https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Övergripande effektivitet eller närhet till besluten

Ledare

För den som arbetar i Göteborgs Stad eller läser Torslanda-Öckerötidningen och följer annan lokal media är det inte någon nyhet: Den 1 januari 2021 ska stadsdelsnämnderna vara avvecklade.

Stadsdelsnämnden Västra Hisingen skulle i måndags ha arrangerat ett möte om Trafikverkets utredning om hur framtidens kommunikationer mellan Torslanda och Öckerö kommun ska se ut. Västra Hisingen ville arrangera ett möte där Torslandaborna kunde komma till tals innan nämnden avvecklades. Men mötet ställdes in med anledning av de skärpta restriktioner som VGR gick ut med i slutet av förra av veckan.

I Göteborgs Stad kommer Trafikkontoret ha huvudansvar för synpunktsinsamling efter årsskiftet, även om utredningen om 155:an fortsatt drivs av statliga Trafikverket i samarbete med Öckerö kommun, Göteborgs Stad, Västra Götalandsregionen och Länsstyrelsen.

Det finns fördelar med centraliseringar. Det mest centrala(!) är förmodligen att det ofta anses finnas bättre möjligheter till samordning då övergripande frågor som berör alla ändar av exempelvis en kommun bereds under samma tak. Å andra sidan innebär en centralisering att besluten flyttas längre bort från både de fysiska verksamheterna och invånarna. Det riskerar då att bli enklare att se till hur saker borde fungera än hur de verkligen fungerar.

I vissa tider amplifieras åsikter om att politik, demokrati, förvaltning och beslutsfattande helst ska ske ”nära” invånarna. När vinden blåser åt ett annat håll ska organisationer centraliseras med förevändningen att det anses mer effektivt.

När nu de ibland ifrågasatta stadsdelsnämnderna i Göteborg försvinner (den allmänna åsikten om omorganisationen då exempelvis Biskopsgården och Torslanda slogs ihop till Västra Hisingen 2011 gör väl gällande att det varken blev hackat eller malet när två delar av staden med helt olika förutsättningar klumpades ihop främst på grund av att man ville ha ungefär 50 000 invånare i varje stadsdelsnämnd) är det svårt att sia om exakt vilka konsekvenser det kommer att få. Grundskole- och förskoleförvaltningarnas första år kantades av en rad, om uttrycket ursäktas, barnsjukdomar när de tog över verksamheterna efter att stadsdelarna haft ansvaret.

Det finns dessutom en seglivad föreställning hos många Torslandabor om att frågorna som berör stadsdelen inte alltid tas på allvar av alla politiker inne vid Gustav Adolfs torg.

Jag vill varken säga bu eller bä för den nya organisationen. Men jag hoppas att det även fortsatt kommer att finnas en lyhördhet för Torslandabornas synpunkter i alla olika frågor.

Sedan skulle inte jag ta det för helt otroligt att staden Göteborg i en inte allt för avlägsen framtid svänger tillbaka och vill att administrationen och förvaltningen ska finnas ”nära invånarna” igen.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

En gång är kanske för lite

Ledare

I hela mitt vuxna liv – kanske ända sedan tonåren – har jag gillat att läsa recensioner, recensioner av alla de slag. Film, böcker, musik… you name it. Enda problemet är att jag brukar glömma av recensenternas omdömen innan jag kommer till skott och får läst just den eller den boken, sett filmen, lyssnat på musiken alla hyllar… eller vad det nu kan vara. Men ibland, för att inte säga oftast, fattar jag noll när jag har kunnat koppla ihop ett omdöme med min egen erfarenhet. Som till exempel: När alla skulle läsa Sylvia Plath hoppade jag på tåget och läste Glaskupan. Inte såg jag någon gigantisk storhet där, trots att en skrev: ”Att läsa Sylvia Plath är som att slå ut fönsterrutorna stjärnklara kvällar.”

När Linda Skugge lyftes till skyarna, läste jag något av henne, utan att fatta vad som är grejen med ”Skuggis”. Vad jag vill minnas var hon mest arg.

Nobelpristagare, som exempelvis Selma Lagerlöf, Olga Tokatjuk och andra har jag gett mig i kast med. Bra berättat, jo absolut! Men var de så märkvärdiga? Selma skriver om historiska händelser hon hört talas om, likt Herr Arnes Penningar och Jerusalem. Harry Martinssons Aniara imponerade dock storligen på mig.

