https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Var snäll mot kroppen och medmänniskorna

Ledare

För en månad sedan var det 112-dagen. Hjärt-kärlsjukdom är nämligen den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Många liv kan räddas genom att larma 112 vid misstänkt hjärtinfarkt, plötsligt hjärtstopp eller stroke. Vänta alltså inte – Ring 112! Ju snabbare den drabbade får behandling, desto större är möjligheterna att minska skadan på hjärtmuskeln vid hjärtinfarkt.

I Sverige lever 2 miljoner människor med någon form av hjärt-kärlsjukdom och över 30 000 människor dör varje år av hjärt-kärlsjukdom i Sverige. De dödligaste hjärt-kärlsjukdomarna är hjärtinfarkt, plötsligt hjärtstopp och stroke. Många av dessa problemen är livsstilsbaserade. Kostnaden för svenskarnas dåliga matvanor beräknas till 53 miljarder kronor per år. Det visar en ny analys i Hjärtrapporten 2019 som Hjärt-Lungfonden släppte för en tid sedan. Nu efterfrågar därför Hjärt-Lungfonden en nationell handlingsplan för att förbättra svenskarnas matvanor. Tack vare forskning som leder till bättre vård och levnadsvanor har dödligheten i hjärt-kärlsjukdom nästan halverats på 20 år. Men svenskarna blir allt mer stillasittande, motionerar mindre och äter allt mer ohälsosamt. Om vi inte förändrar vår livsstil riskerar den positiva trenden att brytas, menar experter på området.

Svenskarna äter sämst av alla nordbor, och mer än varannan invånare är överviktig. Forskning vid Lunds universitet visar att 6 400 svenskar i år beräknas att dö i förtid på grund av dåliga matvanor. Av dem kommer nio av tio att dö i hjärt-kärlsjukdom. I Hjärtrapporten 2019 har Hjärt-Lungfonden bett samma forskare att räkna på kostnaderna. Analysen visar att prislappen för våra ohälsosamma matvanor är hisnande 53 miljarder kronor – under ett år. Det är mer än statens sammanlagda utgifter för kultur, miljövård och migration under 2018 uppger föreningen.

Hjärt-Lungfondens generalsekreterare, Kristina Sparreljung, och ordföranden för Hjärt-Lungfondens forskningsråd, Jan Nilsson, skriver på Sydsvenskans och Helsingborgs Dagblads debattsidor om behovet av en nationell handlingsplan för att förbättra svenskarnas matvanor. – Regeringen måste göra det enklare att följa de nordiska näringsrekommendationerna. Tre konkreta förslag är att subventionera frukt och grönsaker, beskatta sockersötade drycker samt att initiera ett nationellt saltsänkningsprogram. Det vore inte bara en samhällsekonomisk investering, utan skulle även rädda tusentals svenskar från att dö i förtid, säger Kristina Sparreljung, generalsekreterare för Hjärt-Lungfonden. Hjärtrapporten 2019 ger en helhetsbild av de senaste forskningsframstegen och hjärthälsan i Sverige. Med Hjärtrapporten vill Hjärt-Lungfonden öka kunskapen om forskning och behandling av hjärt-kärlsjukdom så att fler ställer sig bakom kampen mot vår tids stora folksjukdomar.

Vad kan man då själv göra? Ja, råden är de samma som alltid: Rör på dig. Ät mer av: grönsaker, frukt och bär; fisk och skaldjur; nötter och frön. Men ät mindre av salt och socker samt nyttja alkohol och tobak restriktivt. Och, var snäll mot dina medmänniskor. Det vill säga, samma vanor som Monty Pyton rekommenderade i slutscenen i av sina filmer för flera decennier sedan. Inget nytt under solen, således!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Kepsen av för skolan

