https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Bob Dylan – en man för var tid

Ledare

Säga vad man vill om Bob Dylan, han är mannen som alltid är i rörelse och som ständigt överraskar. Förmodligen är det detta faktum som gjort honom relevant, ända från 60-talet och fram till nutid. Därtill vågar han utmana med omfånget av sitt artisteri. En gång i tiden retade han gallfebern på fansen genom att gå från akustisk musik till el-förstärkt, han hade en religiös period, han började måla, han har haft radioprogram där okända förmågor grävts fram ur historiens glömska, han har engagerat sig i The Great American Songbook… Och nu har han, sensationellt nog, tagit sig an Kennedymordet – ett öppet sår i den amerikanska själen, på samma sätt som Palmemordet är för oss svenskar.

Dylans nysläppta sång, Murder Most Foul (Ett vedervärdigt mord) har skapat ingenting mindre än en jordbävning i Amerikas populärkulturella värld. Låten är hans första på åtta år och när detta skrivs har den setts av bortemot 4 miljoner människor på You Tube. Och över 2 miljoner såg den redan under de fyra första dygnen. Fast… många skulle nog tveka att kalla det en sång. Dylan sångläser texten med ett omfång av två toner, typ. Rösten låter dock både bättre och ungdomligare än på mången god dag. Och i bakgrunden ackompanjeras han av en svag musik.

Som de flesta nog håller med om är Bob Dylan en av de mest finstämda lyrikerna i den modena musikens historia och egentligen skriver han inte låttexter, han skriver poesi –något mannen fick Nobelpriset för. Nu har 79-åring alltså gett sig på Amerikas trauma nummer ett! Och han gör det initierat, på ett sätt som visar att han grundligt har satt sig in i fallet.

Murder Most Foul har fått etablerade skribenter att ta till orda. Jim DiEugenio, en av de mest respekterade experterna på 60-talets politiska mord och författare till böckerna Destiny Betrayed och The JFK Assassination: The Evidence Today skriver: ”Och för dem som vet något om avrättningen av Kennedy så är sången verkligen poesi. Den är klurigt upplagd, mångbottnad, har smarta referenser både om mordet och om vad som hände med Amerika efter den omvälvande händelsen.”

För den som studerat fallet det minsta är det uppenbart att Dylan har koncentrerat sig på konspirationen att döda JFK i Dallas.

“We’re gonna kill you with hatred, without any respect/We’ll mock you and shock you and we’ll put it in your face/We’ve already got someone here to take your place”. 

En i mitt tycke ytterst intressant vers lyder:

”Thousands were watching, no one saw a thing

It happened so quickly, so quick, by surprise

Right there in front of everyone’s eyes

Greatest magic trick ever under the sun

Perfectly executed, skillfully done”

Även andra har betraktat mordet som ett trolleritrix och den essensen fångar poeten så väl här.

Hela den 17 minuter långa sången är full av referenser av olika slag och titeln själv, Murder Most Foul, är hämtad från Shakespeares Hamlet. Pjäsen handlar om hur kungen blir mördad och ersätts av en av de allra närmsta, sin bror. Se där, en hänsyftning!

Den inhemska pressen har dock varit lite ambivalent, frågan är känslig. Och journalisten David Talbot påpekar: ”Det visar hur patetisk och feg och medvetet ignorant våra medier är. Bob Dylan, Amerikas störste levande låtskrivare, har just släppt en omskakande sång om den kraftfulla konspirationen som dödade president Kennedy och den därpå följande förlusten av landets själ. Stoppa pressarna!”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Tiden väntar inte på någon

Ledare

För 30 år sedan gick jag ut grundskolan. 30 år. En hisnande mängd tid. Jag försöker minnas om jag någonsin tänkte 30 år framåt i tiden år 1990. Det gjorde jag nog inte. Framtiden har en tendens att te sig abstrakt och svårgreppbar. För en 16-åring ligger andra sidan sommarlovet en ocean av tid bort. Det hade varit enkelt att måla upp en schablonbild – att hävda att jag år 1990 trodde att bilar skulle kunna flyga och att människan skulle ha satt sin fot, eller kanske till och med bosatt sig, på planeten Mars år 2020. Men jag tror inte jag tänkte så. 2020 har vi istället personer som tror att människan aldrig satt sin fot på ens på månen, att jorden är platt (vilken form tror förresten flatearthers att de andra planeterna har?) och den ena absurdare konspirationsteorin än den andra. Vi har också en pandemi som stängt ner stora delar av världen. Sådana scenarion existerade bara i filmer som gick direkt till VHS år 1990. Inte ens för fyra-fem månader gick det å andra sidan riktigt att föreställa sig det som nu är en verklighet.

