https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Sommaren kom tillslut

Ledare

Så kom sommarvädret till slut. I mitt fall i samband med att det var dags att börja jobba igen. Hösten närmar sig förstås med stormsteg. Men den här gången tycks den höljd i dunkel då pandemin fortfarande gör att det känns ovisst att blicka framåt.

Ännu tycks ”det normala” vara fjärran. Om man med det normala menar konserter, biobesök, idrottsevenemang med publik, teater, och ”vanligt” krogliv och allmänt folkvimmel. Kommer vi ta i hand när vi hälsar igen, eller kommer vi fortsätta att vinka lite tafatt eller hälsa med armbågarna?

Sedan är det ju det här med utlandsresandet. Kommer vi resa lika mycket, i jobb och på semester som många av oss svenskar gjorde innan?

När jag skriver det här i början på vecka 33 är det en vecka kvar till skolorna börjar. I andra länder är skolstarten omdebatterad och politiserad, precis som användandet av munskydd.

Om man bortser från Corona vet vi att sista veckan av sommarlovet tyvärr brukar innehålla en hel del stök, i form av skadegörelse och vandalisering. Låt oss hoppas att det blir en lugn sista vecka den här gången. Framåt helgen när ni läser det här har vi väl ett bättre facit om hur det har gått.

Badplatserna ser ut att bli välbefolkade under den närmsta tiden. Utan att ha besökt någon av våra badplatser under den senaste tiden så hoppas jag att riktlinjerna om social distanseringen efterföljs. Kanske kan man även hålla en tumme för att folk parkerar sina bilar så att utryckningsfordon kan komma fram om det skulle behövas, samt att folk plockar med sig sitt skräp från stranden. Kanske är jag överdrivet optimistisk om jag hoppas det?

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Om vikten av ett arbete

Ledare

Så var sommarsemestern slut för den här gången och nu är det tid att gå tillbaka till jobbet. Jag känner mig lyckligt lottad som har hobbyn som arbete och drar mig till minnes historiedocenten och tv-profilen Hans Villius ord när han gick i pension: ”Jag har inte en enda dag tyckt att det var tråkigt att gå till arbetet.”

Inte alla förunnat att kunna säga så! Men tack och lov har jag tillhört denna skara i många år.

Vi är alla gjorda för att, om inte arbeta i vårt anletes svett hela tiden, så åtminstone uträtta något som känns meningsfullt varje dag och att ingå i ett socialt sammanhang. Därför är det ytterst beklagligt att arbetslösheten nu stigit till nya höjder här i landet, inte minst tack vare pandemin.

Men! En undersökning visar dystert nog att nästan 40 procent av oss inte tror att deras arbete gör någon skillnad i världen, eller möjligen gör den något sämre. Samma undersökning visar också att 15 procent är osäkra. Anmärkningsvärda siffror! Naturligtvis gäller detta inte byggnadsarbetare, sjuksköterskor, sopåkare och andra liknande ”samhällsbyggare” – de och vi andra vet deras värden – utan många ”fina” och respekterade medelklassyrken.

I en bitvis rolig, tänkvärd och elak artikel – betitlad Underbart om onödiga jobb försvann – publicerad i Länstidningen Södertälje i somras skriver den tidigare stadsarkitekten Anders Bäcklander om just detta:

”Samhällsbyggnadskontoret hade på min tid fler kommunikatörer än strateger, alltså fler som kommunicerar framtiden än som tänker ut den.”

Och vidare skriver denne bitske man:

”Andra kategorier är välbetalda lobbyister, en hel del jurister, new public managementkonsulter, penningspelsutvecklare och låneockrare. Mellanchefer eller vd:ar på meningslösa företag och organisationer finns också med.”

Vi har även flera motsatsförhållanden, å ena sidan värdet av att ha ett arbete och social interaktion men även vikten av  tid till en rik fritid. Många arbetar alltför mycket medan andra inte knegar alls. Vore alla arbetsföra delaktiga skulle fler kunna njuta av den tidigare finansministern Ernst Wigforss vision:

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill.”

