.
*Ökad skillnad mellan mycket rika och mycket fattiga.
*Ökad efterfrågan på att leva på staten.
I dag ser vi detta mönster i flera av västvärldens samhällen. Politiskt våld och instabilitet, som för några decennier sedan hade orsakat internationella kriser, möts nu med axelryckningar. Ekonomiska prognoser som varnar för långsiktig stagnation ignoreras till förmån för kortsiktig bekvämlighet. Och med varje år som går blir det lite sämre, lite mer accepterat – tills allt är för sent.
Så, när föll Rom? När barbarerna stormade portarna? Eller när institutionerna redan hade vittrat sönder inifrån? Och om vi ser till oss själva: när faller vi? Kanske är det inte ett enda ögonblick som markerar ett samhälles fall, utan en långsam process av förlorad sammanhållning, bristande tilltro och en växande oförmåga att möta framtidens utmaningar tillsammans.
Historien visar oss vad vi kan förlora, men också vad vi har att kämpa för. Det handlar om att bevara och bygga vidare på allt som gör oss till en intelligent, kreativ och medkännande civilisation. Det handlar om att förstå att vi är en del av något större – inte bara vår historia, utan också vår gemensamma framtid.
