https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Sveriges första deckardrottning!

Ledare

Denna sommaren har jag tillbringat ett antal timmar i sällskap med Emilie Flygare-Carlén (1807-1892). Sammanlagt har jag med största behag plöjt igenom 850 sidor. Inte minst njöt jag av varje bokblad i romanen Rosen på Tistelön, något även P1:s lyssnare kunde göra då boken gick som radioföljetong vid samma tid. Denna bok överraskar på många sätt, dels för sin spännande handling men inte minst för sitt otroligt överraskande slut. Ett slut ingen kan gissa sig till, och bäst av allt: upplösningen kommer strax innan Emilie Flygare-Carlén sätter sin sista punkt.

– Själva grundhistorien bygger på verklig händelse från sent 1700-tal, som hennes bror berättade för henne, säger Bodil Tingsby, Emilie Flygare-Carlén expert och tillika före detta Torslandabo.

Bodil har gjort en film om författaren, som nu visas runt om i landet.

– Boken har kallats vår första deckare. Slutet är som ett knytnävsslag i mage, säger Bodil.

I sin samtid var Emilie den mest produktiva, mest sålda och högst betalda svenska författaren. I förordet skriver litteraturvetaren Göran Hägg: ”Emilie Flygare-Carlén är en av våra absolut största författare både publikt, historiskt och konstnärligt. Men hennes plats i den gängse litteraturhistorien är ytterst blygsam. Det är för en gångs skull ingen som helst tvekan om att det i hög grad är hennes kön som givit henne en extremt orättvis behandling av eftervärlden.”

I en bok från 1842 förekommer naturligtvis en del svårtolkade ord. Här några exempel: Alterationer, fintliga, fnurrig, i afse, kakstan, kappar, kardus, lapri, närvåna, pjunka, siratligt, skäppa, ärnade…

Och! Smuggling var en stor sak redan på Emilies tid. Verksamheten benämns med orden: knep, lurendrejeri, raskt äventyr, smyghandel.

Även den fattigdom som fanns i många av de små fiskelägena, inte minst vintertid, belyses: ”Detta år var även tillgången på fisk obetydlig, och av det lilla, som efter nästan outhärdliga svårigheter erhölls och knappt tillräckligt att för dagen stilla det väntande hushållets hunger, måste likväl hälften bortgå för att genom byteshandel skaffa ihop litet svart havremjöl och några halvruttna, men likväl dyrköpta potäter.”

”… Arve såg de av den stränga kölden stelnade och skälvande barnen, vilkas trasor knappt skylde kroppen…”

”… större delen utgjordes av utfattigt folk, som icke ägde det ringaste i sina tomma hus, utom de stackars fiskhuvuna, vilka knappt sjudit upp i grytan, innan de voro utsugna.”

”… medan på de senare bleka, utmärglade, uthungrade och förfrusna varelser kräla omkring den nakna klippan, på vilken de födas, leva och dö, utan att kanske någonsin hava känt en högre njutning än tillfredställelsen att stundom få äta sig mätta.”

Och om tandläkarbesök är plågsamma nu, var behandlingarna etter värre då!

”I min ungdom, då även jag hade vackra tänder, fick jag också smaka på tandvärk... Sedan jag brukat allt vad brukas kunde, satte jag en i elden glödgad spik på tanden.”

Nej! Allt var inte bättre förritia. Människor bosatta i den rika delen av världen har mycket att vara tacksamma för.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Rätt utförd gynnar en tvärförbindelse även kollektivtrafiken och cyklisterna

