https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Längtan heter min arvedel

Ledare

Hösten är här och med den frågan om längtan. Vi har den inom oss, längtan. Alla längtar, men ingen vet väl vad vi längtar efter. Poeten Erik Axel Karlfeldt uttryckte det så subtilt i sin vackra dikt:

”Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar. Sakta ett underligt strängaspel tonar igenom dess salar.”

Längtan är alltså ett arv. Ett arv från urminnes tider. En rest – eller en bestående del, i våra gener, i vårt DNA, från tidens början – som ropar inom oss. Men vi vet inte vart vår längtan vill ta oss – den ton som ljuder genom tiderna, generation efter generation.

Och för att fortsätta med Karlfeldt:

”Vem är den själ som i suck och i ton andas från hemliga strängar.”

Är det Gud som vill kalla oss och våra själar tillbaka till sig? Är det själva skaparens svaga viskning vi ständigt hör inom oss när vi längtar?

Erik Axel kommer så in i dikten på tidens dimension:

”Somrar blekna och solar gå ner.”

Tiden obönhörliga gång, som en resa eller vandring framåt, berör även psalmisten B.S. Ingemann i de svindlande vackra raderna:

”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden går vi till paradis med sång.”

Vi är alltså på pilgrimsresa. På väg till paradiset, dit vi går sjungande.

Hela meningen med livet ryms alltså i en enda psalmsstrof:

”Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, släkten följer släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.”

Nej, tonen från himlen, från vårt inre, från vårt ursprung, förstummas inte. Den ljuder på genom tidevarven, genom generationerna, rentav genom evigheten. Här kommer således musiken in. Musiken, som helt visst är Guds röst. Ingen, säger ingen, förmådde att så konsekvent sätta Guds röst på pränt som Mozart. En musikens förmedlare från en dimension vi inte vet något om, om man så vill, var han. I konsekvens härmed hette Guds musikaliske budbärare Amadeus, latin för: Den Gud älskar. En ödets skickelse, eller…

Nästintill allt Mozart skrev har en överjordisk, himmelsk, dimension. Toner som talar bortom tid och rum och som helt säkert gav honom en plats invid Gudfaders himmelska tron. Men om Mozarts luftiga toner vittnar om hur skönt himmelriket måste vara så skrev han kanske inte så mycket om själens eviga längtan. Men undantag finns definitivt. Konsert för flöjt och harpa! Andantinot svävar runt likt ett tunt sidenflor i etern. Tonerna här talar om en värld bortom den som ögat ser. Här når kombinationen av två skira instrument, tillsammans med Wolfgangs tonsättarkonst, människosläktets innersta väsen, det vill säga vår längtan. Den längtan vi inte kan ta på, inte kan sätta ord på och inte kan förstå men som bara finns där, som en kvardröjande rest från skapelsens första stund, och som når oss från en evighet bortom vår fattningsförmåga.

Andantesatsen i Mozart klarinettkonsert har även den en liknande prägel, alltså en tonsättning av själens obotliga ensamhet och längtan efter det vi inte vet vad vi längtar efter.

Tanken att den lille vindögde och koppärrige österrikaren med den speciella talangen skulle vara Guds budbärare är inte en ny idé, eller okänd, bland tänkare. I filmen Amadeus säger tonsättaren Salieri, när Constance Mozart visar honom makens verk och han börjar läsa igenom notbladen:

”Det stod klart för mig, att musiken jag hörde verkligen var Guds sanna röst.”

Och som evangelisten påpekar i skriften:

”Och se, det finns de som är sist som skall bli först, och de som är först som skall bli sist.”

Mozart var alltså inte fysiskt imponerande men en gigant som kanske aldrig kommer att överträffas, trots att tidevarv skall komma och tidevarv försvinna.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Varför minns jag vad medlemmarna i gamla hårdrocksgrupper heter?

Ledare

Information sköljer över oss som aldrig förr. Det har aldrig varit så enkelt att hålla sig uppdaterad om vad som händer, om man ser till möjligheterna att enkelt och snabbt komma åt olika källor. Men det har å andra sidan aldrig varit lika svårt att sålla bland intrycken som nu.

