https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Ett problem som måste lösas gemensamt

Ledare

Det är slut nu. Finito. Korten är på bordet, korna har kommit hem och den feta damen har, om det otidsenliga uttrycket ursäktas, sjungit.

Jag pratar inte om Sveriges EM-turnering eller den stundande semestern, utan om att utredningsarbetet i åtgärdsvalsstudien om väg 155.

Slutrapporten är inskickad och klar för kommunerna att ta del av. Det finns, för att citera utredningsledaren Patrik Benrick, inget kvar i ärendet att utreda i framtiden. Det är nu, eller åtminstone innan utgången av 2024, som Öckerö kommun och Göteborgs Stad (samt VGR, GR och Trafikverket) måste komma till ett gemensamt beslut om hur framtidens förbindelse mellan de båda kommunerna ska se ut.

Det är med andra ord inte slut. Ledsen om jag lurade er i början av den här texten. Nu måste politikerna försöka enas och göra det med en horisont bortom 2040. Inget mer gömma sig bakom fortsatta utredningsalternativ.

Det är lätt att hitta omöjliga och ogenomförbara alternativ, sådana som är omöjliga att hitta finansiering för (gigantiska eldrivna färjor, eller tunnlar på havsbotten) eller som gränsar mot fantasi och science fiction (”flygande bilar i en inte allt för avlägsen framtid”).

”Vi måste stänga några dörrar nu”, sa Patrik Benrick när jag satt ner och diskuterade slutrapporten med honom i slutet av förra veckan.

Längre fram i tidningen hittar ni en artikel som går igenom slutsatserna som Trafikverket drar efter tre års noggrant utredningsarbete, samt förslag till en fortsatt process. Artikeln kräver möjligen att man läst tidigare artiklar i ämnet för att få en så helhetstäckande bild som möjligt. De artiklar som Torslanda-Öckerötidningen skrivit sedan ÅVS:en startade finns för den intresserade i arkivet på tidningen.se

En slutsats som utredningen drar är att trafiksituationen på väg 155 inte beror på ”de andra”. Det är alltså inte Öckeröborna ensamma, eller Hjuviksborna, som är ansvariga för trängselproblematiken. Det går inte att peka finger och säga att allt beror på dom på andra sidan vattnet.

Beslut kring tillgängligheten och trafikinfarkten i rusningstid måste lösas av Öckerö och Göteborg tillsammans. Det finns, helt krasst, inget mer att utreda, men inte heller något mer att fantisera kring, stoppa huvudet i sanden inför eller folkomrösta om.

Nu hoppas jag att alla läsare får en trevlig sommar. Torslanda-Öckerötidningen går på sommarledighet och första numret efter semestern kommer i vecka 32!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Go Bach to sleep

Ledare

Vad har ni för planer inför de kommande månaderna? Besöka en sommaröppen kyrka? Gå på konsert i någon kyrka? Eller kanske rentav ta en tupplur i kyrkan? Ja, det senare låter kanske lite märkligt men som bekant: nya tider, nya seder.

För i tiden, i det gamla bondesamhället, när många slet hårt för brödfödan, var det kanske inte så konstigt att en och annan slumrade till när han eller hon äntligen fick sätta sig ner, som under söndagens predikan. Men se något sådant fick inte ske, då kom kyrkstöten och puttade till sömntutan så att denne vaknade. Men nuförtiden, när man kanske inte arbetar så hårt men i stället stressar desto mer, kan det vara skönt att få koppla av, kanske rentav få slumra till en stund. Och då, hör och häpna, i en kyrka! Konceptet kallas Go Bach to sleep, en lekfull anspelning på uttrycket Go back to sleep (sov vidare).

Hans Davidson, organist från Björkö, förklarar konceptet, som funnits i ett par år, och sprider sig runtom i Västra Götaland:

– Detta är således ingen traditionell konsert utan ett sätt att bjuda in till vila. Klassisk musik har terapeutiska egenskaper. Många känner stress i vardagen och Go Bach to sleep är som en vägledd meditation. Den som är värd hälsar alla välkomna till en stunds avkoppling och sedan blir det eftersnack. Deltagarna får en kudde och en filt att svepa in sig i och skulle någon somna är detta inget problem. Organisten, eller pianisten, spelar det bästa av Bach och låter musiken flöda, svagt i början men livligare mot slutet.

