https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Motorljud är som musik i mångas öron!

Ledare/krönika

Småkillar brukar gilla saker som ryker, låter och vibrerar. Som vuxen får man en liten mer förfinad smak – men i grund och botten är det samma saker som vi lite äldre killar tycker om. Själv har jag en viss fäbless för tunga dieselmotorer eller kolvmotorer med stora volymer men uppskattade också de högvarviga racermotorernas vilda skrik. I min värld finns dock inget som slår ”enstånkor”, encylindriga motorer – trots deras monotona repetitiva ljud, vars ljudbild emellertid förändras vid gaspådrag. Därefter kommer V-motorer med två ”burkar”, typ H-D och Indian – de har en mer ”levande” ljudkaraktär tack vare att kraftimpulserna kommer asymmetriskt förskjutna. För att lyssna på hur en trött och utsliten H-D låter när den startar rekommenderar jag varmt: https://youtu.be/YswkF-d2VZ8

V8-motorernas bubblande ljud är inte heller fel.

Favoriten bland alla de riktig stora ”vinkelrovorna” är Rolls-Royce Merlin, en flygplansmotor på 27 liters slagvolym. En fräck grej med Merlin är ljudet på tomgång. Orsaken till att motorn då går så ojämnt är att den bara har en enda lång kamaxel per cylinderrad. Kammen är därför lite för-vriden men genom torsionsfjädringen i materialet får motorn rätta kamtider när den går på fullgas och detta ger ett spektakulärt ljud.

Andra motorer med underbar ljudkaraktär är den raka fyrcylindriga A-Ford motorn men då måste bilen ha originalljuddämparens utformning.

En annan av mina favoriter är Kawasaki Mach III. Den trecylindriga motorn har ett mycket märkligt ljud, som bäst kan beskrivas som en blandning mellan skrammel och tvåtaktsknatter.

Och när vi ändå är inne på temat ljud vill jag passa på att nämna några ord om ljuddämpare. Just Kawasaki Mach III har enligt mitt sätt att se på saken några av MC-världens snyggaste ljuddämpare. En annan snygg ljuddämpardesign är Harley-Davidsons klassiska staggered shorty duals (de har hängt med länge) och då speciellt när de ligger på en rak linje efter varandra.

Vi motorentusiaster kommer alltså lätt i extas över saker som bolmar rök, bullrar och skakar. Därför ser inte framtiden så ljus ut för oss kan tyckas – när bilar, båtar, och flygplan elektrifieras (se mer om detta i vårt tema nr.) – men så är nödvändigtvis inte fallet. Harleys nya elmotorcykel (se min artikel inne i tidningen) såväl vibrerar som låter! Deras ingenjörer har insett att skillnaden mellan en liten kille och en vuxen man inte så stor, vi gillar nämligen samma saker. Motorljud är som musik i våra öron!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Ristat i sten – inte alltid så lättläst

Ledare/krönika

Rökstenen, rest i Östergötland omkring år 800 efter vår tideräknings början, är världens mest kända runsten från vikingatiden, men också en av de mest svårbegripliga. En ny tolkning publicerades inte för så länge sedan och bygger på ett samarbete mellan forskare från flera olika discipliner och universitet.

aft uamuþ stonta runaR þaR

n uarin faþi faþiR aft faikion sunu

sakum ukmini þat huariaR ualraubaR uaRin tuaR

þaR suaþ tualf sinum uaRin numnaR t ualraubu

baþaR somon o umisum monum 

Så lyder stenens berömda inledning:

”Till minne av Våmod står dessa runor, och fadern Varin skrev dem till minne av den dödsmärkte sonen.

Låt oss säga detta som ett minne för Oden, vilka krigsbyten som tolv gånger båda tillsammans togs som krigsbyte mellan den ena och den andra?”

Förra året publicerade Göteborgs universitet en artikel med titeln Vikingar reste runsten av rädsla för klimatkatastrof.

Flera uttryck på Rökstenen antyder att inskriften handlar om strider och forskare har i över hundra år försökt koppla inskriften till krigiska bragder. Tack vare ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt har en ny tolkning publicerats. Den visar att det i stället handlar om en helt annan slags konflikt: kampen mellan ljus och mörker, värme och kyla, liv och död.

– Den nyckel som fick inskriften att öppna sig var tvärvetenskap. Utan samarbete mellan textforskning, arkeologi, religionshistoria och runologi hade inte Rökstenens gåtor gått att lösa, säger Per Holmberg, professor i svenska språket med inriktning mot språkbruksforskning vid Göteborgs universitet, som lett studien.

