Vem i hela världen kan man lita på?

Ledare

”Vem i hela världen kan man lita på”, sjöng Hoola Bandoola Band. En mening vi ständigt har all anledning att fundera på. Nyligen kom en dom som borde ha blivit en jättenyhet i alla medier som vill delta i en seriös samtidsdebatt men som lyckades (?) hamna under radarn.

Många, om inte de flesta, som hävdar att jorden snabbt blir varmare på grund av framförallt koldioxidutsläpp bygger sina slutsatser på den så kallade ”hockeyklubbskurvan”. Den visar ett tämligen jämnt klimat sedan tusentals år tillbaka i tiden men nu gör den, i stort sett, raka kurvan ett plötsligt hopp mot slutet och visar på drastiskt höjda temperaturer i en nära förestående framtid.

Det var den amerikanske klimatologen Michael Mann som försåg FN:s klimatpanel med denna rapport. Manns statistik är så att säga grundbulten i den ganska ensidiga offentliga klimatinformation vi nu får. Den grundar sig på modeller, som enligt andra visat sig stämma illa med verkligheten. Allt som påstås om koldioxidens och människans påverkan på klimatet bygger nämligen på denna graf.

Förvisso är det så att nästan ingen expert i frågan förnekar koldioxidens temperaturhöjande påverkan men en del av dessa menar att den är liten och att de naturliga förändringarna är större. Och eftersom klimatfrågan skapar ångest, inte minst bland de unga, är det allvarligt att denna nyhet försvann.

Så här är läget: Tim Ball, professor från Kanada, ifrågasatte de FN-rapporter som byggde på Michael Manns rapporter. Han anmälde Mann för bedrägeri. Mann kontrade i sin tur genom att anmäla Ball för förtal. En långdragen rättegång inleddes. Domstolen dömde Mann att presentera de rådata han hänvisade till men han vägrade att lämna ut materialet. Nyligen kom domstolens utslag, som dömer till Tim Balls fördel och Mann tvingas betala miljonbelopp i rättegångskostnader. Han är alltså dömd för vetenskapligt bedrägeri!

Tim Ball är emellertid inte ensam i sin kritik. Under förra året publicerades drygt 500 vetenskapliga rapporter som är kritiska till FN:s klimatlarm. På punkt efter punkt tillbakavisas domedagsprofetiorna om jordens snart förestående undergång beroende på klimatförändringar.

Vi har pratat med Fotöbon Stig Ottosson om striden mellan Ball och Mann. Stig har varit professor i både Sverige, Norge samt Tyskland och har mångårig erfarenhet från forskarvärlden. Stig reagerade på domstolsutslaget.

– Mann både vägrade att lämna ut rådata och beskriva sin beräkningsmodell. Således är det omöjligt för andra vetenskapsmän och experter att kontrollera Manns kurvor. Inget bra tecken. Har han rent mjöl i påsen har han inget att frukta. Så länge han inte lämnar ut materialet finns det ingen grund att stå på. Inom forskarvärlden är det strikta regler som gäller och man är noga med källgranskning.

– Naturligtvis är det bra att människor blir medvetna om miljöfrågor, det är viktigt. Men jag vill inte att de som förnekar våra miljöproblem får vatten på sin kvarn, för detta är ett svinhugg mot miljörörelsen. Han borde helt enkelt tvingas att lämna ut sina data.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Det rör på sig i Torslanda – men inte på väg 155

Ledare

I förra veckans nummer kunde ni läsa att utsikterna för en kommunal simhall i Torslanda är ljusa. Dessutom skulle det kunna bli så att den planerade ishallen i Torslanda ”flyttas fram” så att den, precis som simhallen, enligt plan står färdig 2024. Tidigare i höstas tillkännagav trafikkontoret att en projektledare tillsatts och genomförandestudien av Nya Älvegårdsförbindelsen inletts.

Tre stora frågor som har stort allmänintresse i Torslanda ser ut att röra sig i den riktningen som en majoritet av Torslandaborna vill – det vill säga att de genomförs.

