https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

2001 – en medieodyssé

Ledare

Iår är det 20 år sedan jag gick sista året på Journalisthögskolan. Jag tänker på det eftersom vi nyss haft en duktig praktikant från JMG hos oss på tidningen, Ellinor. Hon är född det året: 2001.

2001 var ett dramatiskt år på många sätt. Kravallerna i Göteborg. Elfte september.  För att nämna två enskilda saker. Att som oerfaren journaliststudent praktisera på radion samtidigt som de där flygplanen flög in i World Trade Center i New York och följa det i realtid på internet var lätt surrealistiskt.

Jag tänker också på hur journalistiken har förändrats på de 20 år som gått, på många sätt just på grund av digitalisering, internet och sociala medier. För 20 år sedan var tyckandet i ledarspalter något av en liten klubb för inbördes beundran, som lästes av ganska få. Idag är opinionsjournalistiken större än någonsin. Ju mer kontroversiella åsikter och utspel, desto fler klick och delningar. Det är som om huvudsyftet med journalistiken numera är att sätta känslor i brand, inte att förmedla information.

Ibland tänker jag att vi som mediekonsumenter blivit beroende av att reagera, eller till och med ”att rasa” som det ofta hette i kvällstidningspressen för några år sedan. Jag läser ofta den Hönöbördige serietecknaren Jan Wanloos underfundiga och humoristiska krönikor i GP med behållning. Men i stort sett varje gång jag scrollar ner i kommentarerna under hans krönikor på webben förbluffas jag av hur stor del av de som kommenterar som upprörs över innehållet. Allt tolkas bokstavligt. Även uppenbart ironiska haranger. Det är verkligen en besynnerlig utveckling.

Jag vet att jag skrivit det tidigare i någon ledare för länge sedan, men jag återkommer så ofta till det i tanken: I våra fickor bär vi runt ett redskap där vi kan få information om allt i hela världen, men vi använder den främst till att ta bilder på rosévinsglas och att bråka med människor vi aldrig har träffat.

Släpp mobilen och gå ut och njut av sommarvädret. Snart börjar fotbolls-EM och då blir det till att bänka sig framför dumburken varje eftermiddag och kväll. Det är det lag på.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Än dansar de gamla damerna i vinden

Ledare

Att ta hand om vårt maritima arv är en angelägen men svår uppgift. Framförallt krävs en herkulisk arbetsinsats och stora summor pengar måste ständigt fram om inte hela lasset ska stjälpa. Ren och skär entusiasm räcker tyvärr inte alltid – de båtar som tas om hand av ideella föreningar överlever i snitt endast 10 år.

Fartygsägarnas engagemang är mycket viktigt. Tack vare deras insatser syns och brukas många intressanta flytetyg längs landets kuster varje sommar. Själv är jag passiv medlem i föreningen som äger fiskebåten LL 667 Asta. Asta byggdes 1916 för Oscar Frönell i Hönö Klåva och är landets äldsta fiskebåt med rodret på ryggen. Jag vet därför att de aktiva medlemmarna ständigt kämpar mot tidens gnagande tand och att föreningen årligen lägger hundratusentals kronor på hennes underhåll. Medel som fås från olika fonder och bidrag.

Kul då att läsa att Sjöhistoriska museet nu fördelar 500 000 kronor i restaureringsbidrag till sex kulturhistoriskt bevaransvärda fartyg. Däremot är naturligtvis summan inte mycket mer än symbolisk.

Totalt inkom 28 ansökningar om ekonomiskt stöd till ett sammanlagt belopp av över 3 miljoner kronor. I år fördelas bidraget till fyra skolsegelfartyg och två ångfartyg. Stödet täcker bara en liten del av de verkliga kostnaderna för att bevara och underhålla kulturhistoriskt värdefulla fartyg men är ändå angeläget. – Vi vet att ägarna till fartygen tar ett stort ansvar för detta viktiga kulturarv. Vi hoppas att stödet från Sjöhistoriska museet kan bidra till att både upprätthålla landets historiska flotta och ses som en uppmuntran för gott arbete och värdefulla insatser, säger Mats Djurberg, museichef på Sjöhistoriska museet. – De historiska fartygen är en förutsättning för att en levande sjöfartshistoria kan upplevas av många. Samtidigt är kostnaderna för att underhålla äldre fartyg stora. I år har det varit många akuta och omfattande åtgärder på träfartyg och mycket angelägna åtgärder på ångfartyg som varit aktuella. Både kunskap och traditionell teknik behöver värnas för framtiden, säger Karolina Matts, intendent på Sjöhistoriska museet. Fartygsstödet har delats ut av Sjöhistoriska museet sedan 1991 och kan i första hand sökas av ägare till historiskt värdefulla fartyg. Alla fartyg som fått fartygsstöd i år är tillgängliga antingen som passagerarfartyg, museifartyg eller som skolsegelfartyg. – Vi lägger särskild vikt vid om ett fartygs verksamhet är eller planeras bli tillgänglig för allmänheten. Syftet med detta är förstås att fartygens historia ska kunna upplevas av så många som möjligt, säger Karolina Matts.

