https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Havet blev vårt öde

Ledare

Eftersom jag är född vid havet kom båtar tidigt in i mitt liv. Vi smågrabbar byggde träbåtar av brädbitar och sjösatt dem i en liten damm. När jag kom i tonåren byggde min far och jag radiostyrda modellbåtar. Vid den tiden började kompisgänget även att göra flottar av gamla silltunnor. Dessa använder vi för att förflytta oss med inne i hamnen, aldrig ute på öppna havet. I närheten fanns även en insjö att vintertid åka skridskor på och sommartid byggde vi dingar och paddlade runt i sjön med. Dingarna gjordes av kraftiga plankor till sidorna och Masonite i botten. Ja, det är konstigt att vi inte dränkte oss den ene efter den andre!

När jag blev äldre köpte jag en klassisk träjulle och började segla året runt. När det var alltför kallt vintertid rodde vi för att hålla värmen. Ja, så besatta var kompisarna och jag i allmogebåtsföreningen! Och än i dag gillar jag att vara på sjön året om.

Allt tog sin början annandag jul 1976. Då stod jag och tittade ut över havet. En frisk nordlig vind blåste snön horisontellt. Plötsligt kom två män seglande för styrbords halsar i var sin allmogebåt. När de passerade sträckte de upp händerna, vinkade och skrek ”Hallå Conny” i vinden. Vilka dårar tänkte jag! Men snart började jag segla med dem och blev lika besatt. Sensmoral: ha inga förutfattade meningar.

Mycket skulle vi få uppleva. En sådan händelse var när mina kompisar hade upptäckt ett märkligt grund utanför fyrön Hållö. Gänget hade lagt märke till att kraftiga dyningar spolade över ett grund där med en viss periodicitet. De räknade ut att om de tog sats och kom på just den vågen som sköljde över grundet så skulle båten oskadd spolas över grundet. De testade och tricket fungerade utmärkt så gång efter gång flög de över bôen. Men sista gången blev det fel i tajmingen. De kom med på galen våg, varpå den stora jullen stannade upp mitt uppe i luften och ramlade rakt ner när vattnet försvann under den. Det var nog inte helt lätt för grabben som hade lånat pappans fina julle att gå hem och berätta att kölen var knäckt.

Efter incidenten med U 137 utanför Karlskrona hösten 1981 såg folk vid kusten ubåtar överallt. En kompis till mig var ute och fiskade tillsammans med sin far när vattnet under dem helt plötsligt började koka. Just på den här platsen hade de fiskat i många år och stället var känt för att ge mycket fisk så generationer av småfiskar hade hållit till där. De kontaktade då kustbevakningen, som skickade dit en båt. Med hjälp av ekolod upptäcktes ett grund som ingen kände till. Alla trodde att här var bråddjupt men så var inte fallet. Grundet var nämligen så mjukt utformat att när man släppte ner garn eller krokar där gled de av grundet och därför trodde alla att det i själva verket var djupt på platsen. Den här dagen, när min kompis var ute och fiskade, hade en undervattenström gått mot grundet och riktat strömmen upp mot ytan, därav det jäsande vattnet.

En bekant till mig samlade. Saker som stuvades in i sjöboden. Inte minst ägde han en mängd ankare och draggar i olika storlekar samt nödraketer. Vid ett tillfälle råkade denne samlare i sjönöd, när motorn stannade och båten började driva mot land i hårt väder. Turligt nog räddades han i sista sekund av en annan båt. Ankare och raketer hade han nämligen g(l)ömt hemma!

Ja, det var några anekdoter från mina farvatten hemmavid.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Vi trivs tillsammans

Ledare

Sedan urminnes tider har vi människor trivts i varandras sällskap. När vi tänker på urmänniskan ser vi för vår inre syn män som jagar i grupp, som delar bytet tillsammans med de andra i gruppen och som därefter samlas runt lägerelden för att njuta av maten och samvaron.

I Havamal påpekas så vist redan för 1000 år sedan:

”Ung var jag fordom

och for ensammen,

då råkade jag vilse om vägen; 

jag tyckte mig rik, 

då jag träffade en annan: 

man är mans gamman.”