Studien utgår från ny arkeologisk forskning om hur hårt Skandinavien drabbades av en tidigare klimatkatastrof med sänkt medeltemperatur, missväxt, svält och massdöd som följd.

Bo Gräslund, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, pekar på flera anledningar till att människor kan ha fruktat en ny sådan katastrof:

– Innan Rökstenen restes inträffade flera händelser som måste ha varit mycket olycksbådande: en kraftig solstorm färgade himlen i dramatiska röda färger, skördarna drabbades av en extremt kall sommar, och senare skedde en solförmörkelse precis efter soluppgången. Det kunde ha räckt med en av de här händelserna för att väcka oron för en ny ”fimbulvinter”, säger Bo Gräslund.

Enligt den tolkning som forskarna nu publicerar består inskriften av nio gåtor. På fem av dem är svaret ”Solen”. Bland annat gäller det en gåta om vem som var död men nu lever igen. De återstående fyra gåtorna handlar om Oden och hans krigare.

Olof Sundqvist, professor i religionshistoria vid Stockholms universitet, förklarar kopplingen:

– Vikingatidens maktelit såg sig som garanten för goda skördar. De skulle leda kulten som höll ihop den sköra balansen mellan ljus och mörker. Och vid Ragnarök, skulle de kämpa med Oden i den sista striden för ljuset.

På flera punkter i inskriften menar forskarna att det finns klara paralleller till andra fornnordiska texter, som ingen uppmärksammat tidigare.

– För mig har det nästan varit som att hitta en ny litterär källa från vikingatiden. Sveriges svar på den isländska Eddan! säger Henrik Williams, professor med inriktning mot runologi vid Uppsala universitet.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Tekniska landvinningar, men inget brobryggande mellan parterna

Ledare/krönika Torslanda-Öckerötidningens reporter Henrik Edberg ser problem med att ägna sig åt åsiktsjournalistik på sidan 2 och neutral journalistik på sidan 4, men han kan ändå inte hålla sig från att ifrågasätta om kollektivtrafikförbättringar och tekniska landvinningar kommer lösa trafikproblemen längs väg 155.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Gammal text i ny översättning

Ledare/krönika

Mitt intresse för historia förde mig i höstas till Östergötland och Rökstenen. Ett gammalt drömprojekt jag haft i många år och som då äntligen blev av. Osökt kom jag där till att tänka på Hugo Hamiltons kända nonsensvers han en gång skrivit till sina barn:

”Tumpar du i kallimallivandra? sa det första trollet till det andra – Nej, men linkelunk har buritörsta, sa det andra trollet till det första. Det var inte underligt minsann, att de inte alls förstod varann.”

För så är det också för oss, när stenen ska läsas. Vi känner till bokstäverna, det vill säga runorna, och orden är oss bekanta men vi kan ändå inte helt säkert tolka vad som avses med texten. Detta trots att vi använt runskrift ända in i vår tid, alltså i långt mer än ett millennium!

Såhär skrev exempelvis historikern och författaren Carl Fredric Broocman (1709-1761) om Rökstenen redan på 1760-talet: ”Af gamla Minnes-märken är uti Kyrkobods-muren en Runsten insatt, som är aldeles obegripelig och oläslig.”

Och så har det varit. Ett antal vittra män har gett sig i kast med att tolka stenen och alla har delvis kommit till olika resultat. Ordspråket ”Därom tvista de lärde” är i detta fall ytterst tillämpbart.

Stenens inledande mening: ”aft uamuþ stonta runaR þaR n uarin faþi faþiR aft faikion sunu”, tolkar dock de flesta som: ”Till minne av Våmod står dessa runor, och fadern Varin skrev dem till minne av den dödsmärkte sonen.”

Men därefter går åsikterna isär.

Stenens innebörd är svårtolkad av flera orsaker. Dels har ristaren använt ett runalfabet bestående av endast 16 tecken, vilket förmodligen gjort texten svår att förstå även i sin samtid. Medan två av raderna har runor från det 24-typiga alfabetet, det vill säga den så kallade futharken. Dels för att skiljetecken endast förekommer efter större avdelningar av inskriften, inte mellan ord. Och! Samma runa ristas aldrig två gånger i följd, inte ens då den skulle stå både i slutet av ett ord och början av nästa ord.

