https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Var och en blir salig på sin tro

Ledare

Var och en blir salig på sin tro, säger ett gammalt ordspråk. Frågan är om det påståendet någonsin varit mer aktuellt än vad det är just nu. När det står var och en fritt att välja de informations- och nyhetskällor som bäst bekräftar de åsikter, och fördomar, som man redan har.

Ett tydligt, och återkommande, exempel är åsikterna kring människans påverkan på klimatet. I en SOM-undersökning som Göteborgs Universitet gjort i somras anser att påståendet ”klimatförändringarna är i huvudsak orsakade av mänsklig aktivitet” som falsk. De svarande fick gradera påståendet på en skala från noll till tio där noll betyder helt falskt. Jämfört med när studien gjordes 2019 är det en liten, men statistiskt säkerställd ökning av antalet klimatförnekare, skrev SVT när de rapporterade om det i veckan. Men ibland är det bra att lyssna på de som faktiskt vet.

I augusti slog IPCC – FN:s (och världens tyngsta) klimatpanel – fast att det otvetydigt är människans utsläpp av växthusgaser som förändrar klimatet. Ändå ökar antalet som tror påståendet är falskt. Antagligen, antar jag, för att de baserar sin världsbild på den sanning som bäst passar dem.

Om vi ska plocka hem argumentationen med att var och en blir salig på sin tro till en väldigt lokal nivå är diskussionen kring väg 155 alltid aktuell.

Jag har som journalist på Torslanda-Öckerötidningen bevakat frågan sedan 2014. Jag skulle absolut inte framställa mig som någon expert på området, men jag har gjort vad jag kunnat för att få in olika perspektiv. Och jag har sett människor bli saliga sin tro.

Vad folk tycker – och i förlängningen vad de politiker som ska representera folkviljan i slutändan tycker och sedan beslutar – är såklart det viktigaste. Folkviljan är grunden för vårt demokratiska samhälle. Det är bara det att många direkta felaktigheter smyger sig in när de mest passionerade förespråkarna för olika inriktningar uttrycker sig. Många sanningar är egentligen falska.

Under hösten och även längre än så kommer Torslanda-Öckerötidningen fortsätta att bevaka frågan om den framtida kommunikationen mellan de två kommunerna. Både här i papperstidningen och digitalt på tidningen.se. Det kommer med största sannolikhet bli en valfråga både i Öckerö och Göteborg, där partier är tvungna att positionera sig. Var och en blir salig sin tro. Men vi kanske ska hålla just tro där den hör hemma. Så se till att rösta i kyrkovalet imorgon förresten, det är din demokratiska skyldighet.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Tiofalt värre än vad någon anade

Ledare

Jag hade lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig kommentera skjutningarna. Men samtiden tränger sig på och lämnar ingen oberörd. Så här är det: När jag för många år sedan hörde talas om de skjutglada gängens framfart i Amerika tänkte jag ”hoppas detta aldrig kommer hit”. Nu är vi där och har så varit ett antal år. Statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, visar att dödsskjutningarna ökat i Sverige, men minskat i de flesta andra europeiska länder. Sverige har gått från botten till toppen i Europa för dödsskjutningar under de senaste 20 åren. Illavarslande är också att antalet skjutningar inte minskar trots alla förstärkta polisinsatser.

Antalet fall av dödligt vapenvåld i Sverige har fullkomligt exploderat de senaste tio åren och denna typ av våld tycks inte minska. År 2011 dog 17 personer av dödligt vapenvåld i Sverige. År 2015 strök 33 personer med. 2018 var vi uppe i 45 personer och 2020 77 personer. Under perioden januari till och med juli i år skedde 180 skjutningar, varav 25 fick dödlig utgång. Fortsätter den trenden skulle vi för i år hamna på drygt 300. Antalet personer som dött till följd av skjutningar har alltså ökat dramatiskt sedan Brå började föra statistik 2011.

