https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Verka men inte synas

Ledare/krönika

När det svenska herrlandslaget i fotboll i förra veckan skulle spela, vad som visade sig vara en ovanligt gäspig playoff-match mot Tjeckien inleddes sändningen i TV4 med ett klipp från en presskonferens där förbundskapten Janne Andersson citerade Tage Danielsson.

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände.”

Citatet ska naturligtvis ses i skenet av att en fotbollsmatch, hur man än vänder och vrider på det, är något väldigt trivialt när det pågår ett fullskaligt invasionskrig i Europa.

Citatet är, precis som väldigt många citat av Tage Danielsson, både tänkvärt och älskvärt. Det går inte att låta livets alla sorger och världens alla grymheter ständigt tynga ner en om man som människa ska fortsätta att leva och inte bara överleva.

Trots det hickade jag till, när det några minuter senare i samma sändning, presenterades en sketch där Lasse Granqvist och David Hellenius, i vad som närmast skulle kunna beskrivas som en svensk mästerskapsfinal i självupptagenhet, gjorde reklam för underhållningsprogrammet Masked Singer, som av en händelse hade säsongspremiär i nämnda tv-kanal dagen efter fotbollsmatchen.

Jag hickade inte till för den hastiga vändningen mellan Janne Anderssons ”självinsikt” och Lasse och Davids flamsiga skämtande på något sätt kändes opassande i relation till vad som händer i Ukraina.

Inte heller för att jag verkligen tycker att Masked Singer är ett närmast obegripligt tv-format. Det är uppenbarligen underhållnings-tv som bidrar till att hålla glädjen levande för hundratusentals svenskar, åtminstone för en stund.

Det var snarare två personer som ville att det skulle handla om dem, inte om en fotbollsmatch, inte ens om det där tv-programmet som är en blandning mellan Teletubbies och en kapsejsad karaokekväll.

Det är förstås både ironiskt och till viss del förmätet av mig att kritisera Granqvist och Hellenius för upplevd narcissism, när jag själv sitter och kåserar i en tidning, även om Torslanda-Öckerötidningen inte riktigt har samma genomslagskraft som TV4. Ingen behöver dock tro att det handlar om avundsjuka från min sida. Snarare tvärtom.

Det fick mig att längta efter att skriva rak nyhetsförmedling. Inte tycka, ingen bylinebild.

Verka men inte synas.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Absurd bevisvärdering

Ledare/krönika

”Hellre fria än fälla” och ”Bortom rimligt tvivel”, är grundpelare i vårt rättssystem men kraven på bevis har i en del fall tagit absurda proportioner. Visserligen är bevisvärdering i brottmålsprocesser en svår sak att göra. Fällorna att falla i och möjliga felkällor är många. Än svårare blir det att lägga samman bevisning om varje enskild del i bevisningslänken är svag och bevisen många. Alltså i fall där det är fråga om omständigheter som kan påvisa skuld i en sådan omfattning att ett åtal är styrkt. Vid dessa fall blir teknisk bevisning, där domstolen måste förlita sig på experters tolkning av fysiska fynd i form av spår, som fingeravtryck, krutstänk med mera, än mer betydelsefullt. Det sker dessutom en utveckling där den tekniska bevisningen blir allt viktigare. Därför är det helt avgörande att teknisk bevisning värderas på ett korrekt sätt. 

Vi har på senare år läst i media om en rad uppmärksammade fall där orimliga krav ställts på sammanvägningen av bevisen, vilket lett till att brottslingar gått fria. Och det är inte bara lekmän som sett det här. I en artikel i tidningen Dagens Juridik lyfter Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare på Riksenheten mot Internationell och organiserad brottslighet, och Johan Bring, docent i statistik, med stor erfarenhet från juridisk bevisvärdering frågan.

Nationellt Forensiskt Centrum (NFC) är den instans som beskriver och värderar teknisk bevisning som polisen funnit. NFC använder sig av en niogradig skala, från Grad -4 till Grad +4, för att indikera bevisets styrka. Grad +4 indikerar att beviset i hög grad stärker åklagarens hypotes.

