https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Jag kommer att ta coronavaccinet utan att blinka

Ledare Den 15 januari presenterade marknadsunderökningsföretaget Yougov en undersökning där personer i 24 olika länder uttalade sig om huruvida de var positiva till att ta covid-19-vaccinet. Frågan som ställdes var: När coronavaccinet blir tillgängligt, kommer du att vaccinera dig? (When a coronavirus/covid-19 vaccine becomes available, will you get vaccinated?)
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

D e grejer d!

Ledare

Häromdagen läste jag rubriken ”D-vitamin kan skydda mot svår infektion vid covid-19” i Läkartidningen.

Åh, nej! Inte ännu en text om pandemin tänker ni nog nu. Och faktum är att jag lovat mig själv att under inga omständigheter skriva ett enda ord om eländet, eftersom ämnet känns trist och, framförallt, fullständigt uttjatat. Men ett inlägg, rörande en artikel i Läkartidningen, skriven av Sture Blomberg, som är narkosöverläkare i Göteborg, fick mig på andra tankar. Han kommer där in på vikten av att ta D-vitamin som kosttillskott och eftersom jag inte tror att denna information är någon form av allmängods bland våra läsare bad jag Sture om lov att få publicera valda delar av den. Och även om fackmannaspråket kan vara svårt att förstå i detalj så är helheten begriplig.

”D-vitaminbrist är extremt vanligt i hela världen. Det förekommer i: USA (36%), Nordeuropa (92%), Mongoliet (98%), Mellanöstern (90%), Kanada (61%), Australien (31%), Kina (45%), Indien (75%) och Nya Zeeland (56%). Och man har visat att i till exempel USA är D-vitaminbristen mera utbredd bland svarta än bland vita, vilket sammanhänger med att melaninet stänger ute UV-B strålarna, varför svarta beräknas behöva 4-6 gånger så mycket sol som vita människor för att uppnå samma serumkoncentration. Det måste man ta med i beräkningen när man värderar överdödligheten bland människor med mörkare hudfärg. Dessa drabbas extra svårt i solfattiga nordiska länder.” ”I Sverige kan vi bara bilda D-vitamin via solen under maj-augusti. När solen inte stiger högre än 35° över horisonten (september-april) kan inte UV-B strålarna tränga igenom atmosfären. Den solmängd vi fått i oss under maj-augusti kan bara lagras som D3-vitamin i fettet under maximalt 3 månader (=september-november). Under december-april är vi till stor del utan D-vitamin. Det är därför vi lätt blir sjuka på vintern, influensa, förkylningar, corona etc., etc. Dessutom: äldre människor har ännu sämre lager eftersom de inte kan syntetisera D-vitamin lika bra, även om de skulle sola lika mycket.”

”I en tidigare Läkartidningsartikel redogjordes för hur låga vs höga D-vitaminnivåer ökade mortalitetsrisken. I dagarna publicerades ytterligare en artikel från Indonesien på 780 patienter med COVID-19 som styrkte denna tes. Hos patienter med ”brist”, ”otillräckligt” och ”normalt” var mortaliteten 98,9%, 87,8% respektive 4,1%. Ganska så övertygande.

Under hela 1900-talet trodde man att D-vitamin bara var inblandat i kalciumomsättning och tillsammans med parathormon reglerade tarmens resorption av kalk. Under 2000-talet har man dock funnit att D-vitamin har många fler funktioner och mängder av sjukdomar kan orsakas av D-vitaminbrist. Det är till exempel enormt viktigt för immunförsvaret och syntetiserar de enda två proteiner, som kan döda alla bakterier och virus, katelicidin och defensin, och dessa proteiner bildas i nässlemhinnor, bihålor, luftvägar och lungors epitel, alltså på de ställen där bakterier och virus kommer in i kroppen.”

Sture sammanfattar sina tankar med orden: ”Vitamin D3 är således ofarligt och mycket billigt och borde ingå i våra rekommendationer för att i viss mån lindra sjukdomsförloppet vid COVID-19.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Kulturtips från dammiga hörnet

Ledare

För mig brukar julledigheten betyda vältrande i musik, läsande, podcastlyssnade och streamingtjänsternas utbud av serier och film.

Förlåt, skrev jag julledigheten? Det är egentligen så min lediga tid ser ut året runt.

