https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

En lustigkurre och en mängd tråkmånsar

Ledare

Jul- och nyårsledigheten medgav tid att läsa. Jag hann med två böcker. Den ena av nobelpristagaren i litteratur 2018, Olga Tokarczuk, den andra  av den brittiske humoristen P.G. Wodehouse.

Nej! Jag skulle aldrig ha köpt eller läst en bok med den dystra titeln Styr din plog över de dödas ben – en förklaring till titelvalet kommer emellertid i boken – men så fick jag höra några kapitel upplästa i radion och fastnade. Och nej! Jag brukar inte läsa senare tiders nobelpristagare eftersom jag hyser den förutfattade meningen att de förmodligen är obotliga tråkmånsar, av en typ man skulle kunna kalla Femtio nyanser av betonggrå. Eller som min kompis Tony brukar säga: ”Roligare att sitta och se på när färgen torkar på en nystruken vägg.” Men, Styr din plog över de dödas ben är en både småputtrig och varm roman, som har en intelligent replikföring – lite feel good alltså. Däremot gillar jag inte att författaren lurats in i den ”politiskt korrekta” fållan. Ni vet där det bara måååste vara med en dos sex, bögeri och drogeri – detta känns bara sååå tröttsamt påklistrat. Till författarens försvar ska dock sägas att dessa ämnen avhandlas helt kort.

Handlingen är den att i en avlägsen del av Polen, helt nära gränsen mot Tjeckien, bor brobyggnadsingenjören och läraren Janina Duszejko. På fritiden sköter hon om grannskapets sommarstugor, gör egna horoskop och översätter den engelske poeten William Blake till polska tillsammans med vännen Dyzio. I den lilla byn, med dess omgivningar, sker en rad mystiska dödsfall, som alla har det gemensamt att de avdagatagna är jägare. Styr din plog över de dödas ben är en berättelse som ser ut som en kriminalroman men lika gärna kan läsas som en omvärldsanalys och kritik mot den värld vi lever i där djuren är bihang och människan dess självklara herre.

Tidigare fick en vinnare Nobelpriset för en enda bok, men numera belönas hela författarskapet. Olga Tokarczuk fick litteraturpriset med motiveringen: ”För en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform”.

Hur många böcker, tv-serier och filmer finns det inte om engelsk drönaradel. Ni vet de där som såsar runt på slott och herresäten utan att någon förstår varifrån de får sina pengar. Den bok jag slukade hette Blixtar och Dunder. Den utspelar sig på Blandings slott, där så många romanser spirat, stukat stortån och slagit ut i blom igen. Här bor lord Clarence Emsworth tillsammans med några släktingar och vänner, där alla kan kompareras enligt följande mönster: slö, latare, lättjefullast. Eftersom lorden måste bryta dagdrivarmonotonin med något sysslar han med att proppa i ett gödsvin mat. Denna prisvinnande sugga, Dronningen kallad, är lord Emsworth ögonsten. Praktsvinet är medelpunkten i denna karusell av förvecklingar, missförstånd och unga hjärtan som går i otakt. Naturligtvis reds den trassliga härvan av händelser till sist ut när rätt pojke äntligen får sin rätta flicka, och lord Emsworth kan darrande av lycka sluta sin försvunna Dronning till sitt bröst.

P.G. Wodehouse skriver med lätt hand den allra knepigaste meningsuppbyggnad och använder härligt otidsenliga ord som: dymedelst, hedersknyffel, passabel, skudda, stang… Men rolig är karln: ”Lady Constance hade en hög, välvd näsa, ett beundransvärt organ att utföra en meningsfylld fnysning med. I detta ögonblick prövades dess kapacitet till det yttersta.”

Eller: ”Hela atmosfären här på Blandings har blivit förändrad; huset har förvandlats från ett sunt och lyckligt engelskt hem till någonting som Edgar Allan Poe kunde ha hittat på en regnig söndagseftermiddag.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Nu är framtiden här – åtminstone i kalendern

Ledare

2020. Jag tycker fortfarande att det känns futuristiskt att skriva årtalet vi nu klivit in i. För att inte tala om att skriva exempelvis den 20 januari 2020 på gängse siffervis: 200120. Det ser ju inte klokt ut.