Varför sitter jag och tänker på dåtid? Kanke för att jag nyss fick ett dödsbud. En klasskamrat från gymnasietiden. Uppvuxen i Torslanda precis som jag. Hon hade varit allvarligt sjuk under en längre tid, det visste jag, men ett dödsbud kommer alltid som en chock. Jag tänker 30 år tillbaka i tiden för att det är för jobbigt på att tänka på att en person som nyss var 46 år har fått lämna jordelivet alldeles fasansfullt mycket för tidigt. Jag tänker på när vi var unga och började i första ring på gymnasiet hösten 1990, för att det är lättare att tänka på det, än att tänka på de två unga barn och maken hon lämnar efter sig och sorgen och tomheten de måste känna. Jag tänker på mig själv och mina icketankar om framtiden från 1990, inte för att jag är narcissist, utan för att det är mindre sorgligt än att tänka på allt som omgärdar det där beskedet.

Vi hade inte setts på flera år. Vi följde varandra på sociala medier, så som man gör.

Men tillslut tänker jag på sista gången vi av en slump träffades i verkliga livet. Det var på juldagen för kanske tio år sedan. I Vasastan, på en bar. Jag minns vissa saker vi pratade om; Han och hon och den och det och vad Magasinsgatan betydde.

Jag minns att vi sa att det aldrig skulle gå att flytta tillbaka till Torslanda. Du gjorde aldrig det. Det gjorde jag.

På kvällen går förbi busshållplatsen där du brukade hoppa på Gul Express på väg till gymnasieskolan. Jag önskar att du stod där nu. Jag hade velat säga något, jag hade förstås förmodligen inte funnit orden, så det hade blivit något futtigt men sanningsenligt, som hur rolig och smart jag tyckte att du var.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Det här trodde ingen!

Ledare

Ja, nu har väl de flesta av oss deklarerat men jag hoppas att du inte betalade någon landskyld (avrad), denna långlivade tribut avskaffades för drygt åtta decennier sedan.

Att skatter har tagits ut sedan Kristi födelse vet var och en; men att bohusläningar har betalat en medeltida avgift, kallad landskyld, till prästerskapet, Dragsmarks kloster och Trondheims stift ända från medeltid och fram till modern tid kunde knappast någon ana.

– När jag började forska om detta trodde ingen på mig, inte ens på Landsarkivet i Göteborg, säger privatforskaren Gunda Svedung.

I de landskap som en gång i tiden tillhörde Danmark och Norge har vissa gårdar sedan medeltiden betalat en avgift ända fram till 1937, då vårt lands riksdag beslöt att ersätta denna, den så kallade landskylden, med statsmedel.

Bakgrunden till avgiftens uppkomst var nya arvsregler av år 1153, fastställda av Borgartingen 1224. Dessa regler innebar att bönder kunde donera mark till kyrka eller kloster men till slut hade så mycket skänkts bort att bönderna inte längre kunde betala skatt till kronan. Kungen av Danmark påbjöd då att bönderna kunde bruka marken mot ett arrende. Detta fortgick även efter att landskapen Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge blivit svenska. De insamlade medlen gick till prästernas löner och till kyrkobyggnadernas underhåll.

Tanken bakom donationen till kyrkan var att få bli begravd inne i kyrkan, få själamässor lästa och liknande förmåner. Kyrkans motprestationer kunde även bestå i att ge allmosor till de fattiga.

I de södra landskapen kallades avgiften för landgille, i Norge (och därmed i Bohuslän) för landskyld och i Sverige i övrigt för avrad. Alltså, en årlig avgift brukare av annans jord hade att erlägga till jordägaren.

Trots att den medeltida avgiften till kyrkan eller prästerskapet avskaffades 1937 lever ägan Prästäng 1:1 kvar i skatteverkets och lantmäteriets rullor än idag, även om ingen längre vet var fastigheten är belägen!