Nyheter blossar upp, sätter eld på kommentarsfälten och dissekeras i hätska debatter men är sedan historia på ett på dagar. Det gäller förstås inte övergripande ämnen som kriminalitet eller den globala uppvärmningen, utan mer enskilda händelser.

Av all stimulans i form intryck på sociala medier, i traditionella medier, i streamade tv-serier och filmer – vad är det egentligen som fastnar? Vad gör avtryck? Är det de saker som ”känns” mest?

Redan under skoltiden inser man att det går att plugga in hårda fakta som man sedan ofta bara minns fram till ett prov eller en redovisning. Sedan sorterar hjärnan undan det. Men jag vet inte om det är min ålder eller tidsåldern, med konstant uppkoppling, som gör att det känns svårare och svårare och minnas saker. Jag minns vad samtliga gruppmedlemmar i det bortglömda amerikanska 1980-talshårdrocksbandet King Kobra hette, men jag minns inte alla detaljer i vissa artiklar jag skrev i tidningen för en månad sedan.

Det är tur att det finns sätt att kolla upp det. För det händer ibland att jag får frågor om artiklar jag skrev flera år sedan.

I Torslanda-Öckerötidningens arkiv på tidningen.se kan man läsa hela tidningar åtminstone så långt tillbaka som till februari 2015. Det är ett ypperligt sätt att gå tillbaka och se vad vi har skrivit om olika ämnen sedan dess. Det är som sagt inte ovanligt att jag själv använder funktionen för att uppdatera mig själv. Söker man exempelvis på ”tvärförbindelsen” får man en lång rad artiklar och ledare där ämnet tas upp. Det kan vara värt att göra efter man har läst veckans artikel i ämnet. Nu sträcker sig förstås turerna kring en tvärförbindelse betydligt längre tillbaka i tiden än 2015, men även äldre artiklar går att hitta på Google. Om man har plats i huvudet för informationen också förstås.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Frågan är inte om, utan när!

Ledare

Nej, det var inte roligt det här. Ändå vet vi att pandemier slår till med 10 - 15 års mellanrum. Väldigt grovt räknat har den senaste skördat drygt 800 000 människoliv runt om i världen, även om det är svåruppskattat, ity att många felkällor finns.

Av ren slump fick jag en pratstund med en coronaexpert, verksam vid ett av landets större sjukhus, i somras och han berättade lite om virusets speciella egenheter och så sa han detta:

”Varje år dör här i landet mellan 2000 - 5000 av ’vanlig’ influensa, så den här ligger inte så långt utanför marginalen.”

Ser vi internationellt finns andra stora dräpare. Årligen dör uppemot två miljoner människor till följd av HIV.  De flesta är unga och en femtedel av dem är barn.

Malariaparasiten tar kål på 700 000 varje år, varav de flesta är under fem års ålder. Barnsjukdomar som mässling, och liknande, skulle också skörda stora offer om vi inte hade omfattande vaccinationsprogram.

För en tid sedan var jag på en av kyrkogårdarna hemmavid. Där låg släktingar på såväl mors som fars sida. Farmors far dog i ”spanskan” 1918, hon var då 10 år gammal. Farmor berättade en gång för mig att han hade fått fel dos av medicinen. Vad för slags botemedel de då hade vet jag emellertid ej. När familjeförsörjaren var borta föll lotten på de två pojkarna, Axel och Sigfrid, att ta över den fallne faderns mantel. Men de båda strök med fyra år senare så inom loppet av ett år står familjen, nu bestående av mamman och fyra döttrar, än en gång utan försörjare! Och hon var inte ensam att befinna sig i ett prekärt läge. Spanska sjukan sägs ha dödat någonstans mellan 50 och 100 miljoner människor, vilket motsvarade 2 procent av hela den dåvarande populationen.

Före vaccinet var smittkopporna ett rejält hot. Beräkningar ger vid handen att enbart under 1900-talet har åtminstone 300 miljoner dött i smittkoppor, till det kommer ett stort antal som blivit blinda, döva, vanställda, eller har fått andra komplikationer. Men viruset finns sedan 1980 inte längre i vilt tillstånd utan endast i laboratorier.