Men här är vi nu. Nytt år, nytt decennium. Ett decennium höljt i dunkel (naturligtvis, eftersom det just startat), men också ett decennium det redan spekulerats rejält om. Mycket har varit negativt, för att inte säga dystopiskt: Är det årtiondet då det inte längre finns någon återvändo för klimatet? Är det årtiondet då det kalla kriget och kärnvapenhotet på allvar gör comeback? Är det årtiondet ett tredje världskrig bryter ut? Vad händer här hemma? Kollapsar samhällssystemet? Kommer Sverige vara ändrat till oigenkännlighet inom tio år? Spekulationer grundade i olika sorters narrativ.

Det har naturligtvis alltid spekulerats om framtiden. Det ligger i människans natur att förbereda sig för, planera för, och – i mer positiv andemening – drömma om framtiden. Det tycks mig dock finnas en ny tvärsäkerhet. De som uttrycker sig mest tvärsäkert – den högsta rösten i rummet – är de som bryter igenom sorlet. Det handlar således inte längre om vad som egentligen är troligast, utan mer vad som kommuniceras med störst emfas.

Författaren och filosofen Jason Stanley, knuten till Yale University, som 2015 gav ut boken How Propaganda Works menar att fakta, sakfrågor och ideologi inte längre är det som styr våra åsikter. Istället är det tillhörighet och kulturell identitet som gör det. Förhållandet till politiker och politiska partier liknar det sätt som vi sportintresserade sympatiserar med specifika idrottslag. Vi bryr oss inte om rätt eller fel. Om fotbollslaget jag håller på får feldömda fördelar, exempelvis en straffspark så glädjer det mig eftersom ett mål och i förlängningen en vinst är viktigare än att resultatet i matchen är ”rättvist”. På samma sätt spelar inte längre exempelvis en politikers lögner någon roll, så länge man valt sida.

Denna utveckling är inte särskilt konstig i ett medielandskap som blir allt svårare att dechiffrera och navigera i. När allt anses vara lögn litar vi inte på expertis och logik, utan de vi känner tillhörighet med.

Gott nytt 2020!

Ledare

Så här vid årsskiftet och decennieskiftet är det lätt att tänka tillbaka på året som gått. En kort och kärnfull sammanfattning av 2019 i Sverige kan se ut som så: bilbränder, explosioner, skjutningar och våldtäkter. Men som inte detta var allvarligt nog, pekar Jan Jörnmark – ekonomhistoriker, fotograf och författare – på andra problem när vi nu går in i 20-talet. I ett par debattartiklar i tidningen Dagens Industri skriver han bland annat:

”På nyåret 2020 befinner sig Sverige i kris. Landet är sedan sex decennier kluvet i en strukturomvandlingsprocess som vi visat en uppseendeväckande oförmåga att möta. Rötterna finns i globaliseringen och digitaliseringen som skapat globala pris- och räntenivåer som det inte går att avvika från i någon större utsträckning… Den här förändringsprocessen har sedan mycket länge kluvit Sverige och hela västvärlden. Storstäder har gynnats, samtidigt som traditionella gruv- och industribygder fallit ned i stagnation som de sista åren hotar att gå över i akut kris, när migrationen skapat ytterst svårbemästrade problem. Parallellt med det har de sociala och ekonomiska skillnaderna ökat även i de gynnade områdena.”

”Decennierna sedan dess (90-talet) har fortsatt att präglas av vår dubbla näringsstruktur: långt mer än halva landet är en struktursvag bruks- och glesbygd, medan enstaka storstäder kunnat växa mycket snabbt i den globaliserade ekonomin. Oförmågan att se konstruktivt på den här motsättningen har de senaste decennierna växt till landets viktigaste ekonomiska, sociala och politiska problem.”

”Under krisen gick den (svenska produktiviteten och konkurrenskraften) inte längre att dölja och 1992-94 försvann drygt en kvarts miljon industriarbetstillfällen. Trettio år senare har fortfarande nästan hälften av de svenska länen en lägre sysselsättning än de hade innan krisen.” 

”… inleddes en flyktinginvandring som lett till rena kristillstånd i ett stort antal av landets absolut svagaste kommuner. Alla dessa ”utmaningar” hänger samman med oförmågan att hantera globaliseringen. Att upprepa ”Vi kunde inte förutse” som ett mantra löser inga problem. Både storstäderna och glesbygden behöver snabbt en konstruktiv politik för att ta oss vidare i den strukturomvandling som landet befinner sig i. Olyckligtvis finns det mycket litet som antyder att vi är på väg åt det hållet.”