Ja, ”man är mans gamman” – människan är människans glädje – så är det, och ett omvänt förhållande är inte roligt. För som Dan Andersson skriver i Gässen flytta, ur diktsamlingen Kolvaktarens visor:

”… när din kind är vätt av ensamhetens gråt, när att leva är att stenar bära…”

Men som påpekas i Predikarens märkliga ord, kapitel 3 verserna 1-8:

”Allt har sin tid,

allt som sker under himlen har sin stund.”

”Gråta har sin tid,

och le har sin tid.”

”Ta i famn har sin tid

och avhålla sig från famntag har sin tid.”

Ӏlska har sin tid,

och hata har sin tid.”

Hur kom jag nu att tänka på detta? Jo, den dystra tid vi nu lever i och en tidningsartikel jag läste för en tid sedan. Redan i ingressen slogs fast: ”Du kan äta nyttigt, motionera flitigt och dra ner på alkoholen. Men det finns ett helt annat hälsoråd som slår det mesta: att bo ihop med någon.”

Tyvärr, är detta lättare sagt än gjort. Men de som bor ensamma mår sämre och har en kortare genomsnittslivslängd än dem som bor tillsammans eller är gifta, detta enligt Statistiska centralbyrån. Att bo tillsammans med någon har helt enkelt en lång rad fördelar. Men frågan är naturligtvis om sambor också är lyckligare? Ja, det kan bero på många olika saker men många singlar lider av att inte ha en partner. En del trivs naturligtvis utmärkt med att bo själva men knappt hälften av dem är frustrerade av att inte ha någon att dela livet med.

Ännu värre är emellertid att vara utan vänner. Att ha en vän är viktigt för välbefinnande men även att ha familj, släkt och kollegor.

Även i tvåsamhet kan man plågas av ensamhet och det påverkar naturligtvis hälsan. Forskning visar att kronisk ensamhet är lika skadligt för hälsan som att röka 15 cigaretter per dag. Men trots att många svenskar lever i ensamhushåll har de ändå vänner och förtrogna de kan prata med. Andelen ensamhushåll är alltså högre än den grupp som känner sig ensamma.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Många ger upp? Men inte vi!

Ledare

Trots en låg andel cannabisbrukare är den svenska restriktiva hållningen i cannabisfrågan ifrågasatt. I Läkartidningen (2021;118:20112) skärskådas påstådda fördelar och klara nackdelar med en legalisering av cannabis.

Risker med cannabis innefattar kognitiv nedsättning, skolmisslyckande och psykosutveckling.

Sedan 2012 har elva amerikanska delstater samt Kanada och Uruguay legaliserat cannabis. En legalisering påstås underminera den illegala marknaden och därmed minska ungas tillgång till cannabis, kvalitetssäkra produkten och rendera skatteintäkter. Men den organiserade brottsligheten och illegala marknaden fortlever trots legalisering. Tillgängligheten på cannabis har istället ökat med breddat utbud och lägre priser.

THC-halten, som är relaterad till flera av riskerna, har drastiskt ökat på senare år.

I samtliga länder som legaliserat cannabis fortgår en omfattande illegal försäljning, och försäljningen till minderåriga har ej stävjats.

Den positiva effekten av avkriminalisering som tillskrivs Portugal är svårtolkad och kan vara en följd av omfattande satsningar på vård, omsorg och utbildning.

Den restriktiva synen på cannabis i Sverige kan ha bidragit till lägre förekomst av cannabisbruk i jämförelse med andra västländer och i förlängningen i högre grad skyddat befolkningen från sekundäreffekter av cannabisbruk.

Författare till artikeln är professor Susanne Bejerot vid Örebro universitet och doktoranden samt ST-läkaren Martin Glans, Örebro universitet. Här är lite av vad de skriver:

”Svenskar i stort förefaller misstro en legalisering. Bland yngre, främst män under 30 år, finns emellertid ett starkt stöd för legalisering, i motsats till gruppen över 65 år, där endast 10 procent stöder en legalisering.”

”I jämförelse med övriga europeiska länder har vi en lägre andel brukare i åldern 15–34 år (Sverige 9,6 procent, Norge 10 procent, Finland 14 procent, Danmark 15 procent, Storbritannien 12 procent, Tyskland 13 procent, Estland 14 procent, Kroatien 16 procent, Nederländerna 18 procent, Spanien 18 procent, Tjeckien 19 procent, Italien 21 procent, Frankrike 22 procent). USA och Kanada har betydligt högre siffror. I dag har elva amerikanska delstater, Kanada och Uruguay legaliserat cannabis. Luxemburg och Mexiko står på tur.”