För några år sedan bildades emellertid en tvärvetenskaplig grupp bestående av arkeologer, språkvetare lingvister, och religions- och klimatexperter för att analysera stenens inskription. Studien av Rökstenen publicerades för ett drygt år sedan. Den antyder att vikingarna oroade sig för en klimatkatastrof redan för 1200 år sedan. Detta på grund av att en serie vulkanutbrott förmörkat himlen med aska, vilket i sin tur ledde till kalla somrar med påföljande missväxt och hungersnöd i Skandinavien mellan åren 536 och 550. En uppskattning är att halva befolkningen strök med. Kanske var det då som berättelserna om Fimbulvintern och Ragnarök uppstod.

Jag återkommer till forskargruppens resultat i en kommande ledare.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Antivaxpastorns eftermäle lever än

Ledare/krönika

I Sverige är ungefär 76 procent av befolkningen över 16 år vaccinerade mot Covid-19 med två doser. Räknar man med dem som fått en dos hamnar man på knappt 84 procent. I min bok är det siffror som är för låga, även om de är betydligt högre än i många andra länder. Om det inte föreligger uppenbara livshotande medicinska skäl för att inte ta vaccinet så borde man göra det.

I Sverige är inte antivax-rörelsen, det vill säga de som av ideologiska och/eller konspiratoriska skäl låter bli att vaccinera sig och ofta högljutt propagerar för att andra borde följa deras exempel, inte lika stark som i många andra länder. I USA till exempel ligger antalet färdigvaccinerade på 56 procent. Vaccinet mot Corona har som så mycket annat i det stora landet i väst blivit politiserat och polariserande.

På grund av det starka motståndet mot vaccin i USA skulle man enkelt kunna dra slutsatsen att vaccinmotstånd i allas dess former är importerat därifrån. Men går man tillbaka drygt hundra år i tiden är det i själva verket tvärtom.

Henning Jacobson emigrerade från Småland till USA som ung vuxen. I det nya landet blev han pastor i The Swedish Lutheran Church i Cambridge, Massachusetts. Under sin barndom i Sverige vaccinerades han, likt nästan alla svenskar, mot smittkoppor. Att ta vaccinet var nämligen obligatoriskt. När ett utbrott av smittkoppor ägde rum i på USA:s östkust 1902 vägrade Jacobson att låta sig själv och sin son vaccineras, trots att ”hälsovårdsförvaltningen” (board of health) i Cambridge, antog en förordning om att alla invånare var tvungna att vaccineras, eller som i Jacobsons fall, återvaccineras. Henning Jacobson menade att de biverkningar som han fått som ung i Sverige renderat honom ett enormt lidande. Han menade vidare att den amerikanske konstitutionen backade upp hans personliga frihet att välja bort vaccin om han så önskade.

I svallvågorna av Jacobsons vaccinmotstånd bildades bland annat organisationen Anti-Vaccine League of America.

Jacobsons motstånd till att ta vaccinet gick hela vägen upp i Högsta domstolen. Där förlorade han målet. Domstolens resonemang gick i korthet ut på att den personliga friheten inte kan anses som absolut, i synnerhet inte när manifestationerna därav utsätter andra medborgare för fara.

Idag är målet, Jacobson versus the State of Massachusetts, av förståeliga skäl återigen på tapeten i USA. Dels för att eventuellt gälla som prejudikat både för de som vill göra Covid-19-vaccinationer obligatoriska, men även intressant nog för de som vill pröva angiverisystemet som satts i system i och med Texas nya anti-abortlagar.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Så kan det gå när inte has… eh, locket är på!

Ledare/krönika

Vi har alla hört talas om mumiens förbannelse. Min egen rädsla för ”mumiens hämnd” bygger på en verklig händelse. Denna historia, som jag gärna berättar i olika sammanhang hände när jag som ung student sommarjobbade på Restad, ett mentalsjukhus i utkanten av Vänersborg. Där hade jag som uppgift att aktivera ett antal patienter. Efter att ha spelat minigolf utanför sjukhuset, besökt Skräcklanparken vid Vänerns strand samt köpt bullar och godis i diverse caféer och kiosker ville jag vidga de intagnas världsbild. Och så kom den olycksaliga dagen då jag fick för mig att besöka museet. Under tiden jag räknade in de sista patienterna innanför länsmuseets portar hade de som kommit först redan börjat ta för sig av alla de upplevelser ett museum erbjuder. Några stod och klappade den uppstoppade björnen, andra killade det likaså uppstoppade lodjuret under hakan medan en tredje grupp provsatt ovärderliga 1700-talsmöbler bakom en avspärrning.