En annan ”stor fråga” som vi på Torslanda-Öckerötidningen följt under lång tid är centrumet i Skra Bro. Detaljplanen är som de flesta känner till överklagad till Mark- och miljödomstolen. Den ska, enligt domstolens egna riktlinjer, tas upp för beslut innan årsskiftet. Men ännu har inget beslut om när det blir offentliggjorts när den här texten skrivs.

Någonstans kring årsskiftet skulle även Trafikverket presentera resultatet av sin åtgärdsvalsstudie kring väg 155. Utredningen innehåller tre-fyra utredningsalternativ – från att påverka resvanor och ”trimma” befintlig infrastruktur i ett förslag, över olika ”stegrande” åtgärder, till det sista utredningsalternativet som skulle innebära en fast förbindelse mellan Torslanda och Öckerö, förslagsvis via Björkö.

Enligt uppgifter till Torslanda-Öckerötidningen riskerar nu den gedigna studien som Trafikverket på uppdrag av VGR har jobbat med (och bekostat!) i ett och halvt år att hamna i en byrålåda.

Ska man kortfattat sammanfatta den snåriga problematiken verkar det vara för många kockar inblandade. Västra Götalandsregionen, statliga Trafikverket, Göteborgs Stad med förvaltningar som trafikkontoret, stadsbyggnadskontoret och SDF Västra Hisingen som inte alltid har samma prioriteringar, samt politiker i Göteborg. Och förstås Öckerö kommun.

Vem ska ta beslut? Vem sammankallar till möten? Vad är prioriterat?

Det finns fakta på bordet från utredningen: Väg 155 och färjornas kapacitet är mycket nära överskridande.  Beslut bör tas nu.

Väljer man att fortsätta med färjetrafik behövs en miljardinvestering göras i nya färjor. Kring alla åtgärder förutom den som innefattar en fast förbindelse finns stor osäkerhet kring om de är tillräckliga för att avhjälpa trafiksituationen längs väg 155, samt möta upp utvecklingsplanerna för Öckerö kommun och södra Torslanda, i ett längre perspektiv. Det här är fakta.

Under 2020 kommer stadsdelsnämnderna avvecklas. Makten kommer att centraliseras.

Det kommer inte finnas någon förvaltning eller några lokala politiker som driver Torslandafrågor ur ett lokalt perspektiv.

Frågan om egen kommun i Torslanda har hamnat i dvala under senare år. Ska vi gissa att den frågan gör comeback under 2021 om upplevelsen trots allt blir att ”inget händer” kring väg 155?

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Avsluta decenniet på bästa sätt

Ledare

Idetta nu återstår bara lite mer än en månad av 2010-talet. Det känns märkligt. Någonstans känner jag att decennierna under 2000-talet hittills inte har haft riktigt samma kulturella tyngd som de ”klassiska” årtiondena under 1900-talet. Säg 60-talet och massor av bilder spelas upp för mitt inre: Beatles, trumintrot till Be My Baby med The Ronettes, Martin Luther King, hippies och mods, love-ins i San Francisco och Swinging London och så vidare i all evighet. Och då var jag inte ens med under 60-talet. Likadant är det med 70-, 80-, och 90-talen. Varje årtionde under 1900-talets andra hälft har en tydlig identitet. Du kan se och höra vad som hör hemma i vilket årtionde, oavsett om det handlar om musik, film, mode eller design.

00-talet och 10-talet har varit så pass diffusa att jag knappt kan skilja dem åt, de glider ihop. Det finns inga kulturella nyanser som sticker ut. Musiken lät ungefär likadan (autotune och covers på covers på covers) alla filmer som gick på bio var exakt likadana (superhjältar som räddade världen med hjälp av datoranimation), klädmodet har varit, well, oansenligt.

2010-talet har förstås i mångt och mycket blivit omvända världen. Om vi backar 30 år i tiden gjorde Bill Cosby mys-tv och Ice Cube var världens farligaste gangstarappare. Nu är den förstnämnde misstänkt för multipla våldtäkter medan den andre spelar in trevliga Disney-filmer för hela familjen på löpande band. Andra märkligheter som på allvar gjort en comeback under 2010-talet: mässlingen, åsikten att jorden skulle vara platt och att vetenskap får stå tillbaka till förmån för vidskeplighet.

