Var och en blir salig på sin tro, säger ett gammalt ordspråk. Frågan är om det påståendet någonsin varit mer aktuellt än vad det är just nu. När det står var och en fritt att välja de informations- och nyhetskällor som bäst bekräftar de åsikter, och fördomar, som man redan har.
Ett tydligt, och återkommande, exempel är åsikterna kring människans påverkan på klimatet. I en SOM-undersökning som Göteborgs Universitet gjort i somras anser att påståendet ”klimatförändringarna är i huvudsak orsakade av mänsklig aktivitet” som falsk. De svarande fick gradera påståendet på en skala från noll till tio där noll betyder helt falskt. Jämfört med när studien gjordes 2019 är det en liten, men statistiskt säkerställd ökning av antalet klimatförnekare, skrev SVT när de rapporterade om det i veckan. Men ibland är det bra att lyssna på de som faktiskt vet.
I augusti slog IPCC – FN:s (och världens tyngsta) klimatpanel – fast att det otvetydigt är människans utsläpp av växthusgaser som förändrar klimatet. Ändå ökar antalet som tror påståendet är falskt. Antagligen, antar jag, för att de baserar sin världsbild på den sanning som bäst passar dem.
Om vi ska plocka hem argumentationen med att var och en blir salig på sin tro till en väldigt lokal nivå är diskussionen kring väg 155 alltid aktuell.
Jag har som journalist på Torslanda-Öckerötidningen bevakat frågan sedan 2014. Jag skulle absolut inte framställa mig som någon expert på området, men jag har gjort vad jag kunnat för att få in olika perspektiv. Och jag har sett människor bli saliga sin tro.
Vad folk tycker – och i förlängningen vad de politiker som ska representera folkviljan i slutändan tycker och sedan beslutar – är såklart det viktigaste. Folkviljan är grunden för vårt demokratiska samhälle. Det är bara det att många direkta felaktigheter smyger sig in när de mest passionerade förespråkarna för olika inriktningar uttrycker sig. Många sanningar är egentligen falska.
Under hösten och även längre än så kommer Torslanda-Öckerötidningen fortsätta att bevaka frågan om den framtida kommunikationen mellan de två kommunerna. Både här i papperstidningen och digitalt på tidningen.se. Det kommer med största sannolikhet bli en valfråga både i Öckerö och Göteborg, där partier är tvungna att positionera sig. Var och en blir salig sin tro. Men vi kanske ska hålla just tro där den hör hemma. Så se till att rösta i kyrkovalet imorgon förresten, det är din demokratiska skyldighet.
Coronapandemin vägrar tydligen att släppa taget. Mutationer ställer till det ännu mer och här hemma i Sverige pekar kurvorna åt fel håll igen, och med det trycket på IVA.
Men med pandemin kommer också en del besynnerliga och milt humoristiska biverkningar. Jag erkänner. Jag har blivit en, som jag förstår att det kallas, ”go gubbe”. I alla fall i ett avseende. Det här är inget att skratta åt. Jag har i åtminstone 35 år gjort det mesta i min makt för att inte framstå som någon go gubbe. Jag har i möjligaste mån högst medvetet undvikit ”goa” saker som blaskig öl i plastglas, räkfrossa på Avenyn, dansband, patologiskt ordvitsande och Lasse Kronérs favoritlag i fotboll.
Förr lyssnade jag alltid på min egen musik i bilen. Först kassettband, sedan cd och efter det streaming. Om jag lyssnade på radio var det P1 eller möjligen P4 som gällde. Men så hände något. Coronapandemin slog till och media i alla dess former började rapportera om dödstal, smittokurvor, arbetslöshet och ekonomisk kollaps närmast dygnet runt – åtminstone framstod det så när jag satt i bilen.
Missförstå mig rätt: Rapportering om pandemin är livsviktig. Allra viktigast är det naturligtvis att följa de restriktioner och riktlinjer som Folkhälsomyndigheten satt upp. Och förstås att vaccinera sig. Det var det dagliga malandet om hur många som dött och smittats som jag till slut inte orkade med.
Nu sitter jag där i bilen på morgonen, men även på semestern, och lyssnar på sådana radiomorgonshower som bara finns på reklamfinansierad radio. Ni vet två män och en kvinna som flamsar och tramsar och spelar trygg musik från när jag var ung. Ibland lottar de ut 500 spänn till någon som ringer in och får svara på en fråga av typen ”Vad heter Spaniens huvudstad?”, sedan drar de ett gött skämt om en solresa till Spanien på 80-talet där någon blev matförgiftad och någon annan missade flyget hem efter att ha vaknat upp sönderbränd på stranden med ett halvt glas Sangria på bröstet. Sedan spelar de Is This Love? med Whitesnake. Och så håller det på. Dag efter dag. Månad efter månad. År efter år. Alldeles oavsett vad som händer med Corona. Man lär sig inget man inte redan visste och man utsätts inte för någon form att oväntade saker. Det är mest… gött.