Ledare I förra veckan var jag på Skutehagen och pratade inför två årskurs 6-klasser. Eleverna ska göra egna tidningar i skolan under våren. Jag var inbjuden för att prata lite om mina erfarenheter av journalistik och av att arbeta på Torslanda-Öckerötidningen. Jag har varit på Skutehagen och på många andra skolor i Torslanda och Öckerö för att göra reportage av olika slag flera gånger tidigare. Jag har pratat med elever och personal, eller snarare intervjuat dem för olika artiklar. Men jag har aldrig varit på någon skola för att prata om mina erfarenheter – om mitt jobb. Jag var lite nervös innan jag klev in i klassrummet. Jag fick en flashback till ett av mina första jobb – då jag i 20-årsåldern var lärarvikarie på en mellan- och högstadieskola i en annan del av Göteborg. Det var inte helt angenäma minnen som kom tillbaka. Innan min första lektion på den skolan sa en luttrad kollega i lärarrummet: ”Se bara till att väggarna står kvar när lektionen är slut.” Halvt på skämt, halvt på allvar, skulle det visa sig. Jag hade inte verktygen att hålla ordning i klasserna som jag var vikarie för på den skolan – under några månader – alls.   Jag berättar det här för att man ibland föreställer sig att allt har blivit värre. Episoden med mitt misslyckade lärarvikariat utspelade sig för knappt 25 år sedan. När jag kom in i klassrummet och något nervöst började prata med de två klasserna på Skutehagen i förra veckan möttes jag av något helt annat… ja, jag vet inte om respekt är rätt ord, men det var elever som lyssnade, ställde relevanta frågor, var nyfikna och alerta. Det var tyst i klassrummet, när det skulle tyst. Det var helt enkelt en bra arbetssituation. Det var roligt. Så hatten av till alla lärare på alla skolor som oförtrutet gör sitt allra bästa för att nästa generation vuxna ska ha rätt bagage med sig in i vuxenvärlden. Kunskap och förmågan till abstrakt tänkande är nog de viktigaste verktygen man kan utrusta sig med i den snabbt snurrande och på många sätt märkliga värld vi lever i. Och hatten av till de eleverna på Skutehagen som lyssnade på vad jag hade att säga. ”Hatten av” förresten, jag insåg när jag pratat färdigt inför klasserna på Skutehagen att jag hade glömt att ta av mig kepsen. Får man ha keps på lektionerna nu för tiden? Det var ingen som sa till mig i alla fall. Hoppas inte att jag bröt mot någon ordningsregel.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Kärlekens lov

Ledare

Alla hjärtans dag är överstånden och vad passar då bättre än att lyfta fram en av världslitteraturens allra vackraste texter om kärlek; nämligen Paulus första brev till korintierna, 13 kapitlet!

     

Kärlekens lov

1. Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

2. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

3. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

4. Kärleken är tålig och mild.  Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

5. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

6. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

7. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

8. Kärleken förgår aldrig.  Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.

9. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;

10. men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.

11. När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

12. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.  Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

13. Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Öppna sammanträden viktigt för demokratin

Ledare

Den 21 november förra året tog kommunfullmäktige beslut om att förändra Göteborgs Stads nämndorganisation. Stadsdelsnämnderna försvinner efter 2020 för att ersättas av centrala facknämnder från den 1 januari 2021. Ett enormt förberedande arbete pågår sedan i november i staden och i stadsdelarna för att kunna lämna över ansvaret till de nya nämnderna och förvaltningarna. 5 februari i år tog kommunstyrelsen ett beslut om att anta ett nytt yrkande från M, V, L, C och MP. De fem partierna vill ge stadsledningskontoret i uppdrag att utreda fyra regionala nämnder som alternativ till det tidigare förslaget med en central nämnd med ansvar för individ- och familjeomsorg samt övrig socialtjänst. Hisingen skulle i så fall bli en av fyra sådana nämnder i staden. Det antagna yrkandet gör att ett hårt pressat tidsschema kan komma att få nya förutsättningar med bara knappt elva månader kvar tills den nya organisationen ska vara på plats.