”Inget land i Europa har legaliserat cannabis. Däremot sker en avkriminalisering på många håll, vilket brukar innebära att användning och innehav för eget bruk tillåts. I Nederländerna är produktion av cannabis illegal, men licensförsäljning sker... Estland, Tjeckien, Georgien, Kroatien, Slovenien, Italien, Portugal, Nederländerna, Luxemburg, Spanien, Belgien och Schweiz är länder som har avkriminaliserat eget bruk…”

”Risken för psykosutveckling är förhöjd hos cannabisbrukare. Dagligt cannabisbruk ger mer än trefaldigt ökad risk för psykosutveckling. Risken ökar till nästan fem gånger om cannabis med hög THC-halt används.”

”I en studie som omfattade 900 psykospatienter från Europa och Brasilien visades starka samband mellan dagligt bruk, eller bruk av cannabis med hög THC-halt, och psykosinsjuknade. I London och Amsterdam förklaras en tredjedel respektive hälften av samtliga nyinsjuknanden i psykos med att personen har använt högpotent cannabis. Det finns stöd för att cannabis-associerade psykoser övergår i en kronisk schizofreni hos närmare hälften av de individer hos vilka den uppträder.”

”Det finns dock tydliga indikatorer om att amerikanska stater som har legaliserat cannabis har fler inläggningar på psykiatriska kliniker och fler cannabisrelaterade händelser som krävt intensiv- och akutvård än de stater som inte har legaliserat cannabis.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

I Crewe – där skapas mästerverk

Ledare

Denna ledare handlar om hur mitt arbete och ett av mina många intressen tagit mig runt i världen och nu hamnar vi i Crewe, en medelstor engelsk stad i grevskapet Cheshire.

Här i staden etablerades 1946 byggandet av bilar av märkena Rolls-Royce och Bentley i en gemensam fabrik. Hösten 2002 upphörde tillverkningen av Rolls:ar i Crewe och flyttades till Goodwood, sedan märket sålts till tyska BMW och Bentley till Volkswagen.

Fabrikerna i Crewe uppfördes ursprungligen under andra världskriget för tillverkning av Rolls-Royce berömda flygplansmotor, den 27 liter stora V12:an, Merlin. Därför såg fabrikskomplexet ut som vanliga bostäder från luften, ett kamouflage mot tyskt bombflyg.

Själv besökte jag staden å såväl yrkets som privata vägnar 1997 – artiklarna fick stor spridning och kom att publiceras i både lokala dagstidningar och nationella magasin. Den med ett motorhistoriskt intresse kommer nämligen inte runt bilmärken som Rolls-Royce och Bentley, så enkelt är det!

Allt hade börjat 1904 när flygpionjären Charles Stewart Rolls mötte mekanikern Frederick Henry Royce. Redan från början sattes målet högt – de skulle bygga världens bästa bil! Rolls fick dock inte uppleva så mycket av märkets sagolika framgångar. Redan 1910 blev han nämligen den förste engelske pilot som omkom i en flygolycka. Royce fick då axla ansvaret för ett märke, som blev synonymt med den yppersta kvalitet, vare sig det gällde bilar eller flygplansmotorer. Royce har ju blivit känd för uttalanden som: ”Strive for perfection in everything you do.” Och, det underfundiga: ”The quality will remain long after the price has been forgotten.”

Just flygmotorsektorn – startad 1914, samma år första världskriget utbröt – kom att bli både stor och lönsam.

År 1931 köpte Rolls-Royce konkurrenten Bentley, startat 1919, som kommit på ekonomiskt obestånd i och med 30-talsdepressionen. Walter Owen Bentley hade innan kriget, tillsammans med sin bror Horace Millner Bentley, sålt franska bilar.

W.O. trimmade även motorer, bland annat genom att ersätta gjutjärnskolvana med dito i aluminium – ett lätt material som gav mindre vibrationer och bättre värmeavledning.

Bentley designade bilen Bentley 3 Litre, vars motor var mycket avancerad för tiden med fyra ventiler per cylinder (först i världen) och dubbla tändstift. Bilen var ytterst pålitlig och vann 24-timmarsloppet i Le Mans 1924 och efterföljande modeller upprepade bedriften varje år mellan 1927 och 1930. Och racerförarna – The Bentley Boys – som rattade dessa bilbestar blev ett begrepp. De var välbeställda brittiska män som tävlade med Walter Owen Bentleys sportbilar under 1920-talet. Bentley Boys hade bilsporten som hobby men trots att de var amatörer fungerade de närmast som ett fabriksstall.