Några av de fartyg som fått stöd finns i vår närhet, nämligen: Gratitude, Göteborg, som får 40 000 kronor till kostnader för arbetet med mast och toppstång samt tillhörande riggdetaljer. Segelfartyget Kvartsita, Fiskebäckskil, erhåller 100 000 kronor för att renovera däck och bordläggning. Segelfartyget Westkust, Orust, håvar in 115 000 kronor till kostnader för att renovera däck och skarndäck.

Därmed lär vi väl få se dessa tre älskliga gamla damer dansa i vinden i våra farvatten ännu en sommar.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Skippa mobilen i bilen

Ledare

Sedan den 1 februari 2018 har det varit förbjudet att använda mobiltelefon medan man kör ett motordrivet fordon. Trots det är det inte ovanligt att man fortfarande drygt tre år senare ser förare om rattsurfar eller pratar i telefonen.

Faktum är att under det första året efter förbudet ökade antalet rattsurfande bilister. Enligt en undersökning från 2019 av försäkringsbolaget If struntade var tredje bilist i den då ett år gamla lagen. Hur det ser ut idag har jag inte kunnat hitta några siffror på, men helt borta är inte ovanan att fippla med telefonen bakom ratten.

Varför måste vi bli av med rattsurfandet? Tittar man på statistiken, som visserligen är ofullständig, gör den gällande att av 323 olyckor som undersökts av Transportstyrelsen under åren 2013-2016, där kommunikationsutrustning använts av föraren under färd finns mobiltelefonen med i beskrivningen i 80 procent av dessa olyckor.

En förare som använder mobilen under körning har sämre reaktionstid och längre bromssträcka. Tittar man ner på mobilen i två sekunder när man kör endast 40 kilometer i timmen hinner bilen rulla 22 meter utan kontroll.

Men det är inte bara de som framför ett motorfordon och hanterar en mobiltelefon som avsevärt ökar risken att skada sig själva eller andra i en olycka.  Mellan 2006 och 2016 behövde 650 fotgängare och cyklister akutsjukvård efter att ha skadat sig på grund av mobiltelefonen, enligt Transportstyrelsen. Så mycket som 85 procent av alla distraktionsolyckor med fotgängare och cyklister är kopplade till mobiltelefonanvändande.

I vårt hårt trafikerade och barntäta utgivningsområde känns det kanske extra relevant att tänka både en och två gånger på hur man hanterar sin telefon. Som vuxen bilist borde det vara en självklarhet att inte rattsurfa eller prata utan handsfree medan man kör. Men även barn och ungdomar som spelar spel på sina telefoner på väg till skolan eller träningen måste påminnas om trafikriskerna.

Torslandas förre närpolis Christer Melvinsson nämnde ofta att de han var mest nöjd med var att inget gående eller cyklande barn omkommit efter att ha blivit påkört i trafiken i Torslanda under de senaste åren. Låt oss alla göra vårt allra yttersta för att det fortsätter att vara på det viset.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Tuffa tider för källkritik

Ledare

Inte ens hälften av alla 15-åringar i OECD-länderna kan skilja mellan fakta och åsikter. Det framkommer i en ny studie som bygger på den senaste Pisa-undersökningen från 2018.

I OECD-rapporten ”Developing Literacy Skills in a Digital World” framkommer att endast 47 procent av 15-åriga elever i OECD-länderna har förmågan att särskilja fakta från åsikter. För Sverige är siffran något högre – här kan varannan elev göra distinktioner mellan fakta och tyckande.

I ett webbinarium om rapporten uttryckte OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher sin oro över de anmärkningsvärda uppgifterna, enligt facktidningen Ämnesläraren:

– Allt fler elever har tillgång till dessa fantastiska apparater som datorer och mobiltelefoner – men de saknar förmåga att använda dem! De riskerar att fastna i en värld av fake news och ekokammare.