En av förra seklets mest inflytelserika nationalekonomer, John Maynard Keynes förutspådde på 1930-talet att vi i den utvecklade världen skulle ha 15-timmarsvecka i slutet av århundradet. Så blev det inte. Änskönt den visionen; många skulle definitivt må bra av att arbeta mindre medan andra skulle må bra av att arbeta mer.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Ett mellankommunalt problem kräver en mellankommunal lösning

Ledare

I förra veckans tidning presenterade vi de fyra alternativ för fast förbindelse mellan Hisingen och Öckerö kommun som Trafikverket och konsultföretaget WSP har tagit fram. I onsdags i förra veckan hölls ett sammanträde där en politisk referensgrupp bland annat bestående av presidierna i Öckerös och Göteborgs kommunstyrelser deltog.

Öckerös kommunstyrelse vill att UA2-alternativet ska utredas mer noggrant. ”Det finns en slagsida åt UA3-valet i utredningen”, sa Öckerös kommunstyrelses ordförande Jan Utbult (KD) när jag talade med honom i måndags. Oppositionsrådet Maria Brauer (S) vill inte ta ställning i frågan förrän utredningen är helt klar. Då kommer Socialdemokraterna i Öckerö sätta sig när och diskutera frågan internt.

Göteborgs Stads politiker avfärdar däremot UA2-alternativet, så som det ser ut i dagsläget, för att långsiktigheten inte kan garanteras längre än ett tjugotal år in i framtiden. Axel Josefson (M) anser att ett UA2-alternativ blir problematiskt att genomföra utan att privata fastigheter exproprieras, något han har svårt att se något parti i Göteborgspolitiken ställa sig bakom.

Det är viktigt att komma ihåg att frågan om trafiksituationen längs Hjuviksvägen är mellankommunal. Det är inte Göteborg mot Öckerö. Ingen av kommunerna kan ensam lösa frågan. Det är också viktigt att komma ihåg att det är i högtrafik, alltså i och med jobbpendling på vardagar, som trafiksituationen är överstyr.

Det glunkas om kommande folkomröstningar igen. Min åsikt är att då måste även de boende i södra Torslanda få lov att göra sin röst hörd. Det är också av yttersta vikt att information når ut till de boende både i de berörda delarna av Torslanda och Öckerö kommun om vad det verkligen är som står på spel. Här har naturligtvis Torslanda-Öckerötidningen en viktig roll att spela som opartisk förmedlare, men kommunerna bör också informera sina invånare på egen hand. Det går inte att förlita sig på magkänsla, eller en nostalgisk vurm för hur det var för 20, 30 eller 50 år sedan. Det handlar om framtiden; översiktsplaner och detaljplanearbete, befolkningstillväxt, utveckling och bostadsbyggande i Öckerö kommun och Torslanda.

Det ni nu läser är Torslanda-Öckerötidningens sista nummer innan semestern. Nästa nummer av tidningen kommer helgen vecka 32. Under de lediga veckorna kommer åtminstone jag släppa allt vad trafiksituationen, nya vägar och potentiella broar heter. Under det halvår som sedan följer kommer med största sannolikhet de frågorna intensifieras, oavsett om man brinner för dem eller är heligt trött på dem.

Jag vill passa på att önska alla läsare en trevlig sommar. Fortsätt att vara försiktiga för egen del – och hänsynsfulla mot varandra – när det gäller kampen mot spridningen av covid-19. Ännu är pandemin dessvärre långt från över. Under sommaren föreligger snarare risk för att smittspridningen tar fart.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Vad är det för fel på folk?

Ledare

Jag tillhör inte kategorin människor som retar sig på allt och alla. Mest irriterad blir jag på mig själv när jag stör mig på andra. Att knorra är helt enkelt inte min grej. Men! Här ska jag ta upp några saker på temat: ”Varför i höge farao gör de på detta viset?” Eller: ”Vad är det för fel på folk egentligen?”