Det han skriver berör i hög grad även oss bohusläningar. För mellan åren 1991-2017 har befolkningsantalet mellan Sotenäs i norr till Orust i söder förändrats med 0 procent eller rentav minskat – en befolkningsutveckling det området delar med stora delar av Sveriges inland och Norrland. Lägg därtill att i denna del av vårt landskap, samt Tjörn, var 2017 26-34 procent av befolkningen över 65 år. I Bohusläns nordligaste och sydligaste del befinner sig befolkningstillväxten i spannet 1-34 procent.

Men Jörnmark stannar inte där. I en annan debattartikel i samma tidning, betitlad Låt inte Göteborg bli som Detroit, skriver han:

”Kriminaliteten är en del av en kontinuerlig förändring av Sverige som politikerna inte vill diskutera. För att ana hur strukturell en sådan här utveckling är kan man studera hur invånare har flytt från Detroit på grund av den organiserade brottsligheten.”

”Det var en stor fördel att ha rört sig så mycket i Detroit för att känna igen den förändring som startade då. En migrationsvåg av den tyngd vi fick 2015–2016 ställer enorma samhällskrav på en mängd plan. Det som krävs är bostäder och arbeten men också kulturell och språklig integration. Och då är det enkelt att se att det vi mötte för fem år sedan i Sverige ställde mycket högre krav än den inre migrationen i USA på 1950- och 1960-talen, när man delade språk och det fanns gott om arbeten. Det vi skulle göra var att integrera hundratusentals människor med annorlunda och icke-sekulariserade kulturer i ett samhälle där det på 2010-talet för första gången sedan 1970-talet inte heller fanns tusentals tomma lägenheter i ”miljonprogrammet”.

God fortsättning på det nya året och decenniet.

Snart dimper tidningen ner under helgerna istället

Ledare Nästa nummer av Torslanda-Öckerötidningen, det som kommer vecka 2 nästa år, kommer att dimpa ner i brevlådan under helgen, istället för som tidigare på onsdagen. Det beror på att vi byter distributör. I fortsättningen är det svensk direktreklam som kommer att dela ut tidningen. På nätet och i appen kommer tidningen att finnas tillgänglig som e-tidning under onsdagarna. Men innan vi startar på ny kula och går in i ett nytt decennium kan vi ju blicka lite i backspegeln på innevarande år. Som jag skrev i ledaren för två veckor sedan, är det mycket som tycks röra sig framåt när det gäller nybyggnationen i Torslanda. Simhall, ishall och tvärförbindelsen är saker som tagit rejäla kliv mot verkställande under året. Jag skrev också för två veckor sedan att utredningen kring trafiksituationen kring Väg 155/Hjuviksvägen – den som går ut på ”att långsiktigt finna en hållbar lösning för förbindelsen mellan Göteborg och Öckerö”, enligt uppgifter, inte gått i den riktningen. Utan snarare tvärtom. Det finns inget nytt som har offentliggjorts sedan dess. Det hålls fortfarande regelbundna möten mellan de inblandade parterna, och det är många: Trafikverket, VGR, GR, Öckerö kommun och ett antal olika förvaltningar inom Göteborgs kommun som tycks tycka att frågan har olika prioritet. Frågan är om något färdigt beslutsunderlag kommer att presenteras under den närmaste tiden. Kanske kommer det ”trimmas” lite här och var längs sträckan. Några obligatoriska uppmaningar till samåkning och cyklande, någon prova på-kampanj från Västtrafik. You know the drill, som det brukar heta i amerikanska filmer. Precis som förra året tänkte jag ta mig friheten att avsluta året med att tipsa om några populärkulturella företeelser som jag njutit av, utan anknytning till vårt utgivningsområde.   Årets musik: Tedeschi Trucks Band – Signs (album) Boo Ray – Tennessee Alabama Fireworks (album) Isaiah Sharkey – Love Is the Key (album)   Årets tv: The Good Fight (tv-serie, HBO Nordic) Teddy Pendergrass, en soulstjärnas öde (dokumentär, SVT Play) The Loudest Voice (tv-serie, HBO Nordic)   Årets böcker: Karl Whitney – Hit Factories: A Journey Through the Industrial Cities of British Pop Dylan Jones – The Wichita Lineman: Searching in the Sun for the World’s Greatest Unfinished Song Prince/Dan Piepenbring – The Beautiful Ones God jul och gott nytt år!

Vem i hela världen kan man lita på?