Andreas Schleichers medskick till skolpolitiker och skolledare över hela OECD är att man inte i första hand ska fokusera på att införa mer av den senaste tekniken, utan att istället hjälpa både elever och lärare att bli bättre på att navigera i den digitala världen.

Att utbilda elever i källkritik och att jämföra olika sajters tillförlitlighet är viktiga nycklar. Det görs i svenska skolor. Men i rapporten framkommer att trots att svenska elever är bland dem som tillbringar mest tid på internet hamnar Sverige på undre halvan vad gäller vilka elever som navigerar mest effektivt på internet.

Kanske ska vi ändå vara ”glada” att sifforna är från 2018. För inte sjutton har pandemiåren 2020-2021 gjort det lättare för någon att navigera mellan fakta, spekulationer, åsikter, propaganda och fake news.

Omständigheterna kring smittspridningen av Covid-19 kan ha varit bland de svåraste sakerna som mänskligheten hittills har var tvungna att ta till sig via internet. Det började så ”enkelt”: ”Tvätta händerna, håll avstånd, var hemma om du känner minsta förkylningssymptom”, men utvecklades snabb till en politiserad kamp om, bland mycket annat, munskyddens vara eller icke, nedstängning kontra ekonomi och personlig frihet och åsiktsfrihet.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Arkitektur berör – vacker såväl som ful

Ledare

Arkitektur och design berör. Vacker såväl som ful. Många känner nog som min kompis Lennart, som när frågan kom på tal, sa: ”När jag får se ett fult hus kan jag blir så förbannad att jag håller på att köra av vägen.”

Med detta sagt ska sägas att jag inte är motståndare till lekfull, spännande och modern arkitektur. Men då ska den vara avskild och avgränsad – alltså inte insprängd bland gammal och enhetlig bebyggelse. Exempel på detta är ekobyn Skärkäll, utanför Gerlesborg i Bohuslän, och Skaparbyn på ön med det prosaiska namnet Ön, som ligger nära utanför Hedesunda i Gästrikland. Den förra består av enskilda personers bostäder, där byggherrarna fått lite fria tyglar, medan den senare är ritad av den svensk/engelske arkitekten Ralph Erskine. Skaparbyns byggnader är inspirerade av naturfolks, som samers och nordamerikanska indianers, tält.

Jo, du läste rätt. Samme Erskine som låg bakom Läppstiftet i Göteborg. Samme Erskine som i kvarteret Drottningholmssmalmen, byggd för slottets personal på 1700-talet, totalt okänsligt och tondövt uppför en betongbunkerliknande byggnad i en fin trähusmiljö. Samme Erskine som ritade Byker wall i Newcastle och där boende i området sa: ”Skicka hem honom till Sverige.”

Om Norrköpings centrum fick jag höra följande: en nyutexaminerad arkitekt hade fått uppdraget att utforma ett antal hus. När hon var klar och nöjd med sitt uppdrag – vackra och färgglada hus – presenterades detta. Byggherren avslog och byggde betongbunkerhus, varvid arkitekten valde att hoppa av yrket.

Vid en guidad tur i Stockholm besöktes arkitekthögskolan, utsedd till landets fulaste hus, förstod jag direkt vidden av problemet. Här hade en häftig gammal tegelbyggnad rivits för att ge plats åt en slätstruken betongbunker. Som sagt, arkitektur berör. Arkitekturupproret är en rörelse som växer. Hemsidan hade besökts 286 000 gånger då dessa rader skrivs, vilket vittnar om intresset. Bäst av allt, här ges inte bara ris utan även goda exempel lyfts fram.

I en konservativ tankesmedja diskuterade Chase Alexander Jordal nyligen problematiken: ”Jag har ofta undrat en sak... Varför byggs det så otroligt många fula byggnader? Betong och glas, ingen utsmyckning, simpelt, “tidlöst” och brutalt. Modern arkitektur är som gjord för att den konservativa själen skall revoltera mot den… Det finns ju knappast någon som bygger privata hem inspirerade av tyska betongbunkrar och glasakvarier… Varför är offentliga byggnader så fula, medan de flesta nya privata hem … har en viss estetisk skönhet?