Jo, jag vet! Att fela är mänskligt, men ändå. Här är exempel på sådant som min kompis Tony brukar kalla ”Sônt ä domt.”

l Att parkera på parkeringsplatser för handikappade när man själv inte är handikappad. Är inte detta höjden av omoral, bara för att spara några tior, eller för att slippa gå några meter extra…? I Frankrike såg jag denna text på en handikapparkeringsplats: ”Om du tar denna plats kan du även överta mitt handikapp.”

l Att köra för fort. Varför har så många så bråttom? Vi pratar ibland om hur trafiktempot ökat. Till vilken mening gasar man som besatt när det, som i stan, är 200 meter till nästa rödljus. Vid ett tillfälle cyklade min son och jag tog bilen från Härlanda till Avenyn, vem kom först? Svar: vi kom fram ungefär samtidigt, han vann med några minuter.

l Att koncentrera sig: Varför kan ingen koncentrera sig längre? Datorer, paddor och mobiler används på bio, konserter och föreläsningar. Hur splittrad kan man va? Har folk ingen ro i kroppen längre?

l Att tempot i filmer ökar! Jag gillar att kolla på sidan om när jag ser på film – detta för att se scenerierna – men det hinns inte med nuförtiden. Jag märkte hur skadad jag själv är när jag för en tid sedan var sjuk och låg i sängen och kollade på gamla tv-produktioner från 70-talet. Berättartempot skred fram som i sirap. Men! Jag hann kolla allt, centrum såväl som periferi.

l Om att störa: Bob Dylan hann spela tre låtar och var väl inne på sin fjärde låt, när han var här i stan senast, innan alla fått satt sig tillrätta. Sedan gick det inte långa stunden innan folk skulle fylla på sina ölglas, och när detta var klart skulle ölen ut igen. Kort och gott: En massa spring hit och dit, som inte bara störde utan som även gjorde att många missade fin musik när de tankade in och ut öl. Herregud! Här kommer en legend hit och så kan ingen dj-vel sitta ner ett par timmar och bara lyssna. Biljetterna kostade någon tusenlapp och så går folk och hänger på dass! Hur kommer det sig att gamla käringar och gubbar kan hålla sig på operan men inte en ung människa på konsert? Lider alla yngre av inkontinens eller vad är det frågan om? Och kan man inte dricka öl och gå på holken efteråt?

l Alla olika namn på likadana mediciner. Häromdagen var jag på apoteket. Före mig stod en äldre dam i kön till receptutlämningen och var förtvivlad. Vi var de enda kunderna så jag hörde vad som upprörde henne. Hon nästan grät över alla de olika namnen och de olika förpackningarna som ständigt tillkommer och som man måste hålla i minnet – trots att innehållet ska vara detsamma. Dessutom går medicinförpackningarna knappt att bryta sig in i, inte ens för en ung och frisk människa. Vi kan alltså åka till månen men att konstruera en vettig medicinförpackning verkar omöjligt.

l Vem äger bilen? Jag bor på en liten ort där man lätt ser saker, bland annat märks de kommunala hemtjänstens rallycrossbilar. Ja, de ser ut och körs som tävlingsåk. Varför? Jo, för att ingen har talat om för personalen vem som äger bilarna. De som kör tror att de ägs och betalas av kommunen eller staten. Helt fel! Den ägs och betalas av föraren själv, till sista öret!

Kung Sols motto: ”Staten, det är jag”, gäller varenda medborgare.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

På jakt efter vår själ

Ledare

”Vad är Torslandas själ?”

Det ringde en läsare. Hon lyfte frågor kring Torslandas historia och arv. Hon upplevde att de sakerna inte värdesattes tillräckligt mycket i stadsplaneringen, men kanske inte heller av många av oss som bor i Torslanda.

Det var ett mycket intressant samtal och vi diskuterade vad det kommer sig att Torslandaborna möjligen inte känner sig lika ”historiskt förankrade” i sin hembygd som exempelvis Öckerö kommuns invånare ofta gör.

Läsaren som ringde menade att det var av yttersta vikt att Göteborgs Stad värnar om den kulturhistoria vi har här i Torslanda, när stadsdelen efter vad allt tyder på, fortsätter att exploateras och byggas ut i hög takt.