Och plötsligt en dag för några decennier sedan gick snacket om den mystiska Elena Ferrante så henne fick jag ju också ge en chans. Köpte boken Hennes fantastiska väninna och läste den en semester för några år sedan, dock utan att begripa vad som var grejen. Som tur är finns andra lika förvånade kritiker. Kristoffer Folkhammar skrev nyligen i en av våra kvällstidningar om Ferrantes senaste bok: ”Hur kan en så konstlös prosa så totalt förtrolla läsare över hela världen?”

Ja, det undrar inte bara vän av ordning, utan jag med!

Folkhammar skådar dock ljuset redan i nästa mening: ”Men jag har ryckts med. Den effektiva stilen gifter sig liksom med hur huvudpersonerna, Ferranteflickkvinnorna, alltid har en så tydlig riktning: klättrar uppåt, faller nedåt, räknar ut hur de ska ta sig över uppdykande hinder. Och när hon är bra är hon ju verkligen som en fantastisk väninna: lyhörd för småsakers betydelser, analytisk och örfilshårt krass. Ferrantes paradgren förblir emellertid att gestalta klassresenärens skuld över det den lämnat och skammen över att inte vara fin nog inför det den anlänt till.”

Folkhammar avslutar dock med att påpeka, om den nya boken: ”Man måste uppskatta banaliteten i den.”

Ja, kanske är det den banaliteten jag inte uppskattar. Enda ljuset jag själv skådat i den enda Ferrantebok jag läst var bristen på ljus. Hur våldet ständigt var närvarande i den italienska vardagen, i kulturen, i familjen, i samvaron grannar emellan… spagettihumöret som gör att man slår först och frågar sedan!

Men kanske är det så med författare, som med vad mina kompisar sa till mig när jag ätit sushi för första gången och tyckte anrättningarna smakade bläää.

”En gång? Det räcker inte! Du måste prova flera gånger. Först då blir det gott!”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Ett presidentval som är svårt att ignorera

Ledare

Den 3 november är det presidentval i USA. För egen del, som en person vars uppväxt var helt marinerad i amerikansk populärkultur, något som senare utvecklades till ett stort intresse även för amerikansk historia och politik är en amerikansk valrörelse lite som påsk, jul och nyår i ett. I år kanske det är lämpligare att likna presidentvalsracet vid en annan förestående högtid, nämligen halloween.

Jag är väl medveten om att många människor tycker att media i Sverige fäster alldeles för stor uppmärksamhet vid vad som händer politiskt i det stora landet i väster. Och jag är egentligen böjd att hålla med. Men det finns ju trots allt en del saker som ändå rättfärdigar den enorma mediala bevakningen även från svensk horisont.

Traditionellt sett har det som händer i USA varit relevant för resten av världen, inte minst eftersom USA:s självutnämnda exceptionalism gjort att de, för att uttrycka det krasst, lagt sig i konflikter och skeenden jorden runt. Det angår helt enkelt hela världens befolkning hur världens mäktigaste land (militärt, ekonomiskt och kulturellt) styrs.

En annan aspekt är att det som händer i USA, när det gäller exempelvis trender av olika slag, har en tendens att förr eller senare även komma till oss. Det gällde kanske främst konsumtion av musik, film och skräpmat förr i tiden. Men i dagens digitaliserade samhälle gäller det också strömningar och idéer av olika slag.

Betyder det att en i USA het potatis som exempelvis rätten till fri abort skulle kunna bli en aktuell politisk fråga i Sverige också? Det kändes fullständigt omöjligt för några år sedan, men nu skulle jag definitivt säga att det skulle kunna bli så. I en annan ända av samma spektrum ser man hur konspirationsteorier ofta föds i USA, för att sedan bli stora i först Storbritannien och Tyskland för att sedan slå rot även här. Med internet sprider sig idéer sömlöst över jordklotet.

Studerar man sättet som Trump dominerar och domderar nyhetsflödet i USA inser man att om hans taktik skulle lyckas göra honom framgångsrik i ett andra val, så kommer förmodligen försök till att lansera hans vinnande strategier ”i en lite mer svenskt anpassad kostym” även i vårt politiska rum.

