https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Det viktigaste budordet

Ledare

Eftersom Tyskland är mitt andra hemland tänkte jag skriva några rader med anledning av att det nu är 75 år sedan andra världskriget slutade. Alla mina tyska kompisars fäder hade nämligen varit med i kriget och jag blev bekant med en del av de männen.

Min bästa kompis Klaus hade sin flickvän Eva i Saarbrücken, helt nära den franska gränsen, så vi liftade dit på en ledig vecka från vår bostadsort i centrala Tyskland. Evas far, Herr Arendt, var en djupt troende katolik. Han hade ingått i en kristen motståndsrörelse mot Hitler innan kriget. Bland annat hade rörelsen delat ut flygblad och arrangerat möten. Detta sågs inte med blida ögon av polisen så med jämna mellanrum åkte denne gudfruktige man i fängelse. Eftersom han drev en liten affär hängde han upp skylten STÄNGT i entrédörrens ruta när de kom för att haffade honom, och så vände han den när han kom ut igen efter några veckor. Så höll det på tills den dagen polisen tröttnade och de gav ett ultimatum: ”Antingen slutar du nu, eller så tar vi någon i familjen nästa gång.” Då fick han lägga av.

När kriget bröt ut kunde militären inte sätta vapen i händerna på gamla motståndsmän så Evas blivande pappa fick bli Röda Kors-gubbe borta i Sovjetunionen under invasionen. Operation Barbarossa var kodnamnet för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen, som inleddes den 22 juni 1941. Över 4,5 miljoner soldater från axelmakterna invaderade Sovjet längs en 2 900 km lång front. Förutom det stora antalet trupper inblandade fanns också 600 000 motorfordon och 750 000 hästar. En person i denna enorma ”militärmaskin” var alltså en liten klen och rädd, 1,68 lång, yngling på 58 kilo från Saarbrücken.

Väl där blev denne sjukvårdare sprängd i luften av en mina eller granat, med påföljd att vårdaren själv krävde livslång vård. I akutläget plockades hektovis med metallsplitter ur hans vitalaste delar men resten lät läkarna vara, med hänvisning att splitterbitarna gjorde minst skada där de var. Armar och ben såg därför, 30 år senare, ut som månens koppärriga yta. Med jämna mellanrum fick denne fridfulle man åka in på hospitalet och göra småoperationer när stålbitarna började röra sig i kroppen och han fick ont.

Herr Arendt kom dock billigt undan – till skillnad mot alla de miljoner som dog direkt, långsamt pinades till döds eller drabbades av evig sorg. Allt detta bara för att alldeles för få tyskar hade lärt sig det viktigaste av Tio Guds bud: ”Du skall icke dräpa.”

Herr Arendt var dock inte en av dem!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Stöd de lokala verksamheterna

Ledare

Det kan inte ha undgått någon att många företag går på knäna på grund av Coronavirusets framfart. Därför är det ännu viktigare än vanligt att vi som konsumenter stöttar våra små lokala företag. Handla lokalt. Köp med en lunch eller middag till äldre släktingar eller vänner som inte bör lämna sitt hem i onödan. Låt bli att klicka hem grejer på nätet, bara för att tjäna ett par tior, utan handla dem lokalt om det du behöver finns i någon butik i närområdet.

Ingen vet om eller när hårdare restriktioner och rekommendationer kommer att införas. Ingen vet exakt hur länge viruset kommer att påverka hela samhället på ett sätt som för bara några månader sedan skulle ha framstått som fullständigt overkligt.

Det är lätt att pendla mellan panik och uppgivenhet över sakernas tillstånd. Är det något vi människor är riktigt dåliga på att hantera så är det osäkerhet. Det är en av anledningarna till att vi gärna ser sammanband där de inte finns. Det är också en av anledningarna till att många av oss just nu låter oss översköljas av intryck, åsikter och information. Ta en paus från flödet ibland. Uppdatera dig med myndigheternas rekommendationer.

I förlängningen riskerar naturligtvis även den tidning du läser just nu att påverkas av Corona. Torslanda-Öckerötidningen är ett litet företag som är beroende av våra lokala annonsörer. När pengarna sinar hos dem är kanske inte annonser i lokaltidningen det som de väljer att prioritera högst. Vi har sedan någon vecka tillbaka lanserat en kampanj som heter Lokalsupporter. Där kan du hjälpa till så att Torslanda-Öckerötidningen kan fortsätta att skriva om det som du tycker är viktigt lokalt, sådant som ingen annan media rapporterar om lika frekvent.