Förutseende nog har fader Bach transkriberat koralen ur kantat 140, med den passande titeln Vak upp en stämma ljuder, till orgel. Ett betydligt behagligare sätt att vakna upp till än att bli tillknuffad av kyrkstöten. Ja, som jag skrev inledningsvis – nya tider, nya seder. Och, som bekant, den som sover syndar ej!

Nu avslutar jag denna ledare med att önska alla våra läsare en lång och härlig sommar, vare sig ni somnar i kyrkan eller inte.

Som slutkläm får ni inledningen på en av mina favoritdikter, att begrunda i denna ljuva sommartid – nu ska min själ gå ut och glädjas vid den store Gudens gåvor. För se, hur härligt smyckad jorden står!

Sommarkväde

”En människa bör sin livslängd välja

ej blott efter solvarv, efter dar,

men blott de sälla stunder tälja,

då hon en ljuvlig känsla har.

G. P. Creutz

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Världens mest viktiga – minst viktiga – glädje

Ledare

Det kan knappast ha undgått någon att Fotbolls-EM är i full gång. Det är ingen idé att skriva någonting om själva resultaten, för jag skriver det här flera dagar innan ni läser det. Men, vi kan i alla fall konstatera att turneringen är efterlängtad, trots alla märkliga turer inför – som till exempel att matcherna spelas i femtioelva olika länder.

Att efter ett och ett halvt års pandemi ha något stort att samlas kring – som ett fotbollslandslag – känns, i alla fall för mig, lite extra. Men det är inte bara det svenska landslaget som skänker glädje och förenar. Manifestationerna världen över efter den danska mittfältsstjärnan Christian Eriksens otäcka hjärtstopp mitt under matchen mot Finland värmer mer än sommarvädret. Att sedan publik är tillbaka på arenorna är ytterligare något att glädja sig åt. Dels för att det ger hopp om att den gräsliga pandemin nu – ta i träben – förhoppningsvis håller på att släppa sitt grepp om världen. Men också eftersom fotboll på hög nivå ska spela inför en stor och bullrig publik.

Jag skulle inte skriva något om resultaten – men visst ser det bra ut för Sverige. Jag skriver som sagt det här innan Sveriges match mot Polen, så när ni läser det här vet ni hur det har gått.

I det lågmälda brittiska tv-programmet Gubbar bakom flötet (sänds på söndagarna i SVT) åker de två komikerna Bob Mortimer och Paul Whitehouse runt i Storbritannien och fiskar. I de handfull program som jag har sett har de knappt fått något ätbart på krokarna. Men poängen med programmet är det urbrittiska tjattret (banter) mellan de två hjärtsjuka gubbarna, inte fiskandet i sig. I det senaste avsnittet pratade Bob Mortimer (som kanske någon minns från den surrealistiska och absurda 1990-talskomediserien The Smell of Reeves and Mortimer) med en äldre cancersjuk fiskarfarbror om hur hobbies mer eller mindre kan rädda liv. När Mortimer drabbades av en allvarlig depression i 20-årsåldern insåg han att han var ”påväg tillbaka till livet” när han upplevde den okonstlade glädje det innebar att se sitt Middlesbrough FC göra mål.