Varje höst kom fjärdingsmannen till gårdarna och samlade in landskylden i gårdarna. Övergången mellan naturabetalning och pengabetalning för skatt infördes i Bohuslän 1648 men undantag gjordes för landskyld som betalads i malt och smör. Så sent som 1881 hade gårdarna i Lomelanda att betala maltavgiften i pengar, medan avgiften i form av tre skinn och en hud inte hade omvandlats! År 1931 uppgick den årliga prästlandskylden till 4500 kronor. Totalt betalade 148 fastigheter i Göteborg och Bohus län denna avgift. Även kyrkorna fick sin del – 49 kyrkor skulle dela på 171 kronor!

Gunda Svedung berättar om hur hon en gång fick höra talas om landskylden.

– Min farbror, som var bonde, sa att han betalat en avgift till Dragsmarks kloster och till Trondheim, dit Dragsmark hörde, ända fram till 1937.

På Landsarkivet hade de svårt att tro på detta men Gunda fick hjälp av en arkivarie och denne påpekade att om riksdagen avskaffat avgiften finns detta noterat.

Sagt och gjort! Gunda fann vad hon sökte och kunde därmed bekräfta släktingens berättelse. Denna sammanfattas bäst av vad prosten Beckman i Näsinge skriver i en redogörelse över uttaxeringen till Lomelanda kyrko- och skolkassa av år 1889: ”Landskylden utgår från urminnes tider.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Civilisationen och det läkta lårbenet

Ledare

Var och en blir salig på sin tro. Jag inbillar mig att det märks särskilt tydligt nu när många av oss gått från att spendera för mycket tid på sociala medier till att spendera alldeles på tok för mycket tid på sociala medier. Teorier, tyckande, antaganden om Coronapandemins anledningar och konsekvenser, saker vi vet väldigt lite om i dagsläget, virvlar runt i en aldrig sinande ström. Förklaringar och syndabockar ska hittas innan vi lyckats utvärdera vad det är vi är med om.

Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse. Ett av antropologins vanligaste studieområden är människans anpassning till olika livsmiljöer, dels mänskligt liv, beteende och relationer, ofta betraktade utifrån ett socialt eller kulturellt perspektiv.

Internets intåg i våra liv i allmänhet, och sociala medier i synnerhet, har under de senaste 10-20 åren förändrat mycket av de saker som antropologer studerar.

En av de kändaste socialantropologerna hette Margaret Mead (1901-1978). Hon arbetade med vad hon kallade ”tillämpad antropologi”, det vill säga hur antropologiska insikter skulle kunna komma till praktisk nytta. Jag undrar vad Margaret Mead hade haft att säga om det liv vi lever på nätet under 2000-talet?

Det finns en historia om Margaret Mead, det kan lika gärna vara en skröna som en sann berättelse, men den är ganska tänkvärd så jag tänkte dela med mig av den.

Enligt den här historien fick Margaret Mead en gång frågan från en av hennes studenter om vad hon ansåg var det första tecknet på civiliserat leverne i någon forntida kultur. Studenten förväntade sig att Mead skulle svara något i stil med uppkomsten av fiskekrokar, slipstenar eller något annat redskap eller en tidig betydelsefull teknisk landvinning. Men Mead svarade att det första tecknet på civilisation i forntida kulturer var fyndet av ett lårben från en människa som hade brutits men sedan läkt.

Mead menade att ”i det vilda”, betyder ett brutet ben att du dör. Det innebär att du inte kan fly från rovdjur, eller ta dig till ett vattendrag och dricka, eller skaffa föda. Enligt Mead överlever inget vilt djur ett brutet ben tillräckligt länge för benet att läka.

Det läkta människolårbenet betydde alltså att en annan människa hade burit den skadade personen i säkerhet, vårdat, ombesörjt, utfodrat och skyddat den skadade så att han eller hon överlevde. Enligt Mead startade den mänskliga civilisationen på allvar när vi började hjälpa varandra genom svårigheter.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Livet är ett helvete – gör det inte värre!

Ledare

Vi har alla hört uttryck som: ”Livet är ett helvete.” ”Livet är en evig jämmerdal.”