Hur har det blivit så? En förklaring, av flera, är den enorma mängden narkotika som efterfrågas och förs in i Sverige. När den franska polismyndigheten tillsammans med Europol lyckades knäcka den krypterade tjänsten Encrochat öppnade sig en ny värd för polisen. Informationen de fick ut ledde till att Nationella operativa avdelningen, NOA, sammanställt en rapport om narkotikasmugglingen till Sverige. Den visar att det tas in enorma mängder och det finns en efterfrågan som är mycket högre än vad någon kunnat föreställa sig. Tidigare uppskattningar pekade på att det årligen smugglades in cirka 15 ton narkotika till Sverige. Men efter att NOA i tre månader kunnat studera meddelande som skickats i den kriminella världen är deras uppskattning att det årligen smugglas in 100–150 ton narkotika. Vi är heller inget transitland, det vill säga: bara en liten del av allt som smugglas in till Sverige går vidare till Norge och Finland, resten används inom landet.

Andra myndigheter redovisar siffror som understödjer polismyndighetens nya uppskattning. Tullverket rapporterar en reell ökning av både antalet beslag och mängd beslagtagen narkotika. Under första halvåret av 2021 beslagtog tullen närmare 2,5 ton cannabis, vilket är mer än dubbelt så mycket som under samma period året innan. Liknande trend gäller för utvecklingen i Europa. Beslagen av metamfetamin, MDMA (ecstasy) och kokain har ökat med 931, 456 respektive 279 procent sedan 2009.

Apropå vapenvåldet skriver professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell: ”Vi måste agera för att rädda landet”. ”I den typiska inre väpnade konflikten bekämpar olika grupper varandra och i varierande grad en statsmakt som helt eller delvis förlorat sitt våldsmonopol.”

Agrell menar att våldsutvecklingen har kunnat pågå ostörd alltför länge därför att både medborgare och politiker har betraktat Sverige som ett tryggt land. Det går väldigt långsamt för myndigheterna att börja betrakta grov organiserad brottslighet som samhällshot.

”Våldet blir inte bara allt brutalare och upptrappat, offren kan bli vem som helst som råkar komma i vägen eller vem som helst som uppfattas stå i vägen.”

Skjutningarna är nästan alltid kopplade till knarksmuggling och försäljning. Aningslösa svenska narkotikakonsumenter och politiker har försatt oss i denna situation.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

En oväntad biverkning

Ledare

Coronapandemin vägrar tydligen att släppa taget. Mutationer ställer till det ännu mer och här hemma i Sverige pekar kurvorna åt fel håll igen, och med det trycket på IVA.

Men med pandemin kommer också en del besynnerliga och milt humoristiska biverkningar. Jag erkänner. Jag har blivit en, som jag förstår att det kallas, ”go gubbe”. I alla fall i ett avseende. Det här är inget att skratta åt. Jag har i åtminstone 35 år gjort det mesta i min makt för att inte framstå som någon go gubbe. Jag har i möjligaste mån högst medvetet undvikit ”goa” saker som blaskig öl i plastglas, räkfrossa på Avenyn, dansband, patologiskt ordvitsande och Lasse Kronérs favoritlag i fotboll.

Förr lyssnade jag alltid på min egen musik i bilen. Först kassettband, sedan cd och efter det streaming. Om jag lyssnade på radio var det P1 eller möjligen P4 som gällde. Men så hände något. Coronapandemin slog till och media i alla dess former började rapportera om dödstal, smittokurvor, arbetslöshet och ekonomisk kollaps närmast dygnet runt – åtminstone framstod det så när jag satt i bilen.

Missförstå mig rätt: Rapportering om pandemin är livsviktig. Allra viktigast är det naturligtvis att följa de restriktioner och riktlinjer som Folkhälsomyndigheten satt upp. Och förstås att vaccinera sig. Det var det dagliga malandet om hur många som dött och smittats som jag till slut inte orkade med.