Men värst av alla hittills kända människodräpare är pesten, digerdöden kallad, som vid utbrottet åren runt 1350 tog någonstans mellan en fjärdedel och en tredjedel av Europas befolkning. Ja, vissa hävdar att bortemot halva världsdelens population strök med.

Vid ett tillfälle var jag på en föreläsning med historieprofessorn Dick Harrison när han pratade om just svarta döden.

”Ju mer vi forskar om den, desto högre dödstal hittar vi.”

Och apropå pandemier sa han:

”Frågan är inte om de kommer, utan när!”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Fyll i rutan för eget initiativ om sopkärlet är fullt

Ledare

Under värmeböljan som rådde i början av augusti sökte många av naturliga skäl svalka vid någon av badstränderna som det finns så gott om i vårt område. Trafiken mot Öckerö resulterade i köer som vid vissa tidpunkter sträckte sig hela vägen till Amhult, alltså öster om Gossbydalsrondellen. Det är annars sträckan väster om Gossbydalsrondellen som Trafikverket med flera kommit fram till är den problematiska delen. Dessutom är det jobbpendlingstrafiken som har ansetts vara den som genererar köer, inte fritidstrafiken.

På många ställen i Torslanda, framförallt vid Lillebybadet och i Sillvik uppstod trafikkaos när badsugna gäster parkerade sina bilar längs vägen efter att parkeringsplatserna blivit fulla, vilket ledde till att bland annat bussarna hade svårt att komma fram. Det är ju speciella tider nu med en pågående pandemi. Kanske ville många inte åka kollektivt under rådande omständigheter. Att cykel- och gångvägarna inte sträcker sig hela vägen till varken Lilleby eller Sillvik kan möjligen också vara en anledning till att så många valde bilen.

I Lilleby och Sillvik reagerade många på att det var skräpigt och att sopkärlen var överfulla. Det är inte ovanligt under varma perioder, men park- och naturförvaltningens städare beskriver början på augusti som den värsta perioden om inte någonsin, så åtminstone på lång tid. De kommunala badplatserna städas varje dag. Trots det blir det skräpigt. Här måste man som strandbesökare försöka ”fylla i rutan för eget initiativ”; Är sopkärlen överfulla borde det vara en självklarhet att ta med sig skräpet hem och slänga det där. Kan man bära dit en massa proviant och annat borde det rimligen gå lika bra att ta med förpackningarna därifrån. Som sagt, det borde vara självklart, som det där memet som cirkulerar flitigt på sociala medier säger: ”Det enda du ska lämna på stranden är dina fotavtryck.”

Men, cynikern i mig inser ju att det med allra största sannolikhet kommer gå att skriva exakt den här texten om ett år igen. Pandemi eller inte.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

När allt rämnar!

Ledare

Min mor drabbades av allvarlig kroppslig och själslig sjukdom. Min sambo fick livslånga fysiska och psykiska besvär. Min dotter föddes med en funktionsvariation. Jag har därför haft flera tillfällen att förtvivla men i sommar har jag för första gången i livet känt mig helt vanmäktig. Ja, rent av förlamad av maktlöshet var jag då jag inte hade den minsta aning vad jag skulle göra. Orsak, den krackelerande välfärdsstaten.

Aldrig hade jag väl trott att någon hjälplös svensk medborgare skulle lämnas i sticket av ”systemet” och tvingas leva i misär eller rentav vanvårdas till sämre hälsa. Jo, jag var förvarnad av både vänner, bekanta och media samt sjukvården själv – alla hade påpekat risken med att bli sjuk i Sverige. Och än i dag minns jag sjuksköterskans avskedsord när min dotter skrevs ut från specialistbarnsjukvården vid 18 års ålder här i Göteborg: ”Ni har varit vana med den här perfekt fungerande barnsjukvården men nu får ni vänja er vid något helt annat när hon har blivit vuxen.”

Detta skulle vi bli varse!

