https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Klimatet är vårt ansvar

Ledare/krönika

Sommaren går mot sitt slut och för min del följer alltid det med ett visst mått av vemod. Halvt på skämt och halvt på allvar beskrev jag för en kompis höjden av livskvalitet som möjligheten att kunna sitta utomhus klockan 23:00 i kalsonger och t-shirt och lyssna på jazzfunk från 1970-talet. Kalsarikännit, kallar finländarna en närbesläktad aktivitet, eller kanske sinnesstämning.

Att det är varmt klockan 23:00 på kvällen en vecka eller två om året här i Sverige är trevligt för många av oss. Men visst gör rapporterna om global uppvärmning och smältande isar på Grönland att livsnjutet mattas en del.

I början på augusti släppte FN:s klimatpanel, ICPP, sin senaste klimatrapport. Den slog fast det som jag tror att de flesta av oss visste innerst inne, även om en förvånansvärt stor del av västvärldens befolkning ”hoppats” på något annat: ett otvetydigt samband mellan människans utsläpp av växthusgaser och ökningen av den globala medeltemperaturen. Samt att det extrema väder vi ser redan idag i form av bland annat torka, bränder och översvämningar kommer bli än mer förekommande och extremt. Framtiden målas som mörk om vi inte gör något nu.

Och frågan är: vad vi har att förlora på att agera mer miljövänligt? Även om man nu tror att klimathotet är överdrivet finns det väl ingenting negativt med att utsläpp minskar, vatten och luft blir renare och skräpöar stora som Hisingen inte längre flyter omkring på världhaven.

Det som en övervägande majoritet av forskningen nu visar är att vi närmar oss så kallade tröskeleffekter med större risker och oåterkalleliga effekter. Exempel på tröskeleffekter är till exempel smältandet av Arktis istäcke och glaciärer, havsnivåhöjningar på en till två meter till år 2100 och att Amazonas börjar läcka mer koldioxid än den tar upp.

Som privatperson bör man förstås tänka på hur man agerar mer hållbart. En lagom dos klimatångest kan vi i den rika världen nog till mans ha råd att ha. Men vad som måste till är bilaterala samarbeten och lösningar, där de riktigt stora miljöbovarna inom industri, petroleumoch transport agerar. Och eftersom vi inte kan starta tidigare. Så gäller det att starta nu.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Skotten mot landet

Ledare/krönika

Sista arbetsveckan innan semestern slutade på absolut sämsta tänkbara sätt. En ung polisman sköts till döds i Biskopsgården. Ett Biskopsgården jag har sett blomstra och förfalla. Från början av 1980-talet och framåt har jag varit mycket där. På gatan där en kompis bodde fanns då en affär, ett bageri med café, en kiosk… allt är nu borta. En annan kamrat hade sin veteranmotorcykel, som han åkte på till jobbet på Volvo med, ståendes utanför porten utan att någon rörde den. I dag tycks området emellertid vara laglöst land. Jag har med egna ögon fått se kriminaliteten växa fram i stadsdelen.

Skottet mot polismannen riktades inte bara mot en enskild individ utan mot hela landet och vårt unika samhällsbygge. Händelsen fick flera kända personer att ge sig in i diskussionen runt mordet på polismannen.

Rabbinen, författaren och samhällsdebattören Dan Korn skrev om detta:

”… rent geografiskt finns ytor i Sverige där myndigheter förlorar kontrollen, men som redan sedan länge mentalt verkar vara förlorade för många svenskar.”

Och Dan Korn påpekade att en av konflikterna i det svenska samhället handlar om:

”… uppförande eller snarare brist på det.”

Även Björn Ranelid gav sig in i debatten:

”Vi har ursprungligen inte gjort oss förtjänta av att vara svenskar. Det är en gåva som vi skall förvalta på bästa sätt och vara tacksamma över.”

Och vidare:

”Sverige behöver den snabbaste och bästa vägen till lag och ordning, fred och frid för barn och alla människor som sköter sig, studerar, arbetar, betalar skatt och som aktar sin nästa.”

Wilhelm Agrell, seniorprofessor vid Lunds universitet, menade att:

”Nu skjuts det på våra gator och sprängs i våra bostadsområden… (detta) utgör ett hot mot hela samhället. Våldet blir inte bara allt brutalare och upptrappat, offren kan bli vem som helst som råkar komma i vägen eller vem som helst som uppfattas stå i vägen. För varje tomhylsa som slamrar i gatan skjuts Sverige i sank.”