Tidningen försöker att arbeta på som vanligt. Jag skriver det här hemifrån. Kanske kommer inte våra reportrar eller säljare synas lika mycket ute som vanligt, vi kommer att i ännu större utsträckning än normalt använda telefon och e-mail för att fortsätta göra vår produkt.

Slutligen, ta hand om er och varandra. Om du känner dig frisk och kry, hör av dig till någon du känner som befinner sig i riskgruppen, eller till någon som arbetar inom vården eller något annat utsatt arbete som sliter extra på krafterna just nu, och kolla vad du kan hjälpa till med. Tillsammans, fast isär, kommer vi som samhälle att klara det här också.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Musik och motorkultur hör ihop

Ledare

Musik och motorkultur hör intimt samman och för 50 år sedan blev detta faktum ytterst påtagligt. Den 19 januari 1970 når soundtracket från filmen Easy Rider guldskivestatus i USA. Detta är första gången ett popfilmssoundtrack lyckas med bedriften.

Filmen Easy Rider var annorlunda på många sätt. Musiken var exempelvis ett område där den bröt mot traditionen. Vanligtvis brukar musik specialskrivas till filmer men i det här fallet valde producent- och regissörsduon Peter Fonda och Dennis Hopper att använda sig av musik som redan fanns färdig på skiva. Ett undantag var Ballad of Easy Rider. Den skrev Bob Dylan ett kort utkast till, efter att ha blivit tillfrågad av Fonda, och som Roger McGuinn färdigställde. Dylans poetiskt vackra rader lyder:

”The river flows, it flows to the sea

Wherever that river goes, that’s where I want to be

Flow, river, flow”

Resten är alltså McGuinns ord.

Dylan själv ville inte kännas vid filmen eller ens att han hade med texten att göra, detta eftersom han ansåg att Easy Rider hade ett budskap som inte ingav hopp.

Eftersom McGuinns grupp, The Byrds, hade med ett par låtar i filmen och dessutom var stora på den tiden kan man säga att deras speciella ”sound” gav 60-talet en viss musikalisk inramning. Utmärkande var dels att McGuinn spelade tolvsträngad gitarr och dels att ljudet från den fick gå genom dubbla kompressorer för att få fram det speciella så kallade ”jingle jangle soundet”. Hans tolvsträngade Rickenbacker har i sig själv ett stumt ljud men kompressorerna fick fram den ringande ton vilken blev The Byrds signum. För den som själv vill prova finns nuförtiden en pedal som kallas Jangle box och som tar fram detta ”Byrdsljud” på ett enkelt sätt.

McGuinns tolvsträngade gitarr, en Rickenbacker 370/12 med tre mikrofoner, är en historia för sig. Modellen är utgången ur tillverkarens sortiment men finns som modell 360/12, med två mickar, och kostar då bortemot 50 000 kronor, om man ens kan få tag på någon. De tillverkas endast i små serier, varav endast några enstaka kommer till vårt land varje år.

Speciellt förtjusta måste Peter Fonda och Dennis Hopper ha varit i The Byrds version av Wasn’t Born to Follow – en sång skriven av de inte helt okända makarna Gerry Goffin och Carole King – och undra på det! Resandets nöjen har väl aldrig beskrivits vackrare:

Oh I’d rather go and journey                   Where the diamond crescents flowing    And run across the valley     Beneath the sacred mountain                                                                      And wander through the forest Where the the trees have leaves of prisms And break the light in colors That no one knows the names of

Ville gärna ut och fara

och till landet bara vara

och vandra genom dalen

nedanför de blåa bergen

och sen gå genom skogar

där som löv och träd i prismor

bryter ljuset uti färger

vars namn man inte känner

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Världen håller andan

Ledare

Egentligen skulle den här ledaren handla om olika ansökanden om planbesked som just nu befinner sig på remiss från stadsbyggnadskontoret till berörda förvaltningar och myndigheter. Det börjar, som jag tidigare konstaterat på den här platsen i tidningen, röra på sig rejält nu när det gäller byggplaner i centrala och norra Torslanda. De flesta ansökningarna och skisserna är ett par år gamla, men först nu släpps de ut på remiss. (Ni kan läsa om några av dem längre fram i tidningen.)