Ledare

”Vem i hela världen kan man lita på”, sjöng Hoola Bandoola Band. En mening vi ständigt har all anledning att fundera på. Nyligen kom en dom som borde ha blivit en jättenyhet i alla medier som vill delta i en seriös samtidsdebatt men som lyckades (?) hamna under radarn.

Många, om inte de flesta, som hävdar att jorden snabbt blir varmare på grund av framförallt koldioxidutsläpp bygger sina slutsatser på den så kallade ”hockeyklubbskurvan”. Den visar ett tämligen jämnt klimat sedan tusentals år tillbaka i tiden men nu gör den, i stort sett, raka kurvan ett plötsligt hopp mot slutet och visar på drastiskt höjda temperaturer i en nära förestående framtid.

Det var den amerikanske klimatologen Michael Mann som försåg FN:s klimatpanel med denna rapport. Manns statistik är så att säga grundbulten i den ganska ensidiga offentliga klimatinformation vi nu får. Den grundar sig på modeller, som enligt andra visat sig stämma illa med verkligheten. Allt som påstås om koldioxidens och människans påverkan på klimatet bygger nämligen på denna graf.

Förvisso är det så att nästan ingen expert i frågan förnekar koldioxidens temperaturhöjande påverkan men en del av dessa menar att den är liten och att de naturliga förändringarna är större. Och eftersom klimatfrågan skapar ångest, inte minst bland de unga, är det allvarligt att denna nyhet försvann.

Så här är läget: Tim Ball, professor från Kanada, ifrågasatte de FN-rapporter som byggde på Michael Manns rapporter. Han anmälde Mann för bedrägeri. Mann kontrade i sin tur genom att anmäla Ball för förtal. En långdragen rättegång inleddes. Domstolen dömde Mann att presentera de rådata han hänvisade till men han vägrade att lämna ut materialet. Nyligen kom domstolens utslag, som dömer till Tim Balls fördel och Mann tvingas betala miljonbelopp i rättegångskostnader. Han är alltså dömd för vetenskapligt bedrägeri!

Tim Ball är emellertid inte ensam i sin kritik. Under förra året publicerades drygt 500 vetenskapliga rapporter som är kritiska till FN:s klimatlarm. På punkt efter punkt tillbakavisas domedagsprofetiorna om jordens snart förestående undergång beroende på klimatförändringar.

Vi har pratat med Fotöbon Stig Ottosson om striden mellan Ball och Mann. Stig har varit professor i både Sverige, Norge samt Tyskland och har mångårig erfarenhet från forskarvärlden. Stig reagerade på domstolsutslaget.

– Mann både vägrade att lämna ut rådata och beskriva sin beräkningsmodell. Således är det omöjligt för andra vetenskapsmän och experter att kontrollera Manns kurvor. Inget bra tecken. Har han rent mjöl i påsen har han inget att frukta. Så länge han inte lämnar ut materialet finns det ingen grund att stå på. Inom forskarvärlden är det strikta regler som gäller och man är noga med källgranskning.

– Naturligtvis är det bra att människor blir medvetna om miljöfrågor, det är viktigt. Men jag vill inte att de som förnekar våra miljöproblem får vatten på sin kvarn, för detta är ett svinhugg mot miljörörelsen. Han borde helt enkelt tvingas att lämna ut sina data.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Det rör på sig i Torslanda – men inte på väg 155

Ledare

I förra veckans nummer kunde ni läsa att utsikterna för en kommunal simhall i Torslanda är ljusa. Dessutom skulle det kunna bli så att den planerade ishallen i Torslanda ”flyttas fram” så att den, precis som simhallen, enligt plan står färdig 2024. Tidigare i höstas tillkännagav trafikkontoret att en projektledare tillsatts och genomförandestudien av Nya Älvegårdsförbindelsen inletts.

Tre stora frågor som har stort allmänintresse i Torslanda ser ut att röra sig i den riktningen som en majoritet av Torslandaborna vill – det vill säga att de genomförs.

En annan ”stor fråga” som vi på Torslanda-Öckerötidningen följt under lång tid är centrumet i Skra Bro. Detaljplanen är som de flesta känner till överklagad till Mark- och miljödomstolen. Den ska, enligt domstolens egna riktlinjer, tas upp för beslut innan årsskiftet. Men ännu har inget beslut om när det blir offentliggjorts när den här texten skrivs.

