2020. Jag tycker fortfarande att det känns futuristiskt att skriva årtalet vi nu klivit in i. För att inte tala om att skriva exempelvis den 20 januari 2020 på gängse siffervis: 200120. Det ser ju inte klokt ut.
Men här är vi nu. Nytt år, nytt decennium. Ett decennium höljt i dunkel (naturligtvis, eftersom det just startat), men också ett decennium det redan spekulerats rejält om. Mycket har varit negativt, för att inte säga dystopiskt: Är det årtiondet då det inte längre finns någon återvändo för klimatet? Är det årtiondet då det kalla kriget och kärnvapenhotet på allvar gör comeback? Är det årtiondet ett tredje världskrig bryter ut? Vad händer här hemma? Kollapsar samhällssystemet? Kommer Sverige vara ändrat till oigenkännlighet inom tio år? Spekulationer grundade i olika sorters narrativ.
Det har naturligtvis alltid spekulerats om framtiden. Det ligger i människans natur att förbereda sig för, planera för, och – i mer positiv andemening – drömma om framtiden. Det tycks mig dock finnas en ny tvärsäkerhet. De som uttrycker sig mest tvärsäkert – den högsta rösten i rummet – är de som bryter igenom sorlet. Det handlar således inte längre om vad som egentligen är troligast, utan mer vad som kommuniceras med störst emfas.
Författaren och filosofen Jason Stanley, knuten till Yale University, som 2015 gav ut boken How Propaganda Works menar att fakta, sakfrågor och ideologi inte längre är det som styr våra åsikter. Istället är det tillhörighet och kulturell identitet som gör det. Förhållandet till politiker och politiska partier liknar det sätt som vi sportintresserade sympatiserar med specifika idrottslag. Vi bryr oss inte om rätt eller fel. Om fotbollslaget jag håller på får feldömda fördelar, exempelvis en straffspark så glädjer det mig eftersom ett mål och i förlängningen en vinst är viktigare än att resultatet i matchen är ”rättvist”. På samma sätt spelar inte längre exempelvis en politikers lögner någon roll, så länge man valt sida.
Denna utveckling är inte särskilt konstig i ett medielandskap som blir allt svårare att dechiffrera och navigera i. När allt anses vara lögn litar vi inte på expertis och logik, utan de vi känner tillhörighet med.
I förra veckans nummer kunde ni läsa att utsikterna för en kommunal simhall i Torslanda är ljusa. Dessutom skulle det kunna bli så att den planerade ishallen i Torslanda ”flyttas fram” så att den, precis som simhallen, enligt plan står färdig 2024. Tidigare i höstas tillkännagav trafikkontoret att en projektledare tillsatts och genomförandestudien av Nya Älvegårdsförbindelsen inletts.
Tre stora frågor som har stort allmänintresse i Torslanda ser ut att röra sig i den riktningen som en majoritet av Torslandaborna vill – det vill säga att de genomförs.
En annan ”stor fråga” som vi på Torslanda-Öckerötidningen följt under lång tid är centrumet i Skra Bro. Detaljplanen är som de flesta känner till överklagad till Mark- och miljödomstolen. Den ska, enligt domstolens egna riktlinjer, tas upp för beslut innan årsskiftet. Men ännu har inget beslut om när det blir offentliggjorts när den här texten skrivs.
Någonstans kring årsskiftet skulle även Trafikverket presentera resultatet av sin åtgärdsvalsstudie kring väg 155. Utredningen innehåller tre-fyra utredningsalternativ – från att påverka resvanor och ”trimma” befintlig infrastruktur i ett förslag, över olika ”stegrande” åtgärder, till det sista utredningsalternativet som skulle innebära en fast förbindelse mellan Torslanda och Öckerö, förslagsvis via Björkö.
Enligt uppgifter till Torslanda-Öckerötidningen riskerar nu den gedigna studien som Trafikverket på uppdrag av VGR har jobbat med (och bekostat!) i ett och halvt år att hamna i en byrålåda.
Ska man kortfattat sammanfatta den snåriga problematiken verkar det vara för många kockar inblandade. Västra Götalandsregionen, statliga Trafikverket, Göteborgs Stad med förvaltningar som trafikkontoret, stadsbyggnadskontoret och SDF Västra Hisingen som inte alltid har samma prioriteringar, samt politiker i Göteborg. Och förstås Öckerö kommun.
Vem ska ta beslut? Vem sammankallar till möten? Vad är prioriterat?
Det finns fakta på bordet från utredningen: Väg 155 och färjornas kapacitet är mycket nära överskridande. Beslut bör tas nu.
Väljer man att fortsätta med färjetrafik behövs en miljardinvestering göras i nya färjor. Kring alla åtgärder förutom den som innefattar en fast förbindelse finns stor osäkerhet kring om de är tillräckliga för att avhjälpa trafiksituationen längs väg 155, samt möta upp utvecklingsplanerna för Öckerö kommun och södra Torslanda, i ett längre perspektiv. Det här är fakta.
Under 2020 kommer stadsdelsnämnderna avvecklas. Makten kommer att centraliseras.
Det kommer inte finnas någon förvaltning eller några lokala politiker som driver Torslandafrågor ur ett lokalt perspektiv.
Frågan om egen kommun i Torslanda har hamnat i dvala under senare år. Ska vi gissa att den frågan gör comeback under 2021 om upplevelsen trots allt blir att ”inget händer” kring väg 155?