Anledningen till att ”det släpps på bromsen” nu är förstås att Nya Älvegårdsförbindelsen gått in i genomförandestudiestadiet. En lösning av trafiksituationen längs Kongahällavägen har hela tiden angetts som nödvändig för att det ska få börja byggas mer storskaligt i området.

Men när jag skriver om den här ledaren på onsdag morgon, några timmar innan tidningens deadline den här veckan, känns det som om omständigheterna kring Coronaviruset, Covid-19, överskuggar allt – även på en lokaltidning som Torslanda-Öckerötidningen.

Kanske är situationen i Sverige och i världen helt annorlunda redan när ni läser det här om några få dagar.

Vad som riskerar att hända ur ett hälsoperspektiv ska och bör inte jag spekulera om. Jag konstaterar bara att även om man befinner sig utanför riskgrupperna och därmed möjligen inte riskerar att själv bli svårt sjuk, måste unga och starka personer begripa att de enkelt kan sprida smittan vidare.

Dödsfall av Covid-19-viruset är en sak. Men redan nu ser vi hur viruset påverkar ekonomin på ett globalt plan. I länder som hittills drabbats hårt ställs möten, konserter, sportevenemang in. Folk uppmanas att hålla sig hemma. Inom kort bör det komma beslut exempelvis om UD avråder utlandsresor generellt eller till vissa specifika områden. Kommer fotbolls-EM ställas in i sommar? Riskerar andra stora evenemang i Sverige och världen att ställas in/skjutas upp? I så fall under hur lång tid? Frågorna är oändliga och osäkerheten enorm.

Alarmism är sällan positivt. Som reporter måste man ganska ofta tänka på hur det man förmedlar tas emot och kan tolkas. Jag har varken kompetensen eller kunskapen att uttala mig tvärsäkert om något som rör Covid-19. Men att vi är bortom det stadiet då vi kunde tillåta oss att sitta och ”fikarumsspekulera” i huruvida viruset ”bara var som en vanlig influensa eller inte” är i alla fall ställt bortom alla mina tvivel.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Var snäll mot kroppen och medmänniskorna

Ledare

För en månad sedan var det 112-dagen. Hjärt-kärlsjukdom är nämligen den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Många liv kan räddas genom att larma 112 vid misstänkt hjärtinfarkt, plötsligt hjärtstopp eller stroke. Vänta alltså inte – Ring 112! Ju snabbare den drabbade får behandling, desto större är möjligheterna att minska skadan på hjärtmuskeln vid hjärtinfarkt.

I Sverige lever 2 miljoner människor med någon form av hjärt-kärlsjukdom och över 30 000 människor dör varje år av hjärt-kärlsjukdom i Sverige. De dödligaste hjärt-kärlsjukdomarna är hjärtinfarkt, plötsligt hjärtstopp och stroke. Många av dessa problemen är livsstilsbaserade. Kostnaden för svenskarnas dåliga matvanor beräknas till 53 miljarder kronor per år. Det visar en ny analys i Hjärtrapporten 2019 som Hjärt-Lungfonden släppte för en tid sedan. Nu efterfrågar därför Hjärt-Lungfonden en nationell handlingsplan för att förbättra svenskarnas matvanor. Tack vare forskning som leder till bättre vård och levnadsvanor har dödligheten i hjärt-kärlsjukdom nästan halverats på 20 år. Men svenskarna blir allt mer stillasittande, motionerar mindre och äter allt mer ohälsosamt. Om vi inte förändrar vår livsstil riskerar den positiva trenden att brytas, menar experter på området.

Svenskarna äter sämst av alla nordbor, och mer än varannan invånare är överviktig. Forskning vid Lunds universitet visar att 6 400 svenskar i år beräknas att dö i förtid på grund av dåliga matvanor. Av dem kommer nio av tio att dö i hjärt-kärlsjukdom. I Hjärtrapporten 2019 har Hjärt-Lungfonden bett samma forskare att räkna på kostnaderna. Analysen visar att prislappen för våra ohälsosamma matvanor är hisnande 53 miljarder kronor – under ett år. Det är mer än statens sammanlagda utgifter för kultur, miljövård och migration under 2018 uppger föreningen.