W.O. kom även att konstruera vad som brukar kallas världens sista roterande stjärnmotor, Bentley B.R. II, framdrivningskällan i exempelvis plantyper som Sopwith Camel och Nieuport.

I dag tillverkas enbart Bentleys i Crewe, men den gången för 24 år sedan när jag var där, byggdes även Rollsar i samma fabrik. Yrkesstoltheten bland de anställda satt i väggarna. Skickliga kvinnor och män visade hur lädret på rattarna syddes med dubbla nålar, hur kylarmaskeringen byggdes ihop för hand, hur intarsian gjordes till träinredningen… De byggde bilar som var så mycket mer än maskiner, de skapade legender.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Det är sig likt här, men ändå helt annorlunda

Ledare

I förra veckan inföll det datum som innebar att jag har arbetat på Torslanda-Öckerötidningen i sju år. Som vanligt när årsdagen av min anställning på Tidningen dyker upp så funderade jag på vad som hänt i stadsdelen sedan jag började arbeta på dess lokaltidning.

Den första artikeln jag skrev till Tidningen handlade om ett möte som Trafikverket höll på Hjuviks båtklubb, inför ombyggnationen av Lilla Varholmens färjeläge. Artikeln är mest minnesvärd eftersom jag råkade skriva färjeläger på ett par ställen i texten. Det vällde in mail om den saken. Det var som om all trovärdighet i artikeln blev fullständigt underminerad på grund av ett slarvigt stavfel. Vilket i sig var en viktig lärdom.

Sju år är lång tid. Men samtidigt är många av de ämnen som var aktuella då fortfarande saker som inte är färdigställda. Jag tänker naturligtvis på exempelvis tvärförbindelsen och kanske i ännu högre utsträckning på turerna kring trafiksituationen längs Hjuviksvägen.

När jag tillåter mig att blicka bakåt är det också lätt att bli sentimental. Tankarna hamnar också vid hur stadsdelen har förändrats sedan jag växte upp här en gång i tiden. Jag flyttade hit första gången 1975 när jag var ett år. Jag flyttade härifrån 1993, för att sedan flytta tillbaka 2013. Under de 20 år jag inte bodde i Torslanda exploderade invånarantalet, men också arealen för vad som faktiskt räknas som Torslanda.

Under pandemiåret, mars 2020 till mars 2021, har jag tagit många långa promenader. Jag vet inte om det beror på att jag söker mig till någon slags inbillad trygghet i en värld som framstått som otrygg och besynnerlig, men förbluffande ofta promenerar jag genom de radhusområden där jag bodde, lekte och hade mina kompisar när jag växte upp. Här har inte så mycket förändrats. Jag går förbi huset på Trollrunan där jag gick i lekskolan 1980, Vita villan där jag började i första klass året efter, jag går förbi Torslandavallen där jag började spela fotboll i samma veva, jag går förbi Torslanda Torg, som visserligen har förändrats sedan 1980-talet men där skylten vid infarten fortfarande gör reklam för Sigges press och video. I Noleredsskolans källare lärde jag mig spela Black Sabbaths Iron Man och kände mig tuff. Sedan var jag inte lika tuff när jag skulle släpa hem det tunga och otympliga elgitarrsfodralet förbi bårhuset och genom den höstmörka skogen på stigarna vid Klockedammen där gatubelysningen sällan fungerade 1986 och sällan fungerar 2021.

Jag tror de flesta människor är kluvna till platsen de växte upp på. Själv drömde jag om att någon gång bo på Manhattan i staden som aldrig sover, när jag satt i mitt pojkrum i radhuset och blickade ut över en ödslig lekplats. Så blev det aldrig. Numera känner jag en ömhet inför att ha fått växa upp i Torslanda. En stadsdel som är helt annorlunda än när jag var liten, men ändå till stora delar sig lik.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

T-Ford dä ä gräjer dä i dässe tier

Ledare

Säger er namnen Albert Austin, Edgar Kennedy, Eric Campbell och Mack Swain någonting? Jaså, inte!