Föreställ dig att du är ensamstående och inte kan gå. Plötsligt blir båda händerna och armarna inflammerade. Nu kan du inte längre ta dig till rullstolen, utan är tvingad att tillbringa den mesta tiden i sängen. Därmed kan du inte utföra vardagssysslor som laga mat, städa och diska. Inte ens tända eller släcka ljuset i lägenheten, dra upp eller ner rullgardiner, öppna fönster för att få in frisk luft… kan du. Vad värre är, att duscha och gå på toaletten blir en omöjlighet. Nu är du fullständigt utelämnad till andra människors välvilja och i slutänden samhällets skyddsnät. I just den situationen hamnade dottern i somras och hon fick enorma problem, inte minst för att hemhjälp och trygghetslarm inte fungerade fullt ut.

För en tid sedan kom jag hem till henne klockan 15 på eftermiddagen. Alla persienner var nere; rummen låg i mörker och ingen hade vädrat; disken stod odiskad i köket; lägenheten var ostädad; sängkläderna sunkiga; dottern luktade illa eftersom hon inte fått hjälp att duscha på två veckor och tänderna hade inte borstats på nästan lika länge. För lite mat hade hon också fått och dricka vågade hon knappt eftersom hon inte kunde förlita sig på att någon skulle komma och hjälpa henne att kissa trots att hon hade trygghetslarm som skulle ge henne hjälp. Ett stöd som visade sig fungera sisådär! Vid ett tillfälle hade dottern larmat om att blåsan var full. Efter 4 timmar hade ingen kommit så hon larmade än en gång, efter 45 minuter kom en person. Det vill säga: nästan 5 timmars väntan på att få gå på toaletten! Och liknande exempel fanns i legio.

Jag ringde då trygghetsjourens områdeschef för hela Göteborg, som sa:

– Oftast kan någon komma inom en halvtimma om det är akut, annars oftast inom en timma.

Detta rimmade uppenbarligen illa med verkligheten.

Hur kunde det bli så här, trots att sjukvård är något som gemene man är beredd att betala extra skatt för om så vore?

Bakgrunden var den att dotterns ryggmärgsbråck lett till att hon vid 30 års ålder blivit rullstolsbunden och en överansträngning tillstötte i båda händerna och armarna i somras. Därmed var hon helt och hållet hjälplös, oförmögen att göra något överhuvudtaget. Nu satt hon där och grät bittert:

”Livet är nog djävligt som det är för mig, och så vägrar de att hjälpa till. Jag blir så ledsen.”

Dottern brukar skriva dikter, bland annat denna:

”Minns detta jag säger nu ’Jag’ hade kunnat vara du”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Sommaren kom tillslut

Ledare

Så kom sommarvädret till slut. I mitt fall i samband med att det var dags att börja jobba igen. Hösten närmar sig förstås med stormsteg. Men den här gången tycks den höljd i dunkel då pandemin fortfarande gör att det känns ovisst att blicka framåt.

Ännu tycks ”det normala” vara fjärran. Om man med det normala menar konserter, biobesök, idrottsevenemang med publik, teater, och ”vanligt” krogliv och allmänt folkvimmel. Kommer vi ta i hand när vi hälsar igen, eller kommer vi fortsätta att vinka lite tafatt eller hälsa med armbågarna?

Sedan är det ju det här med utlandsresandet. Kommer vi resa lika mycket, i jobb och på semester som många av oss svenskar gjorde innan?

När jag skriver det här i början på vecka 33 är det en vecka kvar till skolorna börjar. I andra länder är skolstarten omdebatterad och politiserad, precis som användandet av munskydd.

Om man bortser från Corona vet vi att sista veckan av sommarlovet tyvärr brukar innehålla en hel del stök, i form av skadegörelse och vandalisering. Låt oss hoppas att det blir en lugn sista vecka den här gången. Framåt helgen när ni läser det här har vi väl ett bättre facit om hur det har gått.