I jul kommer fler människor tvingas leva i den dammiga bubbla som jag bebor. Jul- och nyårsfirandet måste ske tillsammans med ett fåtal människor. Helst ska vi undvika att resa. Så ställ bort stavarna och ta fram hörlurarna – och böckerna. Om jag ska välja tre böcker som släppts i år att rekommendera framför julbrasan, blir det:

Klas Ekman – De kapabla

Göteborgsbördige Klas Ekman (som tidigare bland mycket annat skrivit biografier med Tommy Körberg och Ken Ring) romandebuterar med en klaustrofobisk thriller om en man och en kvinna i 35-årsåldern som begår ett misstag och sedan fattar ett mycket dåligt beslut. En ”feel-bad-thriller” som paradoxalt nog innehåller ”feel good” i form av värme, humor och igenkänning.

Lydia Sandgren – Samlade verk

Ytterligare en romandebutant från Göteborg. Det mesta är redan sagt om den här boken som närmast hyllats unisont på landets stora kulturredaktioner. Romanen utgörs av nästan 700 sidor triangeldrama som utspelar sig från 1980-talets Göteborg fram till idag. Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet, för att använda titeln till en annan av det här århundradets största debutromaner (av Dave Eggers) som beskrivning.

Barack Obama – A Promised Land

Politisk litteratur mer än självbiografi. Välskriven, insiktsfull men ändå kanske inte komplett. Kanske är det för att den landande mitt i USA:s politiskt sett mest tumultartade år sedan inbördeskrigsåren på 1860-talet som den framstår som så fascinerande.

Musiktips:

Dan Penn – Living on Mercy

En mästarklass i låtskriveri av en nybliven 79-åring. I låten ”Down on Music Row” sjunger han självnedvärderande om sig själv: ”Your stuff is too old school, the world has moved on”. Men, nej, Dan. Låtarna på det här albumet har alla förutsättningar att tolkas av framtidens absoluta superstjärnor. Precis som de har haft för vana att göra tidigare under din karriär.

Drive-By Truckers – The Unraveling

Ingen skiva sammanfattade 2020 på ett bättre sätt än de tidigare under sin karriär så brötiga sydstatsrockarna Drive-By Truckers. Här är gruppen förhållandevis musikaliskt lågmälda, samtidigt som texterna med närmast klinisk precision beskriver ett USA som gått i två delar.

Jaime Wyatt – Neon Cross

Redan som 17-åring spåddes Jaime Wyatt en lysande karriär. Sedan gick det mesta uppåt väggarna fel. Hon förlorade sitt skivkontrakt, fastnade i ett tungt missbruk och satt till och med i fängelse. Nu, som 35-åring, har hon hittat tillbaka till livet och musiken. Och som hon har gjort det.

Tack för att ni har läst Torslanda-Öckerötidningen under det här besynnerliga och besvärliga året. Vi ses igen vecka 2 då första numret 2021 dyker upp.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Från oss alla, till er alla: En riktigt God Jul

Ledare

Julen står för dörren och med den en av årets största familje- och mathelger – en tid då det lätt blir lite för mycket av både det ena och det andra. Redan de gamla greke… eh, nordborna insåg problematiken med överkonsumtion av jästa drycker och i Havamal läser vi:

”Bättre börda

man bär ej på vägen

än mycket mannavett.

Sämre vägkost 

man ej släpar över fältet 

än övermått utav öl.”

”ty mindre en man,

ju mera han dricker”

Människan har väl i alla tider älskat att äta och dricka gott, men kanske inte alltid med måtta. I romanen Röde Orm berättas om Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand, och där sparades inte på krut… eh, maten!

”Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början.”

”Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.”

Inte konstigt att det då gick som det gjorde:

”Ty vid jul när mat och dryck voro rikligast och starkast hände det ofta att gamla män dogo hastigt i sängen eller dryckesbänken; så hade det gått med gamle kung Gorm som efter en myckenhet julfläsk legat två dagar mållös och därefter dött.”

Som sagt! Så här års blir det lätt lite för mycket av både det ena och det andra.

Vi inledde med några visa strofer ur Havamal och vi avslutar med Havamal:

”Gille är ypperst,då var gäst går hem med sinnen i full sans.”

Från oss alla, till er alla: En riktigt god och måttfull jul, så syns och hörs vi 2021!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Let’s be careful out there

Ledare

Under i stort sett hela året har vi levt med de särpräglade förutsättningar som en global pandemi innebär. Att inte kunna träffa personer vi håller av och göra de saker vi vill, i den utsträckning vi är vana vid.