Den där explosionsartade glädjen, som får vuxna människor att hoppa jämfota, kramas och gråtskrika rakt ut, som ett mål innebär i en viktig fotbollsmatch. Kanske är det något av det mest viktiga – minst viktiga – som finns i livet. Själva glädjeyttringarna alltså, att vi tillåter oss förlora oss i något och bli jublande euforiska, även om det är flyktigt. Inte nödvändigtvis bollsparkandet i sig.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Händelser på och vid havet

Ledare

En strålande högsommardag tar mina kompisar Gunnar och Åke segelbåten och styr ut på böljan den blå. Den enda skaffningen de har med sig är en ölback. I den svaga brisen driver de runt utanför Smögen och Hållö. Den ena ölen efter den andra konsumeras. Grabbarna tar av sig skjortorna och njuter av solen. Efter en stund somnar de gott i värmen. När de äntligen vaknar liknar de kokta humrar, solen håller på att gå ner och det börjar bli småkyligt. Och, till råga på allt, har de ingen aning om var de befinner sig. Turligt nog ser de land och seglar dit och lyckas ta sig till kända trakter. Jag vill minnas att de hamnade uppe vid Fjällbacka eller Grebbestad!

När man som jag bor på en liten ort känner man många människor, antingen privat eller bara till namnet. Något som skapar ett socialt kit men även en slags social kontroll. Folk är helt enkelt lite vänligt nyfikna på både den ene och den andre. Ortens siste skutskeppare var en sådan man som drog nyfikna blickar till sig. Skepparen var känd för att vara en duglig sjöman med ordning och reda på sitt fartyg. Han var ungkarl och bodde alltid ombord. Ordentligt upp i åldrarna gifte han sig. Däremot vägrade han att flytta i land och han bodde kvar på sin båt trots att han ingått i det äkta ståndet. Till råga på allt bodde frun i landets södra delar. Åren gick och en annan undrade vad som hänt skepparen. Hans båt syntes ibland men utan fru och familj. Men en dag kom en vacker tjej ner till hamnen, där en folkhop stod och tittade när skepparen lade till. Någon i skaran vände sig till flickan och förklarade vad som håller på att ske. Varpå den unga kvinnan på bred skånska säger: ”Jäu, dä ä faour såm koummer.” Dagen efter visste hela samhället att skepparen åtminstone hade tillbringat en natt i land.

En fin sommardag är jag och flickvännen ute och seglar. Hon sitter vid rorkulten och jag ligger på durken och slappar. Så går det som det går. Jag somnar naturligtvis som en gris – min goda sömn är känd i sju härader och åtta distrikt. När jag långt om länge vaknar till liv ser jag att hon sitter så märkligt, inte på toften utan bakom. Jag frågar vad hon gör och får till svar att hon kissar i spannen, som vi har till att ösa med. Hon hade inte kunnat sätta sig över kanten eftersom andra båtar fanns i närheten. Jag drog mig då till minnes en historia, som en kompis till mig berättade. Denne hade varit ute i dåligt väder och seglat när blåsan gjorde sig påmind. Han ställde sig intill mastvantet och med en arm om vajern fick han med den andra knäppt upp regnjackan och oljebyxorna. Men när han var klar kom han inte därifrån. Han satt fast. Vid en närmare undersökning visade det sig att han knäppt regnjackan runt vantet!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

2001 – en medieodyssé

Ledare

Iår är det 20 år sedan jag gick sista året på Journalisthögskolan. Jag tänker på det eftersom vi nyss haft en duktig praktikant från JMG hos oss på tidningen, Ellinor. Hon är född det året: 2001.

2001 var ett dramatiskt år på många sätt. Kravallerna i Göteborg. Elfte september.  För att nämna två enskilda saker. Att som oerfaren journaliststudent praktisera på radion samtidigt som de där flygplanen flög in i World Trade Center i New York och följa det i realtid på internet var lätt surrealistiskt.

Jag tänker också på hur journalistiken har förändrats på de 20 år som gått, på många sätt just på grund av digitalisering, internet och sociala medier. För 20 år sedan var tyckandet i ledarspalter något av en liten klubb för inbördes beundran, som lästes av ganska få. Idag är opinionsjournalistiken större än någonsin. Ju mer kontroversiella åsikter och utspel, desto fler klick och delningar. Det är som om huvudsyftet med journalistiken numera är att sätta känslor i brand, inte att förmedla information.