Ledare En väl fungerande och attraktiv kollektivtrafik är en nödvändighet i en modern storstad. Turtäthet, snabbhet och komfort är viktiga beståndsdelar. Torslanda tillhör Göteborg, men utmaningarna för kollektivtrafiken påminner mycket om de som finns i kranskommunerna. De allra flesta Torslandabor tycks vilja ha en snabb och effektiv kollektivtrafik. Direktbussar till centrala staden, till Lindholmen och till Volvoområdet är återkommande önskemål. Förr i tiden, på exempelvis 1990-talet, stannade de direktbussar som fanns på befintliga hållplatser mellan Hornkamsgatan till Torslandakrysset för att sedan utan stopp gå in till Nils Ericsonsplatsen. Nu verkar kollektivtrafikstrategin för framtiden, vid 2035, göra gällande att kollektivtrafikresenärerna i Torslanda kommer att behöva vänja sig vid att oftare byta buss i Amhult. Det här är inte hundraprocentigt bekräftade uppgifter. Men de har cirkulerat under en tid. Mycket kan dock och kommer säkert hända under de kommande 16 åren. För varje byte riskerar man tappa potentiella pendlare, bekvämlighet och besvärlig väderlek spelar in. Vid Amhult Resecentrum måste du idag ta dig ungefär 150 meter ut till leden för att byta till vissa linjer. Med risk att missa den anslutande bussen. Pendelparkeringen vid Amhult är dessutom fullbelamrad redan idag och svår att bygga ut ytterligare, även om det förmodligen går att hitta lösningar om man är kreativ. Kommer du till en full pendelparkering med bilen är risken stor att du fortsätter resan till din slutdestination med bil, istället för att ta bussen som du hade tänkt från början. En annan förutsättning för god kollektivtrafik är att infrastrukturmöjligheterna går hand i hand med linjetrafikens utformning. Det pratas ofta om hur nya vägar riskerar att generera mer biltrafik – och så är det säkert. I Torslanda åker vi redan väldigt mycket bil. Frågan är om inte kollektivtrafiken skulle ha lättare att locka fler resenärer bland de som kör bil idag om till exempel tvärförbindelsen användes på ett effektivt sätt även ur ett kollektivtrafikperspektiv? Det samma gäller potentialen för att fler ska cykla. Ur min synvinkel finns gigantiska möjligheter för kollektivtrafiken och för cykelförespråkarna att utnyttja en tvärförbindelse. Cykelvägarna är inte utbyggda till Sillvik. En cykelväg längs tvärförbindelsen hade kortat resvägen avsevärt för cyklister till Volvoområdet och in till staden och för människor som på sommaren vill ut och bada i Sillvik. Kollektivtrafiken hade kunnat korta och snabba på resan till Volvo och centrala staden för åtskilliga tusentals boende i centrala Torslanda och södra Lilleby.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Arbetet berör oss – på ett eller annat sätt

Ledare

Alla yrken har sina för- och nackdelar. När jag i ungdomsåren funderade på att välja jobb kom en del förslag upp. Sociala linjen på gymnasiet gav en biljett till lärarhögskolan men jag tvekade då jag insåg att som lärare skulle man få se åren passera i samma takt som eleverna grodde. Alltså: barnen drar vidare ut i livet men själv satt man kvar där i sin kateder. Mina positiva upplevelser från skoltiden fällde emellertid avgörandet och jag kom att verka på grundskolans samtliga stadier. Mycket var bra men som lärare blir man en del av en familj och det värsta var att skiljas, i en del fall för gott. Jag tänker ofta på barnen som har dött i klasser jag haft. Nu, när jag skriver detta, gråter jag en skvätt för dem.

Min kompis Lars fick arbete som förlossningsläkare.

– Det måste väl kännas fantastiskt att hjälpa små bäbisar att komma till världen, sa jag till honom vid något tillfälle.

– Jo, visst! Men en gång om året stryker en unge med och då är det inte lika roligt.

Vännen Bertil blev långtradarchaffis. Han fick se Europas länder på arbetstid. Men en gång kom han hoppande på en krycka. En självmördare hade avslutat sitt liv i fronten på Bertils lastbil.

– Han körde en folkabuss och den var så hög så dess tak slog in i hytten och mosade min fot. Hade han kört en vanlig bil hade inget hänt mig.

Min barndomsvän Stig valde lokföraryrket. Ett ansvarsfullt jobb som förde honom runt i landet. En dag när jag träffade honom var han tagen ur tjänst, ett standardförfarande när en människa ställer sig framför loket för att ta sitt liv.

– Det värsta är, och det säger alla lokförare som råkat ut för detta, är att de stirrar rakt mot en, nästan vädjande.

Av en slump sadlade jag om till journalist, ett oerhört omväxlande arbete. Men! Efter en intervju med en 87-årig änka tackade jag och klappade henne på axeln, varpå hon sa: ”Åh! Kan inte jag få en kram, det var så länge sedan.”