Nya och striktare direktiv och rekommendationer blev riktlinjer och restriktioner i en andra våg. Kurvor som pekar åt fel håll. Människoliv som siffror i tabeller. Osäkerhet.

Julen kommer med allra största sannolikhet inte bli riktigt som vanligt för de flesta av oss. Men för att den ska bli så bra som möjligt krävs det att vi tillsammans tänker oss för. Att julhandla precis som vanligt innebär en stor risk för ytterligare ökad smittspridning.

Black Friday har redan visat att många människor inte tycks bry sig så mycket om trängsel och avståndshållande om prislapparna i affärerna är röda. Jag tänker naturligtvis på bilderna som kablats ut från shoppingcenter runt om i landet och världen.

I veckan rapporterade SVT att polisen i Östersund upprättat en polisanmälan om att gymnasieelever i staden aktivt försökt att bli smittade och sprida coronaviruset till andra elever ”för att bli immuna till studenten i vår”.

På internets mer ”fantasifullt kreativa ställen” tror vissa att 5G-master sprider viruset och hamnar i bråk med personer som tror att viruset är fejk.

Jag vet inte hur man får människor som inte är rädda för viruset för egen del att förstå att det finns medmänniskor som riskerar att smittas och dö om man uppträder ansvarslöst. Jag vill tro på människors sunda förnuft och goda vilja, men jag ramlar ner i ett mentalt potthål för varje vildsint konspirationsteori som omgärdar inte bara Coronaviruset och dess spridning, utan det mesta just nu, som jag tar del av. Jag sitter uppgivet och skakar på huvudet när jag tar del av artiklar eller nyhetsinslag om människor som utsätter sig själva och andra för fara av ren lättja.

I veckans tidning vädjar ICA Maxi och Systembolaget i Torslanda om att vi som kunder tar personligt ansvar i julhandeln. Att vi besöker butiker en och en. Att vi planerar vår julhandling. Naturligtvis att vi håller avstånd till andra kunder och personal i butikerna.

Det är väldigt rimliga uppmaningar. Och de är inte särskilt svåra att efterleva. Låt oss tillsammans försöka se till att alla får den fridfulla julen som så många av oss nu längtar efter. Låt oss se fram emot ett 2021 då vi förhoppningsvis kan se tillbaka på 2020 som det förgångna. Men låt oss för allt i världen inte glömma de dyrköpta erfarenheter som det här året har fört med sig.

Let’s be careful out there, för att citera Sergeant Phil Esterhaus återkommande replik i 80-talspolisserien Spanarna på Hill Street.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Blodbadet fick konsekvenser

Ledare

Att det denna månad är ett halvt millennium sedan Stockholms blodbad inträffade har väl inte gått någon förbi – en händelse som i sin förlängning ändrade den svenska historien på flera sätt, sätt som vi kanske inte tänker på i dag. Några exempel: händelsen markerar slutet på den svenska medeltiden, Kalmarunionen upplöstes, vi får ordet brasklapp, Gustav Ericsson Vasa kom till makten, landet blev ett arvrike, protestantismen infördes som statsreligion i Sverige (innan kung Gustav helt sonika överförde kyrkans egendomar till staten), Gustav Vasa skapade den första byråkratin i statsförvaltningen med ett hårt skatteuttag…

Den 8 november 1520 rullar huvudena på Stortorget i Gamla Stan. Offrens blod blandar sig med regnet och flyter ut mellan gatstenarna. Det fasansfulla skådespelet är en del av kung Kristian II:s skoningslösa hämndaktion mot dem som bestridit hans makt. Majestätets prominentaste motståndare halshuggs, efter att ha dömts som kättare i en snabb rättegång, andra lynchas och hängs. Det som de omkring hundra döda trodde skulle bli en försoningsfest visade sig vara deras egen avrättning.

Reformatorn Olaus Petri skrev om händelsen: ”Och bleffuo the dödhe kropparna liggiandes på torget ifrå Torsdaghen in til Lögerdaghen. Och war thet een ynkeligh och jemmerligh syn, huru blodhin med watn och treek, som så åårs wara pläghar, lopp i rännestenanar, nedh aff torghet.”

Ord och inga visor således när kung Kristian II:s män utför det som troligtvis är den största enskilda massakern i svensk historia. Och detta trots att den danske kungen hade lovat amnesti till dem som kämpat mot honom.