Agrell ansåg:

”Det riktigt allvarliga handlar alltså inte om läget här och nu, som är illa nog, utan om vart vi är på väg. Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas. Allt detta är sådant som borde ha uppmärksammats och motverkats medan tid var.” 

I dag vet få varifrån ordet Biskopsgården kommer men som namnet antyder köptes Sandgården 1734 som sommarbostad för Göteborgs biskop. År 1746 skriver Johan Ödman i sin bok Chorographia Bahusiensis Thet är: Bahus-Läns Beskrifning att stiftets alla präster ”med godt ock gladt hjerta” bidragit till att försköna gårdens byggnader, anlagt ”en skiön Trägård” och rensat upp dess ängar och fiskdammar.

Tiden då gården var biskopssäte varade inte länge, men namnet Biskopsgården lever kvar. Dock tycks det ”goda och glada hjertat” vara borta från platsen.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Ett problem som måste lösas gemensamt

Ledare/krönika

Det är slut nu. Finito. Korten är på bordet, korna har kommit hem och den feta damen har, om det otidsenliga uttrycket ursäktas, sjungit.

Jag pratar inte om Sveriges EM-turnering eller den stundande semestern, utan om att utredningsarbetet i åtgärdsvalsstudien om väg 155.

Slutrapporten är inskickad och klar för kommunerna att ta del av. Det finns, för att citera utredningsledaren Patrik Benrick, inget kvar i ärendet att utreda i framtiden. Det är nu, eller åtminstone innan utgången av 2024, som Öckerö kommun och Göteborgs Stad (samt VGR, GR och Trafikverket) måste komma till ett gemensamt beslut om hur framtidens förbindelse mellan de båda kommunerna ska se ut.

Det är med andra ord inte slut. Ledsen om jag lurade er i början av den här texten. Nu måste politikerna försöka enas och göra det med en horisont bortom 2040. Inget mer gömma sig bakom fortsatta utredningsalternativ.

Det är lätt att hitta omöjliga och ogenomförbara alternativ, sådana som är omöjliga att hitta finansiering för (gigantiska eldrivna färjor, eller tunnlar på havsbotten) eller som gränsar mot fantasi och science fiction (”flygande bilar i en inte allt för avlägsen framtid”).

”Vi måste stänga några dörrar nu”, sa Patrik Benrick när jag satt ner och diskuterade slutrapporten med honom i slutet av förra veckan.

Längre fram i tidningen hittar ni en artikel som går igenom slutsatserna som Trafikverket drar efter tre års noggrant utredningsarbete, samt förslag till en fortsatt process. Artikeln kräver möjligen att man läst tidigare artiklar i ämnet för att få en så helhetstäckande bild som möjligt. De artiklar som Torslanda-Öckerötidningen skrivit sedan ÅVS:en startade finns för den intresserade i arkivet på tidningen.se

En slutsats som utredningen drar är att trafiksituationen på väg 155 inte beror på ”de andra”. Det är alltså inte Öckeröborna ensamma, eller Hjuviksborna, som är ansvariga för trängselproblematiken. Det går inte att peka finger och säga att allt beror på dom på andra sidan vattnet.

Beslut kring tillgängligheten och trafikinfarkten i rusningstid måste lösas av Öckerö och Göteborg tillsammans. Det finns, helt krasst, inget mer att utreda, men inte heller något mer att fantisera kring, stoppa huvudet i sanden inför eller folkomrösta om.

Nu hoppas jag att alla läsare får en trevlig sommar. Torslanda-Öckerötidningen går på sommarledighet och första numret efter semestern kommer i vecka 32!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Go Bach to sleep

Ledare/krönika

Vad har ni för planer inför de kommande månaderna? Besöka en sommaröppen kyrka? Gå på konsert i någon kyrka? Eller kanske rentav ta en tupplur i kyrkan? Ja, det senare låter kanske lite märkligt men som bekant: nya tider, nya seder.

För i tiden, i det gamla bondesamhället, när många slet hårt för brödfödan, var det kanske inte så konstigt att en och annan slumrade till när han eller hon äntligen fick sätta sig ner, som under söndagens predikan. Men se något sådant fick inte ske, då kom kyrkstöten och puttade till sömntutan så att denne vaknade. Men nuförtiden, när man kanske inte arbetar så hårt men i stället stressar desto mer, kan det vara skönt att få koppla av, kanske rentav få slumra till en stund. Och då, hör och häpna, i en kyrka! Konceptet kallas Go Bach to sleep, en lekfull anspelning på uttrycket Go back to sleep (sov vidare).