Så fort jag fick se vad som hände tog jag resolut tag i situationen genom att fösa ner skocken i källaren. Där samlade jag dem framför en egyptisk grav, som byggts upp på ett naturtroget sätt av autentiska föremål. Jag berättade för mina skyddslingar om det gamla Egypten, om deras begravningsritualer, att den döde balsamerades och sveptes in i lindor innan kroppen lades i en kroppsformad kista – just en sådan kista som den de stod framför. Precis då behövde en av patienterna uppsöka toaletten och jag pekade ut dörren samt följde med några steg på vägen. De som stod närmast den uppbyggda graven passade då på att hoppa över avspärrningen och lyfte på locket. I kistan låg en väl bandagerad mumie. När undertecknad kom tillbaka fick jag en smärre chock. Raskt återställde jag ordningen genom att schasa bort patienterna och lyfte locket på plats, vilket inte var det lättaste eftersom alla styrkilarna skulle hamna rätt i kistans underdel. Nu gällde det att få ut dem alla från museet så fort som möjligt och återvända till sjukhuset. Under tiden tänkte jag på mumiens förbannelse. Löd inte inskriptionen ovanför Tutankhamons gravkammare något i stil med att: ”Den som stör faraos sömn skall drabbas av evig olycka.”

Många år senare fick dock dramat en komisk upplösning, en upplösning som fick mig att pusta ut eftersom någon förbannelse näppeligen kunde vila över just denne ”döing”. I tidningen Bohusläningen berättades nämligen om hur mumien tagits till Vänersborgs sjukhus för att röntgas. Då framkom att det i själva verket bara rörde sig om en mumiedocka fullstoppad med halm. Forskarna lutade åt hypotesen att den högst realistiska mumien, som verkligen var 3000 år gammal, i själva verket var en skyltdocka från en mumiekistmakares verkstad. Så kan det gå när inte has… eh, locket är på!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Var och en blir salig på sin tro

Ledare/krönika

Var och en blir salig på sin tro, säger ett gammalt ordspråk. Frågan är om det påståendet någonsin varit mer aktuellt än vad det är just nu. När det står var och en fritt att välja de informations- och nyhetskällor som bäst bekräftar de åsikter, och fördomar, som man redan har.

Ett tydligt, och återkommande, exempel är åsikterna kring människans påverkan på klimatet. I en SOM-undersökning som Göteborgs Universitet gjort i somras anser att påståendet ”klimatförändringarna är i huvudsak orsakade av mänsklig aktivitet” som falsk. De svarande fick gradera påståendet på en skala från noll till tio där noll betyder helt falskt. Jämfört med när studien gjordes 2019 är det en liten, men statistiskt säkerställd ökning av antalet klimatförnekare, skrev SVT när de rapporterade om det i veckan. Men ibland är det bra att lyssna på de som faktiskt vet.

I augusti slog IPCC – FN:s (och världens tyngsta) klimatpanel – fast att det otvetydigt är människans utsläpp av växthusgaser som förändrar klimatet. Ändå ökar antalet som tror påståendet är falskt. Antagligen, antar jag, för att de baserar sin världsbild på den sanning som bäst passar dem.

Om vi ska plocka hem argumentationen med att var och en blir salig på sin tro till en väldigt lokal nivå är diskussionen kring väg 155 alltid aktuell.

Jag har som journalist på Torslanda-Öckerötidningen bevakat frågan sedan 2014. Jag skulle absolut inte framställa mig som någon expert på området, men jag har gjort vad jag kunnat för att få in olika perspektiv. Och jag har sett människor bli saliga sin tro.

Vad folk tycker – och i förlängningen vad de politiker som ska representera folkviljan i slutändan tycker och sedan beslutar – är såklart det viktigaste. Folkviljan är grunden för vårt demokratiska samhälle. Det är bara det att många direkta felaktigheter smyger sig in när de mest passionerade förespråkarna för olika inriktningar uttrycker sig. Många sanningar är egentligen falska.