Någonstans kring årsskiftet skulle även Trafikverket presentera resultatet av sin åtgärdsvalsstudie kring väg 155. Utredningen innehåller tre-fyra utredningsalternativ – från att påverka resvanor och ”trimma” befintlig infrastruktur i ett förslag, över olika ”stegrande” åtgärder, till det sista utredningsalternativet som skulle innebära en fast förbindelse mellan Torslanda och Öckerö, förslagsvis via Björkö.

Enligt uppgifter till Torslanda-Öckerötidningen riskerar nu den gedigna studien som Trafikverket på uppdrag av VGR har jobbat med (och bekostat!) i ett och halvt år att hamna i en byrålåda.

Ska man kortfattat sammanfatta den snåriga problematiken verkar det vara för många kockar inblandade. Västra Götalandsregionen, statliga Trafikverket, Göteborgs Stad med förvaltningar som trafikkontoret, stadsbyggnadskontoret och SDF Västra Hisingen som inte alltid har samma prioriteringar, samt politiker i Göteborg. Och förstås Öckerö kommun.

Vem ska ta beslut? Vem sammankallar till möten? Vad är prioriterat?

Det finns fakta på bordet från utredningen: Väg 155 och färjornas kapacitet är mycket nära överskridande.  Beslut bör tas nu.

Väljer man att fortsätta med färjetrafik behövs en miljardinvestering göras i nya färjor. Kring alla åtgärder förutom den som innefattar en fast förbindelse finns stor osäkerhet kring om de är tillräckliga för att avhjälpa trafiksituationen längs väg 155, samt möta upp utvecklingsplanerna för Öckerö kommun och södra Torslanda, i ett längre perspektiv. Det här är fakta.

Under 2020 kommer stadsdelsnämnderna avvecklas. Makten kommer att centraliseras.

Det kommer inte finnas någon förvaltning eller några lokala politiker som driver Torslandafrågor ur ett lokalt perspektiv.

Frågan om egen kommun i Torslanda har hamnat i dvala under senare år. Ska vi gissa att den frågan gör comeback under 2021 om upplevelsen trots allt blir att ”inget händer” kring väg 155?

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Avsluta decenniet på bästa sätt

Ledare

Idetta nu återstår bara lite mer än en månad av 2010-talet. Det känns märkligt. Någonstans känner jag att decennierna under 2000-talet hittills inte har haft riktigt samma kulturella tyngd som de ”klassiska” årtiondena under 1900-talet. Säg 60-talet och massor av bilder spelas upp för mitt inre: Beatles, trumintrot till Be My Baby med The Ronettes, Martin Luther King, hippies och mods, love-ins i San Francisco och Swinging London och så vidare i all evighet. Och då var jag inte ens med under 60-talet. Likadant är det med 70-, 80-, och 90-talen. Varje årtionde under 1900-talets andra hälft har en tydlig identitet. Du kan se och höra vad som hör hemma i vilket årtionde, oavsett om det handlar om musik, film, mode eller design.

00-talet och 10-talet har varit så pass diffusa att jag knappt kan skilja dem åt, de glider ihop. Det finns inga kulturella nyanser som sticker ut. Musiken lät ungefär likadan (autotune och covers på covers på covers) alla filmer som gick på bio var exakt likadana (superhjältar som räddade världen med hjälp av datoranimation), klädmodet har varit, well, oansenligt.

2010-talet har förstås i mångt och mycket blivit omvända världen. Om vi backar 30 år i tiden gjorde Bill Cosby mys-tv och Ice Cube var världens farligaste gangstarappare. Nu är den förstnämnde misstänkt för multipla våldtäkter medan den andre spelar in trevliga Disney-filmer för hela familjen på löpande band. Andra märkligheter som på allvar gjort en comeback under 2010-talet: mässlingen, åsikten att jorden skulle vara platt och att vetenskap får stå tillbaka till förmån för vidskeplighet.

Fast på ett personligt plan har 10-talet varit ganska toppen. Jag har nämligen blivit vuxen (på riktigt) – fått två barn, gift mig, sådana grejer.

Nu återstår det bara att göra det allra bästa av den lilla tid som återstår av det här decenniet. Skriv ett brev till någon du saknar. Använd blinkers i trafiken. Läs många böcker under jul och nyår. Le åt någon som inte förtjänar det.