Om man bläddrar igenom en huskatalog från en leverantör av färdiga hus, så slås man av hur de flesta hus till stor del är klassiskt inspirerade…

Varför låter vi då våra städer fyllas med den ena groteska signalbyggnaden efter den andra, medan vi privat väljer skönheten? Svaret på detta tror jag ligger hos politiker och arkitekter…

Finns det några lösningar på problemen då? Mer demokrati. Vanligt folk bör i större grad ges möjlighet att påverka utformningen av sina lokalsamhällen. När nya betydelsefulla byggnader ska uppföras … borde folkomröstningar om utformningen genomföras. När allt kommer omkring är det folket som måste bo och leva med och vid dessa byggnader, då borde det också vara naturligt att utformningen av offentliga byggnader bestäms av folket.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Arga unga män

Ledare

Arga unga män har väl alltid funnits. Men varför var de så arga och äventyrliga och utan självbevarelsedrift år 793? Svar: rikedom och ära lockade, då som nu.

Om vi skall rekommendera en enda plats, för en av nordisk historia intresserad person att besöka, är valet lätt. Lindisfarne!

Här på ön började vikingatiden med att en grupp arga och äventyrliga unga nordiska män plundrade ett av norra Europas rikaste kloster.

– De måste ha varit kända för de kom in med en tidvattensvåg, plundrade, slog ihjäl och vände åter med nästa tidvattensvåg, berättar vikingaexperten Stellan Johansson, som själv varit på ort och ställe ett par gånger.

– Kanske kom de för att sillfisket hade slagit fel så att svält rådde hemma i Norden, spekulerar Stellan vidare. Sådana nedgångar i fisket är kända sedan århundraden.

Och inte långt därifrån slutade vikingatiden 273 år senare med slaget vid Stamford Bridge, 20 mil söder om Lindisfarne.

Ön Lindisfarne, eller Holy Island som den också kallas, ligger utanför Englands nordöstra kust, ett stenkast från gränsen till Skottland. Hit kommer man endast på vissa tider då tidvattnet medger passage på den väg som en del av dygnet ligger under vatten.

Nuförtiden är ön en ett populärt turistmål men det har inte alltid varit så, bara för några årtionden sedan hittade endast historieentusiaster hit. Nu lever många av öns 200 innevånare av turismen, som ju inte enbart kommer för vikingarnas skull utan även för att se slottet där Roman Polanski spelade in filmen Djävulsk gisslan, eller Cul-de-Sac som den också heter.

Ta gärna även en avstickare till York, när du ändå är i området. Där finns en fin katedral och ett världsberömt vikingamuseum. Vikingarna kallade stan för Jorvik och platsen var ett viktigt handelscentrum under järnålder och medeltid. Vikingaentusiaster i Bohuslän påstår att namnet kommer av Joreviken, som ligger norr om Hamburgsund.

Strax öster om York ligger Stamford Bridge, som också är väl värt ett besök. Där stod slaget som ändade vikingatiden och en skylt berättar om hur vikingarna förorsakade den engelska hären så stora förluster att den inte förmådde att stå emot Wilhelm Erövraren som dök upp vid engelska kanalen en tid senare samma år.

Om vikingatiden började med anfallet på klostret på Lindisfarne slutade perioden alltså vid Stanford Bridge. Men vart tog då alla de arga unga männen vägen helt plötsligt, alla dog ju inte där? Så här skriver historieprofessorn Dick Harrisson i sin bok om korstågen, Gud vill det:

”Att svenskar, danskar och norrmän, liksom nordtyskar och polacker under högmedeltiden kom att bli väl så entusiastiska korsfarare som fransmän, engelsmän och italienare berodde ytterst på att de utgjorde en integrerad del av den västerländska, romersk-katolska kulturkretsen. Där vikingatågen slutade tog korstågen vid.”

Och än i dag är unga män lika arga och giriga som då, fast nu kallar vi dem inte vikingar och korsfarare utan saker som fotbollshuliganer, rikskapitalister, gängkriminella och liknande saker.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

”… snällt är det inte att slå en svagare.”