Och just därför är det så viktigt att inte göra det värre än det redan är. Jag har personligen hela mitt vuxna liv haft anledning att tänka i dessa banor. Orsak: När jag var 16 år flyttade jag till det lilla samhället Wewelsburg, centralt beläget i Tyskland. Orten var tänkt att bli det nav runt vilket hela världen skulle rotera den dag nazisterna hade vunnit världsherraväldet. Stora marschfält skulle byggas för militärparader och enorma planer fanns för obetydliga Wewelsburg. Själva jordaxeln skulle, symboliskt, gå rakt igenom den gamla borgens (Burg=borg) nordtorn.

För att få arbetare till platsen anlades ett läger med krigsfångar, dessa började med att renovera den treflyglade borgen. Gott och väl 1000 slavarbetare knegade ihjäl sig där. Det här var ett av många små och bortglömda arbetsläger under kriget. Betydligt mycket mer vet vi om kända namn som Auschwitz, Bergen-Belsen, Dachau Upprinnelsen till förintelselägren var Wannseekonferensen i början av -42 men när utrotningslägren började byggas hade redan många vanliga koncentrationsläger byggts för exempelvis politiskt oppositionella. Totalt hade nazisterna dussinet olika kategorier lägerfångar, från aktiva och medvetna krigsmotståndare, kommunister och oppositionella socialdemokrater till asociala och sinnesslöa.

Nu har 75 år gått sedan kriget slutade och lägren befriades våren 1945. Och vad befriarna upplevde var outhärdligt. I en tidningsintervju för 15 år sedan berättade Anatolij Shapiro, överste i Röda Armén, om vad han fick se när de befriade Auschwitz, och han var ändå van eftersom han varit vid fronten ända sedan sommaren 1941, då Tyskland angrep hans land:

”Jag hade sett så många oskyldiga människor dö. Jag hade sett hängda människor. Jag hade sett människor som bränts till döds. Men det jag såg i Auschwitz var jag helt oförberedd på.”

Även vi här hemma berördes av fasorna. En bekant till mig, vars judiska mor kom till vårt land med de vita bussarna efter kriget, berättar:

– Allt hade börjat med att hennes familj fick ett meddelande om att resa till ett uppsamlingsläger men de visste inget om vad som väntade. Väl i Auschwitz ställdes de upp i två led. I det ena hamnade äldre och svaga, de gasades ihjäl. I andra ledet hamnade unga och starka – dessa blev arbetskraft i industrier, byggprojekt och annat. Trots att mamma var 23 år när detta hände hade hon aldrig varit skild från sin familj eftersom hon bodde hemma och passade sin lillebror.

– Från Auschwitz fick hon åka tåg till Bergen. Därifrån gick de den milslånga vägen till lägret Bergen-Belsen. De som hamnade på efterkälken eller tappade sina skor blev slagna med påkar. I lägret fick hon ett fångnummer intatuerat på insidan underarmen, fast det lät hon senare ta bort här i Sverige.

– Mamma var 25 år och 170 lång men vägde bara 35 kilo när hon kom hit och mensen hade upphört på grund av svält. Hela familjen påverkades. Hennes mor dog i en gaskammare i Auschwitz och systern avled där av undernäring. Pappan – som drev en ättiksfabrik i staden där de bodde – försvann in i det okända i kriget borta i Sovjet. De sex bröderna gömdes undan på gårdar och överlevde – varav en flyttade till Sverige och gifte sig.

– Mamma var så tacksam mot vårt land som tagit emot henne att hon aldrig ville åka tillbaka till sitt hemland Ungern, inte ens på semestern.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Det finns hjälp att få