Nu sitter jag där i bilen på morgonen, men även på semestern, och lyssnar på sådana radiomorgonshower som bara finns på reklamfinansierad radio. Ni vet två män och en kvinna som flamsar och tramsar och spelar trygg musik från när jag var ung. Ibland lottar de ut 500 spänn till någon som ringer in och får svara på en fråga av typen ”Vad heter Spaniens huvudstad?”, sedan drar de ett gött skämt om en solresa till Spanien på 80-talet där någon blev matförgiftad och någon annan missade flyget hem efter att ha vaknat upp sönderbränd på stranden med ett halvt glas Sangria på bröstet. Sedan spelar de Is This Love? med Whitesnake. Och så håller det på. Dag efter dag. Månad efter månad. År efter år. Alldeles oavsett vad som händer med Corona. Man lär sig inget man inte redan visste och man utsätts inte för någon form att oväntade saker. Det är mest… gött.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

En angelägen bok

Ledare

”Vem i hela världen kan man lita på?” Ja, den frågan ställde sig gruppen Hoola Bandoola Band redan på 70-talet. För när vi inte ens kan lita på vetenskapsmännen, vem ska man då lita på?

Sommartid brukar jag läsa spänningsromaner men denna sommar skrev jag på min egen deckare. En bok hann jag dock med att läsa och den var lika spännande som den mest rafflande thriller! Vilket bevisar den gamla sanningen att ”verkligheten överträffar dikten”. Fuskarna heter den – en nyutkommen bok av Kjell Asplund, som borde väcka större uppmärksamhet än vad den har gjort. Kjell Asplund är läkare i grunden men var åren 2004–2008 generaldirektör för Socialstyrelsen, där han 2003–2004 var överdirektör. Innan dess var han bland annat professor i medicin vid Umeå universitet och överläkare vid Norrlands universitetssjukhus.

I boken refererar och kommenterar han 19 skilda medicinska forskningsskandaler och säger, att det troligen finns många fler sådana skandaler, vilka dock ännu ej blivit avslöjade.

För den på toppen finns bara en väg att ramla, neråt. Och ju högre upp denne är desto längre blir fallet. En tragisk berättelse är historien om Elizabeth Holmes. Holmes, född 1984, är en amerikansk entreprenör och uppfinnare, och VD för företaget Theranos, startat 2004. År 2015 fanns hon på tidskriften Time:s lista över de 100 mest inflytelserika personerna i näringslivet. Hon blev även under ett antal år känd för att ha bildat ”den mest briljanta styrelsen i USA:s företagshistoria”.

Hennes förmögenhet värderades som mest till nio miljarder dollar och hon uppgavs vara jordens yngsta icke-arvtagerska miljardär.

Ett år senare uppskattades hennes förmögenhet till noll dollar efter avslöjandet om bedrägeri. Hon utnämndes då av Forbes till ”en av världens största ledar-besvikelser”. Efter granskningen av Theranos laboratoriekontroverser, benämnde Fortune Holmes som en av ”världens mest misslyckade ledare” för år 2016. Tidigare var Holmes listad i Fortunes ”Business of the Year” och ”40 Under 40”-listan. Hon utsågs av tidskriften TIME som en av de mest inflytelserika personerna i världen år 2015. Hon fick ”Under 30 Doers”-priset från Forbes och rankades 2015 på deras lista över de ”mäktigaste kvinnor”. Hon utsågs också till ”Årets kvinna” av Glamour Magazine. Holmes tilldelades 2015 också Horatio Alger Award, som den yngsta mottagaren i prisets historia.

Ja, så kan det gå när haspen inte är på!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Klimatet är vårt ansvar

Ledare

Sommaren går mot sitt slut och för min del följer alltid det med ett visst mått av vemod. Halvt på skämt och halvt på allvar beskrev jag för en kompis höjden av livskvalitet som möjligheten att kunna sitta utomhus klockan 23:00 i kalsonger och t-shirt och lyssna på jazzfunk från 1970-talet. Kalsarikännit, kallar finländarna en närbesläktad aktivitet, eller kanske sinnesstämning.