Ledare

Den gamla folkskolan var allmänbildande. En del kunskap var viktig för såväl individens som samhällets framtid, typ basala kunskaper i att läsa, skriva och räkna. Medan annat förklarade världen, det vill säga hur saker och ting fungerar. Eleverna fick lära sig om historiska händelser typ skiftesreformer, Alsnö stadga, Birger jarls fridslagar…

För även om få i vuxen ålder minns exakt vilka årtal dittan eller dattan utspelades sig eller vad i detalj vissa saker innebar finns hos många övergripande, må vara vaga, begrepp om mycket. Skiftesreformerna gav oss ett rationellare jordbruk men till priset av sprängda byar (men i vårt närområde blev Öxnäs och Skändla by kvar vid det gamla). Alsnö stadga befäste det värdsliga frälset, adeln. Medan Birger jarl grundade Stockholm och gav oss kvinnofridslagen. Enligt tradition instiftades lagen av Birger och bekräftades i Alsnö stadga 1280. Och i sin förlängning fanns den kvar som ett speciellt kapitel i svensk lag fram till 1864 och begreppet återkom sedan 1998. Barnboksförfattaren Lennart Hellsing hade därför århundraden av principer på fötterna när han skrev de berömda orden ”… snällt är det inte att slå en svagare.”

Arbetet med de här frågorna måste ständigt underhållas. Det visar en ny rapport baserad på drygt 2 000 intervjuer med unga mellan 16–25 år gjord av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. I den säger 60 procent av tjejerna och 18 procent av killarna att de har utsatts för sexuella trakasserier en eller flera gånger.

Varje dag anmäler 24 kvinnor i Sverige att de blivit misshandlade av sin man eller pojkvän. Och var tredje vecka slås en kvinna i Sverige ihjäl av sin respektive.

Under förra årets första åtta månader har 9000 kvinnor anmält att de misshandlats av sin partner. Men långt ifrån alla kvinnor polisanmäler, vilket framgår av Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökningar.

Farligaste platsen för en kvinna är hennes hem. Fler än var fjärde kvinna i Sverige blir utsatt för våld i en nära relation, det vill säga blir slagen av sin partner.

Inte heller de unga kvinnorna kommer undan. Problemen börjar långt ned i åldrarna. Var fjärde ung flicka i åldern 16-24 år har utsatts för psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld i en parrelation. Fakta från Brå visar på vidden av detta samhällsproblem. Drygt två tredjedelar av alla anmälda våldtäkter begås av en partner, annan närstående eller bekant.

Oprovocerat våld förekommer också. Samma vecka jag börjar skriva denna text hittar jag följande i bohuslänska medier:

”… kvinnan, som är i 45-årsåldern, var ute på en promenad med hunden när tre yngre män hoppar på henne bakifrån och kastar in henne i ett buskage. Där får kvinnan ta emot sparkar och slag. Kvinnan kan efter misshandeln ta sig hemåt och därifrån larma. Polis och en ambulans åker till kvinnan.”

Några veckor senare sker ett liknande överfall av en kvinna som är ute med hunden, detta inom en radie av en kilometer från den första misshandeln.

Och så ännu en gång:

”Det senaste överfallet inträffade vid 22-tiden i fredags. En kvinna i 40-årsåldern var ute med sin hund. Hon blev då slagen och sparkad av ett okänt antal personer.”

Attackerna har skett oprovocerade och utfördes inte heller som rån. Männen har bara haft som syfte att misshandla och skada kvinnorna.

Kanske borde andemeningen i Birger jarls kvinnofridslag, och Hellsings moderna variant, implanteras i folks allmänna medvetande än en gång. Så som det gjordes i den gamla folkskolan.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

A man’s gotta do, what a man’s gotta do

Ledare

”A man’s gotta do, what a man’s gotta do.”

Jag har nog aldrig riktigt förstått vad uttrycket egentligen innebär. Betyder ordspråket att en man bör uträtta vissa saker? Typ vad psykologiprofessorn på modet, Jordan B Pederson, pläderar för. Det vill säga: skärp dig, skaffa ett jobb, var ingen jädrans sillmjölke, gör något vettigt, ta tag i ditt liv, sitt inte där och dräll…

Eller betyder talesättet att en människa bör ha mål i livet? Mål att sträva efter och, kanske rentav, längta till. Jag har nog alltid tänkt mig det senare alternativet. Även om, vid en närmare eftertanke, inga motsatsförhållanden nödvändigtvis finns mellan dessa två tolkningssätt.

För egen del har jag alltid satt upp olika mål, små såväl som något större. Ett av dessa mindre ska jag skriva om här i två på varandra följande texter.