Hans Davidson, organist från Björkö, förklarar konceptet, som funnits i ett par år, och sprider sig runtom i Västra Götaland:

– Detta är således ingen traditionell konsert utan ett sätt att bjuda in till vila. Klassisk musik har terapeutiska egenskaper. Många känner stress i vardagen och Go Bach to sleep är som en vägledd meditation. Den som är värd hälsar alla välkomna till en stunds avkoppling och sedan blir det eftersnack. Deltagarna får en kudde och en filt att svepa in sig i och skulle någon somna är detta inget problem. Organisten, eller pianisten, spelar det bästa av Bach och låter musiken flöda, svagt i början men livligare mot slutet.

Förutseende nog har fader Bach transkriberat koralen ur kantat 140, med den passande titeln Vak upp en stämma ljuder, till orgel. Ett betydligt behagligare sätt att vakna upp till än att bli tillknuffad av kyrkstöten. Ja, som jag skrev inledningsvis – nya tider, nya seder. Och, som bekant, den som sover syndar ej!

Nu avslutar jag denna ledare med att önska alla våra läsare en lång och härlig sommar, vare sig ni somnar i kyrkan eller inte.

Som slutkläm får ni inledningen på en av mina favoritdikter, att begrunda i denna ljuva sommartid – nu ska min själ gå ut och glädjas vid den store Gudens gåvor. För se, hur härligt smyckad jorden står!

Sommarkväde

”En människa bör sin livslängd välja

ej blott efter solvarv, efter dar,

men blott de sälla stunder tälja,

då hon en ljuvlig känsla har.

G. P. Creutz

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Världens mest viktiga – minst viktiga – glädje

Ledare/krönika

Det kan knappast ha undgått någon att Fotbolls-EM är i full gång. Det är ingen idé att skriva någonting om själva resultaten, för jag skriver det här flera dagar innan ni läser det. Men, vi kan i alla fall konstatera att turneringen är efterlängtad, trots alla märkliga turer inför – som till exempel att matcherna spelas i femtioelva olika länder.

Att efter ett och ett halvt års pandemi ha något stort att samlas kring – som ett fotbollslandslag – känns, i alla fall för mig, lite extra. Men det är inte bara det svenska landslaget som skänker glädje och förenar. Manifestationerna världen över efter den danska mittfältsstjärnan Christian Eriksens otäcka hjärtstopp mitt under matchen mot Finland värmer mer än sommarvädret. Att sedan publik är tillbaka på arenorna är ytterligare något att glädja sig åt. Dels för att det ger hopp om att den gräsliga pandemin nu – ta i träben – förhoppningsvis håller på att släppa sitt grepp om världen. Men också eftersom fotboll på hög nivå ska spela inför en stor och bullrig publik.

Jag skulle inte skriva något om resultaten – men visst ser det bra ut för Sverige. Jag skriver som sagt det här innan Sveriges match mot Polen, så när ni läser det här vet ni hur det har gått.

I det lågmälda brittiska tv-programmet Gubbar bakom flötet (sänds på söndagarna i SVT) åker de två komikerna Bob Mortimer och Paul Whitehouse runt i Storbritannien och fiskar. I de handfull program som jag har sett har de knappt fått något ätbart på krokarna. Men poängen med programmet är det urbrittiska tjattret (banter) mellan de två hjärtsjuka gubbarna, inte fiskandet i sig. I det senaste avsnittet pratade Bob Mortimer (som kanske någon minns från den surrealistiska och absurda 1990-talskomediserien The Smell of Reeves and Mortimer) med en äldre cancersjuk fiskarfarbror om hur hobbies mer eller mindre kan rädda liv. När Mortimer drabbades av en allvarlig depression i 20-årsåldern insåg han att han var ”påväg tillbaka till livet” när han upplevde den okonstlade glädje det innebar att se sitt Middlesbrough FC göra mål.