Att det är varmt klockan 23:00 på kvällen en vecka eller två om året här i Sverige är trevligt för många av oss. Men visst gör rapporterna om global uppvärmning och smältande isar på Grönland att livsnjutet mattas en del.

I början på augusti släppte FN:s klimatpanel, ICPP, sin senaste klimatrapport. Den slog fast det som jag tror att de flesta av oss visste innerst inne, även om en förvånansvärt stor del av västvärldens befolkning ”hoppats” på något annat: ett otvetydigt samband mellan människans utsläpp av växthusgaser och ökningen av den globala medeltemperaturen. Samt att det extrema väder vi ser redan idag i form av bland annat torka, bränder och översvämningar kommer bli än mer förekommande och extremt. Framtiden målas som mörk om vi inte gör något nu.

Och frågan är: vad vi har att förlora på att agera mer miljövänligt? Även om man nu tror att klimathotet är överdrivet finns det väl ingenting negativt med att utsläpp minskar, vatten och luft blir renare och skräpöar stora som Hisingen inte längre flyter omkring på världhaven.

Det som en övervägande majoritet av forskningen nu visar är att vi närmar oss så kallade tröskeleffekter med större risker och oåterkalleliga effekter. Exempel på tröskeleffekter är till exempel smältandet av Arktis istäcke och glaciärer, havsnivåhöjningar på en till två meter till år 2100 och att Amazonas börjar läcka mer koldioxid än den tar upp.

Som privatperson bör man förstås tänka på hur man agerar mer hållbart. En lagom dos klimatångest kan vi i den rika världen nog till mans ha råd att ha. Men vad som måste till är bilaterala samarbeten och lösningar, där de riktigt stora miljöbovarna inom industri, petroleumoch transport agerar. Och eftersom vi inte kan starta tidigare. Så gäller det att starta nu.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Skotten mot landet

Ledare

Sista arbetsveckan innan semestern slutade på absolut sämsta tänkbara sätt. En ung polisman sköts till döds i Biskopsgården. Ett Biskopsgården jag har sett blomstra och förfalla. Från början av 1980-talet och framåt har jag varit mycket där. På gatan där en kompis bodde fanns då en affär, ett bageri med café, en kiosk… allt är nu borta. En annan kamrat hade sin veteranmotorcykel, som han åkte på till jobbet på Volvo med, ståendes utanför porten utan att någon rörde den. I dag tycks området emellertid vara laglöst land. Jag har med egna ögon fått se kriminaliteten växa fram i stadsdelen.

Skottet mot polismannen riktades inte bara mot en enskild individ utan mot hela landet och vårt unika samhällsbygge. Händelsen fick flera kända personer att ge sig in i diskussionen runt mordet på polismannen.

Rabbinen, författaren och samhällsdebattören Dan Korn skrev om detta:

”… rent geografiskt finns ytor i Sverige där myndigheter förlorar kontrollen, men som redan sedan länge mentalt verkar vara förlorade för många svenskar.”

Och Dan Korn påpekade att en av konflikterna i det svenska samhället handlar om:

”… uppförande eller snarare brist på det.”

Även Björn Ranelid gav sig in i debatten:

”Vi har ursprungligen inte gjort oss förtjänta av att vara svenskar. Det är en gåva som vi skall förvalta på bästa sätt och vara tacksamma över.”

Och vidare:

”Sverige behöver den snabbaste och bästa vägen till lag och ordning, fred och frid för barn och alla människor som sköter sig, studerar, arbetar, betalar skatt och som aktar sin nästa.”

Wilhelm Agrell, seniorprofessor vid Lunds universitet, menade att:

”Nu skjuts det på våra gator och sprängs i våra bostadsområden… (detta) utgör ett hot mot hela samhället. Våldet blir inte bara allt brutalare och upptrappat, offren kan bli vem som helst som råkar komma i vägen eller vem som helst som uppfattas stå i vägen. För varje tomhylsa som slamrar i gatan skjuts Sverige i sank.”