Ibland tänker jag att vi som mediekonsumenter blivit beroende av att reagera, eller till och med ”att rasa” som det ofta hette i kvällstidningspressen för några år sedan. Jag läser ofta den Hönöbördige serietecknaren Jan Wanloos underfundiga och humoristiska krönikor i GP med behållning. Men i stort sett varje gång jag scrollar ner i kommentarerna under hans krönikor på webben förbluffas jag av hur stor del av de som kommenterar som upprörs över innehållet. Allt tolkas bokstavligt. Även uppenbart ironiska haranger. Det är verkligen en besynnerlig utveckling.

Jag vet att jag skrivit det tidigare i någon ledare för länge sedan, men jag återkommer så ofta till det i tanken: I våra fickor bär vi runt ett redskap där vi kan få information om allt i hela världen, men vi använder den främst till att ta bilder på rosévinsglas och att bråka med människor vi aldrig har träffat.

Släpp mobilen och gå ut och njut av sommarvädret. Snart börjar fotbolls-EM och då blir det till att bänka sig framför dumburken varje eftermiddag och kväll. Det är det lag på.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Än dansar de gamla damerna i vinden

Ledare

Att ta hand om vårt maritima arv är en angelägen men svår uppgift. Framförallt krävs en herkulisk arbetsinsats och stora summor pengar måste ständigt fram om inte hela lasset ska stjälpa. Ren och skär entusiasm räcker tyvärr inte alltid – de båtar som tas om hand av ideella föreningar överlever i snitt endast 10 år.

Fartygsägarnas engagemang är mycket viktigt. Tack vare deras insatser syns och brukas många intressanta flytetyg längs landets kuster varje sommar. Själv är jag passiv medlem i föreningen som äger fiskebåten LL 667 Asta. Asta byggdes 1916 för Oscar Frönell i Hönö Klåva och är landets äldsta fiskebåt med rodret på ryggen. Jag vet därför att de aktiva medlemmarna ständigt kämpar mot tidens gnagande tand och att föreningen årligen lägger hundratusentals kronor på hennes underhåll. Medel som fås från olika fonder och bidrag.

Kul då att läsa att Sjöhistoriska museet nu fördelar 500 000 kronor i restaureringsbidrag till sex kulturhistoriskt bevaransvärda fartyg. Däremot är naturligtvis summan inte mycket mer än symbolisk.

Totalt inkom 28 ansökningar om ekonomiskt stöd till ett sammanlagt belopp av över 3 miljoner kronor. I år fördelas bidraget till fyra skolsegelfartyg och två ångfartyg. Stödet täcker bara en liten del av de verkliga kostnaderna för att bevara och underhålla kulturhistoriskt värdefulla fartyg men är ändå angeläget. – Vi vet att ägarna till fartygen tar ett stort ansvar för detta viktiga kulturarv. Vi hoppas att stödet från Sjöhistoriska museet kan bidra till att både upprätthålla landets historiska flotta och ses som en uppmuntran för gott arbete och värdefulla insatser, säger Mats Djurberg, museichef på Sjöhistoriska museet. – De historiska fartygen är en förutsättning för att en levande sjöfartshistoria kan upplevas av många. Samtidigt är kostnaderna för att underhålla äldre fartyg stora. I år har det varit många akuta och omfattande åtgärder på träfartyg och mycket angelägna åtgärder på ångfartyg som varit aktuella. Både kunskap och traditionell teknik behöver värnas för framtiden, säger Karolina Matts, intendent på Sjöhistoriska museet. Fartygsstödet har delats ut av Sjöhistoriska museet sedan 1991 och kan i första hand sökas av ägare till historiskt värdefulla fartyg. Alla fartyg som fått fartygsstöd i år är tillgängliga antingen som passagerarfartyg, museifartyg eller som skolsegelfartyg. – Vi lägger särskild vikt vid om ett fartygs verksamhet är eller planeras bli tillgänglig för allmänheten. Syftet med detta är förstås att fartygens historia ska kunna upplevas av så många som möjligt, säger Karolina Matts.