Fast på ett personligt plan har 10-talet varit ganska toppen. Jag har nämligen blivit vuxen (på riktigt) – fått två barn, gift mig, sådana grejer.

Nu återstår det bara att göra det allra bästa av den lilla tid som återstår av det här decenniet. Skriv ett brev till någon du saknar. Använd blinkers i trafiken. Läs många böcker under jul och nyår. Le åt någon som inte förtjänar det.

En bra grej för er som uppskattar lokala nyheter och berättelser sprungen ur närmiljön: Avsluta året med att bli ”Lokalsupporter”. Torslanda-Öckerötidningen har i flera år haft en stödprenumeration för dem som vill stötta vår verksamhet lite extra. Nu byter den namn till Lokalsupporter och medför även vissa specialerbjudanden för den som är intresserad av det.

I veckans tidning finns en talong med olika varianter där man kan signa upp sig. Det finns också en flik på vår hemsida tidningen.se som man kan gå in och registrera sig på. Som ni säkert vet finansieras tidningen av våra annonsörer, men i och med dags- och morgonpressens minskade upplagor drabbas även Torslanda-Öckerötidningen av bland annat högre pappers- och distributionskostnader.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Människan spår men Gud rår!

Ledare

Världens undergång är nära! Och det har den alltid varit. Massutdöende eller massdöd kallas de händelser i jordens historia då hela grupper av organismer dött ut under en relativt kort tidsrymd. Ända sedan livets uppkomst har det inträffat flera massutdöenden, där arter försvunnit i mycket högre takt än normalt. Observera, att arter dör ut är alltså något normalt. Lika normalt är också att nya arter uppstår.

Rent generellt pratar vi om fem perioder av massdöd, och dessa fem anses allmänt tillhöra de viktigaste. Det så kallade perm-trias-utdöendet inträffade för 251 miljoner år sedan, då ungefär 95 procent av alla havslevande arter dog ut. Detta är det största massutdöendet i jordens historia. 53 procent av de havslevande familjerna raderades ut, 84 procent av de vattenlevande släktena och uppskattningsvis 70 procent av de landlevande arterna såsom växter, insekter och ryggradsdjur. Totalt överlevde kanske endast 10 procent av alla arter!

Senaste massutdöendet inträffade för omkring 65 miljoner år sedan, då bland annat dinosaurerna försvann. Just det utdöendet har fått mest uppmärksamhet i modern tid trots att ”bara” 50 procent av alla arter då dog ut.

Fastän människan har förökat sig som ”Egyptens gräshoppor” har även mänskliga civilisationer drabbats av kollapser. En av de större drabbade de östra delarna av Medelhavsområdet runt år 1200 innan vår tideräkning, då de flesta statsbildningar i det området gick under. Egypten överlevde men gick kraftigt försvagat ur krisen och hämtade sig aldrig helt tillbaka till sin forna glans. Egypten är förövrigt den äldsta mänskliga civilisationen (gott och väl 3000 år) vi känner till medan katolska kyrkan är den äldsta organisationen (2000 år gammal).

Varför kommer jag då in på dessa undergångstankar? Jo, i dag är det den 13 november och just den dagen skulle jorden gå under år 1648. Åtminstone hade den lärde riksantikvarien och fornforskaren Johannes Bureus (1568 - 1652) sagt så. Med hjälp av bibliska profetior hade han räknat ute att den yttersta domen stod för dörren. I början av det året gav han ut en skrift om undergången. Varför någon ville köpa den kan man ju undra, med tanke på att slutet ändå stod för dörren! Gamle Herr Bureus var så säker på sin sak att han slog vad med sin argaste konkurrent, en apotekare vid namn Simon Wolimhaus (1601 - 58), som spådde att undergången skulle ske ett halvår senare. De båda trätobröderna satte sina respektive hus i pant. Domedagen stod alltså för dörren och när den utsatta dagen kom drog ett svårt oväder bittida fram över stora delar av landet… men frampå dagen klarnade vädret upp. Därmed ställdes Johannes Bureus på bar backe! Drottning Kristina skänkte emellertid honom en ny gård och räddade denne vittre man från ett liv i misär.