Västra Hisingen har öppna nämndsammanträden. Det ger allmänheten möjlighet att besöka mötena. Det har också gett Torslanda-Öckerötidningen möjlighet att rapportera från mötena. Många facknämnder håller stängda möten, med efterföljande presskonferenser i vissa fall. Ur demokratisynpunkt är det viktigt att medborgarna får insyn i vilka beslut som tas, men även i hur beslutfattandet går till. Det fanns farhågor om att centraliserade nämnder skulle innebära att makten flyttade längre bort från medborgarna både bildligt och bokstavligt. Något som riskerade att bli extra kännbart i en geografiskt ”avlägsen” del av staden som den som vi Torslandabor bor i. I nuvarande förvaltning och stadsdelsnämnd ryms dessutom ett stort mått lokalkännedom, som även det riskerade att gå förlorat.

Glädjande nog uppmanas nu samtliga facknämnder att ha öppna nämndsammanträden för att underlätta dialog med medborgarna om de beslut som ska fattas. Ett nog så viktigt beslut för demokratin. För att citera den slogan som sedan några år pryder Washington Posts förstasida: ”Democracy Dies in Darkness” – Demokratin dör i mörker.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Årets roligaste kulturhändelse!

Ledare

Nej, det känns kanske inte helt bra att strö salt i öppna sår. Men som bekant sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen och med tanke på att det här är en av årets roligaste kulturhändelser så kan jag inte undanhålla läsekretsen nyheten att Johnny Bode-sällskapet beslutat ge 2020 års Johnny Bode-pris till Svenska Akademien. En akademi de anser vara en lika ärevördig som skandalgenererande kulturinstitution, som både historiskt och i närtid förmått att leverera det ena underhållande exemplet på organisatoriskt självskadebeteende efter det andra, därmed bevisande att man ej alltid äger smak för det man har snille.

Johnny Bode-priset delas ut till en kulturpersonlighet eller annan offentlig person som under det föregående året agerat i kompositören, sångaren och skandalartisten Johnny Bode-Delgadas anda, på så vis att han eller hon trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande vis visat fräckhet och/eller ställt till det för sig själv och sin omgivning.

Priset består av ett diplom samt en summa pengar, som Johnny Bode-sällskapet redan festat upp på lokal. För Svenska Akademiens del rör det sig om 30 728 kronor och 50 öre som sällskapet åt och drack gott för på Drottning Kristinas Jaktslott i Göteborg under sitt årsmöte i januari.

Kvittona har bifogats diplomet som de skickat till akademiens kansli. Dessutom skänker sällskapet akademien ett par vita handskar med deras logotyp på. Förslagsvis kan dessa bäras i tjänsten av den ledamot som för tillfället innehar uppdraget som akademiens direktör, menar de.

Juryns motivering till sitt beslut lyder som så: ”Med kungligt beskydd, en stinn kassakista, fastighetsinnehav och prestigen i att dela ut världens finaste litteraturpris hade Svenska Akademien kunnat välja att tryggt vila på lagrarna, lyfta sina jetonger, endast göra bekväma val och hösta in kulturetablissemangets välsignelser. Men så icke! Med en generositet som torde ha kostat på har dessa herrar i frack och damer i aftonklänning i stället bjudit på ett ständigt flöde av spränghett skvallerstoff liksom grunder för underhållande polariserande kulturdebatter och allmänt häckel – allt sådant som får ses som ett uppmuntransvärt beteende i sann Bode-anda.

Faktum är att akademien redan under ett antal år legat väl till för ett Johnny Bode-pris. I år utgjorde den dock ett självklart val.

Akademien får priset för en enastående dramaturgisk duperingsbragd. Efter de senaste årens svårslagna formtopp av skandaler och interna pajkastningar har man först invaggat massorna i tron att man slutligen tagit till sig av den externa kritiken, bara för att sedan likt en perfekt fekalieträff i bordsfläkten slå till med att utse en folkmordsförnekare till Nobelpristagare. Givetvis toppat med åtföljande interna avståndstaganden och nya avhopp. Bom succés, som Johnny Bode brukade uttrycka det!

Priset bör dock även ses som en uppskattning av den flera sekler långa och trogna tjänst i de mer eller mindre litterärt spirituella skandalernas tecken, som akademien presterat.