Ledare Många tycks uppröras över det faktum att många äldre inte riktigt verkar ha hörsammat Folkhälsomyndighetens uppmaningar om social distansering. På sociala medier löper tråd efter tråd om ”äldre människor som trängs i affärer” och som beter sig ”som om allt var som vanligt”. Det är svårt att argumentera mot att de som befinner sig i riskgruppen i största möjliga mån bör hålla sig hemma – för deras egen skull naturligtvis. Men jag kan inte släppa tanken på att en stor andel av dem som nu uppmanas att hålla sig borta från affärer och inte socialisera redan sedan innan virusutbrottet tillhörde samhällets mest ensamma och isolerade. Om det stämmer att vissa yngre människor blänger på äldre bara för att de vistas utomhus, är det inte bra. De äldre bör få gå på promenader och röra sig utomhus så länge de följer direktiven om distans, lika mycket som några andra. Det är på många sätt en prövande tid vi nu lever i. Även om Sverige inte helt stängt ner som andra länder har gjort, sätter sig (den relativa) isoleringen och inte minst osäkerheten (”När kan vi gå tillbaka till att leva som vanligt?”) på psyket på de flesta av oss. Det är ingen vild gissning att många människor med få sociala kontakter i vanliga fall har det särskilt besvärligt nu. Därför gäller det att vi visar mer förståelse och hänsyn, inte mindre, än normalt. Men det är förstås så att det inte existerar några gråzoner på sociala medier. Allt är svart eller vitt, rätt eller fel och mycket basuneras ut med en säkerhet som saknar täckning. Det är som bristen på konkreta svar – alla dessa ”ingen vet med säkerhet när, vad, hur eller om…” driver oss vansinniga. äsa om några av dem längre t bosr några år gamla finns det en anledningen till att det bli kan läsa om några av dem längre t bos Det finns hjälp att få för dem som sitter ensamma och isolerade. Exempelvis har Röda Korset volontärer som hjälper till med att nå ut till människor i behov utan att riskera smitta. Röda Korset har även en stödtelefonlinje för dem som känner stress och oro inför Coronautbrottet. De gör inte medicinska bedömningar, men stödtelefonörerna har utbildning inom psykologi. Röda Korsets stödtelefon under Coronakrisen – 0771-900800 – har öppet måndag-fredag 12:00-16:00. Alla samtal är anonyma.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

”Vår beredskap är god”

Ledare

Vi i min generation, och äldre, minns den berömda meningen ur statsminister Per Albin Hanssons beredskapstal han höll den 27 augusti 1939, det vill säga dagarna innan kriget bröt ut.

Sanningshalten i talet har diskuterats. Sveriges militära beredskap var allt annat än god. Om Tyskland hade attackerat hade möjligheterna att försvara sig varit små.

Det anses ibland därför att Hansson inte syftade på militär beredskap, utan menade att Sveriges möjligheter att försörja sig under en långvarig blockad var mycket bättre än under första världskriget. Då brist på livsmedel rådde under statsminister Hjalmar Hammarsköld – matbrist som uppstod på grund av att landet exporterade mat, i stället för att sälja den här hemma. Detta ledde till hungerupplopp, bland annat i Göteborg. Och Hammarsköld blev kallad ”Hungersköld”!

Jag kom osökt att tänka på Per Albins mening. För när Stefan Löfven nu talade om vår beredskap tvingas han säga: ”Inte tillräcklig”. Men statsministern kunde ha tillagt: ”Annat är det i Finland, där finns kristidslager vilka är tänkta att räcka ett år.”

Jag har tillbringat mycket tid i Norrland. Vid ett tillfälle, för 30 år sedan, blev jag guidad runt i obygden väster om Umeå, Skatan tror jag visst stället hette, av en inföding. Mitt ute i bushen fanns en rad långsmala byggnader, utan fönster. Husen, fick jag reda på, innehöll ånglok och vagnar – tåg som staten hade i beredskap i händelse av ofärd. I liknande lokstallar över hela landet stod då utrangerade ånglok klara att tas i bruk om elnätet av någon anledning skulle slås ut. Och inte nog med det! I varje årskull värnpliktiga utbildades ett antal unga män för att kunna sköta om och även köra de gamla grejerna. Och som inte detta var nog kunde privata fordon tvångsrekvireras av militären.

I samma årskull utbildades därtill ett antal värnpliktiga till sjukvårdare, detta samtidigt som alla läkare och sjuksköterskor var krigsplacerade. Målsättningen för dem var att kunna utföra tusen operationer i fält, per dag.

I landet fanns även en slags beredskap i form av nio statliga lagerhus. Men det var då det! I dagsläget finns bara lagerhuset i Vara kvar.