Ja, ni vet hur det är: ”Människan spår men Gud rår”.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Högt tonläge och osäkerhet i den ekonomiska debatten

Ledare Det darriga parlamentariska läget i Göteborgs kommunfullmäktige har återigen gjort sig påmint. Debatten om nästa års budget som hölls i måndags verkar ha varit av det hetsigare slaget och avbröts efter att i synnerhet Socialdemokraterna och Demokraterna velat se en återremiss av Alliansens budgetförslag. Budgeten går upp nu för debatt den 13 november igen. De allra flesta verkar överens om att stadens ekonomi går mot tuffa utmaningar under nästa år. Samtidigt tyder en hel del på att högkonjunkturen har börjat mattas av i hela samhället. I Alliansens budgetförslag var budskapet att kommunen måste hålla hårt i pengarna och prioritera kommunala kärnuppdrag som skolan och äldrevården. Något som kommunstyrelsen ordförande Axel Josefson (M) också pratade om när han gästade Vingen för ett par veckor sedan. Kritikerna menar dock att Alliansen har försökt att lansera nedskärningar som satsningar. Socialdemokraterna och Demokraterna yrkade på återremiss bland annat på grund av missnöje med Alliansens anslag till skolan och förskolan. De Rödgrönarosa (V, MP och Fi) vill i sitt budgetförslag finansiera satsningar, bland annat på fler anställda i äldrevården genom skattehöjningar (40 öres höjning per intjänad hundralapp). Övriga partier vill finansiera sina satsningar med olika typer av effektiviseringar, förändringar i administrationen och sparbeting. Demokraterna vill bland annat slå ihop olika nämnder, införa ett riktat anställningsstopp och genomföra omorganisationer. Sverigedemokraterna aviserar bland annat nedskärningar i SFI, modersmålsundervisning och bidragssystemet. Även Socialdemokraterna vill spara pengar bland annat genom anställningsstopp för chefer och administrativ personal.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Erasmus – Europas lärare

Ledare

Ibland kommer man över en bok som är svår att lägga ifrån sig. Så var fallet när min son för en tid sedan kom förbi med en ”nådig lunta” på drygt 340 sidor och sa: ”Pappa, den här ska du läsa!” Sonen driver ett bokförlag och har därför koll på en del nyutgivning. Nu hade han köpt och läst Nina Burtons bok med den märkliga titeln Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam (c:a 1466-1536), humanismen och 1500-talets medierevolution – det vill säga boktryckarkonstens utveckling i skarven mellan medeltiden och den nya tiden.

Tillfället passade utmärkt. Senaste boken var precis utläst samtidigt som jag i många år har tänkt att sätta mig djupare in i personen Erasmus. Mina kunskaper om honom byggde uteslutande på den undervisning jag fått i den gamla allmänbildande realskolan. Mina erinringar rörde sig om hans humanistiska författarskap, att han kallades Europas lärare och inte minst att han tagit sig namnet Desiderius – Den efterlängtade. Var inte det ett namn så säg!

Erasmus levde i en turbulent tid och sökte förena den kristna tron med antikens bildning. Genom utgivningen av Nya Testamentet grekiska originaltext parallellt med en ny latinsk översättning år 1516 inledde han en ny epok i bibelöversättningens och det vetenskapliga bibelstudiets historia. Verket blev grunden till William Tyndales engelska översättning och Martin Luthers tyska översättning.

Erasmus kom att stifta bekantskap, och i vissa fall inleda en livslång vänskap, med många av de ledande personerna inom konsten och den omvälvande förändring av idévärlden och det religiösa livet som ägde rum i Centraleuropa vid den tiden. Som den flitige brevskrivare han var (skrev uppemot 60 brev om dagen) kom Erasmus att bilda navet i en brevväxling mellan mer än femhundra av samtidens främsta tänkare. Omkring denne renässansmänniska samlades kulturella storheter som Albrecht Dürer, Hans Holbein d.y., Thomas More…

Trots att han hela livet förblev den katolska kyrkan trogen ägnade han stora delar av sitt liv åt att kämpa för kyrkliga reformer. Drygt femton år innan Martin Luther publicerade sina berömda 95 teser formulerade Erasmus en liknande kritik mot den senmedeltida romerska kyrkan. Hans kritik av kyrkliga missförhållanden och religiös förflackning beredde vägen för reformationen men han kom på kant med Martin Luther. Erasmus eftersträvade reformer inom kyrkan – inte en splittring av den.