Några av de fartyg som fått stöd finns i vår närhet, nämligen: Gratitude, Göteborg, som får 40 000 kronor till kostnader för arbetet med mast och toppstång samt tillhörande riggdetaljer. Segelfartyget Kvartsita, Fiskebäckskil, erhåller 100 000 kronor för att renovera däck och bordläggning. Segelfartyget Westkust, Orust, håvar in 115 000 kronor till kostnader för att renovera däck och skarndäck.

Därmed lär vi väl få se dessa tre älskliga gamla damer dansa i vinden i våra farvatten ännu en sommar.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Skippa mobilen i bilen

Ledare

Sedan den 1 februari 2018 har det varit förbjudet att använda mobiltelefon medan man kör ett motordrivet fordon. Trots det är det inte ovanligt att man fortfarande drygt tre år senare ser förare om rattsurfar eller pratar i telefonen.

Faktum är att under det första året efter förbudet ökade antalet rattsurfande bilister. Enligt en undersökning från 2019 av försäkringsbolaget If struntade var tredje bilist i den då ett år gamla lagen. Hur det ser ut idag har jag inte kunnat hitta några siffror på, men helt borta är inte ovanan att fippla med telefonen bakom ratten.

Varför måste vi bli av med rattsurfandet? Tittar man på statistiken, som visserligen är ofullständig, gör den gällande att av 323 olyckor som undersökts av Transportstyrelsen under åren 2013-2016, där kommunikationsutrustning använts av föraren under färd finns mobiltelefonen med i beskrivningen i 80 procent av dessa olyckor.

En förare som använder mobilen under körning har sämre reaktionstid och längre bromssträcka. Tittar man ner på mobilen i två sekunder när man kör endast 40 kilometer i timmen hinner bilen rulla 22 meter utan kontroll.

Men det är inte bara de som framför ett motorfordon och hanterar en mobiltelefon som avsevärt ökar risken att skada sig själva eller andra i en olycka.  Mellan 2006 och 2016 behövde 650 fotgängare och cyklister akutsjukvård efter att ha skadat sig på grund av mobiltelefonen, enligt Transportstyrelsen. Så mycket som 85 procent av alla distraktionsolyckor med fotgängare och cyklister är kopplade till mobiltelefonanvändande.

I vårt hårt trafikerade och barntäta utgivningsområde känns det kanske extra relevant att tänka både en och två gånger på hur man hanterar sin telefon. Som vuxen bilist borde det vara en självklarhet att inte rattsurfa eller prata utan handsfree medan man kör. Men även barn och ungdomar som spelar spel på sina telefoner på väg till skolan eller träningen måste påminnas om trafikriskerna.

Torslandas förre närpolis Christer Melvinsson nämnde ofta att de han var mest nöjd med var att inget gående eller cyklande barn omkommit efter att ha blivit påkört i trafiken i Torslanda under de senaste åren. Låt oss alla göra vårt allra yttersta för att det fortsätter att vara på det viset.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Tuffa tider för källkritik

Ledare

Inte ens hälften av alla 15-åringar i OECD-länderna kan skilja mellan fakta och åsikter. Det framkommer i en ny studie som bygger på den senaste Pisa-undersökningen från 2018.

I OECD-rapporten ”Developing Literacy Skills in a Digital World” framkommer att endast 47 procent av 15-åriga elever i OECD-länderna har förmågan att särskilja fakta från åsikter. För Sverige är siffran något högre – här kan varannan elev göra distinktioner mellan fakta och tyckande.

I ett webbinarium om rapporten uttryckte OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher sin oro över de anmärkningsvärda uppgifterna, enligt facktidningen Ämnesläraren:

– Allt fler elever har tillgång till dessa fantastiska apparater som datorer och mobiltelefoner – men de saknar förmåga att använda dem! De riskerar att fastna i en värld av fake news och ekokammare.

Andreas Schleichers medskick till skolpolitiker och skolledare över hela OECD är att man inte i första hand ska fokusera på att införa mer av den senaste tekniken, utan att istället hjälpa både elever och lärare att bli bättre på att navigera i den digitala världen.