Brasklapp: Mot årets vinnare kan riktas den formella synpunkten att akademien möjligen inte rent tekniskt uppfyller kriteriet ”kulturpersonlighet eller annan offentlig person”. Som Johnny Bode-prisets statuter, till skillnad från Akademiens, dessvärre dock inte kan ändras ens av H M Konungen får vi i stället själva välja att glatt kringgå dem när det passar oss.”

Men som om detta pris inte var nog så delar sällskapet i år, för första gången, ut hedersomnämnandet Busgroggen, som går till Zlatan Ibrahimovic. Hedersomnämnandet Busgroggen är uppkallat efter de groggar på whiskey och champagne som Johnny Bode enligt egen utsago lärde Charlie Parker att göra under Parkers Sverigeturné 1950. Busgroggen delas ut för enskilda roliga blamager med ojämna mellanrum. Motiveringen till valet lyder som så:

”2020 utdelas Busgroggen till Zlatan Ibrahimovic för att han lyckats med den unika bedriften att som levande svensk få en staty rest över sig, bara för att inom ett par månader få den skändad av samma människor som först hyllat den. Ett agerande helt i Johnny Bodes anda.”

Putäll på er, grefar och baroner!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Utveckling eller bevarande till varje pris

Ledare

Inom kort startar byggnationen av Skra Bro centrum i Björlanda. Mark- och miljödomstolen avvisade de överklaganden som hade inkommit och överdomstolen gav sedan inte prövningstillstånd för att gå vidare ytterligare med överklagandena. Det betyder att planen är gällande sedan 8 januari i år.

Just nu håller berörda förvaltningar i Göteborgs kommun och exploatörerna på att fastställa omständigheterna kring tidplan och byggstart.

Många välkomnar att spaden snart sätts i marken för centrumbebyggelse i Skra Bro. Andra sörjer och befarar att området nu förändras från lantlig idyll till urban förort.

Det är lätt att förstå båda sidor. Service och handel behövs i området. Samtidigt kommer området runt Skra Bro att förändras, om inte till oigenkännlighet, så åtminstone i grunden.

Bostäder behövs i Göteborg. Bor man inom kommunen får man vara beredd på att nya hus kan komma att uppföras på attraktiv mark som redan tillhör, eller köps upp av, kommunen. Att arkitekturen ”smälter in” i befintligt naturlandskap är förstås viktigt, samtidigt som behovet av hyresrätter och flerbostadshus är skriande i staden.

Även om det för tillfället tycks vara förtätning av delar av innerstaden som står högst upp på agendan i Göteborgs kommun, går det inte att bosätta sig någonstans i Göteborgs kommun och förvänta sig att det inte byggs i ens närhet de närmaste tio, tjugo eller fyrtio åren.

I Öckerö kommun har byggplanerna för Öckerö hamnplan rört upp ännu fler och starkare känslor. Något hårdraget anses skärgårdsidentiteten stå på spel om kommunen bygger för högt, för modernt och för mycket.

Utveckling, tillväxt, service i ena vågskålen. Identitet, arv, historia i den andra.

Finns det något sätt att göra alla nöjda i Björlanda och såväl som i Öckerö kommun? Inte på förhand är min gissning. Däremot i efterhand. Lika ovillig som människan är inför förändringar, lika skicklig är hon sedan att anpassa sig till nya förutsättningar – och omgivningar.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

En lustigkurre och en mängd tråkmånsar

Ledare

Jul- och nyårsledigheten medgav tid att läsa. Jag hann med två böcker. Den ena av nobelpristagaren i litteratur 2018, Olga Tokarczuk, den andra  av den brittiske humoristen P.G. Wodehouse.

Nej! Jag skulle aldrig ha köpt eller läst en bok med den dystra titeln Styr din plog över de dödas ben – en förklaring till titelvalet kommer emellertid i boken – men så fick jag höra några kapitel upplästa i radion och fastnade. Och nej! Jag brukar inte läsa senare tiders nobelpristagare eftersom jag hyser den förutfattade meningen att de förmodligen är obotliga tråkmånsar, av en typ man skulle kunna kalla Femtio nyanser av betonggrå. Eller som min kompis Tony brukar säga: ”Roligare att sitta och se på när färgen torkar på en nystruken vägg.” Men, Styr din plog över de dödas ben är en både småputtrig och varm roman, som har en intelligent replikföring – lite feel good alltså. Däremot gillar jag inte att författaren lurats in i den ”politiskt korrekta” fållan. Ni vet där det bara måååste vara med en dos sex, bögeri och drogeri – detta känns bara sååå tröttsamt påklistrat. Till författarens försvar ska dock sägas att dessa ämnen avhandlas helt kort.