Under hösten och även längre än så kommer Torslanda-Öckerötidningen fortsätta att bevaka frågan om den framtida kommunikationen mellan de två kommunerna. Både här i papperstidningen och digitalt på tidningen.se. Det kommer med största sannolikhet bli en valfråga både i Öckerö och Göteborg, där partier är tvungna att positionera sig. Var och en blir salig sin tro. Men vi kanske ska hålla just tro där den hör hemma. Så se till att rösta i kyrkovalet imorgon förresten, det är din demokratiska skyldighet.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Tiofalt värre än vad någon anade

Ledare/krönika

Jag hade lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig kommentera skjutningarna. Men samtiden tränger sig på och lämnar ingen oberörd. Så här är det: När jag för många år sedan hörde talas om de skjutglada gängens framfart i Amerika tänkte jag ”hoppas detta aldrig kommer hit”. Nu är vi där och har så varit ett antal år. Statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, visar att dödsskjutningarna ökat i Sverige, men minskat i de flesta andra europeiska länder. Sverige har gått från botten till toppen i Europa för dödsskjutningar under de senaste 20 åren. Illavarslande är också att antalet skjutningar inte minskar trots alla förstärkta polisinsatser.

Antalet fall av dödligt vapenvåld i Sverige har fullkomligt exploderat de senaste tio åren och denna typ av våld tycks inte minska. År 2011 dog 17 personer av dödligt vapenvåld i Sverige. År 2015 strök 33 personer med. 2018 var vi uppe i 45 personer och 2020 77 personer. Under perioden januari till och med juli i år skedde 180 skjutningar, varav 25 fick dödlig utgång. Fortsätter den trenden skulle vi för i år hamna på drygt 300. Antalet personer som dött till följd av skjutningar har alltså ökat dramatiskt sedan Brå började föra statistik 2011.

Hur har det blivit så? En förklaring, av flera, är den enorma mängden narkotika som efterfrågas och förs in i Sverige. När den franska polismyndigheten tillsammans med Europol lyckades knäcka den krypterade tjänsten Encrochat öppnade sig en ny värd för polisen. Informationen de fick ut ledde till att Nationella operativa avdelningen, NOA, sammanställt en rapport om narkotikasmugglingen till Sverige. Den visar att det tas in enorma mängder och det finns en efterfrågan som är mycket högre än vad någon kunnat föreställa sig. Tidigare uppskattningar pekade på att det årligen smugglades in cirka 15 ton narkotika till Sverige. Men efter att NOA i tre månader kunnat studera meddelande som skickats i den kriminella världen är deras uppskattning att det årligen smugglas in 100–150 ton narkotika. Vi är heller inget transitland, det vill säga: bara en liten del av allt som smugglas in till Sverige går vidare till Norge och Finland, resten används inom landet.

Andra myndigheter redovisar siffror som understödjer polismyndighetens nya uppskattning. Tullverket rapporterar en reell ökning av både antalet beslag och mängd beslagtagen narkotika. Under första halvåret av 2021 beslagtog tullen närmare 2,5 ton cannabis, vilket är mer än dubbelt så mycket som under samma period året innan. Liknande trend gäller för utvecklingen i Europa. Beslagen av metamfetamin, MDMA (ecstasy) och kokain har ökat med 931, 456 respektive 279 procent sedan 2009.

Apropå vapenvåldet skriver professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell: ”Vi måste agera för att rädda landet”. ”I den typiska inre väpnade konflikten bekämpar olika grupper varandra och i varierande grad en statsmakt som helt eller delvis förlorat sitt våldsmonopol.”

Agrell menar att våldsutvecklingen har kunnat pågå ostörd alltför länge därför att både medborgare och politiker har betraktat Sverige som ett tryggt land. Det går väldigt långsamt för myndigheterna att börja betrakta grov organiserad brottslighet som samhällshot.

”Våldet blir inte bara allt brutalare och upptrappat, offren kan bli vem som helst som råkar komma i vägen eller vem som helst som uppfattas stå i vägen.”

Skjutningarna är nästan alltid kopplade till knarksmuggling och försäljning. Aningslösa svenska narkotikakonsumenter och politiker har försatt oss i denna situation.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

En oväntad biverkning

Ledare/krönika

Coronapandemin vägrar tydligen att släppa taget. Mutationer ställer till det ännu mer och här hemma i Sverige pekar kurvorna åt fel håll igen, och med det trycket på IVA.

Men med pandemin kommer också en del besynnerliga och milt humoristiska biverkningar. Jag erkänner. Jag har blivit en, som jag förstår att det kallas, ”go gubbe”. I alla fall i ett avseende. Det här är inget att skratta åt. Jag har i åtminstone 35 år gjort det mesta i min makt för att inte framstå som någon go gubbe. Jag har i möjligaste mån högst medvetet undvikit ”goa” saker som blaskig öl i plastglas, räkfrossa på Avenyn, dansband, patologiskt ordvitsande och Lasse Kronérs favoritlag i fotboll.