Vill man följa det amerikanska valet ytterligare inför den 3 november skulle jag vilja rekommendera de svenskspråkiga poddarna ”USA-podden” från P1 och podden ”Kongressen” med Jakob Stenberg. Är man intresserad av hur USA blev som det är kan man med fördel ta del av den extremt matiga podcastserien ”Stjärnbaneret” om USA:s historia, av och med Per Fjerdingby och Robert Vöks.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Var är livet?

Ledare

En hel del livsfrågor och religiösa tankar kommer till mig där jag går i motionsspåret. Är livet verkligen inget mer än bara vad ögonen ser? Eller är det rent av så att människolivet är som en svamps. Det vill säga, att själva livet försiggår någon annanstans. Svampen lever ju egentligen hela tiden nere i jorden men skjuter då och då upp en fruktkropp, som enbart har en fortplantande uppgift. Är det även så med människolivet? Att vi enbart är fortplantningskroppar som har till uppgift att föra de eviga generna vidare. Vad betydde det? Att själva livet är något helt annat än vad vi föreställer oss och att det vi kallar ”himmelen” i själva verket är jorden. I begravningsritualen sägs ju:

”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”

Vi är alltså jord och vi äter jord… tänk bara på smaken av ett övermoget svenskt höstäpple eller en rödbeta. Hur är smaken? Jo, jordig! Är vi alltså ”jordgubbar”? Å andra sidan, vad spelar kroppen för roll? Kan vi inte bara njuta av att leva och betrakta livet som en helig gåva? Ta till oss det goda, välja att göra så mycket roligt som möjligt samt försöka uppföra sig så hyggligt vi kan mot våra medmänniskor. Visst är dessa mål goda nog, eller?

Det är visserligen en djup insikt, att vi är uppbyggda av markens beståndsdelar men själen då, var kommer den in? Existerar alltså tre poler i en människas liv: jordens mineraler som bygger upp kroppen, planetens yta för att leva det korta livet på och himmelen som själens hemvist?

Inte heller tacksamheten över livets gåva är så lätt att komma överens med. Allt liv är visserligen mig heligt och gör att jag inte gärna dödar ens en fluga men ska man som människa vara tacksam även för allt lidande och elände? Svåra frågor att brottas med, frågor som vi nog aldrig får något bra svar på. Till och med de lärde rådbråkar sina geniknölar med problematiken och kallade motsättningen Teodicéproblemet – hur kan Gud vara både fullkomligt god och allsmäktig – när det samtidigt finns ondska och smärta.

Men min personliga tacksamhet sträcker sig så långt att jag alltid försökte tacka min skapare, vem det nu än är, tre gånger per dag. Visserligen rationaliseras ibland tackandet och slås ihop till en enda gång, men i alla fall. Det är inte så mycket en religiös övertygelse, utan en vördnad för det stora ”Alltet”. De religioner som påbjuder bön regelbundet har alltså en poäng – vi behöver nämligen dagligen påminna oss själva att vara tacksamma och vördnadsfulla inför det dyrbaraste som finns, nämligen livet självt.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Dåliga nyheter för de som hoppades att allt skulle vara som normalt den 1 januari

Ledare

I början på vecka 41 såg coronautvecklingen fortfarande ut att gå åt rätt håll i Västra Götalandsregionen. Måndagen den 5 oktober hade exempelvis antalet inneliggande patienter sjunkit sedan fredagen den 2 oktober, från 35 stycken till 29 stycken. I flera europeiska länder har däremot smittspridning av viruset tagit fart under den senaste tiden. Statsepidemiolog Anders Tegnell har slagit fast att även Sverige sakta men säkert rör sig åt fel håll. Stockholm är återigen den region i landet där smittspridningen är som störst.

Trots att regeringen har valt att lyfta på vissa restriktioner, som till exempel att besöksförbudet på landets äldreboenden hävdes den 1 oktober och att en diskussion om att öka antalet tillåtna sittande besökare vid evenemang, från nuvarande 50 personer till 500 personer pågår, är faran långt ifrån över. När Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson gästade SVT-programmet Agenda i söndags sa han att svenska folket kommer att få vänja sig vid att åtgärder mot coronaspridningen kommer att ligga kvar under lång tid framöver – åtminstone upp till ett år till. Det är förstås inte goda nyheter för dem som saknar att besöka stora sportevenemang eller konserter på Ullevi. Men det tycks vara nödvändigt.