Badplatserna ser ut att bli välbefolkade under den närmsta tiden. Utan att ha besökt någon av våra badplatser under den senaste tiden så hoppas jag att riktlinjerna om social distanseringen efterföljs. Kanske kan man även hålla en tumme för att folk parkerar sina bilar så att utryckningsfordon kan komma fram om det skulle behövas, samt att folk plockar med sig sitt skräp från stranden. Kanske är jag överdrivet optimistisk om jag hoppas det?

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Om vikten av ett arbete

Ledare

Så var sommarsemestern slut för den här gången och nu är det tid att gå tillbaka till jobbet. Jag känner mig lyckligt lottad som har hobbyn som arbete och drar mig till minnes historiedocenten och tv-profilen Hans Villius ord när han gick i pension: ”Jag har inte en enda dag tyckt att det var tråkigt att gå till arbetet.”

Inte alla förunnat att kunna säga så! Men tack och lov har jag tillhört denna skara i många år.

Vi är alla gjorda för att, om inte arbeta i vårt anletes svett hela tiden, så åtminstone uträtta något som känns meningsfullt varje dag och att ingå i ett socialt sammanhang. Därför är det ytterst beklagligt att arbetslösheten nu stigit till nya höjder här i landet, inte minst tack vare pandemin.

Men! En undersökning visar dystert nog att nästan 40 procent av oss inte tror att deras arbete gör någon skillnad i världen, eller möjligen gör den något sämre. Samma undersökning visar också att 15 procent är osäkra. Anmärkningsvärda siffror! Naturligtvis gäller detta inte byggnadsarbetare, sjuksköterskor, sopåkare och andra liknande ”samhällsbyggare” – de och vi andra vet deras värden – utan många ”fina” och respekterade medelklassyrken.

I en bitvis rolig, tänkvärd och elak artikel – betitlad Underbart om onödiga jobb försvann – publicerad i Länstidningen Södertälje i somras skriver den tidigare stadsarkitekten Anders Bäcklander om just detta:

”Samhällsbyggnadskontoret hade på min tid fler kommunikatörer än strateger, alltså fler som kommunicerar framtiden än som tänker ut den.”

Och vidare skriver denne bitske man:

”Andra kategorier är välbetalda lobbyister, en hel del jurister, new public managementkonsulter, penningspelsutvecklare och låneockrare. Mellanchefer eller vd:ar på meningslösa företag och organisationer finns också med.”

Vi har även flera motsatsförhållanden, å ena sidan värdet av att ha ett arbete och social interaktion men även vikten av  tid till en rik fritid. Många arbetar alltför mycket medan andra inte knegar alls. Vore alla arbetsföra delaktiga skulle fler kunna njuta av den tidigare finansministern Ernst Wigforss vision:

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill.”

En av förra seklets mest inflytelserika nationalekonomer, John Maynard Keynes förutspådde på 1930-talet att vi i den utvecklade världen skulle ha 15-timmarsvecka i slutet av århundradet. Så blev det inte. Änskönt den visionen; många skulle definitivt må bra av att arbeta mindre medan andra skulle må bra av att arbeta mer.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Ett mellankommunalt problem kräver en mellankommunal lösning

Ledare

I förra veckans tidning presenterade vi de fyra alternativ för fast förbindelse mellan Hisingen och Öckerö kommun som Trafikverket och konsultföretaget WSP har tagit fram. I onsdags i förra veckan hölls ett sammanträde där en politisk referensgrupp bland annat bestående av presidierna i Öckerös och Göteborgs kommunstyrelser deltog.

Öckerös kommunstyrelse vill att UA2-alternativet ska utredas mer noggrant. ”Det finns en slagsida åt UA3-valet i utredningen”, sa Öckerös kommunstyrelses ordförande Jan Utbult (KD) när jag talade med honom i måndags. Oppositionsrådet Maria Brauer (S) vill inte ta ställning i frågan förrän utredningen är helt klar. Då kommer Socialdemokraterna i Öckerö sätta sig när och diskutera frågan internt.

Göteborgs Stads politiker avfärdar däremot UA2-alternativet, så som det ser ut i dagsläget, för att långsiktigheten inte kan garanteras längre än ett tjugotal år in i framtiden. Axel Josefson (M) anser att ett UA2-alternativ blir problematiskt att genomföra utan att privata fastigheter exproprieras, något han har svårt att se något parti i Göteborgspolitiken ställa sig bakom.