Men om jag nämner Anna Quirentia Nilsson och John Leslie Coogan då! Eller rentav min personliga favorit, Clara Bow? Har polletten fortfarande inte ramlat ner?

Edna Purviance och Mabel Normand, får kanske ljuset att tändas hos en del.

Om inte, så kan jag nämna att dessa personer förmodligen förlängt livet på miljontals människor under bortemot ett halvt sekels tid, och gör så kanske än i dag. Även personer som Arthur Stanley Jefferson, Bernard Turpin, Clayton Lloyd, Joseph Frank Keaton, Norvell Hardy Jr. och Roscoe Conkling Arbuckle har hjälpt till med detta.

Ja, inte bara livet har de förlängt utan även miljontals käftar. För om jag nämner att de ovanstående namnen var samtida med och i samma bransch som Sir Charles Spencer så vet ni nog vad jag tänker på.

”Stumfilm var ordet”, sa Bill.

”Dumfilm”, sa Bull.

För så är det, lite smådumt. Men för den som gillar tårta i ansiktet-, spark i baken- och snubbelskämt är filmerna julafton året om. Den som inte tål detta kan kanske däremot roas av Buster Keaton och Harold Lloyds halsbrytande akrobatik. Särskilt den senare får det att krypa i kroppen. Och för alla oss som älskar Ford Model T är många stumfilmer en guldgruva. Spana gärna in Harold Lloyd i Get Out and Get Under från 1920, då får du en härlig dos T-Ford nostalgi.

Namnen på dem i den första meningen var alla motspelare, men nu bortglömda namn, till Chaplin. Medan Anna Quirentia Nilsson var en svensk-amerikansk skådespelare. Hon blev en av de första stora filmstjärnorna och medverkade i sammanlagt cirka 200 stumfilmer. År 1905 tog hon båten till New York där hon fick arbete som hembiträde. En dag upptäcktes hon på en myllrande aveny av en känd porträttmålare och inom kort var hon New Yorks högst betalda fotomodell. År 1907 utsågs hon till Amerikas vackraste kvinna och blev modell för 1910-talets skönhetsideal. Anna Q. Nilsson var en av de allra första stora stjärnorna (och den första svenska) inom amerikansk film och en av stumfilmens mest anlitade kvinnliga skådespelare. Medan John Leslie Coogan, känd som Jackie Coogan, blev ett världsnamn redan som fyraåring för sin roll i filmen Chaplins pojke. Och Clara Bow, hon anses vara Amerikas första sexsymbol och dessutom det glada tjugotalets portalfigur. Med filmen It, skapade hon ett uttryck vi fortfarande använder. Hon hade nämligen ”Det”.

Och Edna Purviance och Mabel Normand var Chaplins mest namnkunniga motspelerskor.

Nästa grupp uppräknade personer känner vi bättre under deras artistnamn: Stan Laurel, Ben Turpin, Harold Lloyd, Buster Keaton, Oliver Hardy och Fatty Arbuckle.

Och störst av dem alla var Sir Charles Spencer Chaplin, Charlie Chaplin.

Hur kom jag nu att tänka på dessa figurer och filurer? Jo, coronatristessen, den som griper runt sig. Vi är många som känner oss ensamma i dessa pandemitider.

Än i dag kan nämligen dessa stumma män och kvinnor förlänga munnen och livet på oss, då det ju sägs att ett gott skratt gör just det – förlänger livet.

Vi människor är sociala varelser som mår bäst i samvaro med andra människor, något som kan vara svårt att få till i dessa pandemitider. Men då kan en stumfilm på youtube få oss att må bra där i vår ensamhet.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

En riktig skitledare

Ledare

Det som göms i snö kommer upp i tö, lyder ett känt ordspråk. Som alla vet syftar det till att sanningen, förr eller senare, har en tendens att komma fram hur mycket någon än försöker att dölja den.

Jag har dock alltid förknippat talesättet med hundbajs. Och det är jag inte ensam om har jag märkt de senaste veckorna. I flera Facebookgrupper har debattens vågor gått höga om relationen mellan hundbajs och snö. Egentligen är det ju det här med hundägare som inte plockar upp efter sina hundar en lågintensiv debatt som hela tiden riskerar att blossa upp under vilken väderlek eller årstid som helst. Att upptäcka hundbajs på trottoaren, gångbanan, i den egna trädgården – eller än värre att trampa i det – är erfarenheter som numera ofta bearbetas genom att rasa på nätet.