Handlingen är den att i en avlägsen del av Polen, helt nära gränsen mot Tjeckien, bor brobyggnadsingenjören och läraren Janina Duszejko. På fritiden sköter hon om grannskapets sommarstugor, gör egna horoskop och översätter den engelske poeten William Blake till polska tillsammans med vännen Dyzio. I den lilla byn, med dess omgivningar, sker en rad mystiska dödsfall, som alla har det gemensamt att de avdagatagna är jägare. Styr din plog över de dödas ben är en berättelse som ser ut som en kriminalroman men lika gärna kan läsas som en omvärldsanalys och kritik mot den värld vi lever i där djuren är bihang och människan dess självklara herre.

Tidigare fick en vinnare Nobelpriset för en enda bok, men numera belönas hela författarskapet. Olga Tokarczuk fick litteraturpriset med motiveringen: ”För en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform”.

Hur många böcker, tv-serier och filmer finns det inte om engelsk drönaradel. Ni vet de där som såsar runt på slott och herresäten utan att någon förstår varifrån de får sina pengar. Den bok jag slukade hette Blixtar och Dunder. Den utspelar sig på Blandings slott, där så många romanser spirat, stukat stortån och slagit ut i blom igen. Här bor lord Clarence Emsworth tillsammans med några släktingar och vänner, där alla kan kompareras enligt följande mönster: slö, latare, lättjefullast. Eftersom lorden måste bryta dagdrivarmonotonin med något sysslar han med att proppa i ett gödsvin mat. Denna prisvinnande sugga, Dronningen kallad, är lord Emsworth ögonsten. Praktsvinet är medelpunkten i denna karusell av förvecklingar, missförstånd och unga hjärtan som går i otakt. Naturligtvis reds den trassliga härvan av händelser till sist ut när rätt pojke äntligen får sin rätta flicka, och lord Emsworth kan darrande av lycka sluta sin försvunna Dronning till sitt bröst.

P.G. Wodehouse skriver med lätt hand den allra knepigaste meningsuppbyggnad och använder härligt otidsenliga ord som: dymedelst, hedersknyffel, passabel, skudda, stang… Men rolig är karln: ”Lady Constance hade en hög, välvd näsa, ett beundransvärt organ att utföra en meningsfylld fnysning med. I detta ögonblick prövades dess kapacitet till det yttersta.”

Eller: ”Hela atmosfären här på Blandings har blivit förändrad; huset har förvandlats från ett sunt och lyckligt engelskt hem till någonting som Edgar Allan Poe kunde ha hittat på en regnig söndagseftermiddag.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Nu är framtiden här – åtminstone i kalendern

Ledare

2020. Jag tycker fortfarande att det känns futuristiskt att skriva årtalet vi nu klivit in i. För att inte tala om att skriva exempelvis den 20 januari 2020 på gängse siffervis: 200120. Det ser ju inte klokt ut.

Men här är vi nu. Nytt år, nytt decennium. Ett decennium höljt i dunkel (naturligtvis, eftersom det just startat), men också ett decennium det redan spekulerats rejält om. Mycket har varit negativt, för att inte säga dystopiskt: Är det årtiondet då det inte längre finns någon återvändo för klimatet? Är det årtiondet då det kalla kriget och kärnvapenhotet på allvar gör comeback? Är det årtiondet ett tredje världskrig bryter ut? Vad händer här hemma? Kollapsar samhällssystemet? Kommer Sverige vara ändrat till oigenkännlighet inom tio år? Spekulationer grundade i olika sorters narrativ.