Att utbilda elever i källkritik och att jämföra olika sajters tillförlitlighet är viktiga nycklar. Det görs i svenska skolor. Men i rapporten framkommer att trots att svenska elever är bland dem som tillbringar mest tid på internet hamnar Sverige på undre halvan vad gäller vilka elever som navigerar mest effektivt på internet.

Kanske ska vi ändå vara ”glada” att sifforna är från 2018. För inte sjutton har pandemiåren 2020-2021 gjort det lättare för någon att navigera mellan fakta, spekulationer, åsikter, propaganda och fake news.

Omständigheterna kring smittspridningen av Covid-19 kan ha varit bland de svåraste sakerna som mänskligheten hittills har var tvungna att ta till sig via internet. Det började så ”enkelt”: ”Tvätta händerna, håll avstånd, var hemma om du känner minsta förkylningssymptom”, men utvecklades snabb till en politiserad kamp om, bland mycket annat, munskyddens vara eller icke, nedstängning kontra ekonomi och personlig frihet och åsiktsfrihet.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Arkitektur berör – vacker såväl som ful

Ledare

Arkitektur och design berör. Vacker såväl som ful. Många känner nog som min kompis Lennart, som när frågan kom på tal, sa: ”När jag får se ett fult hus kan jag blir så förbannad att jag håller på att köra av vägen.”

Med detta sagt ska sägas att jag inte är motståndare till lekfull, spännande och modern arkitektur. Men då ska den vara avskild och avgränsad – alltså inte insprängd bland gammal och enhetlig bebyggelse. Exempel på detta är ekobyn Skärkäll, utanför Gerlesborg i Bohuslän, och Skaparbyn på ön med det prosaiska namnet Ön, som ligger nära utanför Hedesunda i Gästrikland. Den förra består av enskilda personers bostäder, där byggherrarna fått lite fria tyglar, medan den senare är ritad av den svensk/engelske arkitekten Ralph Erskine. Skaparbyns byggnader är inspirerade av naturfolks, som samers och nordamerikanska indianers, tält.

Jo, du läste rätt. Samme Erskine som låg bakom Läppstiftet i Göteborg. Samme Erskine som i kvarteret Drottningholmssmalmen, byggd för slottets personal på 1700-talet, totalt okänsligt och tondövt uppför en betongbunkerliknande byggnad i en fin trähusmiljö. Samme Erskine som ritade Byker wall i Newcastle och där boende i området sa: ”Skicka hem honom till Sverige.”

Om Norrköpings centrum fick jag höra följande: en nyutexaminerad arkitekt hade fått uppdraget att utforma ett antal hus. När hon var klar och nöjd med sitt uppdrag – vackra och färgglada hus – presenterades detta. Byggherren avslog och byggde betongbunkerhus, varvid arkitekten valde att hoppa av yrket.

Vid en guidad tur i Stockholm besöktes arkitekthögskolan, utsedd till landets fulaste hus, förstod jag direkt vidden av problemet. Här hade en häftig gammal tegelbyggnad rivits för att ge plats åt en slätstruken betongbunker. Som sagt, arkitektur berör. Arkitekturupproret är en rörelse som växer. Hemsidan hade besökts 286 000 gånger då dessa rader skrivs, vilket vittnar om intresset. Bäst av allt, här ges inte bara ris utan även goda exempel lyfts fram.

I en konservativ tankesmedja diskuterade Chase Alexander Jordal nyligen problematiken: ”Jag har ofta undrat en sak... Varför byggs det så otroligt många fula byggnader? Betong och glas, ingen utsmyckning, simpelt, “tidlöst” och brutalt. Modern arkitektur är som gjord för att den konservativa själen skall revoltera mot den… Det finns ju knappast någon som bygger privata hem inspirerade av tyska betongbunkrar och glasakvarier… Varför är offentliga byggnader så fula, medan de flesta nya privata hem … har en viss estetisk skönhet?