Ja, vi känner alla till historien om hur huvudstaden öppnar portarna och släpper in kungen och hans följe och det ställs till ett hejdundrande kalas på slottet Tre Kronor i dagarna tre. Efter dessa dagar tog amnestin slut och bortemot 100 män ur såväl landets aristokrati som stadens borgerskap dödas. Och inte nog med det, Kristians resa tillbaka blev en blodig Eriksgata. Upprorsmän och deras anhängare avrättades systematiskt och grymt.

Berättelsen om Stockholms blodbad har samma sensmoral som den om den trojanska hästen: En stad – ja, rentav ett helt land – får problem om inte gästerna vill värden väl.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Ett viktigt dilemma att ta del av

Ledare

Vad är det egentligen som formar våra åsikter och värderingar? De flesta skulle nog säga att det i huvudsak rör sig om våra egna erfarenheter, uppfostran, utbildning och den information vi tar del av.

Men vad händer när informationen vi tar del av i olika medier skräddarsys efter vår redan befintliga världsbild, med hjälp av digitala algoritmer som gör allt för att vi hela tiden ska förlänga vår skärmtid?

Netflixdokumentären The Social Dilemma har rönt stor uppmärksamhet internationellt. Den har både hyllats och kritiserats. Här i Sverige har vissa kritiker kallat den för överdriven och beskrivit den som skrämselpropaganda. Och, visst, vissa av de dramatiserade delarna av dokumentären är minst sagt övertydliga, och det är ingen munter bild som målas upp av hur smartphones och sociala mediers inträde i våra liv har förändrat oss i grunden.

Andra har beskrivit dokudramat som en nödvändig väckarklocka i den sociala medier-slummer de menar att vi lever i, och hävdat att den är en av vår tids allra viktigaste filmer.

Jag tycker personligen att filmen är något som varje vuxen människa som använder sociala medier, eller vill förstå vår samtid, bör ta del av. Kanske i synnerhet om man har barn eller tonåringar. Det är just delarna om unga människors beroende av likes på sociala medier som tillhör filmens allra obehagligaste teman.

Att appar och sökmotorer samlar information om oss som sedan kapitaliseras är visserligen skrämmande, men förmodligen ingen nyhet för någon av oss som använder dem.

Det är de psykologiska delarna av dokumentären som dröjer kvar hos mig. Hur beroenden skapas. Hur filterbubblor vars innehåll hela tiden blir lite mer extremt och knuffar många människor i riktningar mot radikalisering och verklighetsfrånvändning som är den verkliga behållningen.

Filmen går bland annat igenom hur falska nyheter och konspirationsteorier gynnas i en modell där företag tjänar mer pengar på att budskapen är oreglerade än att innehållet granskas.

Men trots alla algoritmer och ettor och nollor är den riktigt skrämmande insikten av filmen att de negativa effekterna av vårt onlineliv, oavsett om det handlar om depression, självmord, radikalisering eller förnekelse av Covid-19, är konsekvenser av vi tycks vara beredda att slänga bort allt vi vet, bara för att få tillhöra en upplevd artificiell gemenskap.

The Social Dilemma (2020) är 94 minuter lång och finns tillgänglig på Netflix. Du bör nog se den.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Hur bra ska man va?

Ledare

En del irriterar sig på allt och alla men att kverulera är inte min grej. Mest irriterad blir jag på mig själv när jag stör mig på andra. Men! Här ska jag ta upp några saker på temat: ”Vad är det för fel på folk egentligen?”

Jo, jag vet! Att knorra är mänskligt, men ändå. Här några exempel på onödigt ”dumgnäll”.

På nätets fria ”kunskapskanal” om allt mellan himmel och jord, YouTube, kan man se det mesta, men: Hur bra ska man vara för att få tummen upp? Eller hur sur kan man va? Ja, det undra både jag och en del andra när vi tittar på ”tuben”.

På YouTube kan alla med en uppkopplad dator se de största stjärnorna uppträda, höra världsledande föreläsare tala, se komplicerade processer enkelt förklarade och så vidare. Men hur bra någon än är så nog f-n är någon annan bättre, åtminstone enligt egen utsago.

Några exempel kommer här:

Fransyskan Marie-Clair Alain var under ett halvt århundrade under 1900-talet världens mest välkända organist. Madam Alain reste jorden kring, gav konserter samt spelade in skivor och hon var världens mest inspelade klassiska organist med 260 skivor bakom sig. Därtill hade hon en rad elever, varav flera nådde världsrykte. När hon framför det svårspelade huvudstycket ur Bachs kantat 140, Wachet auf ruft uns die Stimme, lyssnar många entusiastiskt. Men en surmupp gör tummen ner, vilken får en anhängare till Madam Alain att undra om den negative kunde spela stycket bättre. Till svar får han:

”Jag skulle göra det mycket bättre!”