Det är viktigt att komma ihåg att frågan om trafiksituationen längs Hjuviksvägen är mellankommunal. Det är inte Göteborg mot Öckerö. Ingen av kommunerna kan ensam lösa frågan. Det är också viktigt att komma ihåg att det är i högtrafik, alltså i och med jobbpendling på vardagar, som trafiksituationen är överstyr.

Det glunkas om kommande folkomröstningar igen. Min åsikt är att då måste även de boende i södra Torslanda få lov att göra sin röst hörd. Det är också av yttersta vikt att information når ut till de boende både i de berörda delarna av Torslanda och Öckerö kommun om vad det verkligen är som står på spel. Här har naturligtvis Torslanda-Öckerötidningen en viktig roll att spela som opartisk förmedlare, men kommunerna bör också informera sina invånare på egen hand. Det går inte att förlita sig på magkänsla, eller en nostalgisk vurm för hur det var för 20, 30 eller 50 år sedan. Det handlar om framtiden; översiktsplaner och detaljplanearbete, befolkningstillväxt, utveckling och bostadsbyggande i Öckerö kommun och Torslanda.

Det ni nu läser är Torslanda-Öckerötidningens sista nummer innan semestern. Nästa nummer av tidningen kommer helgen vecka 32. Under de lediga veckorna kommer åtminstone jag släppa allt vad trafiksituationen, nya vägar och potentiella broar heter. Under det halvår som sedan följer kommer med största sannolikhet de frågorna intensifieras, oavsett om man brinner för dem eller är heligt trött på dem.

Jag vill passa på att önska alla läsare en trevlig sommar. Fortsätt att vara försiktiga för egen del – och hänsynsfulla mot varandra – när det gäller kampen mot spridningen av covid-19. Ännu är pandemin dessvärre långt från över. Under sommaren föreligger snarare risk för att smittspridningen tar fart.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Vad är det för fel på folk?

Ledare

Jag tillhör inte kategorin människor som retar sig på allt och alla. Mest irriterad blir jag på mig själv när jag stör mig på andra. Att knorra är helt enkelt inte min grej. Men! Här ska jag ta upp några saker på temat: ”Varför i höge farao gör de på detta viset?” Eller: ”Vad är det för fel på folk egentligen?”

Jo, jag vet! Att fela är mänskligt, men ändå. Här är exempel på sådant som min kompis Tony brukar kalla ”Sônt ä domt.”

l Att parkera på parkeringsplatser för handikappade när man själv inte är handikappad. Är inte detta höjden av omoral, bara för att spara några tior, eller för att slippa gå några meter extra…? I Frankrike såg jag denna text på en handikapparkeringsplats: ”Om du tar denna plats kan du även överta mitt handikapp.”

l Att köra för fort. Varför har så många så bråttom? Vi pratar ibland om hur trafiktempot ökat. Till vilken mening gasar man som besatt när det, som i stan, är 200 meter till nästa rödljus. Vid ett tillfälle cyklade min son och jag tog bilen från Härlanda till Avenyn, vem kom först? Svar: vi kom fram ungefär samtidigt, han vann med några minuter.

l Att koncentrera sig: Varför kan ingen koncentrera sig längre? Datorer, paddor och mobiler används på bio, konserter och föreläsningar. Hur splittrad kan man va? Har folk ingen ro i kroppen längre?

l Att tempot i filmer ökar! Jag gillar att kolla på sidan om när jag ser på film – detta för att se scenerierna – men det hinns inte med nuförtiden. Jag märkte hur skadad jag själv är när jag för en tid sedan var sjuk och låg i sängen och kollade på gamla tv-produktioner från 70-talet. Berättartempot skred fram som i sirap. Men! Jag hann kolla allt, centrum såväl som periferi.