Sveriges åtgärder har under hela pandemin varit försiktigare än stora delar av omvärldens. Ett stort ansvar att agera ansvarsfullt ur smittspridningssynpunkt har lagts på individen själv. Att vi orkar upprätthålla försiktighetsåtgärderna, varav de mest basala är att hålla avstånd, upprätthålla handhygienen och stanna hemma om man upplever minsta förkylningssymptom är fortfarande avgörande för att vi ska klara oss igenom det här.

Vi får helt enkelt fortsätta att försöka stötta lokala föreningar, företag och verksamhet ”på håll”. Ibland utan att ens få något i direkt utbyte. För visst vill vi att de ska finnas kvar när den här lågintensivt klaustrofobiska situationen äntligen tar slut.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Grattis Bengt till de första 80 åren!

Ledare

Någon gång i början av 2000-talet kom jag över ett exemplar av dåvarande Torslanda-tidningen. Eftersom jag blivit bekant med en uppfinnare och mekaniker här i området slog jag redaktionen en signal för att fråga om den var intresserade av en frilansartikel. I andra änden av tråden svarade en ung man, som jag bedömde vara i 30-årsåldern, och presenterade sig som Bengt Wester. Men oj vad jag bedrog mig. När vi träffades för första gången visade det sig vara en man i 60-årsåldern! Men vad jag bedrog mig den gången också – Bengt var ingen trött gammal gubbe! För Bengt Wester visade sig inte bara vara ung i själ och sinne, han var vänligheten själv, hade en påtaglig hög social kompetens och en närmast ofattbar arbetskapacitet. Än skrev han artiklar, än redigerade han, för att i nästa stund engagera sig i handbollsverksamheten, golfen, familjen…För att inte nämna den bubblande entusiasmen och livsglädjen, som han fortfarande utstrålar.

Och trots att han inte kom från tidningsvärlden lyckades han att av ett enkelt reklamblad bygga upp en etablerad verksamhet med som mest tio personer, anställda eller nära knutna till tidningen plus ett antal frilansare. När andra i hans ålder började trappa ner, tryckte han i stället gaspedalen genom golvet. Det är sålunda en ytterst komplett och kompetent man som nu kan dra sig tillbaka efter ett väl förrättat värv.

Så från oss alla på tidningen, ett JÄTTEGRATTIS!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Oro inför en potentiell andra våg

Ledare

Pandemin som nu på verkligt allvar har lamslagit hela världen i drygt ett halvår har prövat oss alla. Det har varit psykologiskt påfrestande för de allra flesta, även om man har haft turen att slippa se anhöriga och vänner bli sjuka, eller själv drabbats. Från att utvecklingen har sett ut att stabiliseras och kanske till och förbättras under sommaren, har farhågorna att den där andra vågen det som det har varnats för, nu står inför dörren och antalet smittade åter är på väg upp på samma sätt som sker i andra länder.

Stockholm visar exempelvis upp oroande tecken på ökad smittspridning vilket kan leda till att lokala coronarestriktioner införs, enligt stadsepidemiolog Anders Tegnell. Om utvecklingen i resten av landet blir som den i Stockholm skjuts återigen den där gränsen om ”när det här eländet äntligen tar slut” och vi kan återgå till något som liknar ”det normala” framåt. Under onsdagen den 23 september rapporterade region Västerbotten att man såg den största ökningen på ett dygn sedan pandemins början. I ett pressmeddelande skrev regionen att man vid lunchtid den 23 september registrerat 28 nya fall av covid-19 i länet under det senaste dygnet.

I vår region, Västra Götalandsregionen, fanns det enligt VGR:s egna uppgifter registrerade klockan 10:00 den 23 september, 42 inneliggande patienter med konstaterad covid-19, varav fem på intensivvårdsavdelning, på sjukhusen i Västra Götaland. Av dem var 22 personer inneliggande, varav en person på IVA, på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Det innebär att någon ökning inte syns i VGR, ännu. Låt oss hoppas att det inte har förändrats till det sämre när ni läser det här om några dagar.

Det blir helt enkelt att till mans bita ihop ytterligare och vidhålla de försiktighetsåtgärder som Folkhälsomyndighetens rekommendationer stipulerar.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Längtan heter min arvedel

Ledare

Hösten är här och med den frågan om längtan. Vi har den inom oss, längtan. Alla längtar, men ingen vet väl vad vi längtar efter. Poeten Erik Axel Karlfeldt uttryckte det så subtilt i sin vackra dikt:

”Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar. Sakta ett underligt strängaspel tonar igenom dess salar.”