En bra grej för er som uppskattar lokala nyheter och berättelser sprungen ur närmiljön: Avsluta året med att bli ”Lokalsupporter”. Torslanda-Öckerötidningen har i flera år haft en stödprenumeration för dem som vill stötta vår verksamhet lite extra. Nu byter den namn till Lokalsupporter och medför även vissa specialerbjudanden för den som är intresserad av det.

I veckans tidning finns en talong med olika varianter där man kan signa upp sig. Det finns också en flik på vår hemsida tidningen.se som man kan gå in och registrera sig på. Som ni säkert vet finansieras tidningen av våra annonsörer, men i och med dags- och morgonpressens minskade upplagor drabbas även Torslanda-Öckerötidningen av bland annat högre pappers- och distributionskostnader.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Människan spår men Gud rår!

Ledare

Världens undergång är nära! Och det har den alltid varit. Massutdöende eller massdöd kallas de händelser i jordens historia då hela grupper av organismer dött ut under en relativt kort tidsrymd. Ända sedan livets uppkomst har det inträffat flera massutdöenden, där arter försvunnit i mycket högre takt än normalt. Observera, att arter dör ut är alltså något normalt. Lika normalt är också att nya arter uppstår.

Rent generellt pratar vi om fem perioder av massdöd, och dessa fem anses allmänt tillhöra de viktigaste. Det så kallade perm-trias-utdöendet inträffade för 251 miljoner år sedan, då ungefär 95 procent av alla havslevande arter dog ut. Detta är det största massutdöendet i jordens historia. 53 procent av de havslevande familjerna raderades ut, 84 procent av de vattenlevande släktena och uppskattningsvis 70 procent av de landlevande arterna såsom växter, insekter och ryggradsdjur. Totalt överlevde kanske endast 10 procent av alla arter!

Senaste massutdöendet inträffade för omkring 65 miljoner år sedan, då bland annat dinosaurerna försvann. Just det utdöendet har fått mest uppmärksamhet i modern tid trots att ”bara” 50 procent av alla arter då dog ut.

Fastän människan har förökat sig som ”Egyptens gräshoppor” har även mänskliga civilisationer drabbats av kollapser. En av de större drabbade de östra delarna av Medelhavsområdet runt år 1200 innan vår tideräkning, då de flesta statsbildningar i det området gick under. Egypten överlevde men gick kraftigt försvagat ur krisen och hämtade sig aldrig helt tillbaka till sin forna glans. Egypten är förövrigt den äldsta mänskliga civilisationen (gott och väl 3000 år) vi känner till medan katolska kyrkan är den äldsta organisationen (2000 år gammal).

Varför kommer jag då in på dessa undergångstankar? Jo, i dag är det den 13 november och just den dagen skulle jorden gå under år 1648. Åtminstone hade den lärde riksantikvarien och fornforskaren Johannes Bureus (1568 - 1652) sagt så. Med hjälp av bibliska profetior hade han räknat ute att den yttersta domen stod för dörren. I början av det året gav han ut en skrift om undergången. Varför någon ville köpa den kan man ju undra, med tanke på att slutet ändå stod för dörren! Gamle Herr Bureus var så säker på sin sak att han slog vad med sin argaste konkurrent, en apotekare vid namn Simon Wolimhaus (1601 - 58), som spådde att undergången skulle ske ett halvår senare. De båda trätobröderna satte sina respektive hus i pant. Domedagen stod alltså för dörren och när den utsatta dagen kom drog ett svårt oväder bittida fram över stora delar av landet… men frampå dagen klarnade vädret upp. Därmed ställdes Johannes Bureus på bar backe! Drottning Kristina skänkte emellertid honom en ny gård och räddade denne vittre man från ett liv i misär.

Ja, ni vet hur det är: ”Människan spår men Gud rår”.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Högt tonläge och osäkerhet i den ekonomiska debatten