Ahlstrand och Bring skriver: ”Ett exempel på hur illa det kan gå om skalan, och beskrivningen av den, missförstås är en inbrottsdom från Svea Hovrätt. Bevis i målet var ett DNA-spår som NFC knöt till en person och värderade bevisets styrka till Grad + 4. I beskrivningen av Grad+4 står det ”Resultaten talar extremt starkt för att DNA-spåret kommer från den utpekade, om man bortser från möjligheten att det kommer från en nära släkting”. Hovrätten tolkade – begripligt, men felaktigt – NFC:s beskrivning som att DNA-spåret lika gärna kunde komma från den misstänktes bror eller far. Men egentligen innebär ett DNA-spår av Grad+4 att den enda tänkbara släkting som skulle kunna komma i fråga för förväxling är en hypotetisk enäggstvilling.

Vi anser att användningen av denna skala kan leda till kraftig undervärdering av bevis och resultera i felaktiga domar.”

En orsak till att teknisk bevisning får en allt större betydelse i brottsmål är den tilltagande tystnadskultur som breder ut sig i kriminella kretsar. Om detta skriver Dagens juridik: ”Uppklaringen av de så kallade gängmorden ligger på ungefär en tredjedel av uppklaringen av ”vanliga” mord. Bevissvårigheterna har förföljt åklagarna in i rättssalarna och flera uppmärksammade fall har slutat med friande dom.” 

”Jag menar att det är avgörande för den situation som vi befinner oss i att Högsta domstolen tar upp frågan om hur bevisvärderingen ska göras i den här typen av fall”, säger riksåklagaren Petra Lundh som nu har begärt prövningstillstånd i HD i ett mordfall som ledde till livstids fängelse i tingsrätten men friande dom i hovrätten.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Den farliga motorsporten

Ledare/krönika

Vad har dessa män gemensamt?

Lorenzo Bandini, Stefan Bellof, Francois Cevert, Jim Clark, Piers Courage, Walt Hansgen, Ronnie Peterson, Roland Ratzenberger, Jochen Rindt, Pedro Rodríguez, Ludovico Scarfiotti, Ayrton Senna, Jo Siffert, Rolf Stommelen, Henry Surtees, Roger Williamson, Manfred Winkelhock, …

Svar: Ja, jag behövde verkligen inte rådbråka min hjärna speciellt mycket för att kunna rabbla upp dessa namn, och de är bara några i mängden. Männen har alla kört formel- och/eller sportvagnsracing på högsta nivå och strukit med på kuppen.

Statistiken förskräcker. Drygt 50 F1-förare har dött genom åren – den senaste bara för några få år sedan, 2015.

”Det var hemskt. Varje år fick vi åka på begravning till två tre av våra kamrater”, sa skotten och trefaldige världsmästaren Jackie Stewart som var aktiv 1965-73.

Och om världens mest otursförföljde F1-förare, australiern Chris Amon, brukar man säga att han dessutom var en av världens mest tursamma F1-förare – han överlevde nämligen!

För tänk dig själv, att sitta i en spinkig cigarrtubsliknande konstruktion med hjulfälgar och chassikomponenter av magnesium, omgiven av bensin på sidorna, som gör över 300 km/h – det hela är upplagt för att sluta illa. På Youtube kan man exempelvis se när Jo Schlesser brinner upp på grund av att räddningspersonalen inte lyckas släcka den våldsamt brinnande Hondan efter en krasch.

Händelser med svårsläckbara magnesiumbränder fick den belgiske föraren Jacky Ickx att gå i taket och kräva förbud att använda magnesium i tävlingsbilarna. Samme Ickx som genom en protest fick stopp på de livsfarliga Le Mans-starterna i sportvagnsracing. I stället för att, som de andra, rusa tvärs över banan och hoppa in i bilen och dra i väg utan att sätta på sig säkerhetsbältet, gick han lugnt och sansat till bilen, spände fast bältet och körde till sig sex Le Mans-segrar!

I år är det för övrigt 50 år sedan Jo Bonnier körde ihjäl sig i Le Mans. Engelsmannen Vic Elford låg bakom och såg händelseförloppet.

”Han körde om mig i slutet av Mulsannerakan, ungefär vid åttatiden på morgonen. Jag följde efter honom och accelererade ut genom kurvan när vi närmade oss en privatanmäld Ferrari Sedan. Vi var på väg mot två kurvor på banans baksida och som man tog med gasen i botten, vilket var cirka 290. Vid slutet av den andra kurvan la jag märke till att Jo drog sig till höger för att köra om Ferrarin men i sista stund verkade det som han insåg att han begick ett misstag. Jag tog mig genom allt skräp (som blev av kraschen) på banan och körde till sidan och stannade. Hans bil syntes inte till men Ferrarin stod mot räcket och brann våldsamt… Det sista jag hade sett av Jos bil var när den hade roterat som en helikopter i luften och nu fick jag se vraket ligga ute i skogen. Jag fick en klump i magen.”