Hon fick en lång omfamning och samtidigt tänkte jag på hur bottenlöst ensamt livet för en gammal människa kan te sig.

Nu, när jag skriver detta, gråter jag en skvätt för hennes skull. Våra yrken ”berör” oss alla, på ett eller annat sätt.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Noll intresse för föreningsvandring i Torslanda

Ledare

Är Torslanda otryggt? Frågan har diskuterats bland annat på insändarsidan och i olika kommentarsfält på Facebook den senaste tiden.

Om man pratar med polisen så tycks det entydiga svaret vara nej. Torslanda är sett till invånarantalet en lugn stadsdel med förhållandevis få anmälda brott. De senaste veckorna har ungefär 80 anmälningar i veckan kommit in till polisen som härrör från Torslandaområdet. Det låter mycket, men många av dem är exempelvis parkeringsskador och trafikförseelser inom Volvoområdet, samt till exempel anmälningar om förlorat gods som inte klassificeras som brott av polisen.

Betyder det att det inte inträffar grova brott i Torslanda? Nej, det gör det naturligtvis inte. Det har under den senaste tioårsperioden exempelvis inträffat en handfull brott som varit såpass allvarliga att de blivit riksnyheter: 2009 brann Torslandaskolan ner, en bilbomb dödade fyra (varav ett litet barn) i Burrondellen 2015 och en skarp bomb hittades 2017 på mellanboendet i Lilleby.

Upplevelsen av trygghet grundar sig sällan i siffror och statistik. Trygghet/otrygghet grundar sig oftast i känslor. För någon känns det extremt otryggt att ensam passera genom Amhults undergång vid midnatt en helgkväll. För någon annan känns det inte det minsta otäckt.

Egentligen kanske frågan i inledningen av den här texten är felställd. Oron många känner grundar sig i vart samhällsutvecklingen är på väg. Kommer Torslanda i framtiden bli skådeplatsen för den typen av brott vi med jämna mellanrum läser om från andra städer och stadsdelar? Det svaret har ingen. På den ena politiska flanken flaggas det för den risken, medan den andra flanken gärna visar statistik som visar att de grövre brotten minskar i Sverige jämfört med tidigt 1990-tal.

På augusti månads nämndmöte diskuterades situationen i Amhult. Det beskrivs ofta vara stökigt kring resecentrumet. Ett par rån har anmälts. Ungdomssekreterare har rapporterat om fall av narkotikaförsäljning och narkotikabruk. Den politiska diskussionen om situationen i Amhult kom i mångt och mycket att handla om resurser. Har stadsdelen råd att köpa in väktare, och är det i så fall motiverat att sätta in dem just där på bekostnad av något annat? Klarar man sig med att ideella krafter går samman?

Samtidigt som nämndmötet ägde rum i Vingen hade Trygg i Västra Hisingen kallat föreningarna i Torslanda till ett informationsmöte i en annan lokal i samma fastighet. Kontakt hade tagits med samtliga föreningar i Torslanda om möjligheterna att som förening trygghetsvandra i Torslanda mot viss ersättning. Uppslutningen på det mötet blev minst sagt skral. Och i skrivande stund har inte en enda Torslandaförening visat intresse för att föreningsvandra i trygghetsskapande syfte.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Kronan – en trist historia

Ledare

Den som turistat utomlands i år vet att den svenska kronan är svag, så svag att den med en vanlig inkomst knappt kan stanna i ett land som Schweiz mer än några få dagar innan det börjar att svida i (plånboks)skinnet rejält. Minns då att vår valuta och schweizerfrancen var relativt lika för sisådär sex decennier sedan. Men även mot valutor som den amerikanska dollarn och euron har växelkursen fallit kraftigt. På de senaste sju åren har dollarn blivit 40 procent dyrare och euron 20. Till och med den danska kronan har i många år legat över den svenska och för några år sedan var vi i kapp den norska men nu drar norrmännen ånyo ifrån.