Hjärt-Lungfondens generalsekreterare, Kristina Sparreljung, och ordföranden för Hjärt-Lungfondens forskningsråd, Jan Nilsson, skriver på Sydsvenskans och Helsingborgs Dagblads debattsidor om behovet av en nationell handlingsplan för att förbättra svenskarnas matvanor. – Regeringen måste göra det enklare att följa de nordiska näringsrekommendationerna. Tre konkreta förslag är att subventionera frukt och grönsaker, beskatta sockersötade drycker samt att initiera ett nationellt saltsänkningsprogram. Det vore inte bara en samhällsekonomisk investering, utan skulle även rädda tusentals svenskar från att dö i förtid, säger Kristina Sparreljung, generalsekreterare för Hjärt-Lungfonden. Hjärtrapporten 2019 ger en helhetsbild av de senaste forskningsframstegen och hjärthälsan i Sverige. Med Hjärtrapporten vill Hjärt-Lungfonden öka kunskapen om forskning och behandling av hjärt-kärlsjukdom så att fler ställer sig bakom kampen mot vår tids stora folksjukdomar.

Vad kan man då själv göra? Ja, råden är de samma som alltid: Rör på dig. Ät mer av: grönsaker, frukt och bär; fisk och skaldjur; nötter och frön. Men ät mindre av salt och socker samt nyttja alkohol och tobak restriktivt. Och, var snäll mot dina medmänniskor. Det vill säga, samma vanor som Monty Pyton rekommenderade i slutscenen i av sina filmer för flera decennier sedan. Inget nytt under solen, således!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Kepsen av för skolan

Ledare I förra veckan var jag på Skutehagen och pratade inför två årskurs 6-klasser. Eleverna ska göra egna tidningar i skolan under våren. Jag var inbjuden för att prata lite om mina erfarenheter av journalistik och av att arbeta på Torslanda-Öckerötidningen. Jag har varit på Skutehagen och på många andra skolor i Torslanda och Öckerö för att göra reportage av olika slag flera gånger tidigare. Jag har pratat med elever och personal, eller snarare intervjuat dem för olika artiklar. Men jag har aldrig varit på någon skola för att prata om mina erfarenheter – om mitt jobb. Jag var lite nervös innan jag klev in i klassrummet. Jag fick en flashback till ett av mina första jobb – då jag i 20-årsåldern var lärarvikarie på en mellan- och högstadieskola i en annan del av Göteborg. Det var inte helt angenäma minnen som kom tillbaka. Innan min första lektion på den skolan sa en luttrad kollega i lärarrummet: ”Se bara till att väggarna står kvar när lektionen är slut.” Halvt på skämt, halvt på allvar, skulle det visa sig. Jag hade inte verktygen att hålla ordning i klasserna som jag var vikarie för på den skolan – under några månader – alls.   Jag berättar det här för att man ibland föreställer sig att allt har blivit värre. Episoden med mitt misslyckade lärarvikariat utspelade sig för knappt 25 år sedan. När jag kom in i klassrummet och något nervöst började prata med de två klasserna på Skutehagen i förra veckan möttes jag av något helt annat… ja, jag vet inte om respekt är rätt ord, men det var elever som lyssnade, ställde relevanta frågor, var nyfikna och alerta. Det var tyst i klassrummet, när det skulle tyst. Det var helt enkelt en bra arbetssituation. Det var roligt. Så hatten av till alla lärare på alla skolor som oförtrutet gör sitt allra bästa för att nästa generation vuxna ska ha rätt bagage med sig in i vuxenvärlden. Kunskap och förmågan till abstrakt tänkande är nog de viktigaste verktygen man kan utrusta sig med i den snabbt snurrande och på många sätt märkliga värld vi lever i. Och hatten av till de eleverna på Skutehagen som lyssnade på vad jag hade att säga. ”Hatten av” förresten, jag insåg när jag pratat färdigt inför klasserna på Skutehagen att jag hade glömt att ta av mig kepsen. Får man ha keps på lektionerna nu för tiden? Det var ingen som sa till mig i alla fall. Hoppas inte att jag bröt mot någon ordningsregel.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Kärlekens lov

Ledare

Alla hjärtans dag är överstånden och vad passar då bättre än att lyfta fram en av världslitteraturens allra vackraste texter om kärlek; nämligen Paulus första brev till korintierna, 13 kapitlet!

     

Kärlekens lov

1. Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

2. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

3. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

4. Kärleken är tålig och mild.  Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

5. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

6. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

7. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

8. Kärleken förgår aldrig.  Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.

9. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;

10. men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.