Ja, man kan onekligen undra: Hur bra ska man vara egentligen för att få tummen upp på YouTube?

Om den betydligt mindre kända, men framgångsrika, organisten Iveta Apkalna kan man läsa: ”She has given concerts in the biggest and most famous churches and cathedrals of Europe and North America, taken part in the leading organ festivals and received numerous prizes in organ competitions.” Lika förbenat är detta inte tillräckligt bra för en del. Av 140 000 tittare gör 60 tummen ner när hon framför ett stycke av Poulenc.

Hur bra ska man va?

Kiri Te Kanawa var sin tids högst betalda operasångerska. Lönen säger något om den uppskattning hon rönte av alla. Av alla? Nej, inte på YouTube naturligtvis! Där finns alltid någon som kan bättre, är vackrare, vet mer, sjunger skönare… och så vidare i all evighet. När Dame Kiri sjunger Mozart lyssnar en kvarts miljon, 1500 gör tummen upp medan 65 ”experter” gör tummen ner!

Hur bra ska man va?

Jag tänker då att vår nationella sångarstolthet, Jussi Björling, kan väl ändå ingen klanka ner på. ”En sådan röst föds bara en gång per sekel”, är ju det allmänna omdömet om honom. Men, inte katten räcker det till för alla skönsjungande besserwissrar på nätet. Jussis version av O helga natt kollas in av 1,7 miljoner men över 200 personer gillar inte vad de hör.

Hur bra ska man va?

När Eric Clapton, en världsledande gitarrist, framför sin egen låt Tears in heaven skulle man anta att han reservationslöst skulle få motta nätpublikens jubel. Det där imponerar dock inte på alla, trots att Eric ju rimligtvis själv borde veta hur hans eget verk ska låta. Men nej då! Av 910 000 lyssnare får han underkänt av 161.

Hur bra ska man va?

Andres Segovia då, honom slår väl ingen på fingrarna vad gäller gitarrspel? Denne spanske ikon får 2,4 miljoner att titta och lyssna när han tar sig an Bach, varav gott och väl 200 inte låter sig imponeras.

Hur bra ska man va?

Men Stephen Hawking då? Eller Albert Einstein? Nej, nej, nej… till och med dessa tungviktare väger lätt på YouTube.

För: Hur bra ska man va, för att få tummen upp?

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Övergripande effektivitet eller närhet till besluten

Ledare

För den som arbetar i Göteborgs Stad eller läser Torslanda-Öckerötidningen och följer annan lokal media är det inte någon nyhet: Den 1 januari 2021 ska stadsdelsnämnderna vara avvecklade.

Stadsdelsnämnden Västra Hisingen skulle i måndags ha arrangerat ett möte om Trafikverkets utredning om hur framtidens kommunikationer mellan Torslanda och Öckerö kommun ska se ut. Västra Hisingen ville arrangera ett möte där Torslandaborna kunde komma till tals innan nämnden avvecklades. Men mötet ställdes in med anledning av de skärpta restriktioner som VGR gick ut med i slutet av förra av veckan.

I Göteborgs Stad kommer Trafikkontoret ha huvudansvar för synpunktsinsamling efter årsskiftet, även om utredningen om 155:an fortsatt drivs av statliga Trafikverket i samarbete med Öckerö kommun, Göteborgs Stad, Västra Götalandsregionen och Länsstyrelsen.

Det finns fördelar med centraliseringar. Det mest centrala(!) är förmodligen att det ofta anses finnas bättre möjligheter till samordning då övergripande frågor som berör alla ändar av exempelvis en kommun bereds under samma tak. Å andra sidan innebär en centralisering att besluten flyttas längre bort från både de fysiska verksamheterna och invånarna. Det riskerar då att bli enklare att se till hur saker borde fungera än hur de verkligen fungerar.

I vissa tider amplifieras åsikter om att politik, demokrati, förvaltning och beslutsfattande helst ska ske ”nära” invånarna. När vinden blåser åt ett annat håll ska organisationer centraliseras med förevändningen att det anses mer effektivt.