Torslanda, ja. Själva ortsnamnet och diverse platser vittnar om ett särpräglat historiskt arv. Det är fornlämningar, runor och stenar i var och vartannat gatunamn. Vi har förstås den unika hällmålningen i Tumlehed som krona på verket. Under förra året daterades den av forskare vid Göteborgs universitet till att ha sitt ursprung under sen stenålder, det vill säga någon gång mellan 4 200–2 500 år FÖRE vår tideräkning. Svindlande långt tillbaka i tiden.

Sedan har vi förstås Torslanda kyrka med (förmodade) anor från 1100-talet. Västra Hisings härad (även kallat Norska Hisingen) som innefattade bland annat både Torslanda och Björlanda blev förresten svenskt först 1658, det vill säga 37 år efter att Göteborg formellt grundades.

Men sedan blir det, och jag vet att Urban och hembygdsföreningen inte kommer att gilla min mycket grova generalisering nu, lite knivigare att pinpointa de fullständigt unika platserna fram till dess att Torslanda flyghamn och Volvo Torslandaverken uppförs.

Men självklart finns det ett Torslanda att värna om och vurma för mellan freden i Roskilde och vad vi nästan får lov att kalla modern tid.

Men vad är det? Vilka platser glömmer vi Torslandabor av att vara stolta över? Vilka behöver restaureras eller åtminstone märkas ut?

Vad är Torslandas själ, som telefonören undrade, och vad gör vi för att bevara den?

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Släpp inte garden mot viruset

Ledare

Kanske är jag bara en ytlig, lättpåverkad person, men med solen och värmen kom också en känsla av att det här Coronaeländet någon dag kommer att vara över. Men att tillåta sig att känna en viss optimism, efter månader av olustkänslor och oro, är inte samma sak som att bli slarvig och frångå de restriktioner och rekommendationer som folkhälsomyndigheten satt upp. Tvärtom är det fortsatt av yttersta vikt att vara försiktig. Rekommendationerna är tydliga; Midsommar och andra högtider ska inte firas som vanligt. Social distansering bör upprätthållas, även om både vädret och en längtan efter att umgås med nära och kära lätt kan göra att vi vill släppa ner garden.

Sahlgrenska sjukhuset flaggade i slutet av maj för att inläggningsfrekvensen för dem som behöver sjukvård riskerade att öka. Så blev det också i inledningen av den här veckan. De exakta siffrorna går att följa på vgregion.se. Men vad man måste ha i åtanke är att mediantiden från att en person smittas till att samma person börjar uppvisa symptom ligger på fem-sex dagar. Thomas Brezicka är chefsläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset. I en artikel i Göteborgs-Posten (200601) förklarade han att det efter de initiala dagarna brukar dröja ytterligare omkring elva dagar innan en person blir allvarligt sjuk.

Vi har alltså, som många andra poängterat, med en rejäl eftersläpning att göra.

Var försiktiga. Tänk på anhöriga, tänk på medmänniskor som befinner sig i riskgrupperna och tänk på dem som arbetar inom sjukvården och som slitit ännu mycket tyngre än vanligt i flera månader nu.

Den 28 maj hade stadsdelen Västra Hisingen 145 konstaterade fall av covid-19, vilket innebär 25 fall per 10 000 invånare. Öckerö hade samma datum 60 konstaterade fall, vilket innebär 46 fall per 10 000 invånare – näst högst i Västra Götalandsregionen.

I veckan startade en del vårdcentraler upp allmäntestningen för covid-19 för personer med milda symptom. Ni kan läsa mer om det längre fram i veckans tidning.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Bob Dylan – en man för var tid

Ledare

Säga vad man vill om Bob Dylan, han är mannen som alltid är i rörelse och som ständigt överraskar. Förmodligen är det detta faktum som gjort honom relevant, ända från 60-talet och fram till nutid. Därtill vågar han utmana med omfånget av sitt artisteri. En gång i tiden retade han gallfebern på fansen genom att gå från akustisk musik till el-förstärkt, han hade en religiös period, han började måla, han har haft radioprogram där okända förmågor grävts fram ur historiens glömska, han har engagerat sig i The Great American Songbook… Och nu har han, sensationellt nog, tagit sig an Kennedymordet – ett öppet sår i den amerikanska själen, på samma sätt som Palmemordet är för oss svenskar.