Agrell ansåg:

”Det riktigt allvarliga handlar alltså inte om läget här och nu, som är illa nog, utan om vart vi är på väg. Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas. Allt detta är sådant som borde ha uppmärksammats och motverkats medan tid var.” 

I dag vet få varifrån ordet Biskopsgården kommer men som namnet antyder köptes Sandgården 1734 som sommarbostad för Göteborgs biskop. År 1746 skriver Johan Ödman i sin bok Chorographia Bahusiensis Thet är: Bahus-Läns Beskrifning att stiftets alla präster ”med godt ock gladt hjerta” bidragit till att försköna gårdens byggnader, anlagt ”en skiön Trägård” och rensat upp dess ängar och fiskdammar.

Tiden då gården var biskopssäte varade inte länge, men namnet Biskopsgården lever kvar. Dock tycks det ”goda och glada hjertat” vara borta från platsen.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Ett problem som måste lösas gemensamt

Ledare

Det är slut nu. Finito. Korten är på bordet, korna har kommit hem och den feta damen har, om det otidsenliga uttrycket ursäktas, sjungit.

Jag pratar inte om Sveriges EM-turnering eller den stundande semestern, utan om att utredningsarbetet i åtgärdsvalsstudien om väg 155.

Slutrapporten är inskickad och klar för kommunerna att ta del av. Det finns, för att citera utredningsledaren Patrik Benrick, inget kvar i ärendet att utreda i framtiden. Det är nu, eller åtminstone innan utgången av 2024, som Öckerö kommun och Göteborgs Stad (samt VGR, GR och Trafikverket) måste komma till ett gemensamt beslut om hur framtidens förbindelse mellan de båda kommunerna ska se ut.

Det är med andra ord inte slut. Ledsen om jag lurade er i början av den här texten. Nu måste politikerna försöka enas och göra det med en horisont bortom 2040. Inget mer gömma sig bakom fortsatta utredningsalternativ.

Det är lätt att hitta omöjliga och ogenomförbara alternativ, sådana som är omöjliga att hitta finansiering för (gigantiska eldrivna färjor, eller tunnlar på havsbotten) eller som gränsar mot fantasi och science fiction (”flygande bilar i en inte allt för avlägsen framtid”).

”Vi måste stänga några dörrar nu”, sa Patrik Benrick när jag satt ner och diskuterade slutrapporten med honom i slutet av förra veckan.

Längre fram i tidningen hittar ni en artikel som går igenom slutsatserna som Trafikverket drar efter tre års noggrant utredningsarbete, samt förslag till en fortsatt process. Artikeln kräver möjligen att man läst tidigare artiklar i ämnet för att få en så helhetstäckande bild som möjligt. De artiklar som Torslanda-Öckerötidningen skrivit sedan ÅVS:en startade finns för den intresserade i arkivet på tidningen.se

En slutsats som utredningen drar är att trafiksituationen på väg 155 inte beror på ”de andra”. Det är alltså inte Öckeröborna ensamma, eller Hjuviksborna, som är ansvariga för trängselproblematiken. Det går inte att peka finger och säga att allt beror på dom på andra sidan vattnet.

Beslut kring tillgängligheten och trafikinfarkten i rusningstid måste lösas av Öckerö och Göteborg tillsammans. Det finns, helt krasst, inget mer att utreda, men inte heller något mer att fantisera kring, stoppa huvudet i sanden inför eller folkomrösta om.

Nu hoppas jag att alla läsare får en trevlig sommar. Torslanda-Öckerötidningen går på sommarledighet och första numret efter semestern kommer i vecka 32!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Go Bach to sleep

Ledare

Vad har ni för planer inför de kommande månaderna? Besöka en sommaröppen kyrka? Gå på konsert i någon kyrka? Eller kanske rentav ta en tupplur i kyrkan? Ja, det senare låter kanske lite märkligt men som bekant: nya tider, nya seder.