Har då hans tankar någon relevans i dag? Absolut! Erasmus betonar exempelvis att man inte ska vara rädd för att ha en avvikande ståndpunkt. Att kunna motsätta sig massans agerande och åsikter, var viktigt för honom.

Så har vi hans Adagia! Boken där han samlade flera tusen antika grekiska och latinska ordspråk, uttryck vi använder än. Tacka honom om du exempelvis känner igen: Tiden läker alla sår, Sov på saken, Slå två flugor i en smäll, Lättare sagt än gjort, Det går inte att lära gamla hundar sitta, Sådan fader sådan son…

Utbytesprogrammet Erasmus är uppkallat efter honom och flera skolor och universitet bär denne intellektuelle gigants namn. Så nog lever han än – Den efterlängtade.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Drömmen om frihetsmaskinen

Ledare Bilen som symbol för frihet, som statussymbol, som kulturell attiralj, besjungen och bespottad, älskad och hatad. Som barn var jag ändlöst fascinerad av bilmärken. Jag stod i köksfönstret i mina farföräldrars lägenhet och blickade ut över den stora parkeringsplatsen i Högsbo och lärde mig alla bilmärken som var parkerade där. I slutet av 70-talet såg fordonsparken minst sagt annorlunda ut jämfört med nu. Där fanns numera bortglömda och nedlagda bilmärken som Simca, Rover, Oldsmobile och förstås Saab. Som så många andra 70-talistbarn hade jag en ganska väl tilltagen samling av leksaksbilar. Corgi och Dinky Toys gjorde de finaste. Min absoluta favorit var en leksaksversion av tv-deckaren Kojaks bruna Buick Century Regal. Jag hade flera memoryspel med bilmodeller. På väggen hängde planscher på en Lamborghini Countach och en svart Lotus formel 1-bil, och en på rallyföraren Björn Walldegård i sin Ford, eller om det var en Lancia? Mitt intresse för bilar var närmast esoteriskt. Motorer och mekande intresserade inte mig alls. Istället dominerade tanken på den öppna motorvägen, alla möjligheter, Elvis bakom ratten på sin rosa Cadillac. Route One och Route 66. Alla låtar om bilkörning. Programledaren Fredrik Wikingsson skrev nyligen på Instagram, under en bild på sig själv under kalifornisk blå himmel, vid en förmodat bensinslukande amerikansk SUV: ”Hyrbil uthämtad i USA. Då KAN man knappt må bättre.” Jag skriver under på det. Men som för så mycket annat i livet är idén, eller fantasin, kring något viktigare än den faktiska erfarenheten. Men saker förändras. Och jag är som vanligt gammeldags. Numera ska bilen helst förmedla miljömedvetenhet och förnuft. Allra helst ska vi välja bort den och ta cykeln, alldeles oavsett om den går på ett batteri istället för fossilt bränsle. För trängseln på vägar och gator försvinner inte med mer miljöanpassade bilar. Å andra sidan sägs det ju att gammal kärlek inte heller rostar, så ibland får man kanske tillåta sig själv att drömma om en ny skinande frihetsapparat på fyra hjul.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Sveriges första deckardrottning!

Ledare

Denna sommaren har jag tillbringat ett antal timmar i sällskap med Emilie Flygare-Carlén (1807-1892). Sammanlagt har jag med största behag plöjt igenom 850 sidor. Inte minst njöt jag av varje bokblad i romanen Rosen på Tistelön, något även P1:s lyssnare kunde göra då boken gick som radioföljetong vid samma tid. Denna bok överraskar på många sätt, dels för sin spännande handling men inte minst för sitt otroligt överraskande slut. Ett slut ingen kan gissa sig till, och bäst av allt: upplösningen kommer strax innan Emilie Flygare-Carlén sätter sin sista punkt.