Bonnier var den förste svensk som deltog i F1och dessutom den förste att vinna ett lopp.

Nu till något annat men på samma tema! I år är det också ett halvt sekel sedan engelsmannen Graham Hill, som hittills ende, tog sin historiska Triple Crown-seger = vinst i Monaco (F1), Indy 500 och Le Mans 24 timmars – allt på samma år. Han var 43 år gammal, när han efter ett dygn korsade mållinjen i en Matra körd av honom och fransmannen Henri Pescarolo. Vinsten var den första för en fransk bil sedan 1950.

Tyvärr hade den gode Graham ytterligare ett livsfarligt intresse, sportflyg. Han kraschade med ett oförsäkrat plan. Parets son, Damon Hill, gick i pappans fotspår och vann ett F1-VM men farsan vann två.

Årets F1-säsong startar den 20 mars i Bahrain!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Kvinnor kan

Ledare/krönika

Internationella kvinnodagen har just varit och på gång är snart vårt båt- och motortema – därför handlar dagens ledare om kvinnor och motorsport.

Av gammal hävd har motorsporten varit en manlig sysselsättning. Detta förhindrar dock inte att ett antal kvinnor framgångsrikt har deltagit inom olika motordiscipliner. Några exempel:

Ewy Rosqvist-von Korff (1929–) är en av Sveriges mest framgångsrika rallyförare. Hon vann ett antal europamästerskap, liksom damklassen i Midnattssolsrallyt. Hennes största framgång är totalseger i Argentinas landsvägs-Grand Prix 1962, med Ursula Wirth som kartläsare. Hon avslutade tävlandet 1967, efter en karriär utan olyckor, avkörningar eller sönderkörda bilar!

Pat Moss (1934–2008), från Storbritannien, gjorde sin första rallystart i en lokal rallytävling 1954. Därefter körde hon ett stort antal lopp över hela världen och tog exempelvis fem vinster i Ladies Rally Championship och åtta vinster i Monte Carlo-rallyts damklass. Pat tävlade bland annat för Saab på 1960-talet och hade ibland svenskan Elizabeth Nyström som kartläsare. Hon var syster till racinggiganten Stirling Moss och gift med rallylegenden Erik ”Carlsson på taket” Carlsson. Brittiskan träffade svensken på ett märkligt sätt. Hon ledde nämligen damtävlingen i 1961 års RAC-rally när hon tvingades stanna för att hjälpa en kollega vid namn Erik Carlsson, som behövde ett reservhjul Hon avslutade loppet på andra plats i sin Austin. Paret gifte sig två år senare!

Italienskan Susanna ”Susy” Raganelli (1946–) hade en kort men framgångsrik tävlingskarriär. Hon vann VM i kart 1966 och slog till och med Ronnie Peterson i en EM-deltävling.

Fransyskan Michèle Mouton (1951–) är den hittills mest framgångsrika kvinnan inom rallysporten. Hon tävlade i rally-VM för Audis fabriksteam, vann fyra delsegrar och slutade 1982 som totaltvåa i det årets mästerskap. År 2011 blev hon FIA:s chef för rally-VM. Dessutom ställde hon upp i 1975 års 24-timmarslopp i Le Mans i ett team tillsammans med två andra kvinnor och teamet vann kategorin för tvålitersprototyper.

Svenskan Annie Seel (1968–) har tävlat i flera discipliner, som roadracing, motocross, enduro och rally. Hon är mest känd från långlopp som Dakarrallyt och var förste svensk att ställa upp i rallyt i bil och på mc.  

Tina Thörner (1966–) har varit professionell kartläsare i rally i över 30 år. Hon har tävlat i det klassiska Dakarrallyt tio gånger, vunnit tre världsmästerskap för damer och två världscuper med manliga förare.

Hazel Chapman (1927–2021) levde och verkade i skuggan av sin man, den i bil- och racingkretsar välkände Collin Chapman, men spelade en viktig roll för bilföretaget Lotus.