Den där explosionsartade glädjen, som får vuxna människor att hoppa jämfota, kramas och gråtskrika rakt ut, som ett mål innebär i en viktig fotbollsmatch. Kanske är det något av det mest viktiga – minst viktiga – som finns i livet. Själva glädjeyttringarna alltså, att vi tillåter oss förlora oss i något och bli jublande euforiska, även om det är flyktigt. Inte nödvändigtvis bollsparkandet i sig.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Händelser på och vid havet

Ledare/krönika

En strålande högsommardag tar mina kompisar Gunnar och Åke segelbåten och styr ut på böljan den blå. Den enda skaffningen de har med sig är en ölback. I den svaga brisen driver de runt utanför Smögen och Hållö. Den ena ölen efter den andra konsumeras. Grabbarna tar av sig skjortorna och njuter av solen. Efter en stund somnar de gott i värmen. När de äntligen vaknar liknar de kokta humrar, solen håller på att gå ner och det börjar bli småkyligt. Och, till råga på allt, har de ingen aning om var de befinner sig. Turligt nog ser de land och seglar dit och lyckas ta sig till kända trakter. Jag vill minnas att de hamnade uppe vid Fjällbacka eller Grebbestad!

När man som jag bor på en liten ort känner man många människor, antingen privat eller bara till namnet. Något som skapar ett socialt kit men även en slags social kontroll. Folk är helt enkelt lite vänligt nyfikna på både den ene och den andre. Ortens siste skutskeppare var en sådan man som drog nyfikna blickar till sig. Skepparen var känd för att vara en duglig sjöman med ordning och reda på sitt fartyg. Han var ungkarl och bodde alltid ombord. Ordentligt upp i åldrarna gifte han sig. Däremot vägrade han att flytta i land och han bodde kvar på sin båt trots att han ingått i det äkta ståndet. Till råga på allt bodde frun i landets södra delar. Åren gick och en annan undrade vad som hänt skepparen. Hans båt syntes ibland men utan fru och familj. Men en dag kom en vacker tjej ner till hamnen, där en folkhop stod och tittade när skepparen lade till. Någon i skaran vände sig till flickan och förklarade vad som håller på att ske. Varpå den unga kvinnan på bred skånska säger: ”Jäu, dä ä faour såm koummer.” Dagen efter visste hela samhället att skepparen åtminstone hade tillbringat en natt i land.

En fin sommardag är jag och flickvännen ute och seglar. Hon sitter vid rorkulten och jag ligger på durken och slappar. Så går det som det går. Jag somnar naturligtvis som en gris – min goda sömn är känd i sju härader och åtta distrikt. När jag långt om länge vaknar till liv ser jag att hon sitter så märkligt, inte på toften utan bakom. Jag frågar vad hon gör och får till svar att hon kissar i spannen, som vi har till att ösa med. Hon hade inte kunnat sätta sig över kanten eftersom andra båtar fanns i närheten. Jag drog mig då till minnes en historia, som en kompis till mig berättade. Denne hade varit ute i dåligt väder och seglat när blåsan gjorde sig påmind. Han ställde sig intill mastvantet och med en arm om vajern fick han med den andra knäppt upp regnjackan och oljebyxorna. Men när han var klar kom han inte därifrån. Han satt fast. Vid en närmare undersökning visade det sig att han knäppt regnjackan runt vantet!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

2001 – en medieodyssé

Ledare/krönika

Iår är det 20 år sedan jag gick sista året på Journalisthögskolan. Jag tänker på det eftersom vi nyss haft en duktig praktikant från JMG hos oss på tidningen, Ellinor. Hon är född det året: 2001.

2001 var ett dramatiskt år på många sätt. Kravallerna i Göteborg. Elfte september.  För att nämna två enskilda saker. Att som oerfaren journaliststudent praktisera på radion samtidigt som de där flygplanen flög in i World Trade Center i New York och följa det i realtid på internet var lätt surrealistiskt.

Jag tänker också på hur journalistiken har förändrats på de 20 år som gått, på många sätt just på grund av digitalisering, internet och sociala medier. För 20 år sedan var tyckandet i ledarspalter något av en liten klubb för inbördes beundran, som lästes av ganska få. Idag är opinionsjournalistiken större än någonsin. Ju mer kontroversiella åsikter och utspel, desto fler klick och delningar. Det är som om huvudsyftet med journalistiken numera är att sätta känslor i brand, inte att förmedla information.

Ibland tänker jag att vi som mediekonsumenter blivit beroende av att reagera, eller till och med ”att rasa” som det ofta hette i kvällstidningspressen för några år sedan. Jag läser ofta den Hönöbördige serietecknaren Jan Wanloos underfundiga och humoristiska krönikor i GP med behållning. Men i stort sett varje gång jag scrollar ner i kommentarerna under hans krönikor på webben förbluffas jag av hur stor del av de som kommenterar som upprörs över innehållet. Allt tolkas bokstavligt. Även uppenbart ironiska haranger. Det är verkligen en besynnerlig utveckling.