Men vad är det egentligen med snö som gör att fler hundägare än vanligt struntar att plocka upp lämningarna från deras små älsklingar när marken är vit? För egentligen göms ju inte hundbajs i snö – det syns snarare bättre och är lite som prickar på en dalmatiner.

De digitala diskussionerna om hundägare som inte plockar upp efter sin hund är ganska enkelspåriga. Det är få personer som sympatiserar med förövarna. De som inte plockar upp efter sin hund kommer oerhört sällan till tals. Få personer verkar vilja tillhöra denna stigmatiserade och skygga subkultur: Bajslämnarna. Visst, enstaka personer brukar poängtera att det finns andra, vilda djur som också minsann kan tänkas bajsa på gångbanor och i trädgårdar. Men det känns mer som om de spelar djävulens advokat. Sedan kan det förstås också hända att en whataboutist dyker upp i kommentarsfältet och frågar i versaler: ”MEN KATTERNA DÅ??”.

I vår familj har vi varit hundägare i tre och en halv månad. Det är en relativt kort tidsperiod. Men inte en enda gång hittills, inte ens när det snöade jättemycket härförleden, har det känts särskilt komplicerat att plocka upp efter lilla Tallulah. Då är hon ändå en liten hund som lämnar relativt små saker efter sig. Man behöver: en hand, en plastpåse, och om det är mörkt ute: en ficklampa (finns i nästan alla telefoner numera).

I slutet på 90-talet jobbade jag i en skivaffär vid Masthuggstorget i Göteborg. Jag brukade gå eller cykla på Fjärde Långgatan för att ta mig dit. Vid ett ställe fick man ofta bokstavligt talat kryssa mellan hundlämningar för att ta sig fram. Vid några tillfällen såg jag upphovet: En ung man och ibland en ännu yngre kvinna, båda schablonmässigt nog ofta klädda i träningsoveraller, satt på sin balkong en halvtrappa upp och ”rastade” sin pitbull i en lång lina. Hunden gick omkring en meter nedanför dem på trottoaren eller mitt i gatan, eller bland de få buskarna på den lilla gräsplätten under balkongerna. En söndagsmorgon när jag sett den här proceduren utspela sig två helgmorgnar i rad stannade jag cykeln och vände mig mot balkongen där den overallklädda mannen satt och rökte. Han noterade mig. Jag harklade mig, tog mod till mig och sa: ”Du kanske borde ta din hund på promenad… eller åtminstone plocka upp efter den?” Han tittade avmätt på mig. Jag hann tänka att han skulle storma ut och ge mig en smäll eller bussa hunden, som gick i sin lina några meter bort, efter mig. Men han la bara huvudet på sned och efter ett djupt bloss på cigaretten sa han med väldigt späd röst: ”Dô, jag orrrkar fan itte.”

Jag satte högerfoten på cykelpedalen och trampade vidare. Jag hade inte drabbats av en särskilt djup eller oväntad insikt, men förmodligen är det så sanningen ser ut – oavsett om det är snö eller tö – de hundägare som inte plockar upp efter sin hund orkar fan inte det.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Hotet mot vårt maritima kulturarv

Ledare

Längs Sveriges kuster görs en viktig del av kulturhistorien levande genom alla de k-märkta fartyg som hålls flytande av ideella krafter. Det resurskrävande fartygsunderhållet är kritiskt för verksamheten och efter en säsong med kraftigt reducerade intäkter hotas nu oersättliga kulturvärden.

Under hösten 2020 skickade Sjöhistoriska museet ut en enkät till ägarna till landets 147 k-märkta fartyg. Frågorna handlade om hur pandemin påverkat verksamheten. Det framgår tydligt att det minskade resandet starkt har påverkat både rederier och föreningar negativt.

– Flera aktörer har tvingats att helt ställa in sin seglation under året, vilket inneburit att antalet passagerare och de intäkter man har av biljettförsäljningen gått ner till noll. Trots det har man ändå utgifter för till exempel kajplatser, ordinarie underhåll och vissa avgifter som innebär ett katastrofalt år ekonomiskt, säger intendent Fredrik Blomqvist på Sjöhistoriska museet.