Dylans nysläppta sång, Murder Most Foul (Ett vedervärdigt mord) har skapat ingenting mindre än en jordbävning i Amerikas populärkulturella värld. Låten är hans första på åtta år och när detta skrivs har den setts av bortemot 4 miljoner människor på You Tube. Och över 2 miljoner såg den redan under de fyra första dygnen. Fast… många skulle nog tveka att kalla det en sång. Dylan sångläser texten med ett omfång av två toner, typ. Rösten låter dock både bättre och ungdomligare än på mången god dag. Och i bakgrunden ackompanjeras han av en svag musik.

Som de flesta nog håller med om är Bob Dylan en av de mest finstämda lyrikerna i den modena musikens historia och egentligen skriver han inte låttexter, han skriver poesi –något mannen fick Nobelpriset för. Nu har 79-åring alltså gett sig på Amerikas trauma nummer ett! Och han gör det initierat, på ett sätt som visar att han grundligt har satt sig in i fallet.

Murder Most Foul har fått etablerade skribenter att ta till orda. Jim DiEugenio, en av de mest respekterade experterna på 60-talets politiska mord och författare till böckerna Destiny Betrayed och The JFK Assassination: The Evidence Today skriver: ”Och för dem som vet något om avrättningen av Kennedy så är sången verkligen poesi. Den är klurigt upplagd, mångbottnad, har smarta referenser både om mordet och om vad som hände med Amerika efter den omvälvande händelsen.”

För den som studerat fallet det minsta är det uppenbart att Dylan har koncentrerat sig på konspirationen att döda JFK i Dallas.

“We’re gonna kill you with hatred, without any respect/We’ll mock you and shock you and we’ll put it in your face/We’ve already got someone here to take your place”. 

En i mitt tycke ytterst intressant vers lyder:

”Thousands were watching, no one saw a thing

It happened so quickly, so quick, by surprise

Right there in front of everyone’s eyes

Greatest magic trick ever under the sun

Perfectly executed, skillfully done”

Även andra har betraktat mordet som ett trolleritrix och den essensen fångar poeten så väl här.

Hela den 17 minuter långa sången är full av referenser av olika slag och titeln själv, Murder Most Foul, är hämtad från Shakespeares Hamlet. Pjäsen handlar om hur kungen blir mördad och ersätts av en av de allra närmsta, sin bror. Se där, en hänsyftning!

Den inhemska pressen har dock varit lite ambivalent, frågan är känslig. Och journalisten David Talbot påpekar: ”Det visar hur patetisk och feg och medvetet ignorant våra medier är. Bob Dylan, Amerikas störste levande låtskrivare, har just släppt en omskakande sång om den kraftfulla konspirationen som dödade president Kennedy och den därpå följande förlusten av landets själ. Stoppa pressarna!”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Tiden väntar inte på någon

Ledare

För 30 år sedan gick jag ut grundskolan. 30 år. En hisnande mängd tid. Jag försöker minnas om jag någonsin tänkte 30 år framåt i tiden år 1990. Det gjorde jag nog inte. Framtiden har en tendens att te sig abstrakt och svårgreppbar. För en 16-åring ligger andra sidan sommarlovet en ocean av tid bort. Det hade varit enkelt att måla upp en schablonbild – att hävda att jag år 1990 trodde att bilar skulle kunna flyga och att människan skulle ha satt sin fot, eller kanske till och med bosatt sig, på planeten Mars år 2020. Men jag tror inte jag tänkte så. 2020 har vi istället personer som tror att människan aldrig satt sin fot på ens på månen, att jorden är platt (vilken form tror förresten flatearthers att de andra planeterna har?) och den ena absurdare konspirationsteorin än den andra. Vi har också en pandemi som stängt ner stora delar av världen. Sådana scenarion existerade bara i filmer som gick direkt till VHS år 1990. Inte ens för fyra-fem månader gick det å andra sidan riktigt att föreställa sig det som nu är en verklighet.