Nu är mycket av det som byggts upp efter andra världskriget borta. De ransoneringar som drabbade oss under kriget fick efterkrigssverige att rusta upp totalförsvaret. Landet skulle då klara av isolering och lager byggdes upp av olika saker som vi ansågs behöva. Exempelvis gick det mesta av smörproduktionen in i totalförsvarets fryslager, med den påföljden att smöret som såldes i butik var ett år gammalt. Och i andra lager förvarades bland annat mat, för ett årsbehov. Där fanns även kläder, mediciner, reservdelar och annat. Därtill hade vi bergrum fyllda med olja.

Ja, se det var andra tider det. Krisberedda tider!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Sex streamingtips att sluka när du får hålla dig hemma

Ledare

När de här raderna skrivs, i början av påskveckan, har Sverige fortfarande betydligt mildare restriktioner jämfört med många andra länder vad gäller smittspridningsprevention. Men många arbetar hemifrån och det sociala livet är ändå påverkat för de allra flesta. Jag tänkte ta tillfället i akt att tipsa om sju streamingserier och dokumentärer som man kan kasta sig över, när man ändå kanske befinner sig inomhus mer än vad man hade velat.

Ugly Delicious (Netflix) Matlagningsfeelgood? Jodå. Även vi som är hopplösa i köket kan förföras av kocken och restaurangentreprenören David Changs djupdykningar i olika maträtter och kulinariska företeelser. Första avsnittet handlar om pizzans historia. Det andra om tacos. Ett program som tar dig med på resor – bokstavligt och bildligt.

Breakfast, Lunch and Dinner (Netflix) Efter två säsonger av Ugly Delicious tar David Chang med sig olika kända gäster till olika platser världen över och äter, just, frukost, lunch och middag. Det är mycket roligare än vad det låter.

Sunderland ’til I Die (Netflix) Den andra säsongen av dokumentärserien om förlorarfotbollsklubben från nordöstra England har just haft premiär. Den är lika gripande som första säsongen. Vill du veta hur det verkligen känns att som supporter blöda för en idrottsklubb, följ med till den fattiga industristaden Sunderland där stadens stolthet ständigt lyckas hitta sätt att sjunka djupare ner i dyn.

The Plot Against America (HBO Nordic) Den här dramaserien bygger på en roman av författaren Philip Roth. I en alternativ verklighet blir flygaresset (och svenskättlingen) Charles Lindbergh president i USA i valet 1940. Lindbergh ser till att hålla USA utanför världskriget. Något som får stora konsekvenser inte bara för Amerikas judiska befolkning, utan för världspolitiken i stort.

The Loudest Voice (HBO Nordic) Verklighetsbaserat drama om Roger Ailes som startade nyhetstvkanalen Fox News 1996. Vi får följa Fox News växa till att bli USA:s största nyhetskanal, vars påverkan på politik, opinionsbildning och människors verklighetsuppfattning skulle komma att förändra USA och världen i grunden.

Vem kan utmana Trump? (SVT Play) I åtta avsnitt, inspelade i februari och mars 2020, får vi följa med på den galna cirkusen som det demokratiska partiets presidentvalskampanj innebär. Programledarena John Heilemann, Alex Wagner och Mark McKinnon är experter på amerikansk politik och guidar tittaren genom de viktigaste skeendena. Innan allt tvärt pausas i och med Coronavirusets utbrott.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Det viktigaste budordet

Ledare

Eftersom Tyskland är mitt andra hemland tänkte jag skriva några rader med anledning av att det nu är 75 år sedan andra världskriget slutade. Alla mina tyska kompisars fäder hade nämligen varit med i kriget och jag blev bekant med en del av de männen.

Min bästa kompis Klaus hade sin flickvän Eva i Saarbrücken, helt nära den franska gränsen, så vi liftade dit på en ledig vecka från vår bostadsort i centrala Tyskland. Evas far, Herr Arendt, var en djupt troende katolik. Han hade ingått i en kristen motståndsrörelse mot Hitler innan kriget. Bland annat hade rörelsen delat ut flygblad och arrangerat möten. Detta sågs inte med blida ögon av polisen så med jämna mellanrum åkte denne gudfruktige man i fängelse. Eftersom han drev en liten affär hängde han upp skylten STÄNGT i entrédörrens ruta när de kom för att haffade honom, och så vände han den när han kom ut igen efter några veckor. Så höll det på tills den dagen polisen tröttnade och de gav ett ultimatum: ”Antingen slutar du nu, eller så tar vi någon i familjen nästa gång.” Då fick han lägga av.