Jag vet att jag skrivit det tidigare i någon ledare för länge sedan, men jag återkommer så ofta till det i tanken: I våra fickor bär vi runt ett redskap där vi kan få information om allt i hela världen, men vi använder den främst till att ta bilder på rosévinsglas och att bråka med människor vi aldrig har träffat.

Släpp mobilen och gå ut och njut av sommarvädret. Snart börjar fotbolls-EM och då blir det till att bänka sig framför dumburken varje eftermiddag och kväll. Det är det lag på.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Än dansar de gamla damerna i vinden

Ledare/krönika

Att ta hand om vårt maritima arv är en angelägen men svår uppgift. Framförallt krävs en herkulisk arbetsinsats och stora summor pengar måste ständigt fram om inte hela lasset ska stjälpa. Ren och skär entusiasm räcker tyvärr inte alltid – de båtar som tas om hand av ideella föreningar överlever i snitt endast 10 år.

Fartygsägarnas engagemang är mycket viktigt. Tack vare deras insatser syns och brukas många intressanta flytetyg längs landets kuster varje sommar. Själv är jag passiv medlem i föreningen som äger fiskebåten LL 667 Asta. Asta byggdes 1916 för Oscar Frönell i Hönö Klåva och är landets äldsta fiskebåt med rodret på ryggen. Jag vet därför att de aktiva medlemmarna ständigt kämpar mot tidens gnagande tand och att föreningen årligen lägger hundratusentals kronor på hennes underhåll. Medel som fås från olika fonder och bidrag.

Kul då att läsa att Sjöhistoriska museet nu fördelar 500 000 kronor i restaureringsbidrag till sex kulturhistoriskt bevaransvärda fartyg. Däremot är naturligtvis summan inte mycket mer än symbolisk.

Totalt inkom 28 ansökningar om ekonomiskt stöd till ett sammanlagt belopp av över 3 miljoner kronor. I år fördelas bidraget till fyra skolsegelfartyg och två ångfartyg. Stödet täcker bara en liten del av de verkliga kostnaderna för att bevara och underhålla kulturhistoriskt värdefulla fartyg men är ändå angeläget. – Vi vet att ägarna till fartygen tar ett stort ansvar för detta viktiga kulturarv. Vi hoppas att stödet från Sjöhistoriska museet kan bidra till att både upprätthålla landets historiska flotta och ses som en uppmuntran för gott arbete och värdefulla insatser, säger Mats Djurberg, museichef på Sjöhistoriska museet. – De historiska fartygen är en förutsättning för att en levande sjöfartshistoria kan upplevas av många. Samtidigt är kostnaderna för att underhålla äldre fartyg stora. I år har det varit många akuta och omfattande åtgärder på träfartyg och mycket angelägna åtgärder på ångfartyg som varit aktuella. Både kunskap och traditionell teknik behöver värnas för framtiden, säger Karolina Matts, intendent på Sjöhistoriska museet. Fartygsstödet har delats ut av Sjöhistoriska museet sedan 1991 och kan i första hand sökas av ägare till historiskt värdefulla fartyg. Alla fartyg som fått fartygsstöd i år är tillgängliga antingen som passagerarfartyg, museifartyg eller som skolsegelfartyg. – Vi lägger särskild vikt vid om ett fartygs verksamhet är eller planeras bli tillgänglig för allmänheten. Syftet med detta är förstås att fartygens historia ska kunna upplevas av så många som möjligt, säger Karolina Matts.

Några av de fartyg som fått stöd finns i vår närhet, nämligen: Gratitude, Göteborg, som får 40 000 kronor till kostnader för arbetet med mast och toppstång samt tillhörande riggdetaljer. Segelfartyget Kvartsita, Fiskebäckskil, erhåller 100 000 kronor för att renovera däck och bordläggning. Segelfartyget Westkust, Orust, håvar in 115 000 kronor till kostnader för att renovera däck och skarndäck.

Därmed lär vi väl få se dessa tre älskliga gamla damer dansa i vinden i våra farvatten ännu en sommar.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Skippa mobilen i bilen

Ledare/krönika

Sedan den 1 februari 2018 har det varit förbjudet att använda mobiltelefon medan man kör ett motordrivet fordon. Trots det är det inte ovanligt att man fortfarande drygt tre år senare ser förare om rattsurfar eller pratar i telefonen.