Varför sitter jag och tänker på dåtid? Kanke för att jag nyss fick ett dödsbud. En klasskamrat från gymnasietiden. Uppvuxen i Torslanda precis som jag. Hon hade varit allvarligt sjuk under en längre tid, det visste jag, men ett dödsbud kommer alltid som en chock. Jag tänker 30 år tillbaka i tiden för att det är för jobbigt på att tänka på att en person som nyss var 46 år har fått lämna jordelivet alldeles fasansfullt mycket för tidigt. Jag tänker på när vi var unga och började i första ring på gymnasiet hösten 1990, för att det är lättare att tänka på det, än att tänka på de två unga barn och maken hon lämnar efter sig och sorgen och tomheten de måste känna. Jag tänker på mig själv och mina icketankar om framtiden från 1990, inte för att jag är narcissist, utan för att det är mindre sorgligt än att tänka på allt som omgärdar det där beskedet.

Vi hade inte setts på flera år. Vi följde varandra på sociala medier, så som man gör.

Men tillslut tänker jag på sista gången vi av en slump träffades i verkliga livet. Det var på juldagen för kanske tio år sedan. I Vasastan, på en bar. Jag minns vissa saker vi pratade om; Han och hon och den och det och vad Magasinsgatan betydde.

Jag minns att vi sa att det aldrig skulle gå att flytta tillbaka till Torslanda. Du gjorde aldrig det. Det gjorde jag.

På kvällen går förbi busshållplatsen där du brukade hoppa på Gul Express på väg till gymnasieskolan. Jag önskar att du stod där nu. Jag hade velat säga något, jag hade förstås förmodligen inte funnit orden, så det hade blivit något futtigt men sanningsenligt, som hur rolig och smart jag tyckte att du var.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Det här trodde ingen!

Ledare

Ja, nu har väl de flesta av oss deklarerat men jag hoppas att du inte betalade någon landskyld (avrad), denna långlivade tribut avskaffades för drygt åtta decennier sedan.

Att skatter har tagits ut sedan Kristi födelse vet var och en; men att bohusläningar har betalat en medeltida avgift, kallad landskyld, till prästerskapet, Dragsmarks kloster och Trondheims stift ända från medeltid och fram till modern tid kunde knappast någon ana.

– När jag började forska om detta trodde ingen på mig, inte ens på Landsarkivet i Göteborg, säger privatforskaren Gunda Svedung.

I de landskap som en gång i tiden tillhörde Danmark och Norge har vissa gårdar sedan medeltiden betalat en avgift ända fram till 1937, då vårt lands riksdag beslöt att ersätta denna, den så kallade landskylden, med statsmedel.

Bakgrunden till avgiftens uppkomst var nya arvsregler av år 1153, fastställda av Borgartingen 1224. Dessa regler innebar att bönder kunde donera mark till kyrka eller kloster men till slut hade så mycket skänkts bort att bönderna inte längre kunde betala skatt till kronan. Kungen av Danmark påbjöd då att bönderna kunde bruka marken mot ett arrende. Detta fortgick även efter att landskapen Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge blivit svenska. De insamlade medlen gick till prästernas löner och till kyrkobyggnadernas underhåll.

Tanken bakom donationen till kyrkan var att få bli begravd inne i kyrkan, få själamässor lästa och liknande förmåner. Kyrkans motprestationer kunde även bestå i att ge allmosor till de fattiga.

I de södra landskapen kallades avgiften för landgille, i Norge (och därmed i Bohuslän) för landskyld och i Sverige i övrigt för avrad. Alltså, en årlig avgift brukare av annans jord hade att erlägga till jordägaren.

Trots att den medeltida avgiften till kyrkan eller prästerskapet avskaffades 1937 lever ägan Prästäng 1:1 kvar i skatteverkets och lantmäteriets rullor än idag, även om ingen längre vet var fastigheten är belägen!