Längtan är alltså ett arv. Ett arv från urminnes tider. En rest – eller en bestående del, i våra gener, i vårt DNA, från tidens början – som ropar inom oss. Men vi vet inte vart vår längtan vill ta oss – den ton som ljuder genom tiderna, generation efter generation.

Och för att fortsätta med Karlfeldt:

”Vem är den själ som i suck och i ton andas från hemliga strängar.”

Är det Gud som vill kalla oss och våra själar tillbaka till sig? Är det själva skaparens svaga viskning vi ständigt hör inom oss när vi längtar?

Erik Axel kommer så in i dikten på tidens dimension:

”Somrar blekna och solar gå ner.”

Tiden obönhörliga gång, som en resa eller vandring framåt, berör även psalmisten B.S. Ingemann i de svindlande vackra raderna:

”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden går vi till paradis med sång.”

Vi är alltså på pilgrimsresa. På väg till paradiset, dit vi går sjungande.

Hela meningen med livet ryms alltså i en enda psalmsstrof:

”Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, släkten följer släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.”

Nej, tonen från himlen, från vårt inre, från vårt ursprung, förstummas inte. Den ljuder på genom tidevarven, genom generationerna, rentav genom evigheten. Här kommer således musiken in. Musiken, som helt visst är Guds röst. Ingen, säger ingen, förmådde att så konsekvent sätta Guds röst på pränt som Mozart. En musikens förmedlare från en dimension vi inte vet något om, om man så vill, var han. I konsekvens härmed hette Guds musikaliske budbärare Amadeus, latin för: Den Gud älskar. En ödets skickelse, eller…

Nästintill allt Mozart skrev har en överjordisk, himmelsk, dimension. Toner som talar bortom tid och rum och som helt säkert gav honom en plats invid Gudfaders himmelska tron. Men om Mozarts luftiga toner vittnar om hur skönt himmelriket måste vara så skrev han kanske inte så mycket om själens eviga längtan. Men undantag finns definitivt. Konsert för flöjt och harpa! Andantinot svävar runt likt ett tunt sidenflor i etern. Tonerna här talar om en värld bortom den som ögat ser. Här når kombinationen av två skira instrument, tillsammans med Wolfgangs tonsättarkonst, människosläktets innersta väsen, det vill säga vår längtan. Den längtan vi inte kan ta på, inte kan sätta ord på och inte kan förstå men som bara finns där, som en kvardröjande rest från skapelsens första stund, och som når oss från en evighet bortom vår fattningsförmåga.

Andantesatsen i Mozart klarinettkonsert har även den en liknande prägel, alltså en tonsättning av själens obotliga ensamhet och längtan efter det vi inte vet vad vi längtar efter.

Tanken att den lille vindögde och koppärrige österrikaren med den speciella talangen skulle vara Guds budbärare är inte en ny idé, eller okänd, bland tänkare. I filmen Amadeus säger tonsättaren Salieri, när Constance Mozart visar honom makens verk och han börjar läsa igenom notbladen:

”Det stod klart för mig, att musiken jag hörde verkligen var Guds sanna röst.”

Och som evangelisten påpekar i skriften:

”Och se, det finns de som är sist som skall bli först, och de som är först som skall bli sist.”

Mozart var alltså inte fysiskt imponerande men en gigant som kanske aldrig kommer att överträffas, trots att tidevarv skall komma och tidevarv försvinna.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Varför minns jag vad medlemmarna i gamla hårdrocksgrupper heter?

Ledare

Information sköljer över oss som aldrig förr. Det har aldrig varit så enkelt att hålla sig uppdaterad om vad som händer, om man ser till möjligheterna att enkelt och snabbt komma åt olika källor. Men det har å andra sidan aldrig varit lika svårt att sålla bland intrycken som nu.

Nyheter blossar upp, sätter eld på kommentarsfälten och dissekeras i hätska debatter men är sedan historia på ett på dagar. Det gäller förstås inte övergripande ämnen som kriminalitet eller den globala uppvärmningen, utan mer enskilda händelser.

Av all stimulans i form intryck på sociala medier, i traditionella medier, i streamade tv-serier och filmer – vad är det egentligen som fastnar? Vad gör avtryck? Är det de saker som ”känns” mest?

