I förra veckans tidning presenterade vi de fyra alternativ för fast förbindelse mellan Hisingen och Öckerö kommun som Trafikverket och konsultföretaget WSP har tagit fram. I onsdags i förra veckan hölls ett sammanträde där en politisk referensgrupp bland annat bestående av presidierna i Öckerös och Göteborgs kommunstyrelser deltog.

Öckerös kommunstyrelse vill att UA2-alternativet ska utredas mer noggrant. ”Det finns en slagsida åt UA3-valet i utredningen”, sa Öckerös kommunstyrelses ordförande Jan Utbult (KD) när jag talade med honom i måndags. Oppositionsrådet Maria Brauer (S) vill inte ta ställning i frågan förrän utredningen är helt klar. Då kommer Socialdemokraterna i Öckerö sätta sig när och diskutera frågan internt.

Göteborgs Stads politiker avfärdar däremot UA2-alternativet, så som det ser ut i dagsläget, för att långsiktigheten inte kan garanteras längre än ett tjugotal år in i framtiden. Axel Josefson (M) anser att ett UA2-alternativ blir problematiskt att genomföra utan att privata fastigheter exproprieras, något han har svårt att se något parti i Göteborgspolitiken ställa sig bakom.

Det är viktigt att komma ihåg att frågan om trafiksituationen längs Hjuviksvägen är mellankommunal. Det är inte Göteborg mot Öckerö. Ingen av kommunerna kan ensam lösa frågan. Det är också viktigt att komma ihåg att det är i högtrafik, alltså i och med jobbpendling på vardagar, som trafiksituationen är överstyr.

Det glunkas om kommande folkomröstningar igen. Min åsikt är att då måste även de boende i södra Torslanda få lov att göra sin röst hörd. Det är också av yttersta vikt att information når ut till de boende både i de berörda delarna av Torslanda och Öckerö kommun om vad det verkligen är som står på spel. Här har naturligtvis Torslanda-Öckerötidningen en viktig roll att spela som opartisk förmedlare, men kommunerna bör också informera sina invånare på egen hand. Det går inte att förlita sig på magkänsla, eller en nostalgisk vurm för hur det var för 20, 30 eller 50 år sedan. Det handlar om framtiden; översiktsplaner och detaljplanearbete, befolkningstillväxt, utveckling och bostadsbyggande i Öckerö kommun och Torslanda.

Det ni nu läser är Torslanda-Öckerötidningens sista nummer innan semestern. Nästa nummer av tidningen kommer helgen vecka 32. Under de lediga veckorna kommer åtminstone jag släppa allt vad trafiksituationen, nya vägar och potentiella broar heter. Under det halvår som sedan följer kommer med största sannolikhet de frågorna intensifieras, oavsett om man brinner för dem eller är heligt trött på dem.

Jag vill passa på att önska alla läsare en trevlig sommar. Fortsätt att vara försiktiga för egen del – och hänsynsfulla mot varandra – när det gäller kampen mot spridningen av covid-19. Ännu är pandemin dessvärre långt från över. Under sommaren föreligger snarare risk för att smittspridningen tar fart.

”Vad är Torslandas själ?”

Det ringde en läsare. Hon lyfte frågor kring Torslandas historia och arv. Hon upplevde att de sakerna inte värdesattes tillräckligt mycket i stadsplaneringen, men kanske inte heller av många av oss som bor i Torslanda.

Det var ett mycket intressant samtal och vi diskuterade vad det kommer sig att Torslandaborna möjligen inte känner sig lika ”historiskt förankrade” i sin hembygd som exempelvis Öckerö kommuns invånare ofta gör.

Läsaren som ringde menade att det var av yttersta vikt att Göteborgs Stad värnar om den kulturhistoria vi har här i Torslanda, när stadsdelen efter vad allt tyder på, fortsätter att exploateras och byggas ut i hög takt.

Torslanda, ja. Själva ortsnamnet och diverse platser vittnar om ett särpräglat historiskt arv. Det är fornlämningar, runor och stenar i var och vartannat gatunamn. Vi har förstås den unika hällmålningen i Tumlehed som krona på verket. Under förra året daterades den av forskare vid Göteborgs universitet till att ha sitt ursprung under sen stenålder, det vill säga någon gång mellan 4 200–2 500 år FÖRE vår tideräkning. Svindlande långt tillbaka i tiden.

Sedan har vi förstås Torslanda kyrka med (förmodade) anor från 1100-talet. Västra Hisings härad (även kallat Norska Hisingen) som innefattade bland annat både Torslanda och Björlanda blev förresten svenskt först 1658, det vill säga 37 år efter att Göteborg formellt grundades.

Men sedan blir det, och jag vet att Urban och hembygdsföreningen inte kommer att gilla min mycket grova generalisering nu, lite knivigare att pinpointa de fullständigt unika platserna fram till dess att Torslanda flyghamn och Volvo Torslandaverken uppförs.

Men självklart finns det ett Torslanda att värna om och vurma för mellan freden i Roskilde och vad vi nästan får lov att kalla modern tid.

Men vad är det? Vilka platser glömmer vi Torslandabor av att vara stolta över? Vilka behöver restaureras eller åtminstone märkas ut?

Vad är Torslandas själ, som telefonören undrade, och vad gör vi för att bevara den?