Varje höst kom fjärdingsmannen till gårdarna och samlade in landskylden i gårdarna. Övergången mellan naturabetalning och pengabetalning för skatt infördes i Bohuslän 1648 men undantag gjordes för landskyld som betalads i malt och smör. Så sent som 1881 hade gårdarna i Lomelanda att betala maltavgiften i pengar, medan avgiften i form av tre skinn och en hud inte hade omvandlats! År 1931 uppgick den årliga prästlandskylden till 4500 kronor. Totalt betalade 148 fastigheter i Göteborg och Bohus län denna avgift. Även kyrkorna fick sin del – 49 kyrkor skulle dela på 171 kronor!

Gunda Svedung berättar om hur hon en gång fick höra talas om landskylden.

– Min farbror, som var bonde, sa att han betalat en avgift till Dragsmarks kloster och till Trondheim, dit Dragsmark hörde, ända fram till 1937.

På Landsarkivet hade de svårt att tro på detta men Gunda fick hjälp av en arkivarie och denne påpekade att om riksdagen avskaffat avgiften finns detta noterat.

Sagt och gjort! Gunda fann vad hon sökte och kunde därmed bekräfta släktingens berättelse. Denna sammanfattas bäst av vad prosten Beckman i Näsinge skriver i en redogörelse över uttaxeringen till Lomelanda kyrko- och skolkassa av år 1889: ”Landskylden utgår från urminnes tider.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Civilisationen och det läkta lårbenet

Ledare

Var och en blir salig på sin tro. Jag inbillar mig att det märks särskilt tydligt nu när många av oss gått från att spendera för mycket tid på sociala medier till att spendera alldeles på tok för mycket tid på sociala medier. Teorier, tyckande, antaganden om Coronapandemins anledningar och konsekvenser, saker vi vet väldigt lite om i dagsläget, virvlar runt i en aldrig sinande ström. Förklaringar och syndabockar ska hittas innan vi lyckats utvärdera vad det är vi är med om.

Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse. Ett av antropologins vanligaste studieområden är människans anpassning till olika livsmiljöer, dels mänskligt liv, beteende och relationer, ofta betraktade utifrån ett socialt eller kulturellt perspektiv.

Internets intåg i våra liv i allmänhet, och sociala medier i synnerhet, har under de senaste 10-20 åren förändrat mycket av de saker som antropologer studerar.

En av de kändaste socialantropologerna hette Margaret Mead (1901-1978). Hon arbetade med vad hon kallade ”tillämpad antropologi”, det vill säga hur antropologiska insikter skulle kunna komma till praktisk nytta. Jag undrar vad Margaret Mead hade haft att säga om det liv vi lever på nätet under 2000-talet?

Det finns en historia om Margaret Mead, det kan lika gärna vara en skröna som en sann berättelse, men den är ganska tänkvärd så jag tänkte dela med mig av den.

Enligt den här historien fick Margaret Mead en gång frågan från en av hennes studenter om vad hon ansåg var det första tecknet på civiliserat leverne i någon forntida kultur. Studenten förväntade sig att Mead skulle svara något i stil med uppkomsten av fiskekrokar, slipstenar eller något annat redskap eller en tidig betydelsefull teknisk landvinning. Men Mead svarade att det första tecknet på civilisation i forntida kulturer var fyndet av ett lårben från en människa som hade brutits men sedan läkt.

Mead menade att ”i det vilda”, betyder ett brutet ben att du dör. Det innebär att du inte kan fly från rovdjur, eller ta dig till ett vattendrag och dricka, eller skaffa föda. Enligt Mead överlever inget vilt djur ett brutet ben tillräckligt länge för benet att läka.

Det läkta människolårbenet betydde alltså att en annan människa hade burit den skadade personen i säkerhet, vårdat, ombesörjt, utfodrat och skyddat den skadade så att han eller hon överlevde. Enligt Mead startade den mänskliga civilisationen på allvar när vi började hjälpa varandra genom svårigheter.