– Själva grundhistorien bygger på verklig händelse från sent 1700-tal, som hennes bror berättade för henne, säger Bodil Tingsby, Emilie Flygare-Carlén expert och tillika före detta Torslandabo.

Bodil har gjort en film om författaren, som nu visas runt om i landet.

– Boken har kallats vår första deckare. Slutet är som ett knytnävsslag i mage, säger Bodil.

I sin samtid var Emilie den mest produktiva, mest sålda och högst betalda svenska författaren. I förordet skriver litteraturvetaren Göran Hägg: ”Emilie Flygare-Carlén är en av våra absolut största författare både publikt, historiskt och konstnärligt. Men hennes plats i den gängse litteraturhistorien är ytterst blygsam. Det är för en gångs skull ingen som helst tvekan om att det i hög grad är hennes kön som givit henne en extremt orättvis behandling av eftervärlden.”

I en bok från 1842 förekommer naturligtvis en del svårtolkade ord. Här några exempel: Alterationer, fintliga, fnurrig, i afse, kakstan, kappar, kardus, lapri, närvåna, pjunka, siratligt, skäppa, ärnade…

Och! Smuggling var en stor sak redan på Emilies tid. Verksamheten benämns med orden: knep, lurendrejeri, raskt äventyr, smyghandel.

Även den fattigdom som fanns i många av de små fiskelägena, inte minst vintertid, belyses: ”Detta år var även tillgången på fisk obetydlig, och av det lilla, som efter nästan outhärdliga svårigheter erhölls och knappt tillräckligt att för dagen stilla det väntande hushållets hunger, måste likväl hälften bortgå för att genom byteshandel skaffa ihop litet svart havremjöl och några halvruttna, men likväl dyrköpta potäter.”

”… Arve såg de av den stränga kölden stelnade och skälvande barnen, vilkas trasor knappt skylde kroppen…”

”… större delen utgjordes av utfattigt folk, som icke ägde det ringaste i sina tomma hus, utom de stackars fiskhuvuna, vilka knappt sjudit upp i grytan, innan de voro utsugna.”

”… medan på de senare bleka, utmärglade, uthungrade och förfrusna varelser kräla omkring den nakna klippan, på vilken de födas, leva och dö, utan att kanske någonsin hava känt en högre njutning än tillfredställelsen att stundom få äta sig mätta.”

Och om tandläkarbesök är plågsamma nu, var behandlingarna etter värre då!

”I min ungdom, då även jag hade vackra tänder, fick jag också smaka på tandvärk... Sedan jag brukat allt vad brukas kunde, satte jag en i elden glödgad spik på tanden.”

Nej! Allt var inte bättre förritia. Människor bosatta i den rika delen av världen har mycket att vara tacksamma för.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Rätt utförd gynnar en tvärförbindelse även kollektivtrafiken och cyklisterna