Det har naturligtvis alltid spekulerats om framtiden. Det ligger i människans natur att förbereda sig för, planera för, och – i mer positiv andemening – drömma om framtiden. Det tycks mig dock finnas en ny tvärsäkerhet. De som uttrycker sig mest tvärsäkert – den högsta rösten i rummet – är de som bryter igenom sorlet. Det handlar således inte längre om vad som egentligen är troligast, utan mer vad som kommuniceras med störst emfas.

Författaren och filosofen Jason Stanley, knuten till Yale University, som 2015 gav ut boken How Propaganda Works menar att fakta, sakfrågor och ideologi inte längre är det som styr våra åsikter. Istället är det tillhörighet och kulturell identitet som gör det. Förhållandet till politiker och politiska partier liknar det sätt som vi sportintresserade sympatiserar med specifika idrottslag. Vi bryr oss inte om rätt eller fel. Om fotbollslaget jag håller på får feldömda fördelar, exempelvis en straffspark så glädjer det mig eftersom ett mål och i förlängningen en vinst är viktigare än att resultatet i matchen är ”rättvist”. På samma sätt spelar inte längre exempelvis en politikers lögner någon roll, så länge man valt sida.

Denna utveckling är inte särskilt konstig i ett medielandskap som blir allt svårare att dechiffrera och navigera i. När allt anses vara lögn litar vi inte på expertis och logik, utan de vi känner tillhörighet med.

Gott nytt 2020!

Ledare

Så här vid årsskiftet och decennieskiftet är det lätt att tänka tillbaka på året som gått. En kort och kärnfull sammanfattning av 2019 i Sverige kan se ut som så: bilbränder, explosioner, skjutningar och våldtäkter. Men som inte detta var allvarligt nog, pekar Jan Jörnmark – ekonomhistoriker, fotograf och författare – på andra problem när vi nu går in i 20-talet. I ett par debattartiklar i tidningen Dagens Industri skriver han bland annat:

”På nyåret 2020 befinner sig Sverige i kris. Landet är sedan sex decennier kluvet i en strukturomvandlingsprocess som vi visat en uppseendeväckande oförmåga att möta. Rötterna finns i globaliseringen och digitaliseringen som skapat globala pris- och räntenivåer som det inte går att avvika från i någon större utsträckning… Den här förändringsprocessen har sedan mycket länge kluvit Sverige och hela västvärlden. Storstäder har gynnats, samtidigt som traditionella gruv- och industribygder fallit ned i stagnation som de sista åren hotar att gå över i akut kris, när migrationen skapat ytterst svårbemästrade problem. Parallellt med det har de sociala och ekonomiska skillnaderna ökat även i de gynnade områdena.”

”Decennierna sedan dess (90-talet) har fortsatt att präglas av vår dubbla näringsstruktur: långt mer än halva landet är en struktursvag bruks- och glesbygd, medan enstaka storstäder kunnat växa mycket snabbt i den globaliserade ekonomin. Oförmågan att se konstruktivt på den här motsättningen har de senaste decennierna växt till landets viktigaste ekonomiska, sociala och politiska problem.”

”Under krisen gick den (svenska produktiviteten och konkurrenskraften) inte längre att dölja och 1992-94 försvann drygt en kvarts miljon industriarbetstillfällen. Trettio år senare har fortfarande nästan hälften av de svenska länen en lägre sysselsättning än de hade innan krisen.” 

”… inleddes en flyktinginvandring som lett till rena kristillstånd i ett stort antal av landets absolut svagaste kommuner. Alla dessa ”utmaningar” hänger samman med oförmågan att hantera globaliseringen. Att upprepa ”Vi kunde inte förutse” som ett mantra löser inga problem. Både storstäderna och glesbygden behöver snabbt en konstruktiv politik för att ta oss vidare i den strukturomvandling som landet befinner sig i. Olyckligtvis finns det mycket litet som antyder att vi är på väg åt det hållet.”

Det han skriver berör i hög grad även oss bohusläningar. För mellan åren 1991-2017 har befolkningsantalet mellan Sotenäs i norr till Orust i söder förändrats med 0 procent eller rentav minskat – en befolkningsutveckling det området delar med stora delar av Sveriges inland och Norrland. Lägg därtill att i denna del av vårt landskap, samt Tjörn, var 2017 26-34 procent av befolkningen över 65 år. I Bohusläns nordligaste och sydligaste del befinner sig befolkningstillväxten i spannet 1-34 procent.