l Om att störa: Bob Dylan hann spela tre låtar och var väl inne på sin fjärde låt, när han var här i stan senast, innan alla fått satt sig tillrätta. Sedan gick det inte långa stunden innan folk skulle fylla på sina ölglas, och när detta var klart skulle ölen ut igen. Kort och gott: En massa spring hit och dit, som inte bara störde utan som även gjorde att många missade fin musik när de tankade in och ut öl. Herregud! Här kommer en legend hit och så kan ingen dj-vel sitta ner ett par timmar och bara lyssna. Biljetterna kostade någon tusenlapp och så går folk och hänger på dass! Hur kommer det sig att gamla käringar och gubbar kan hålla sig på operan men inte en ung människa på konsert? Lider alla yngre av inkontinens eller vad är det frågan om? Och kan man inte dricka öl och gå på holken efteråt?

l Alla olika namn på likadana mediciner. Häromdagen var jag på apoteket. Före mig stod en äldre dam i kön till receptutlämningen och var förtvivlad. Vi var de enda kunderna så jag hörde vad som upprörde henne. Hon nästan grät över alla de olika namnen och de olika förpackningarna som ständigt tillkommer och som man måste hålla i minnet – trots att innehållet ska vara detsamma. Dessutom går medicinförpackningarna knappt att bryta sig in i, inte ens för en ung och frisk människa. Vi kan alltså åka till månen men att konstruera en vettig medicinförpackning verkar omöjligt.

l Vem äger bilen? Jag bor på en liten ort där man lätt ser saker, bland annat märks de kommunala hemtjänstens rallycrossbilar. Ja, de ser ut och körs som tävlingsåk. Varför? Jo, för att ingen har talat om för personalen vem som äger bilarna. De som kör tror att de ägs och betalas av kommunen eller staten. Helt fel! Den ägs och betalas av föraren själv, till sista öret!

Kung Sols motto: ”Staten, det är jag”, gäller varenda medborgare.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

På jakt efter vår själ

Ledare

”Vad är Torslandas själ?”

Det ringde en läsare. Hon lyfte frågor kring Torslandas historia och arv. Hon upplevde att de sakerna inte värdesattes tillräckligt mycket i stadsplaneringen, men kanske inte heller av många av oss som bor i Torslanda.

Det var ett mycket intressant samtal och vi diskuterade vad det kommer sig att Torslandaborna möjligen inte känner sig lika ”historiskt förankrade” i sin hembygd som exempelvis Öckerö kommuns invånare ofta gör.

Läsaren som ringde menade att det var av yttersta vikt att Göteborgs Stad värnar om den kulturhistoria vi har här i Torslanda, när stadsdelen efter vad allt tyder på, fortsätter att exploateras och byggas ut i hög takt.

Torslanda, ja. Själva ortsnamnet och diverse platser vittnar om ett särpräglat historiskt arv. Det är fornlämningar, runor och stenar i var och vartannat gatunamn. Vi har förstås den unika hällmålningen i Tumlehed som krona på verket. Under förra året daterades den av forskare vid Göteborgs universitet till att ha sitt ursprung under sen stenålder, det vill säga någon gång mellan 4 200–2 500 år FÖRE vår tideräkning. Svindlande långt tillbaka i tiden.

Sedan har vi förstås Torslanda kyrka med (förmodade) anor från 1100-talet. Västra Hisings härad (även kallat Norska Hisingen) som innefattade bland annat både Torslanda och Björlanda blev förresten svenskt först 1658, det vill säga 37 år efter att Göteborg formellt grundades.

Men sedan blir det, och jag vet att Urban och hembygdsföreningen inte kommer att gilla min mycket grova generalisering nu, lite knivigare att pinpointa de fullständigt unika platserna fram till dess att Torslanda flyghamn och Volvo Torslandaverken uppförs.

Men självklart finns det ett Torslanda att värna om och vurma för mellan freden i Roskilde och vad vi nästan får lov att kalla modern tid.

Men vad är det? Vilka platser glömmer vi Torslandabor av att vara stolta över? Vilka behöver restaureras eller åtminstone märkas ut?

Vad är Torslandas själ, som telefonören undrade, och vad gör vi för att bevara den?