Ledare Det darriga parlamentariska läget i Göteborgs kommunfullmäktige har återigen gjort sig påmint. Debatten om nästa års budget som hölls i måndags verkar ha varit av det hetsigare slaget och avbröts efter att i synnerhet Socialdemokraterna och Demokraterna velat se en återremiss av Alliansens budgetförslag. Budgeten går upp nu för debatt den 13 november igen. De allra flesta verkar överens om att stadens ekonomi går mot tuffa utmaningar under nästa år. Samtidigt tyder en hel del på att högkonjunkturen har börjat mattas av i hela samhället. I Alliansens budgetförslag var budskapet att kommunen måste hålla hårt i pengarna och prioritera kommunala kärnuppdrag som skolan och äldrevården. Något som kommunstyrelsen ordförande Axel Josefson (M) också pratade om när han gästade Vingen för ett par veckor sedan. Kritikerna menar dock att Alliansen har försökt att lansera nedskärningar som satsningar. Socialdemokraterna och Demokraterna yrkade på återremiss bland annat på grund av missnöje med Alliansens anslag till skolan och förskolan. De Rödgrönarosa (V, MP och Fi) vill i sitt budgetförslag finansiera satsningar, bland annat på fler anställda i äldrevården genom skattehöjningar (40 öres höjning per intjänad hundralapp). Övriga partier vill finansiera sina satsningar med olika typer av effektiviseringar, förändringar i administrationen och sparbeting. Demokraterna vill bland annat slå ihop olika nämnder, införa ett riktat anställningsstopp och genomföra omorganisationer. Sverigedemokraterna aviserar bland annat nedskärningar i SFI, modersmålsundervisning och bidragssystemet. Även Socialdemokraterna vill spara pengar bland annat genom anställningsstopp för chefer och administrativ personal.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Erasmus – Europas lärare

Ledare

Ibland kommer man över en bok som är svår att lägga ifrån sig. Så var fallet när min son för en tid sedan kom förbi med en ”nådig lunta” på drygt 340 sidor och sa: ”Pappa, den här ska du läsa!” Sonen driver ett bokförlag och har därför koll på en del nyutgivning. Nu hade han köpt och läst Nina Burtons bok med den märkliga titeln Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam (c:a 1466-1536), humanismen och 1500-talets medierevolution – det vill säga boktryckarkonstens utveckling i skarven mellan medeltiden och den nya tiden.

Tillfället passade utmärkt. Senaste boken var precis utläst samtidigt som jag i många år har tänkt att sätta mig djupare in i personen Erasmus. Mina kunskaper om honom byggde uteslutande på den undervisning jag fått i den gamla allmänbildande realskolan. Mina erinringar rörde sig om hans humanistiska författarskap, att han kallades Europas lärare och inte minst att han tagit sig namnet Desiderius – Den efterlängtade. Var inte det ett namn så säg!

Erasmus levde i en turbulent tid och sökte förena den kristna tron med antikens bildning. Genom utgivningen av Nya Testamentet grekiska originaltext parallellt med en ny latinsk översättning år 1516 inledde han en ny epok i bibelöversättningens och det vetenskapliga bibelstudiets historia. Verket blev grunden till William Tyndales engelska översättning och Martin Luthers tyska översättning.

Erasmus kom att stifta bekantskap, och i vissa fall inleda en livslång vänskap, med många av de ledande personerna inom konsten och den omvälvande förändring av idévärlden och det religiösa livet som ägde rum i Centraleuropa vid den tiden. Som den flitige brevskrivare han var (skrev uppemot 60 brev om dagen) kom Erasmus att bilda navet i en brevväxling mellan mer än femhundra av samtidens främsta tänkare. Omkring denne renässansmänniska samlades kulturella storheter som Albrecht Dürer, Hans Holbein d.y., Thomas More…

Trots att han hela livet förblev den katolska kyrkan trogen ägnade han stora delar av sitt liv åt att kämpa för kyrkliga reformer. Drygt femton år innan Martin Luther publicerade sina berömda 95 teser formulerade Erasmus en liknande kritik mot den senmedeltida romerska kyrkan. Hans kritik av kyrkliga missförhållanden och religiös förflackning beredde vägen för reformationen men han kom på kant med Martin Luther. Erasmus eftersträvade reformer inom kyrkan – inte en splittring av den.

Har då hans tankar någon relevans i dag? Absolut! Erasmus betonar exempelvis att man inte ska vara rädd för att ha en avvikande ståndpunkt. Att kunna motsätta sig massans agerande och åsikter, var viktigt för honom.

Så har vi hans Adagia! Boken där han samlade flera tusen antika grekiska och latinska ordspråk, uttryck vi använder än. Tacka honom om du exempelvis känner igen: Tiden läker alla sår, Sov på saken, Slå två flugor i en smäll, Lättare sagt än gjort, Det går inte att lära gamla hundar sitta, Sådan fader sådan son…

Utbytesprogrammet Erasmus är uppkallat efter honom och flera skolor och universitet bär denne intellektuelle gigants namn. Så nog lever han än – Den efterlängtade.