Ja, som vi alla vet: ”Bakom varje framgångsrik man, står en (förvånad) kvinna.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Demokrati har ett egenvärde

Ledare/krönika

Demokrati är inte ett perfekt politiskt system. Demokratin blir vad man gör den till. Men om de demokratiska principerna upprätthålls, i synnerhet genom möjligheten att kunna avsätta vad majoriteten av befolkningen tycker är ett illa fungerande styre, är det är alltid bättre än något annat alternativ.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Gnäll – från en som vanligtvis är snäll

Ledare/krönika

En del irriterar sig på allt och alla men inte undertecknad. Jag lägger märke till dumheterna men fäster mig inte vid dem. Mest irriterad blir jag på mig själv när jag stör mig på andra. Att knorra är således inte min grej. Men! Här ska jag ändå ta upp några saker på temat: ”Varför gör de på detta vis?” Eller: ”Vad är det för fel på folk egentligen?”

Jo, jag vet! Att fela är mänskligt, men ändå… Här några exempel på ”Sådant som är dumt.”

*Om att inte använda blinkers. Ett oskick har spridit sig att det är ocoolt att använda körriktningsvisare i trafiken. När egoismen tar överhand struntas det i allt och alla. Det förstår jag men vad jag inte fattar är att de som ger f-n i att blinka inte själva blir irriterade på att stå i en korsning och vänta i onödan bara för att någon cool typ ska spela allan och struntar i att aktivera bilens körriktningsutrustning.

Förvisso känner jag till att vi ska spara på ström men den lilla mängd ström som sparas är försumbar, till och med under ett helt liv.

*När fick vi på nytt fri fart i Sverige? En gång i tiden fick vi köra gasen i botten här i landet men det är nu längesedan. Men bara för att man äger ett fordon som gör 300 knutar, innebär det inte att man får köra så fort. Inte minst tänker jag då på sportbilsförare med hålfotsinlägg av bly eller transuran och motorcyklister med spasmodiska ryckningar i högerhanden. Jo, men visst – blixtrande acceleration och sanslös topphastighet är spektakulärt men 30 km/h utanför en skola innebär att du bara får, och ska, köra förbi på tomgång. Och förvisso inser jag att dagens bilar är så bekväma att 180 nu, känns som 80 gjorde i min gamla VW-bubbla från -65. Men ändå!

Undantag finns dock. När min ena dotter skulle börja plugga på Lunds universitet tar jag, hon och hennes mor bilen med flyttsaker och kör söderut. Jag och dottern sitter fram, medan modern sitter bak. Ett stycke innan avfarten till slutdestinationen kommer jag ikapp en grupp om sju åtta motorcyklister, trots att jag håller lagenlig motorvägshastighet. Jag kör om dem, samtidigt som vi tittar på de kromglänsande hojarna. Varvid följande konversation utspelar sig:

– Vad är det för sorts motorcyklar? frågas det från baksätet.

– Men mamma då! Det förstår du väl. Pappa håller 110 och kör om dem, påpekar den logiskt tänkande dottern.

– … Aha, Harley-Davidson!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

En stadsdel i symbios med biltillverkaren

Ledare/krönika

Nya fabriksetableringar. Nya jobb. Nya lokaler. Sörredsområdet i Torslanda är bland de mest expansiva i landet. Hur kommer ”bostadsdelen” av stadsdelen att förändras i takt med tillväxtjublet?

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Solaris – påverkade min syn livet och kärleken

Ledare/krönika

Två filmer har påverkat mitt liv på ett fundamentalt vis. Den ena är Andrej Tarkovskijs film Solaris. I den ser man sviten av tavlor, som Jägarna i snön är en del av, hänga på väggarna i den rymdstation som psykologen Kris Kelvin har åkt till. Stationen kretsar kring planeten Solaris och det förefaller som planeten på något mystiskt sätt påverkar människorna, vars drömmar och fantasier materialiseras där i rymdfarkosten.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Idrott med ett stadigt grepp kring chipspåsen

Ledare/krönika

Ett OS står inför dörren. Men hur uppbygglig är egentligen idrotten som positiv kraft i samhället?

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Jagers in de sneeuw

Ledare/krönika

I februari år 1565 färdigställde den nederländske konstnären Pieter Bruegel den äldre en oljemålning som kallas Jägarna i snön (Jagers in de sneeuw, på nederländska). Målningen påverkar mig alltid väldigt starkt när jag ser den. Vid en första anblick föreställer motivet ett vinterlandskap, där tre jägare återvänder till sin by efter en jaktutflykt – men bilden säger så mycket mer…

dev test