Om man bläddrar igenom en huskatalog från en leverantör av färdiga hus, så slås man av hur de flesta hus till stor del är klassiskt inspirerade…

Varför låter vi då våra städer fyllas med den ena groteska signalbyggnaden efter den andra, medan vi privat väljer skönheten? Svaret på detta tror jag ligger hos politiker och arkitekter…

Finns det några lösningar på problemen då? Mer demokrati. Vanligt folk bör i större grad ges möjlighet att påverka utformningen av sina lokalsamhällen. När nya betydelsefulla byggnader ska uppföras … borde folkomröstningar om utformningen genomföras. När allt kommer omkring är det folket som måste bo och leva med och vid dessa byggnader, då borde det också vara naturligt att utformningen av offentliga byggnader bestäms av folket.”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Arga unga män

Ledare

Arga unga män har väl alltid funnits. Men varför var de så arga och äventyrliga och utan självbevarelsedrift år 793? Svar: rikedom och ära lockade, då som nu.

Om vi skall rekommendera en enda plats, för en av nordisk historia intresserad person att besöka, är valet lätt. Lindisfarne!

Här på ön började vikingatiden med att en grupp arga och äventyrliga unga nordiska män plundrade ett av norra Europas rikaste kloster.

– De måste ha varit kända för de kom in med en tidvattensvåg, plundrade, slog ihjäl och vände åter med nästa tidvattensvåg, berättar vikingaexperten Stellan Johansson, som själv varit på ort och ställe ett par gånger.

– Kanske kom de för att sillfisket hade slagit fel så att svält rådde hemma i Norden, spekulerar Stellan vidare. Sådana nedgångar i fisket är kända sedan århundraden.

Och inte långt därifrån slutade vikingatiden 273 år senare med slaget vid Stamford Bridge, 20 mil söder om Lindisfarne.

Ön Lindisfarne, eller Holy Island som den också kallas, ligger utanför Englands nordöstra kust, ett stenkast från gränsen till Skottland. Hit kommer man endast på vissa tider då tidvattnet medger passage på den väg som en del av dygnet ligger under vatten.

Nuförtiden är ön en ett populärt turistmål men det har inte alltid varit så, bara för några årtionden sedan hittade endast historieentusiaster hit. Nu lever många av öns 200 innevånare av turismen, som ju inte enbart kommer för vikingarnas skull utan även för att se slottet där Roman Polanski spelade in filmen Djävulsk gisslan, eller Cul-de-Sac som den också heter.

Ta gärna även en avstickare till York, när du ändå är i området. Där finns en fin katedral och ett världsberömt vikingamuseum. Vikingarna kallade stan för Jorvik och platsen var ett viktigt handelscentrum under järnålder och medeltid. Vikingaentusiaster i Bohuslän påstår att namnet kommer av Joreviken, som ligger norr om Hamburgsund.

Strax öster om York ligger Stamford Bridge, som också är väl värt ett besök. Där stod slaget som ändade vikingatiden och en skylt berättar om hur vikingarna förorsakade den engelska hären så stora förluster att den inte förmådde att stå emot Wilhelm Erövraren som dök upp vid engelska kanalen en tid senare samma år.

Om vikingatiden började med anfallet på klostret på Lindisfarne slutade perioden alltså vid Stanford Bridge. Men vart tog då alla de arga unga männen vägen helt plötsligt, alla dog ju inte där? Så här skriver historieprofessorn Dick Harrisson i sin bok om korstågen, Gud vill det:

”Att svenskar, danskar och norrmän, liksom nordtyskar och polacker under högmedeltiden kom att bli väl så entusiastiska korsfarare som fransmän, engelsmän och italienare berodde ytterst på att de utgjorde en integrerad del av den västerländska, romersk-katolska kulturkretsen. Där vikingatågen slutade tog korstågen vid.”

Och än i dag är unga män lika arga och giriga som då, fast nu kallar vi dem inte vikingar och korsfarare utan saker som fotbollshuliganer, rikskapitalister, gängkriminella och liknande saker.