11. När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

12. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.  Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

13. Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Öppna sammanträden viktigt för demokratin

Ledare

Den 21 november förra året tog kommunfullmäktige beslut om att förändra Göteborgs Stads nämndorganisation. Stadsdelsnämnderna försvinner efter 2020 för att ersättas av centrala facknämnder från den 1 januari 2021. Ett enormt förberedande arbete pågår sedan i november i staden och i stadsdelarna för att kunna lämna över ansvaret till de nya nämnderna och förvaltningarna. 5 februari i år tog kommunstyrelsen ett beslut om att anta ett nytt yrkande från M, V, L, C och MP. De fem partierna vill ge stadsledningskontoret i uppdrag att utreda fyra regionala nämnder som alternativ till det tidigare förslaget med en central nämnd med ansvar för individ- och familjeomsorg samt övrig socialtjänst. Hisingen skulle i så fall bli en av fyra sådana nämnder i staden. Det antagna yrkandet gör att ett hårt pressat tidsschema kan komma att få nya förutsättningar med bara knappt elva månader kvar tills den nya organisationen ska vara på plats.

Västra Hisingen har öppna nämndsammanträden. Det ger allmänheten möjlighet att besöka mötena. Det har också gett Torslanda-Öckerötidningen möjlighet att rapportera från mötena. Många facknämnder håller stängda möten, med efterföljande presskonferenser i vissa fall. Ur demokratisynpunkt är det viktigt att medborgarna får insyn i vilka beslut som tas, men även i hur beslutfattandet går till. Det fanns farhågor om att centraliserade nämnder skulle innebära att makten flyttade längre bort från medborgarna både bildligt och bokstavligt. Något som riskerade att bli extra kännbart i en geografiskt ”avlägsen” del av staden som den som vi Torslandabor bor i. I nuvarande förvaltning och stadsdelsnämnd ryms dessutom ett stort mått lokalkännedom, som även det riskerade att gå förlorat.

Glädjande nog uppmanas nu samtliga facknämnder att ha öppna nämndsammanträden för att underlätta dialog med medborgarna om de beslut som ska fattas. Ett nog så viktigt beslut för demokratin. För att citera den slogan som sedan några år pryder Washington Posts förstasida: ”Democracy Dies in Darkness” – Demokratin dör i mörker.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Årets roligaste kulturhändelse!

Ledare

Nej, det känns kanske inte helt bra att strö salt i öppna sår. Men som bekant sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen och med tanke på att det här är en av årets roligaste kulturhändelser så kan jag inte undanhålla läsekretsen nyheten att Johnny Bode-sällskapet beslutat ge 2020 års Johnny Bode-pris till Svenska Akademien. En akademi de anser vara en lika ärevördig som skandalgenererande kulturinstitution, som både historiskt och i närtid förmått att leverera det ena underhållande exemplet på organisatoriskt självskadebeteende efter det andra, därmed bevisande att man ej alltid äger smak för det man har snille.

Johnny Bode-priset delas ut till en kulturpersonlighet eller annan offentlig person som under det föregående året agerat i kompositören, sångaren och skandalartisten Johnny Bode-Delgadas anda, på så vis att han eller hon trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande vis visat fräckhet och/eller ställt till det för sig själv och sin omgivning.

Priset består av ett diplom samt en summa pengar, som Johnny Bode-sällskapet redan festat upp på lokal. För Svenska Akademiens del rör det sig om 30 728 kronor och 50 öre som sällskapet åt och drack gott för på Drottning Kristinas Jaktslott i Göteborg under sitt årsmöte i januari.

Kvittona har bifogats diplomet som de skickat till akademiens kansli. Dessutom skänker sällskapet akademien ett par vita handskar med deras logotyp på. Förslagsvis kan dessa bäras i tjänsten av den ledamot som för tillfället innehar uppdraget som akademiens direktör, menar de.

Juryns motivering till sitt beslut lyder som så: ”Med kungligt beskydd, en stinn kassakista, fastighetsinnehav och prestigen i att dela ut världens finaste litteraturpris hade Svenska Akademien kunnat välja att tryggt vila på lagrarna, lyfta sina jetonger, endast göra bekväma val och hösta in kulturetablissemangets välsignelser. Men så icke! Med en generositet som torde ha kostat på har dessa herrar i frack och damer i aftonklänning i stället bjudit på ett ständigt flöde av spränghett skvallerstoff liksom grunder för underhållande polariserande kulturdebatter och allmänt häckel – allt sådant som får ses som ett uppmuntransvärt beteende i sann Bode-anda.