De k-märkta fartygen är en viktig del av det flytande kulturarvet. De drivs och underhålls av ideella föreningar, rederier och privatpersoner. Bland de ångdrivna fartygen har verksamheten tvingats till avsevärda minskningar. Vaxholmsbolagets fartyg Norrskär och Storskär i Stockholm har inte gått alls under 2020. Samma sak gäller för föreningsägda passagerarfartyget Mariefred (1903) i Stockholm som för första gången sedan fartyget byggdes ställt in den kontinuerliga trafiken helt.

Andra exempel på helt inställd verksamhet är ångarna Trafik (1892) i Hjo och Östersund (1874) i jämtländska Storsjön. Passagerarångaren Bohuslän, byggd 1914 på Eriksbergs Mekaniska Verkstad, är landets största ångmaskindrivna fartyg i reguljär drift. Hon har gått i starkt reducerad trafik – så även ångfartyget Blidösund (1911) i Stockholm. Ångaren Bohuslän är ett av västkustens äldsta fartyg och även om hon gick en del med passagerare förra året tappades i princip 90 procent av intäkterna. Som tur är finns sparade medel att ta av men kassan sinar snabbt om inte passagerartrafiken snart kommer i gång – underhåll och fasta kostnader drar stora pengar, trots att mycket arbete utförs ideellt.

– Enkätsvaren visar att en del av de k-märkta segelfartygen trots allt har kunnat bedriva seglarskoleverksamhet under året, till exempel Ellen (1898) och Constantia (1908) i Stockholm. Samtidigt har bland annat segelfartyget Westkust (1932) på Orust och skonaren Klara Marie (1884) i Skillinge helt ställt in den utåtriktade verksamheten, säger Fredrik Blomqvist.

Rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten och regeringen om att människor ska dra ned på sitt resande får förstås stora konsekvenser för föreningar och rederier.

– Sverige har ett rikt kulturarv med många k-märkta historiska fartyg men när intäkterna från passagerarna uteblir, äventyras grunden för ett långsiktigt bevarande och rapporten visar att vi har anledning att var oroliga för framtiden, säger Mats Djurberg, museichef för Sjöhistoriska museet.

Av enkätsvaren att döma har rederierna kunnat få del av de medel som regering och riksdag ställt till förfogande. Men fartygsägarna anser att ansökningsförfarandet och ersättningsnivåerna lämnar mycket övrigt att önska. Sjöhistoriska museets tolkning är att det är svårt att i detta förfarande ta hänsyn till kulturhistoriska värden i kommersiell trafik.

Göran Hahne, som är skeppare på k-märkta passagerarbåten Soten (byggd 1915), i Smögen har fått en minskning med 66 procent av passagerartalen vilket hotar hela verksamheten.

– Självklart ska alla hjälpa till att hindra smittspridningen, men rederiet behöver hjälp att överleva då man ju i praktiken fått ett verksamhetsförbud, säger han.

Ett kulturarv riskerar alltså att gå under i pandemins kölvatten.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Stadsplaneringen organiseras om

Ledare

Den första januari i år avvecklades stadsnämnderna i Göteborg och det ansvar som de innehade centraliserades.

Fredagen den 5 februari tog politikerna i Göteborg ett brett gemensamt beslut om ytterligare en stor förändring för stadens organisation.  De rödgrönrosa (V, MP, Fi), Alliansen, Demokraterna och Socialdemokraterna har nämligen förhandlat fram en ny organisation även för den framtida stadsplaneringen i staden.

Den innebär att tunga nämnder som byggnadsnämnden, trafiknämnden, fastighetsnämnden, lokalnämnden och park- och naturnämnden avvecklas.

Istället ersätts de nämnderna av fyra nämnder med tydligare avgränsade uppdrag: En nämnd med ansvar för fysisk planering, en nämnd med ansvar för exploatering, en nämnd med ansvar för genomförande och förvaltning kopplat till mark, samt en nämnd med ansvar för genomförande och förvaltning kopplat till byggnader.

Anledningarna till att den nya organisationen har tagits fram är att stadens resurser ska användas mer effektivt, att de ekonomiska kalkylerna ska bli säkrare och att bostadsbyggandet ska snabbas upp enligt ett pressmeddelande från kommunalrådet Karin Pleijel (MP).

Exemplen på grandiosa projekt i staden som försenats, ställts in eller kraftigt missbedömts vad gäller kostnader är flera. Skeppsbron och linbaneprojektet är förmodligen de mest iögonfallande.