Varje historiskt intresserade människa drömmer väl om att komma till vissa platser. Alltså stället ”Där det hände.” För mig har Varnhem och Bjälbo alltid varit sådana ställen. Inte minst heter dragplåstret Birger Magnusson jarl. Ett namn som den gamla folkskolan i sin fostrande och allmänbildande iver implanterade i elevernas skallar. Det vill säga att även om alla inte kan gå sta och grunda en huvudstad så kan vi åtminstone göra något samhällsnyttigt. Att bidra med något att vara stolt över var den moral Folkskolan ville förmedla och är väl de tankar professor Pederson pratar om.

Vi som var med på 80-talet, då tv-producenten Dag Stålsjös program om Svearikets vagga satte igång hätska diskussioner bland såväl lärde som lekmän, minns vilken sprängkraft som låg i tanken att rikets vagga skulle har stått i västra delen av landet och inte i öster. Bara det faktum att de tidiga svenska regenterna ligger begravda i Västsverige sätter funderingarna i rörelse. I Varnhems klosterkyrka vilar delar av den Erikska ätten. De gynnade klostret i Varnhem, och var en av två ätter som slogs om makten över Sverige mellan åren 1130 och 1250 – den andra var den Sverkerska ätten. När den siste regenten av ”Erikar”, kallad den läspe och halte, dog barnlös år 1250 utslocknade ätten. Hans systerson Valdemar Birgersson, alltså Birger jarls son, ärvde kronan och blev den förste av Folkungaätten/Bjälboätten att bekläda tronen.

Varnhems vackra kyrka känns därför som ett ”måste” för varje historienörd. Så ock Bjälbo! När jag för första gången åkte dit förstod jag direkt varför platsen har kunnat spela den roll Bjälbo spelat. Redan på håll såg jag den enorma slätten som omgav den lilla kullen varpå den oansenliga byn Bjälbo, med en handfull hus, låg. Den bördiga slätten gav Bjälboätten de ekonomiska förutsättningar som krävdes för att ligga på topp.

Flera av ättens medlemmar blev lagmän, biskopar, jarlar och kungar av Sverige eller Norge. Men mest känd av dem alla är Birger jarl. Och kyrktornet som hans mor, Ingrid Ylva, sägs ha låtit bygga i början av 1200-talet kan man ännu i dag imponeras av. En handlingskraftig kvinna tycks hon ha varit. Hennes man dog tidigt och Birger växte upp med en ensamstående mor. Kanske har vi henne att tacka för sonens förståelse för kvinnors villkor och att han därför instiftade kvinnofridslagen (se min nästa ledare). Och kanske levde denna Ingrid Ylva enligt devisen: ”A (wo)man’s gotta do, what a (wo)man’s gotta do.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Havet blev vårt öde

Ledare

Eftersom jag är född vid havet kom båtar tidigt in i mitt liv. Vi smågrabbar byggde träbåtar av brädbitar och sjösatt dem i en liten damm. När jag kom i tonåren byggde min far och jag radiostyrda modellbåtar. Vid den tiden började kompisgänget även att göra flottar av gamla silltunnor. Dessa använder vi för att förflytta oss med inne i hamnen, aldrig ute på öppna havet. I närheten fanns även en insjö att vintertid åka skridskor på och sommartid byggde vi dingar och paddlade runt i sjön med. Dingarna gjordes av kraftiga plankor till sidorna och Masonite i botten. Ja, det är konstigt att vi inte dränkte oss den ene efter den andre!

När jag blev äldre köpte jag en klassisk träjulle och började segla året runt. När det var alltför kallt vintertid rodde vi för att hålla värmen. Ja, så besatta var kompisarna och jag i allmogebåtsföreningen! Och än i dag gillar jag att vara på sjön året om.

Allt tog sin början annandag jul 1976. Då stod jag och tittade ut över havet. En frisk nordlig vind blåste snön horisontellt. Plötsligt kom två män seglande för styrbords halsar i var sin allmogebåt. När de passerade sträckte de upp händerna, vinkade och skrek ”Hallå Conny” i vinden. Vilka dårar tänkte jag! Men snart började jag segla med dem och blev lika besatt. Sensmoral: ha inga förutfattade meningar.