För i tiden, i det gamla bondesamhället, när många slet hårt för brödfödan, var det kanske inte så konstigt att en och annan slumrade till när han eller hon äntligen fick sätta sig ner, som under söndagens predikan. Men se något sådant fick inte ske, då kom kyrkstöten och puttade till sömntutan så att denne vaknade. Men nuförtiden, när man kanske inte arbetar så hårt men i stället stressar desto mer, kan det vara skönt att få koppla av, kanske rentav få slumra till en stund. Och då, hör och häpna, i en kyrka! Konceptet kallas Go Bach to sleep, en lekfull anspelning på uttrycket Go back to sleep (sov vidare).

Hans Davidson, organist från Björkö, förklarar konceptet, som funnits i ett par år, och sprider sig runtom i Västra Götaland:

– Detta är således ingen traditionell konsert utan ett sätt att bjuda in till vila. Klassisk musik har terapeutiska egenskaper. Många känner stress i vardagen och Go Bach to sleep är som en vägledd meditation. Den som är värd hälsar alla välkomna till en stunds avkoppling och sedan blir det eftersnack. Deltagarna får en kudde och en filt att svepa in sig i och skulle någon somna är detta inget problem. Organisten, eller pianisten, spelar det bästa av Bach och låter musiken flöda, svagt i början men livligare mot slutet.

Förutseende nog har fader Bach transkriberat koralen ur kantat 140, med den passande titeln Vak upp en stämma ljuder, till orgel. Ett betydligt behagligare sätt att vakna upp till än att bli tillknuffad av kyrkstöten. Ja, som jag skrev inledningsvis – nya tider, nya seder. Och, som bekant, den som sover syndar ej!

Nu avslutar jag denna ledare med att önska alla våra läsare en lång och härlig sommar, vare sig ni somnar i kyrkan eller inte.

Som slutkläm får ni inledningen på en av mina favoritdikter, att begrunda i denna ljuva sommartid – nu ska min själ gå ut och glädjas vid den store Gudens gåvor. För se, hur härligt smyckad jorden står!

Sommarkväde

”En människa bör sin livslängd välja

ej blott efter solvarv, efter dar,

men blott de sälla stunder tälja,

då hon en ljuvlig känsla har.

G. P. Creutz

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Världens mest viktiga – minst viktiga – glädje

Ledare

Det kan knappast ha undgått någon att Fotbolls-EM är i full gång. Det är ingen idé att skriva någonting om själva resultaten, för jag skriver det här flera dagar innan ni läser det. Men, vi kan i alla fall konstatera att turneringen är efterlängtad, trots alla märkliga turer inför – som till exempel att matcherna spelas i femtioelva olika länder.

Att efter ett och ett halvt års pandemi ha något stort att samlas kring – som ett fotbollslandslag – känns, i alla fall för mig, lite extra. Men det är inte bara det svenska landslaget som skänker glädje och förenar. Manifestationerna världen över efter den danska mittfältsstjärnan Christian Eriksens otäcka hjärtstopp mitt under matchen mot Finland värmer mer än sommarvädret. Att sedan publik är tillbaka på arenorna är ytterligare något att glädja sig åt. Dels för att det ger hopp om att den gräsliga pandemin nu – ta i träben – förhoppningsvis håller på att släppa sitt grepp om världen. Men också eftersom fotboll på hög nivå ska spela inför en stor och bullrig publik.

Jag skulle inte skriva något om resultaten – men visst ser det bra ut för Sverige. Jag skriver som sagt det här innan Sveriges match mot Polen, så när ni läser det här vet ni hur det har gått.