Redan under skoltiden inser man att det går att plugga in hårda fakta som man sedan ofta bara minns fram till ett prov eller en redovisning. Sedan sorterar hjärnan undan det. Men jag vet inte om det är min ålder eller tidsåldern, med konstant uppkoppling, som gör att det känns svårare och svårare och minnas saker. Jag minns vad samtliga gruppmedlemmar i det bortglömda amerikanska 1980-talshårdrocksbandet King Kobra hette, men jag minns inte alla detaljer i vissa artiklar jag skrev i tidningen för en månad sedan.

Det är tur att det finns sätt att kolla upp det. För det händer ibland att jag får frågor om artiklar jag skrev flera år sedan.

I Torslanda-Öckerötidningens arkiv på tidningen.se kan man läsa hela tidningar åtminstone så långt tillbaka som till februari 2015. Det är ett ypperligt sätt att gå tillbaka och se vad vi har skrivit om olika ämnen sedan dess. Det är som sagt inte ovanligt att jag själv använder funktionen för att uppdatera mig själv. Söker man exempelvis på ”tvärförbindelsen” får man en lång rad artiklar och ledare där ämnet tas upp. Det kan vara värt att göra efter man har läst veckans artikel i ämnet. Nu sträcker sig förstås turerna kring en tvärförbindelse betydligt längre tillbaka i tiden än 2015, men även äldre artiklar går att hitta på Google. Om man har plats i huvudet för informationen också förstås.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Frågan är inte om, utan när!

Ledare

Nej, det var inte roligt det här. Ändå vet vi att pandemier slår till med 10 - 15 års mellanrum. Väldigt grovt räknat har den senaste skördat drygt 800 000 människoliv runt om i världen, även om det är svåruppskattat, ity att många felkällor finns.

Av ren slump fick jag en pratstund med en coronaexpert, verksam vid ett av landets större sjukhus, i somras och han berättade lite om virusets speciella egenheter och så sa han detta:

”Varje år dör här i landet mellan 2000 - 5000 av ’vanlig’ influensa, så den här ligger inte så långt utanför marginalen.”

Ser vi internationellt finns andra stora dräpare. Årligen dör uppemot två miljoner människor till följd av HIV.  De flesta är unga och en femtedel av dem är barn.

Malariaparasiten tar kål på 700 000 varje år, varav de flesta är under fem års ålder. Barnsjukdomar som mässling, och liknande, skulle också skörda stora offer om vi inte hade omfattande vaccinationsprogram.

För en tid sedan var jag på en av kyrkogårdarna hemmavid. Där låg släktingar på såväl mors som fars sida. Farmors far dog i ”spanskan” 1918, hon var då 10 år gammal. Farmor berättade en gång för mig att han hade fått fel dos av medicinen. Vad för slags botemedel de då hade vet jag emellertid ej. När familjeförsörjaren var borta föll lotten på de två pojkarna, Axel och Sigfrid, att ta över den fallne faderns mantel. Men de båda strök med fyra år senare så inom loppet av ett år står familjen, nu bestående av mamman och fyra döttrar, än en gång utan försörjare! Och hon var inte ensam att befinna sig i ett prekärt läge. Spanska sjukan sägs ha dödat någonstans mellan 50 och 100 miljoner människor, vilket motsvarade 2 procent av hela den dåvarande populationen.

Före vaccinet var smittkopporna ett rejält hot. Beräkningar ger vid handen att enbart under 1900-talet har åtminstone 300 miljoner dött i smittkoppor, till det kommer ett stort antal som blivit blinda, döva, vanställda, eller har fått andra komplikationer. Men viruset finns sedan 1980 inte längre i vilt tillstånd utan endast i laboratorier.

Men värst av alla hittills kända människodräpare är pesten, digerdöden kallad, som vid utbrottet åren runt 1350 tog någonstans mellan en fjärdedel och en tredjedel av Europas befolkning. Ja, vissa hävdar att bortemot halva världsdelens population strök med.

Vid ett tillfälle var jag på en föreläsning med historieprofessorn Dick Harrison när han pratade om just svarta döden.

”Ju mer vi forskar om den, desto högre dödstal hittar vi.”

Och apropå pandemier sa han:

”Frågan är inte om de kommer, utan när!”