Växelkursen, värdet, sätts av tillgång och efterfrågan. Men betalning för varor och tjänster är bara en liten del av valutahandeln. Den största delen går till finansiell spekulation. När vår centralbank höjer styrräntan vill spekulanter låna ut pengar i Sverige. Detta görs genom statsobligationer och de köps för svenska kronor. Då stiger vår växelkurs. Men! Som bekant har Riksbanken en negativ styrränta, på minus 0,25 procent. I sin tur leder detta till låg ränta, och därmed låg avkastning, på våra statsobligationer. En svensk statsobligation, med en löptid på tio år, ger en ränta på 0,19 procent. Detta som en motsvarande ränta i grannlandet Norge ger 1,7 procent och i USA 2,3 procent. Då undviks naturligtvis svenska obligationer och köparna gör sig av med svenska kronor. Nu är vi där att tillgången överstiger efterfrågan och därmed sjunker kronkursen.

Naturligtvis skulle vår Riksbank kunna höja styrräntan och därmed statsobligationsräntan men då uppstår andra problem. Låg ränta stimulerar nämligen konsumtionen genom att den underlättar skuldsättningen. Vi lånar helt enkelt till det som lönen inte räcker till. Vårt ekonomiska system bygger helt enkelt på att pengarna ska rulla så att produktionen hålls uppe. Men om styrräntan höjs minskar efterfrågan, vilket i förlängningen får hjulen att bromsa upp och arbetslösheten att stiga. Enligt Riksbanken är nu hushållens höga skuldsättning ett hot samtidigt som Riksbanken har negativ ränta för att öka skuldsättningen!

Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Prioriterar nästa trafikdirektör tvärförbindelsen?

Ledare

Den 27 augusti blev Göteborgs Stads trafikdirektör Stefan Eglinger av med jobbet. Dagen innan hade han tackat ja till att komma till Västra Hisingens nämndmöte senare i september för att svara på frågor om trafiksituationen i stadsdelen. Att han skulle ha fått frågor om vad som händer med projekteringen av den beslutade tvärförbindelsen i Torslanda är ingen högoddsare. Nu står det visserligen klart att tf trafikdirektör Jan Rinman och trafikkontorets Jenny Adler, chef för avdelning samhälle, kommer att komma till Västra Hisingens septembersammanträde, så förhoppningsvis kan vissa frågor besvaras ändå.

Vem som ersätter Eglinger är inte klart i skrivande stund, men att tvärförbindelsen i Torslanda skulle ligga överst i den hög med ärenden som den kommande trafikdirektören ska ta itu med är inte särskilt troligt, inte med tanke vad som (inte) har skett (ingen projektledare är tillsatt) sedan de borgliga partierna lyfte in ärendet i budgeten.

Trafiksituationen längs Kongahällavägen. Går den att lösa genom åtgärder som ändrar folks beteende (det vill säga att de åker mer kollektivt och cyklar i BETYDLIGT större utsträckning än vad de gör nu) eller behövs det satsningar på infrastruktur?

Det görs politik av att sätta de två sakerna i motsatsförhållande. Så ser inte jag på det. Både sakerna måste ske. Torslandaborna behöver åka kollektivt i större utsträckning än vad de gör idag, men det betyder inte att en infrastruktur utformad och byggd när Torslanda hade mindre än hälften av dagens invånarantal inte behöver utvecklas. En tvärförbindelse behövs. Den har behövts länge. Jag har svårt att se det som en kontroversiell åsikt (sedan kan förstås placeringen av den framstå som kontroversiell). Att den behövs är dessutom vad de politiskt oberoende tjänstemän som utrett frågan har kommit fram till. Annars kommer ett stort antal utvecklingsplaner i stadsdelen fortsätta att försenas och riskera att helt gå om intet.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Dramatik och romantik vid kusten

Ledare

I sommar har jag genomfört flera gamla drömprojekt som legat på hög. Ett av dem var att läsa Emilie Flygare-Carléns romansvit Enslingen på Johannisskäret, omfattande tre böcker om totalt cirka 800 sidor. Orsaken var flera. Dels ville jag läsa om Bohuskusten för 150 år sedan och dels ville jag läsa om min hembygd vid mitten av 1850-talet – jag kommer nämligen från Gravarne, där en del av handlingen utspelar sig.