När kriget bröt ut kunde militären inte sätta vapen i händerna på gamla motståndsmän så Evas blivande pappa fick bli Röda Kors-gubbe borta i Sovjetunionen under invasionen. Operation Barbarossa var kodnamnet för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen, som inleddes den 22 juni 1941. Över 4,5 miljoner soldater från axelmakterna invaderade Sovjet längs en 2 900 km lång front. Förutom det stora antalet trupper inblandade fanns också 600 000 motorfordon och 750 000 hästar. En person i denna enorma ”militärmaskin” var alltså en liten klen och rädd, 1,68 lång, yngling på 58 kilo från Saarbrücken.

Väl där blev denne sjukvårdare sprängd i luften av en mina eller granat, med påföljd att vårdaren själv krävde livslång vård. I akutläget plockades hektovis med metallsplitter ur hans vitalaste delar men resten lät läkarna vara, med hänvisning att splitterbitarna gjorde minst skada där de var. Armar och ben såg därför, 30 år senare, ut som månens koppärriga yta. Med jämna mellanrum fick denne fridfulle man åka in på hospitalet och göra småoperationer när stålbitarna började röra sig i kroppen och han fick ont.

Herr Arendt kom dock billigt undan – till skillnad mot alla de miljoner som dog direkt, långsamt pinades till döds eller drabbades av evig sorg. Allt detta bara för att alldeles för få tyskar hade lärt sig det viktigaste av Tio Guds bud: ”Du skall icke dräpa.”

Herr Arendt var dock inte en av dem!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Stöd de lokala verksamheterna

Ledare

Det kan inte ha undgått någon att många företag går på knäna på grund av Coronavirusets framfart. Därför är det ännu viktigare än vanligt att vi som konsumenter stöttar våra små lokala företag. Handla lokalt. Köp med en lunch eller middag till äldre släktingar eller vänner som inte bör lämna sitt hem i onödan. Låt bli att klicka hem grejer på nätet, bara för att tjäna ett par tior, utan handla dem lokalt om det du behöver finns i någon butik i närområdet.

Ingen vet om eller när hårdare restriktioner och rekommendationer kommer att införas. Ingen vet exakt hur länge viruset kommer att påverka hela samhället på ett sätt som för bara några månader sedan skulle ha framstått som fullständigt overkligt.

Det är lätt att pendla mellan panik och uppgivenhet över sakernas tillstånd. Är det något vi människor är riktigt dåliga på att hantera så är det osäkerhet. Det är en av anledningarna till att vi gärna ser sammanband där de inte finns. Det är också en av anledningarna till att många av oss just nu låter oss översköljas av intryck, åsikter och information. Ta en paus från flödet ibland. Uppdatera dig med myndigheternas rekommendationer.

I förlängningen riskerar naturligtvis även den tidning du läser just nu att påverkas av Corona. Torslanda-Öckerötidningen är ett litet företag som är beroende av våra lokala annonsörer. När pengarna sinar hos dem är kanske inte annonser i lokaltidningen det som de väljer att prioritera högst. Vi har sedan någon vecka tillbaka lanserat en kampanj som heter Lokalsupporter. Där kan du hjälpa till så att Torslanda-Öckerötidningen kan fortsätta att skriva om det som du tycker är viktigt lokalt, sådant som ingen annan media rapporterar om lika frekvent.

Tidningen försöker att arbeta på som vanligt. Jag skriver det här hemifrån. Kanske kommer inte våra reportrar eller säljare synas lika mycket ute som vanligt, vi kommer att i ännu större utsträckning än normalt använda telefon och e-mail för att fortsätta göra vår produkt.

Slutligen, ta hand om er och varandra. Om du känner dig frisk och kry, hör av dig till någon du känner som befinner sig i riskgruppen, eller till någon som arbetar inom vården eller något annat utsatt arbete som sliter extra på krafterna just nu, och kolla vad du kan hjälpa till med. Tillsammans, fast isär, kommer vi som samhälle att klara det här också.