Ledare

Det kan inte ha undgått någon att många företag går på knäna på grund av Coronavirusets framfart. Därför är det ännu viktigare än vanligt att vi som konsumenter stöttar våra små lokala företag. Handla lokalt. Köp med en lunch eller middag till äldre släktingar eller vänner som inte bör lämna sitt hem i onödan. Låt bli att klicka hem grejer på nätet, bara för att tjäna ett par tior, utan handla dem lokalt om det du behöver finns i någon butik i närområdet.

Ingen vet om eller när hårdare restriktioner och rekommendationer kommer att införas. Ingen vet exakt hur länge viruset kommer att påverka hela samhället på ett sätt som för bara några månader sedan skulle ha framstått som fullständigt overkligt.

Det är lätt att pendla mellan panik och uppgivenhet över sakernas tillstånd. Är det något vi människor är riktigt dåliga på att hantera så är det osäkerhet. Det är en av anledningarna till att vi gärna ser sammanband där de inte finns. Det är också en av anledningarna till att många av oss just nu låter oss översköljas av intryck, åsikter och information. Ta en paus från flödet ibland. Uppdatera dig med myndigheternas rekommendationer.

I förlängningen riskerar naturligtvis även den tidning du läser just nu att påverkas av Corona. Torslanda-Öckerötidningen är ett litet företag som är beroende av våra lokala annonsörer. När pengarna sinar hos dem är kanske inte annonser i lokaltidningen det som de väljer att prioritera högst. Vi har sedan någon vecka tillbaka lanserat en kampanj som heter Lokalsupporter. Där kan du hjälpa till så att Torslanda-Öckerötidningen kan fortsätta att skriva om det som du tycker är viktigt lokalt, sådant som ingen annan media rapporterar om lika frekvent.

Tidningen försöker att arbeta på som vanligt. Jag skriver det här hemifrån. Kanske kommer inte våra reportrar eller säljare synas lika mycket ute som vanligt, vi kommer att i ännu större utsträckning än normalt använda telefon och e-mail för att fortsätta göra vår produkt.

Slutligen, ta hand om er och varandra. Om du känner dig frisk och kry, hör av dig till någon du känner som befinner sig i riskgruppen, eller till någon som arbetar inom vården eller något annat utsatt arbete som sliter extra på krafterna just nu, och kolla vad du kan hjälpa till med. Tillsammans, fast isär, kommer vi som samhälle att klara det här också.

Ledare

Egentligen skulle den här ledaren handla om olika ansökanden om planbesked som just nu befinner sig på remiss från stadsbyggnadskontoret till berörda förvaltningar och myndigheter. Det börjar, som jag tidigare konstaterat på den här platsen i tidningen, röra på sig rejält nu när det gäller byggplaner i centrala och norra Torslanda. De flesta ansökningarna och skisserna är ett par år gamla, men först nu släpps de ut på remiss. (Ni kan läsa om några av dem längre fram i tidningen.)

Anledningen till att ”det släpps på bromsen” nu är förstås att Nya Älvegårdsförbindelsen gått in i genomförandestudiestadiet. En lösning av trafiksituationen längs Kongahällavägen har hela tiden angetts som nödvändig för att det ska få börja byggas mer storskaligt i området.

Men när jag skriver om den här ledaren på onsdag morgon, några timmar innan tidningens deadline den här veckan, känns det som om omständigheterna kring Coronaviruset, Covid-19, överskuggar allt – även på en lokaltidning som Torslanda-Öckerötidningen.

Kanske är situationen i Sverige och i världen helt annorlunda redan när ni läser det här om några få dagar.

Vad som riskerar att hända ur ett hälsoperspektiv ska och bör inte jag spekulera om. Jag konstaterar bara att även om man befinner sig utanför riskgrupperna och därmed möjligen inte riskerar att själv bli svårt sjuk, måste unga och starka personer begripa att de enkelt kan sprida smittan vidare.

Dödsfall av Covid-19-viruset är en sak. Men redan nu ser vi hur viruset påverkar ekonomin på ett globalt plan. I länder som hittills drabbats hårt ställs möten, konserter, sportevenemang in. Folk uppmanas att hålla sig hemma. Inom kort bör det komma beslut exempelvis om UD avråder utlandsresor generellt eller till vissa specifika områden. Kommer fotbolls-EM ställas in i sommar? Riskerar andra stora evenemang i Sverige och världen att ställas in/skjutas upp? I så fall under hur lång tid? Frågorna är oändliga och osäkerheten enorm.

Alarmism är sällan positivt. Som reporter måste man ganska ofta tänka på hur det man förmedlar tas emot och kan tolkas. Jag har varken kompetensen eller kunskapen att uttala mig tvärsäkert om något som rör Covid-19. Men att vi är bortom det stadiet då vi kunde tillåta oss att sitta och ”fikarumsspekulera” i huruvida viruset ”bara var som en vanlig influensa eller inte” är i alla fall ställt bortom alla mina tvivel.

Ledare I förra veckan var jag på Skutehagen och pratade inför två årskurs 6-klasser. Eleverna ska göra egna tidningar i skolan under våren. Jag var inbjuden för att prata lite om mina erfarenheter av journalistik och av att arbeta på Torslanda-Öckerötidningen. Jag har varit på Skutehagen och på många andra skolor i Torslanda och Öckerö för att göra reportage av olika slag flera gånger tidigare. Jag har pratat med elever och personal, eller snarare intervjuat dem för olika artiklar. Men jag har aldrig varit på någon skola för att prata om mina erfarenheter – om mitt jobb. Jag var lite nervös innan jag klev in i klassrummet. Jag fick en flashback till ett av mina första jobb – då jag i 20-årsåldern var lärarvikarie på en mellan- och högstadieskola i en annan del av Göteborg. Det var inte helt angenäma minnen som kom tillbaka. Innan min första lektion på den skolan sa en luttrad kollega i lärarrummet: ”Se bara till att väggarna står kvar när lektionen är slut.” Halvt på skämt, halvt på allvar, skulle det visa sig. Jag hade inte verktygen att hålla ordning i klasserna som jag var vikarie för på den skolan – under några månader – alls.   Jag berättar det här för att man ibland föreställer sig att allt har blivit värre. Episoden med mitt misslyckade lärarvikariat utspelade sig för knappt 25 år sedan. När jag kom in i klassrummet och något nervöst började prata med de två klasserna på Skutehagen i förra veckan möttes jag av något helt annat… ja, jag vet inte om respekt är rätt ord, men det var elever som lyssnade, ställde relevanta frågor, var nyfikna och alerta. Det var tyst i klassrummet, när det skulle tyst. Det var helt enkelt en bra arbetssituation. Det var roligt. Så hatten av till alla lärare på alla skolor som oförtrutet gör sitt allra bästa för att nästa generation vuxna ska ha rätt bagage med sig in i vuxenvärlden. Kunskap och förmågan till abstrakt tänkande är nog de viktigaste verktygen man kan utrusta sig med i den snabbt snurrande och på många sätt märkliga värld vi lever i. Och hatten av till de eleverna på Skutehagen som lyssnade på vad jag hade att säga. ”Hatten av” förresten, jag insåg när jag pratat färdigt inför klasserna på Skutehagen att jag hade glömt att ta av mig kepsen. Får man ha keps på lektionerna nu för tiden? Det var ingen som sa till mig i alla fall. Hoppas inte att jag bröt mot någon ordningsregel.