Men även i det lilla finns massor av exempel på projekt som fallit mellan stolarna när kommunikationen mellan de nuvarande nämnderna tycks ha varit bristfälliga.

Exempelvis återstår det att se om den i sammanhanget mycket lilla, men för många Torslandabor angelägna, frågan om GC-vägen längs Gamla Flygplatsvägen mellan Torslandakrysset och Amhult Resecentrum nu hamnar på norra sidan om Gamla Flygplatsvägen hela sträckan istället för att sicksacka sig fram över vägbanan, som den gjort i ett decennium eller två. Anledningen sägs vara att ett antal olika projekt ”möttes” här och att man helt enkelt inte lyckades kommunicera sinsemellan.

Senast vi hörde talas om att åtgärder stod inför dörren (”ett par månader bort”) var när åtgärdsvalsstudien inför det som skulle bli Program för centrala Torslanda presenterades. Då skrev vi i tidningen: ”Ett konkret beslut, att cykelbanan längs Gamla Flygplatsvägen västerut byggs om, är taget”. Det var i april 2016.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Alla hjärtans dag – Nu vill vi ha din kärlekshistoria

Ledare

”… love is just a four-letter word”, sjunger Bob Dylan men det tycker inte vi obotliga romantiker; vi anser att kärleken är mycket mer, nämligen allt. Precis så som den romerske skalden Vergilius, känd för orden ”Omnia vincit amor; et nos cedamus amori.” (Kärleken övervinner allt; så låt oss besegras av kärleken.)

Eller som vi läser i första Korinthierbrevet, där Paulus skriver om kärlekens lov. Ni vet den där kärleken som han beskriver på detta vis:

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.” 

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst” 

”Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.” 

”Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.”

”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

”Kärleken upphör aldrig.”

”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Annars är väl Höga Visan den bok i bibeln, som mer än någon annan förknippas med kärlek. Ur den läser vi:

”Vad du är skön, min vän!

Ja, ljuvlig är du, och grönskande är vårt viloläger.”

Nu vill vi ha er livs historia. Skriv kort och koncist. Skicka till mig. Vi publicerar anonymt. Fyra korta kärleksberättelser får ni på vägen som inspiration.

Man 66 år berättar:

Vi träffades i skolan. Hon var 14, jag var 15. Vi hade så roligt ihop. Men! Hennes familj hade problem. De tvingades flytta. Flytta snabbt och långt. Till en annan världsdel. Vi var förtvivlade. Därför tog vi min moped och rymde. Men vi blev snart infångade. Många år gick. Då ringde hon. Hon var på väg hit igen. Jag stod i trädgården och väntade. Lugn, tänkte jag när hon kom på gatan. Men det gick inte. Vi rusade emot varandra. Vi kramades, länge. Det kändes precis som i filmen ”Härifrån till evigheten”. Ni vet strandscenen med Burt Lancaster och Deborah Kerr.

Kvinna 67 år berättar:

Jag kommer från en borgerlig familj. Pappa var professor. Min blivande man var marxist. De skulle dinera tillsammans. Min tillkommande skulle be far om min hand. Pappa kom hem askgrå i ansiktet. Han gick och la sig direkt. Jag ringde min blivande och undrade vad som hänt. Han sa att min far hade frågat: ”Hur ska du försörja henne?” Min tillkommande hade då sagt: ”Hon får väl börja jobba som vanligt folk!”

Kvinna 77 år berättar:

Jag kom ut från en utställning. Då stod han där och väntade. Vi hade varit på samma utställning. Han frågade om jag var singel. Ja sa nej. Han undrade om det ändå gick att bjuda på en kopp kaffe. Det var okey. Efter tio minuter visste jag att han var mannen i mitt liv.

Man 67 år berättar:

När jag flyttade till en ny ort var jag 50 plus. Trist att vara ensam. Gick med i en friluftsklubb. Vid en utflykt kom jag och hon bort från de andra. Jag hade glömt ta med fikat. Men hon bjöd på både kaffe och macka. Helt underbart att äta ute. ”Vägen till mannens hjärta går via magen.” Så blev det. Strax efter frågade jag henne om vi två skulle ta en tur. Hon sa ja. Vi tog min bil. Då plockade hon fram en anteckningsbok med dikter och sånger. Jag körde medan hon högläste och sjöng. I den stunden blev jag verkligen förälskad. ”Kaffe, kvinnor och sång!” Bättre än så blir det inte.