Men Jörnmark stannar inte där. I en annan debattartikel i samma tidning, betitlad Låt inte Göteborg bli som Detroit, skriver han:

”Kriminaliteten är en del av en kontinuerlig förändring av Sverige som politikerna inte vill diskutera. För att ana hur strukturell en sådan här utveckling är kan man studera hur invånare har flytt från Detroit på grund av den organiserade brottsligheten.”

”Det var en stor fördel att ha rört sig så mycket i Detroit för att känna igen den förändring som startade då. En migrationsvåg av den tyngd vi fick 2015–2016 ställer enorma samhällskrav på en mängd plan. Det som krävs är bostäder och arbeten men också kulturell och språklig integration. Och då är det enkelt att se att det vi mötte för fem år sedan i Sverige ställde mycket högre krav än den inre migrationen i USA på 1950- och 1960-talen, när man delade språk och det fanns gott om arbeten. Det vi skulle göra var att integrera hundratusentals människor med annorlunda och icke-sekulariserade kulturer i ett samhälle där det på 2010-talet för första gången sedan 1970-talet inte heller fanns tusentals tomma lägenheter i ”miljonprogrammet”.

God fortsättning på det nya året och decenniet.

Snart dimper tidningen ner under helgerna istället

Ledare Nästa nummer av Torslanda-Öckerötidningen, det som kommer vecka 2 nästa år, kommer att dimpa ner i brevlådan under helgen, istället för som tidigare på onsdagen. Det beror på att vi byter distributör. I fortsättningen är det svensk direktreklam som kommer att dela ut tidningen. På nätet och i appen kommer tidningen att finnas tillgänglig som e-tidning under onsdagarna. Men innan vi startar på ny kula och går in i ett nytt decennium kan vi ju blicka lite i backspegeln på innevarande år. Som jag skrev i ledaren för två veckor sedan, är det mycket som tycks röra sig framåt när det gäller nybyggnationen i Torslanda. Simhall, ishall och tvärförbindelsen är saker som tagit rejäla kliv mot verkställande under året. Jag skrev också för två veckor sedan att utredningen kring trafiksituationen kring Väg 155/Hjuviksvägen – den som går ut på ”att långsiktigt finna en hållbar lösning för förbindelsen mellan Göteborg och Öckerö”, enligt uppgifter, inte gått i den riktningen. Utan snarare tvärtom. Det finns inget nytt som har offentliggjorts sedan dess. Det hålls fortfarande regelbundna möten mellan de inblandade parterna, och det är många: Trafikverket, VGR, GR, Öckerö kommun och ett antal olika förvaltningar inom Göteborgs kommun som tycks tycka att frågan har olika prioritet. Frågan är om något färdigt beslutsunderlag kommer att presenteras under den närmaste tiden. Kanske kommer det ”trimmas” lite här och var längs sträckan. Några obligatoriska uppmaningar till samåkning och cyklande, någon prova på-kampanj från Västtrafik. You know the drill, som det brukar heta i amerikanska filmer. Precis som förra året tänkte jag ta mig friheten att avsluta året med att tipsa om några populärkulturella företeelser som jag njutit av, utan anknytning till vårt utgivningsområde.   Årets musik: Tedeschi Trucks Band – Signs (album) Boo Ray – Tennessee Alabama Fireworks (album) Isaiah Sharkey – Love Is the Key (album)   Årets tv: The Good Fight (tv-serie, HBO Nordic) Teddy Pendergrass, en soulstjärnas öde (dokumentär, SVT Play) The Loudest Voice (tv-serie, HBO Nordic)   Årets böcker: Karl Whitney – Hit Factories: A Journey Through the Industrial Cities of British Pop Dylan Jones – The Wichita Lineman: Searching in the Sun for the World’s Greatest Unfinished Song Prince/Dan Piepenbring – The Beautiful Ones God jul och gott nytt år!