I det lågmälda brittiska tv-programmet Gubbar bakom flötet (sänds på söndagarna i SVT) åker de två komikerna Bob Mortimer och Paul Whitehouse runt i Storbritannien och fiskar. I de handfull program som jag har sett har de knappt fått något ätbart på krokarna. Men poängen med programmet är det urbrittiska tjattret (banter) mellan de två hjärtsjuka gubbarna, inte fiskandet i sig. I det senaste avsnittet pratade Bob Mortimer (som kanske någon minns från den surrealistiska och absurda 1990-talskomediserien The Smell of Reeves and Mortimer) med en äldre cancersjuk fiskarfarbror om hur hobbies mer eller mindre kan rädda liv. När Mortimer drabbades av en allvarlig depression i 20-årsåldern insåg han att han var ”påväg tillbaka till livet” när han upplevde den okonstlade glädje det innebar att se sitt Middlesbrough FC göra mål.

Den där explosionsartade glädjen, som får vuxna människor att hoppa jämfota, kramas och gråtskrika rakt ut, som ett mål innebär i en viktig fotbollsmatch. Kanske är det något av det mest viktiga – minst viktiga – som finns i livet. Själva glädjeyttringarna alltså, att vi tillåter oss förlora oss i något och bli jublande euforiska, även om det är flyktigt. Inte nödvändigtvis bollsparkandet i sig.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Händelser på och vid havet

Ledare

En strålande högsommardag tar mina kompisar Gunnar och Åke segelbåten och styr ut på böljan den blå. Den enda skaffningen de har med sig är en ölback. I den svaga brisen driver de runt utanför Smögen och Hållö. Den ena ölen efter den andra konsumeras. Grabbarna tar av sig skjortorna och njuter av solen. Efter en stund somnar de gott i värmen. När de äntligen vaknar liknar de kokta humrar, solen håller på att gå ner och det börjar bli småkyligt. Och, till råga på allt, har de ingen aning om var de befinner sig. Turligt nog ser de land och seglar dit och lyckas ta sig till kända trakter. Jag vill minnas att de hamnade uppe vid Fjällbacka eller Grebbestad!

När man som jag bor på en liten ort känner man många människor, antingen privat eller bara till namnet. Något som skapar ett socialt kit men även en slags social kontroll. Folk är helt enkelt lite vänligt nyfikna på både den ene och den andre. Ortens siste skutskeppare var en sådan man som drog nyfikna blickar till sig. Skepparen var känd för att vara en duglig sjöman med ordning och reda på sitt fartyg. Han var ungkarl och bodde alltid ombord. Ordentligt upp i åldrarna gifte han sig. Däremot vägrade han att flytta i land och han bodde kvar på sin båt trots att han ingått i det äkta ståndet. Till råga på allt bodde frun i landets södra delar. Åren gick och en annan undrade vad som hänt skepparen. Hans båt syntes ibland men utan fru och familj. Men en dag kom en vacker tjej ner till hamnen, där en folkhop stod och tittade när skepparen lade till. Någon i skaran vände sig till flickan och förklarade vad som håller på att ske. Varpå den unga kvinnan på bred skånska säger: ”Jäu, dä ä faour såm koummer.” Dagen efter visste hela samhället att skepparen åtminstone hade tillbringat en natt i land.

En fin sommardag är jag och flickvännen ute och seglar. Hon sitter vid rorkulten och jag ligger på durken och slappar. Så går det som det går. Jag somnar naturligtvis som en gris – min goda sömn är känd i sju härader och åtta distrikt. När jag långt om länge vaknar till liv ser jag att hon sitter så märkligt, inte på toften utan bakom. Jag frågar vad hon gör och får till svar att hon kissar i spannen, som vi har till att ösa med. Hon hade inte kunnat sätta sig över kanten eftersom andra båtar fanns i närheten. Jag drog mig då till minnes en historia, som en kompis till mig berättade. Denne hade varit ute i dåligt väder och seglat när blåsan gjorde sig påmind. Han ställde sig intill mastvantet och med en arm om vajern fick han med den andra knäppt upp regnjackan och oljebyxorna. Men när han var klar kom han inte därifrån. Han satt fast. Vid en närmare undersökning visade det sig att han knäppt regnjackan runt vantet!