Faktum är att under det första året efter förbudet ökade antalet rattsurfande bilister. Enligt en undersökning från 2019 av försäkringsbolaget If struntade var tredje bilist i den då ett år gamla lagen. Hur det ser ut idag har jag inte kunnat hitta några siffror på, men helt borta är inte ovanan att fippla med telefonen bakom ratten.

Varför måste vi bli av med rattsurfandet? Tittar man på statistiken, som visserligen är ofullständig, gör den gällande att av 323 olyckor som undersökts av Transportstyrelsen under åren 2013-2016, där kommunikationsutrustning använts av föraren under färd finns mobiltelefonen med i beskrivningen i 80 procent av dessa olyckor.

En förare som använder mobilen under körning har sämre reaktionstid och längre bromssträcka. Tittar man ner på mobilen i två sekunder när man kör endast 40 kilometer i timmen hinner bilen rulla 22 meter utan kontroll.

Men det är inte bara de som framför ett motorfordon och hanterar en mobiltelefon som avsevärt ökar risken att skada sig själva eller andra i en olycka.  Mellan 2006 och 2016 behövde 650 fotgängare och cyklister akutsjukvård efter att ha skadat sig på grund av mobiltelefonen, enligt Transportstyrelsen. Så mycket som 85 procent av alla distraktionsolyckor med fotgängare och cyklister är kopplade till mobiltelefonanvändande.

I vårt hårt trafikerade och barntäta utgivningsområde känns det kanske extra relevant att tänka både en och två gånger på hur man hanterar sin telefon. Som vuxen bilist borde det vara en självklarhet att inte rattsurfa eller prata utan handsfree medan man kör. Men även barn och ungdomar som spelar spel på sina telefoner på väg till skolan eller träningen måste påminnas om trafikriskerna.

Torslandas förre närpolis Christer Melvinsson nämnde ofta att de han var mest nöjd med var att inget gående eller cyklande barn omkommit efter att ha blivit påkört i trafiken i Torslanda under de senaste åren. Låt oss alla göra vårt allra yttersta för att det fortsätter att vara på det viset.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Tuffa tider för källkritik

Ledare/krönika

Inte ens hälften av alla 15-åringar i OECD-länderna kan skilja mellan fakta och åsikter. Det framkommer i en ny studie som bygger på den senaste Pisa-undersökningen från 2018.

I OECD-rapporten ”Developing Literacy Skills in a Digital World” framkommer att endast 47 procent av 15-åriga elever i OECD-länderna har förmågan att särskilja fakta från åsikter. För Sverige är siffran något högre – här kan varannan elev göra distinktioner mellan fakta och tyckande.

I ett webbinarium om rapporten uttryckte OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher sin oro över de anmärkningsvärda uppgifterna, enligt facktidningen Ämnesläraren:

– Allt fler elever har tillgång till dessa fantastiska apparater som datorer och mobiltelefoner – men de saknar förmåga att använda dem! De riskerar att fastna i en värld av fake news och ekokammare.

Andreas Schleichers medskick till skolpolitiker och skolledare över hela OECD är att man inte i första hand ska fokusera på att införa mer av den senaste tekniken, utan att istället hjälpa både elever och lärare att bli bättre på att navigera i den digitala världen.

Att utbilda elever i källkritik och att jämföra olika sajters tillförlitlighet är viktiga nycklar. Det görs i svenska skolor. Men i rapporten framkommer att trots att svenska elever är bland dem som tillbringar mest tid på internet hamnar Sverige på undre halvan vad gäller vilka elever som navigerar mest effektivt på internet.

Kanske ska vi ändå vara ”glada” att sifforna är från 2018. För inte sjutton har pandemiåren 2020-2021 gjort det lättare för någon att navigera mellan fakta, spekulationer, åsikter, propaganda och fake news.

Omständigheterna kring smittspridningen av Covid-19 kan ha varit bland de svåraste sakerna som mänskligheten hittills har var tvungna att ta till sig via internet. Det började så ”enkelt”: ”Tvätta händerna, håll avstånd, var hemma om du känner minsta förkylningssymptom”, men utvecklades snabb till en politiserad kamp om, bland mycket annat, munskyddens vara eller icke, nedstängning kontra ekonomi och personlig frihet och åsiktsfrihet.

dev test