Det råder en Emilie Flygare-Carlén revival, så undertecknad tycks ha kommit rätt i tiden. För några år sedan gjorde Bodil Tingsby en film om Emilie, som hon turnerar runt om i Bohuslän med. Och i sommar har Flygare-Carléns bok Rosen på Tistelön gått som radioföljetong på P1.

Emilie – född Smith år 1807, i Strömstad, och död 1892 – hade en sjökapten till far och det märks att dottern tillbringat mycket tid tillsammans med honom till havs. Hon behärskar sjötermer likt en väl befaren beckbyxa.

I korthet kan sägas att romanen handlar om två mäns, far och sons, passionerade förhållande till fyra olika kvinnor. Men vi får även en inblick i den tidens kustliv som handlar om varusmuggling (vilket Emilie förklarar och försvarar i boken), tjuvtända fyrar och dramatik till sjöss.

I boken möter oss ett delvis annorlunda språk. Vad betyder exempelvis ord som felicitera, högpurprade, marter, raffling, skalkaktig, stickert, supposition, syrpris, undseende…

Och svindlande romantik fyller boksidorna, här några exempel:

”Du sköna ängel, min levnads ängel, mitt liv, min själ, vi – du och jag – veta vad kärlek är!”

”Under denna vinter blomstrade för de unga makarna en hel sommars rosor.”

”Jag var förenad med en kvinna, som jag avgudade. Hela min själ var tacksam mot Honom, som givit mig jordens saligaste gåva: en skön, renhjärtad hustru. Hela mitt liv var en fläkt av kärlek, som omsvärmade henne.”

Men också det eviga supandet avhandlas:

”Det var också ett märkligt förhållande, att även de fredligaste människor, så snart de kände knaster- och brännvinsoset från skänkstugan på Rössö, förvandlades till riktiga bärsärkar: gräl, fylleri och slagsmål hörde där till nöjena för dagen.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Nu är vi vad vi heter

Ledare

Nu är vi vad vi heter: Torslanda-Öckerötidningen.

Sedan en tid tillbaka har vår tidning beviljats presstöd för första gången, eller mediestöd som det heter sedan den 1 februari i år då reglerna ändrades. Vår tidning och våra artiklar har granskats av presstödsnämnden och det är för vår bevakning av Öckerö kommun – där vi är den största lokaltidningen – som vi beviljats stödet. Inom Göteborgs Stad är vi föga förvånande inte den största lokaltidningen. Det betyder inte att vi inte kommer att fortsätta att bevaka Torslanda – det kommer vi definitivt att göra. Vår ambition är att vässa både bevakningen av Torslanda och Öckerö kommun och fortsätta producera nyheter samt lättsammare innehåll av lokal karaktär. Våra temanummer kommer vi naturligtvis också att fortsätta med.

Tidningen kommer dessutom inom ett par veckor att få en ny grafisk design – vilket kommer märkas både på förstasidan och inuti tidningen.

Som jag skrev om för två veckor sedan så har även vår webbsida tidningen.se uppdaterats och fräschats upp, och kommer framöver innehålla en hel del spännande saker. Det råder ingen brist på idéer. Vi kommer också försöka att ha en ”större närvaro” på sociala medier. Där kan ni läsare spela en viktig roll. Ni får gärna tagga oss på exempelvis Instagram eller Twitter. Har ni tagit någon vacker bild i vårt utgivningsområde får ni gärna skicka den till oss så kan det hända att vi publicerar den i tidningen eller i vårt Instagramflöde.

En annan konsekvens av ovan är att vi inte längre kommer att komma ut i fysisk form i Säve. Det gör att vi inte heller kommer bevaka Säve i samma utsträckning som tidigare. Men för den Sävebo som sörjer att inte längre få Torslanda-Öckerötidningen i brevlådan finns vi aldrig längre bort än några knapptryck i telefonen, surfplattan eller datorn. Vår tidning finns som e-tidning på tidningen.se. Naturligtvis finns tidningen även fortsatt att hämta i tidningsställ på ”de vanliga ställena” i Torslanda och Öckerö kommun.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

SKL:s ekonomiska rapport för våren

Ledare

Innan semestern släppte Sveriges kommuner och landsting (SKL) sin ekonomiska rapport för våren 2019. Ingen rolig läsning att få, för den med lite samhällsengagemang, just innan årets stora ”återhämtningsperiod” skulle börja.