Mycket skulle vi få uppleva. En sådan händelse var när mina kompisar hade upptäckt ett märkligt grund utanför fyrön Hållö. Gänget hade lagt märke till att kraftiga dyningar spolade över ett grund där med en viss periodicitet. De räknade ut att om de tog sats och kom på just den vågen som sköljde över grundet så skulle båten oskadd spolas över grundet. De testade och tricket fungerade utmärkt så gång efter gång flög de över bôen. Men sista gången blev det fel i tajmingen. De kom med på galen våg, varpå den stora jullen stannade upp mitt uppe i luften och ramlade rakt ner när vattnet försvann under den. Det var nog inte helt lätt för grabben som hade lånat pappans fina julle att gå hem och berätta att kölen var knäckt.

Efter incidenten med U 137 utanför Karlskrona hösten 1981 såg folk vid kusten ubåtar överallt. En kompis till mig var ute och fiskade tillsammans med sin far när vattnet under dem helt plötsligt började koka. Just på den här platsen hade de fiskat i många år och stället var känt för att ge mycket fisk så generationer av småfiskar hade hållit till där. De kontaktade då kustbevakningen, som skickade dit en båt. Med hjälp av ekolod upptäcktes ett grund som ingen kände till. Alla trodde att här var bråddjupt men så var inte fallet. Grundet var nämligen så mjukt utformat att när man släppte ner garn eller krokar där gled de av grundet och därför trodde alla att det i själva verket var djupt på platsen. Den här dagen, när min kompis var ute och fiskade, hade en undervattenström gått mot grundet och riktat strömmen upp mot ytan, därav det jäsande vattnet.

En bekant till mig samlade. Saker som stuvades in i sjöboden. Inte minst ägde han en mängd ankare och draggar i olika storlekar samt nödraketer. Vid ett tillfälle råkade denne samlare i sjönöd, när motorn stannade och båten började driva mot land i hårt väder. Turligt nog räddades han i sista sekund av en annan båt. Ankare och raketer hade han nämligen g(l)ömt hemma!

Ja, det var några anekdoter från mina farvatten hemmavid.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Vi trivs tillsammans

Ledare

Sedan urminnes tider har vi människor trivts i varandras sällskap. När vi tänker på urmänniskan ser vi för vår inre syn män som jagar i grupp, som delar bytet tillsammans med de andra i gruppen och som därefter samlas runt lägerelden för att njuta av maten och samvaron.

I Havamal påpekas så vist redan för 1000 år sedan:

”Ung var jag fordom

och for ensammen,

då råkade jag vilse om vägen; 

jag tyckte mig rik, 

då jag träffade en annan: 

man är mans gamman.”

Ja, ”man är mans gamman” – människan är människans glädje – så är det, och ett omvänt förhållande är inte roligt. För som Dan Andersson skriver i Gässen flytta, ur diktsamlingen Kolvaktarens visor:

”… när din kind är vätt av ensamhetens gråt, när att leva är att stenar bära…”

Men som påpekas i Predikarens märkliga ord, kapitel 3 verserna 1-8:

”Allt har sin tid,

allt som sker under himlen har sin stund.”

”Gråta har sin tid,

och le har sin tid.”

”Ta i famn har sin tid

och avhålla sig från famntag har sin tid.”

Ӏlska har sin tid,

och hata har sin tid.”

Hur kom jag nu att tänka på detta? Jo, den dystra tid vi nu lever i och en tidningsartikel jag läste för en tid sedan. Redan i ingressen slogs fast: ”Du kan äta nyttigt, motionera flitigt och dra ner på alkoholen. Men det finns ett helt annat hälsoråd som slår det mesta: att bo ihop med någon.”

Tyvärr, är detta lättare sagt än gjort. Men de som bor ensamma mår sämre och har en kortare genomsnittslivslängd än dem som bor tillsammans eller är gifta, detta enligt Statistiska centralbyrån. Att bo tillsammans med någon har helt enkelt en lång rad fördelar. Men frågan är naturligtvis om sambor också är lyckligare? Ja, det kan bero på många olika saker men många singlar lider av att inte ha en partner. En del trivs naturligtvis utmärkt med att bo själva men knappt hälften av dem är frustrerade av att inte ha någon att dela livet med.

Ännu värre är emellertid att vara utan vänner. Att ha en vän är viktigt för välbefinnande men även att ha familj, släkt och kollegor.

Även i tvåsamhet kan man plågas av ensamhet och det påverkar naturligtvis hälsan. Forskning visar att kronisk ensamhet är lika skadligt för hälsan som att röka 15 cigaretter per dag. Men trots att många svenskar lever i ensamhushåll har de ändå vänner och förtrogna de kan prata med. Andelen ensamhushåll är alltså högre än den grupp som känner sig ensamma.