Faktum är att akademien redan under ett antal år legat väl till för ett Johnny Bode-pris. I år utgjorde den dock ett självklart val.

Akademien får priset för en enastående dramaturgisk duperingsbragd. Efter de senaste årens svårslagna formtopp av skandaler och interna pajkastningar har man först invaggat massorna i tron att man slutligen tagit till sig av den externa kritiken, bara för att sedan likt en perfekt fekalieträff i bordsfläkten slå till med att utse en folkmordsförnekare till Nobelpristagare. Givetvis toppat med åtföljande interna avståndstaganden och nya avhopp. Bom succés, som Johnny Bode brukade uttrycka det!

Priset bör dock även ses som en uppskattning av den flera sekler långa och trogna tjänst i de mer eller mindre litterärt spirituella skandalernas tecken, som akademien presterat.

Brasklapp: Mot årets vinnare kan riktas den formella synpunkten att akademien möjligen inte rent tekniskt uppfyller kriteriet ”kulturpersonlighet eller annan offentlig person”. Som Johnny Bode-prisets statuter, till skillnad från Akademiens, dessvärre dock inte kan ändras ens av H M Konungen får vi i stället själva välja att glatt kringgå dem när det passar oss.”

Men som om detta pris inte var nog så delar sällskapet i år, för första gången, ut hedersomnämnandet Busgroggen, som går till Zlatan Ibrahimovic. Hedersomnämnandet Busgroggen är uppkallat efter de groggar på whiskey och champagne som Johnny Bode enligt egen utsago lärde Charlie Parker att göra under Parkers Sverigeturné 1950. Busgroggen delas ut för enskilda roliga blamager med ojämna mellanrum. Motiveringen till valet lyder som så:

”2020 utdelas Busgroggen till Zlatan Ibrahimovic för att han lyckats med den unika bedriften att som levande svensk få en staty rest över sig, bara för att inom ett par månader få den skändad av samma människor som först hyllat den. Ett agerande helt i Johnny Bodes anda.”

Putäll på er, grefar och baroner!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Utveckling eller bevarande till varje pris

Ledare

Inom kort startar byggnationen av Skra Bro centrum i Björlanda. Mark- och miljödomstolen avvisade de överklaganden som hade inkommit och överdomstolen gav sedan inte prövningstillstånd för att gå vidare ytterligare med överklagandena. Det betyder att planen är gällande sedan 8 januari i år.

Just nu håller berörda förvaltningar i Göteborgs kommun och exploatörerna på att fastställa omständigheterna kring tidplan och byggstart.

Många välkomnar att spaden snart sätts i marken för centrumbebyggelse i Skra Bro. Andra sörjer och befarar att området nu förändras från lantlig idyll till urban förort.

Det är lätt att förstå båda sidor. Service och handel behövs i området. Samtidigt kommer området runt Skra Bro att förändras, om inte till oigenkännlighet, så åtminstone i grunden.

Bostäder behövs i Göteborg. Bor man inom kommunen får man vara beredd på att nya hus kan komma att uppföras på attraktiv mark som redan tillhör, eller köps upp av, kommunen. Att arkitekturen ”smälter in” i befintligt naturlandskap är förstås viktigt, samtidigt som behovet av hyresrätter och flerbostadshus är skriande i staden.

Även om det för tillfället tycks vara förtätning av delar av innerstaden som står högst upp på agendan i Göteborgs kommun, går det inte att bosätta sig någonstans i Göteborgs kommun och förvänta sig att det inte byggs i ens närhet de närmaste tio, tjugo eller fyrtio åren.

I Öckerö kommun har byggplanerna för Öckerö hamnplan rört upp ännu fler och starkare känslor. Något hårdraget anses skärgårdsidentiteten stå på spel om kommunen bygger för högt, för modernt och för mycket.

Utveckling, tillväxt, service i ena vågskålen. Identitet, arv, historia i den andra.

Finns det något sätt att göra alla nöjda i Björlanda och såväl som i Öckerö kommun? Inte på förhand är min gissning. Däremot i efterhand. Lika ovillig som människan är inför förändringar, lika skicklig är hon sedan att anpassa sig till nya förutsättningar – och omgivningar.