SKL nämner att 6 av 20 regioner gick med underskott och att 16 regioner försämrade sitt resultat. Därtill kommer att 69 av 290 kommuner redovisade ett underskott – det högsta antalet på 10 år. De regionala och kommunala verksamheterna kommer därför att behöva en utökad budget för att klara av de investeringar som krävs för att upprätthålla välfärden. MEN! Regeringen har halverat uppräkningen av kommunernas statsbidrag, detta när många av dem redan lånar till löpande kostnader.

SKL pekar på en lösning på problemet – observera att jag använder ordet problemet, inte orwellianska ”nysvenskans” utmaningen – genom att det statliga överskottet omplaceras på lägre nivåer i landet.

Även polisen publicerade sin lista över landets så kallade ”utsatta områden” vid samma tid – ingen munter läsning, den heller. Listan är ett sätt att definiera områden med låg utbildnings- och inkomstnivå, samt där kriminella har en påverkan på lokalsamhället.

Dock finns det de som inte ser helt nattsvart på utvecklingen.

– Den generella utvecklingen är positiv men i vissa områden har kriminaliteten fått djupare fäste, detta säger chefen för polisens nationella operativa avdelning, Mats Löfving.

Kritiker påpekar att listan är stigmatiserande men polisen menar att den ska ses som en riktlinje för vilka områden som kräver extra resurser av organisationen.

Antalet utsatta områden har minskat från 61 till 60, varav 22 klassas som särskilt utsatta, där några har försvunnit medan andra tillkommit. År 2017, när den förra rapporten gjordes, bedömdes alltså 61 områden vara utsatta, varav 23 av dem särskilt utsatta.

– Att åstadkomma förändring tar tid. Den ljusning vi ser är ett steg på vägen i rätt riktning. Genom den uppdaterade lägesbilden kan vi nu planera arbetet på kort respektive lång sikt. En stor utmaning är till exempel fortfarande att många unga dras in i kriminalitet och det krävs att såväl polis som kommuner och andra aktörer är uthålliga i sitt arbete för att vi ska kunna vända utvecklingen, säger Mats Löfving.

Listan hittar du på polisen.se

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

En sommar med pling i telefonen

Ledare

Semestern är över (för många av oss), men ännu är det förhoppningsvis för tidigt för att ställa undan utemöblerna och packa ihop grillen. Jag hoppas att ni läsare har haft en givande semester, där ni vilat upp er om det var vad ni behövde eller fått ägna er åt halsbrytande äventyr om det var vad ni eftersökte.

Själv har jag mest tagit det lugnt. Ja, eller så lugnt det kan bli med två knattar som snart fyller sex respektive åtta år under samma tak som en själv.

En sak som jag inte har lyckats med under semestern är att undvika det där nyhetsflödet i telefonen som medför att man konstant känner sig lite uppstressad. Det är notiser om brott, krig, olyckor och larmrapporter. Hemska oförklarliga brott, här hemma och på andra ställen i världen, som gör att man börjar fundera på om det finns något hopp för mänskligheten. Hur hamnade vi här… bland bottenlöst hat och hämningslöshet?

Ibland känns det som om vår värld ristar i grundvalarna. Kanske gör den det, eller kanske är det för att vi matas med så mycket negativa händelser.

På Torslanda-Öckerötidningen väjer vi inte för att rapportera även om allvarliga nyheter om vi blir tvungna, men vi försöker att ha ett lite mer positivt lokalt fokus. Att lyfta människor och företeelser som kan inspirera andra eller åtminstone skänka ett leende till den som läser artikeln.

Vi har nyligen lanserat en ny websida som fortfarande är i sin linda men som vi hoppas ska göra läsningen av vår tidning ännu mer angenäm för den som önskar att ta del av den digitalt. På hemsidan (med samma adress som innan: tidningen.se) kommer vi även att börja försöka ha en större interaktivitet med er läsare på olika sätt.

Nu njuter vi färdigt av sommaren och växlar så sakteliga upp mot hösten.