När nu de ibland ifrågasatta stadsdelsnämnderna i Göteborg försvinner (den allmänna åsikten om omorganisationen då exempelvis Biskopsgården och Torslanda slogs ihop till Västra Hisingen 2011 gör väl gällande att det varken blev hackat eller malet när två delar av staden med helt olika förutsättningar klumpades ihop främst på grund av att man ville ha ungefär 50 000 invånare i varje stadsdelsnämnd) är det svårt att sia om exakt vilka konsekvenser det kommer att få. Grundskole- och förskoleförvaltningarnas första år kantades av en rad, om uttrycket ursäktas, barnsjukdomar när de tog över verksamheterna efter att stadsdelarna haft ansvaret.

Det finns dessutom en seglivad föreställning hos många Torslandabor om att frågorna som berör stadsdelen inte alltid tas på allvar av alla politiker inne vid Gustav Adolfs torg.

Jag vill varken säga bu eller bä för den nya organisationen. Men jag hoppas att det även fortsatt kommer att finnas en lyhördhet för Torslandabornas synpunkter i alla olika frågor.

Sedan skulle inte jag ta det för helt otroligt att staden Göteborg i en inte allt för avlägsen framtid svänger tillbaka och vill att administrationen och förvaltningen ska finnas ”nära invånarna” igen.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

En gång är kanske för lite

Ledare

I hela mitt vuxna liv – kanske ända sedan tonåren – har jag gillat att läsa recensioner, recensioner av alla de slag. Film, böcker, musik… you name it. Enda problemet är att jag brukar glömma av recensenternas omdömen innan jag kommer till skott och får läst just den eller den boken, sett filmen, lyssnat på musiken alla hyllar… eller vad det nu kan vara. Men ibland, för att inte säga oftast, fattar jag noll när jag har kunnat koppla ihop ett omdöme med min egen erfarenhet. Som till exempel: När alla skulle läsa Sylvia Plath hoppade jag på tåget och läste Glaskupan. Inte såg jag någon gigantisk storhet där, trots att en skrev: ”Att läsa Sylvia Plath är som att slå ut fönsterrutorna stjärnklara kvällar.”

När Linda Skugge lyftes till skyarna, läste jag något av henne, utan att fatta vad som är grejen med ”Skuggis”. Vad jag vill minnas var hon mest arg.

Nobelpristagare, som exempelvis Selma Lagerlöf, Olga Tokatjuk och andra har jag gett mig i kast med. Bra berättat, jo absolut! Men var de så märkvärdiga? Selma skriver om historiska händelser hon hört talas om, likt Herr Arnes Penningar och Jerusalem. Harry Martinssons Aniara imponerade dock storligen på mig.

Och plötsligt en dag för några decennier sedan gick snacket om den mystiska Elena Ferrante så henne fick jag ju också ge en chans. Köpte boken Hennes fantastiska väninna och läste den en semester för några år sedan, dock utan att begripa vad som var grejen. Som tur är finns andra lika förvånade kritiker. Kristoffer Folkhammar skrev nyligen i en av våra kvällstidningar om Ferrantes senaste bok: ”Hur kan en så konstlös prosa så totalt förtrolla läsare över hela världen?”

Ja, det undrar inte bara vän av ordning, utan jag med!

Folkhammar skådar dock ljuset redan i nästa mening: ”Men jag har ryckts med. Den effektiva stilen gifter sig liksom med hur huvudpersonerna, Ferranteflickkvinnorna, alltid har en så tydlig riktning: klättrar uppåt, faller nedåt, räknar ut hur de ska ta sig över uppdykande hinder. Och när hon är bra är hon ju verkligen som en fantastisk väninna: lyhörd för småsakers betydelser, analytisk och örfilshårt krass. Ferrantes paradgren förblir emellertid att gestalta klassresenärens skuld över det den lämnat och skammen över att inte vara fin nog inför det den anlänt till.”

Folkhammar avslutar dock med att påpeka, om den nya boken: ”Man måste uppskatta banaliteten i den.”

Ja, kanske är det den banaliteten jag inte uppskattar. Enda ljuset jag själv skådat i den enda Ferrantebok jag läst var bristen på ljus. Hur våldet ständigt var närvarande i den italienska vardagen, i kulturen, i familjen, i samvaron grannar emellan… spagettihumöret som gör att man slår först och frågar sedan!

Men kanske är det så med författare, som med vad mina kompisar sa till mig när jag ätit sushi för första gången och tyckte anrättningarna smakade bläää.

”En gång? Det räcker inte! Du måste prova flera gånger. Först då blir det gott!”