Förr lyssnade jag alltid på min egen musik i bilen. Först kassettband, sedan cd och efter det streaming. Om jag lyssnade på radio var det P1 eller möjligen P4 som gällde. Men så hände något. Coronapandemin slog till och media i alla dess former började rapportera om dödstal, smittokurvor, arbetslöshet och ekonomisk kollaps närmast dygnet runt – åtminstone framstod det så när jag satt i bilen.

Missförstå mig rätt: Rapportering om pandemin är livsviktig. Allra viktigast är det naturligtvis att följa de restriktioner och riktlinjer som Folkhälsomyndigheten satt upp. Och förstås att vaccinera sig. Det var det dagliga malandet om hur många som dött och smittats som jag till slut inte orkade med.

Nu sitter jag där i bilen på morgonen, men även på semestern, och lyssnar på sådana radiomorgonshower som bara finns på reklamfinansierad radio. Ni vet två män och en kvinna som flamsar och tramsar och spelar trygg musik från när jag var ung. Ibland lottar de ut 500 spänn till någon som ringer in och får svara på en fråga av typen ”Vad heter Spaniens huvudstad?”, sedan drar de ett gött skämt om en solresa till Spanien på 80-talet där någon blev matförgiftad och någon annan missade flyget hem efter att ha vaknat upp sönderbränd på stranden med ett halvt glas Sangria på bröstet. Sedan spelar de Is This Love? med Whitesnake. Och så håller det på. Dag efter dag. Månad efter månad. År efter år. Alldeles oavsett vad som händer med Corona. Man lär sig inget man inte redan visste och man utsätts inte för någon form att oväntade saker. Det är mest… gött.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

En angelägen bok

Ledare/krönika

”Vem i hela världen kan man lita på?” Ja, den frågan ställde sig gruppen Hoola Bandoola Band redan på 70-talet. För när vi inte ens kan lita på vetenskapsmännen, vem ska man då lita på?

Sommartid brukar jag läsa spänningsromaner men denna sommar skrev jag på min egen deckare. En bok hann jag dock med att läsa och den var lika spännande som den mest rafflande thriller! Vilket bevisar den gamla sanningen att ”verkligheten överträffar dikten”. Fuskarna heter den – en nyutkommen bok av Kjell Asplund, som borde väcka större uppmärksamhet än vad den har gjort. Kjell Asplund är läkare i grunden men var åren 2004–2008 generaldirektör för Socialstyrelsen, där han 2003–2004 var överdirektör. Innan dess var han bland annat professor i medicin vid Umeå universitet och överläkare vid Norrlands universitetssjukhus.

I boken refererar och kommenterar han 19 skilda medicinska forskningsskandaler och säger, att det troligen finns många fler sådana skandaler, vilka dock ännu ej blivit avslöjade.

För den på toppen finns bara en väg att ramla, neråt. Och ju högre upp denne är desto längre blir fallet. En tragisk berättelse är historien om Elizabeth Holmes. Holmes, född 1984, är en amerikansk entreprenör och uppfinnare, och VD för företaget Theranos, startat 2004. År 2015 fanns hon på tidskriften Time:s lista över de 100 mest inflytelserika personerna i näringslivet. Hon blev även under ett antal år känd för att ha bildat ”den mest briljanta styrelsen i USA:s företagshistoria”.

Hennes förmögenhet värderades som mest till nio miljarder dollar och hon uppgavs vara jordens yngsta icke-arvtagerska miljardär.

Ett år senare uppskattades hennes förmögenhet till noll dollar efter avslöjandet om bedrägeri. Hon utnämndes då av Forbes till ”en av världens största ledar-besvikelser”. Efter granskningen av Theranos laboratoriekontroverser, benämnde Fortune Holmes som en av ”världens mest misslyckade ledare” för år 2016. Tidigare var Holmes listad i Fortunes ”Business of the Year” och ”40 Under 40”-listan. Hon utsågs av tidskriften TIME som en av de mest inflytelserika personerna i världen år 2015. Hon fick ”Under 30 Doers”-priset från Forbes och rankades 2015 på deras lista över de ”mäktigaste kvinnor”. Hon utsågs också till ”Årets kvinna” av Glamour Magazine. Holmes tilldelades 2015 också Horatio Alger Award, som den yngsta mottagaren i prisets historia.

Ja, så kan det gå när haspen inte är på!

dev test