Ledare En väl fungerande och attraktiv kollektivtrafik är en nödvändighet i en modern storstad. Turtäthet, snabbhet och komfort är viktiga beståndsdelar. Torslanda tillhör Göteborg, men utmaningarna för kollektivtrafiken påminner mycket om de som finns i kranskommunerna. De allra flesta Torslandabor tycks vilja ha en snabb och effektiv kollektivtrafik. Direktbussar till centrala staden, till Lindholmen och till Volvoområdet är återkommande önskemål. Förr i tiden, på exempelvis 1990-talet, stannade de direktbussar som fanns på befintliga hållplatser mellan Hornkamsgatan till Torslandakrysset för att sedan utan stopp gå in till Nils Ericsonsplatsen. Nu verkar kollektivtrafikstrategin för framtiden, vid 2035, göra gällande att kollektivtrafikresenärerna i Torslanda kommer att behöva vänja sig vid att oftare byta buss i Amhult. Det här är inte hundraprocentigt bekräftade uppgifter. Men de har cirkulerat under en tid. Mycket kan dock och kommer säkert hända under de kommande 16 åren. För varje byte riskerar man tappa potentiella pendlare, bekvämlighet och besvärlig väderlek spelar in. Vid Amhult Resecentrum måste du idag ta dig ungefär 150 meter ut till leden för att byta till vissa linjer. Med risk att missa den anslutande bussen. Pendelparkeringen vid Amhult är dessutom fullbelamrad redan idag och svår att bygga ut ytterligare, även om det förmodligen går att hitta lösningar om man är kreativ. Kommer du till en full pendelparkering med bilen är risken stor att du fortsätter resan till din slutdestination med bil, istället för att ta bussen som du hade tänkt från början. En annan förutsättning för god kollektivtrafik är att infrastrukturmöjligheterna går hand i hand med linjetrafikens utformning. Det pratas ofta om hur nya vägar riskerar att generera mer biltrafik – och så är det säkert. I Torslanda åker vi redan väldigt mycket bil. Frågan är om inte kollektivtrafiken skulle ha lättare att locka fler resenärer bland de som kör bil idag om till exempel tvärförbindelsen användes på ett effektivt sätt även ur ett kollektivtrafikperspektiv? Det samma gäller potentialen för att fler ska cykla. Ur min synvinkel finns gigantiska möjligheter för kollektivtrafiken och för cykelförespråkarna att utnyttja en tvärförbindelse. Cykelvägarna är inte utbyggda till Sillvik. En cykelväg längs tvärförbindelsen hade kortat resvägen avsevärt för cyklister till Volvoområdet och in till staden och för människor som på sommaren vill ut och bada i Sillvik. Kollektivtrafiken hade kunnat korta och snabba på resan till Volvo och centrala staden för åtskilliga tusentals boende i centrala Torslanda och södra Lilleby.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Arbetet berör oss – på ett eller annat sätt

Ledare

Alla yrken har sina för- och nackdelar. När jag i ungdomsåren funderade på att välja jobb kom en del förslag upp. Sociala linjen på gymnasiet gav en biljett till lärarhögskolan men jag tvekade då jag insåg att som lärare skulle man få se åren passera i samma takt som eleverna grodde. Alltså: barnen drar vidare ut i livet men själv satt man kvar där i sin kateder. Mina positiva upplevelser från skoltiden fällde emellertid avgörandet och jag kom att verka på grundskolans samtliga stadier. Mycket var bra men som lärare blir man en del av en familj och det värsta var att skiljas, i en del fall för gott. Jag tänker ofta på barnen som har dött i klasser jag haft. Nu, när jag skriver detta, gråter jag en skvätt för dem.

Min kompis Lars fick arbete som förlossningsläkare.

– Det måste väl kännas fantastiskt att hjälpa små bäbisar att komma till världen, sa jag till honom vid något tillfälle.

– Jo, visst! Men en gång om året stryker en unge med och då är det inte lika roligt.

Vännen Bertil blev långtradarchaffis. Han fick se Europas länder på arbetstid. Men en gång kom han hoppande på en krycka. En självmördare hade avslutat sitt liv i fronten på Bertils lastbil.

– Han körde en folkabuss och den var så hög så dess tak slog in i hytten och mosade min fot. Hade han kört en vanlig bil hade inget hänt mig.

Min barndomsvän Stig valde lokföraryrket. Ett ansvarsfullt jobb som förde honom runt i landet. En dag när jag träffade honom var han tagen ur tjänst, ett standardförfarande när en människa ställer sig framför loket för att ta sitt liv.

– Det värsta är, och det säger alla lokförare som råkat ut för detta, är att de stirrar rakt mot en, nästan vädjande.

Av en slump sadlade jag om till journalist, ett oerhört omväxlande arbete. Men! Efter en intervju med en 87-årig änka tackade jag och klappade henne på axeln, varpå hon sa: ”Åh! Kan inte jag få en kram, det var så länge sedan.”

Hon fick en lång omfamning och samtidigt tänkte jag på hur bottenlöst ensamt livet för en gammal människa kan te sig.

Nu, när jag skriver detta, gråter jag en skvätt för hennes skull. Våra yrken ”berör” oss alla, på ett eller annat sätt.