https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/04/Torslandaskolan.jpg

Torslandaskolor populära i skolvalet

Torslanda I slutet av mars skickas beskeden ut från Göteborgs Stad om vilken skola de drygt 10 000 elever som har haft möjlighet att önska skola hamnar på. Flera skolor i Torslanda är bland de tio mest populära i staden.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

Det är sig likt här, men ändå helt annorlunda

Ledare

I förra veckan inföll det datum som innebar att jag har arbetat på Torslanda-Öckerötidningen i sju år. Som vanligt när årsdagen av min anställning på Tidningen dyker upp så funderade jag på vad som hänt i stadsdelen sedan jag började arbeta på dess lokaltidning.

Den första artikeln jag skrev till Tidningen handlade om ett möte som Trafikverket höll på Hjuviks båtklubb, inför ombyggnationen av Lilla Varholmens färjeläge. Artikeln är mest minnesvärd eftersom jag råkade skriva färjeläger på ett par ställen i texten. Det vällde in mail om den saken. Det var som om all trovärdighet i artikeln blev fullständigt underminerad på grund av ett slarvigt stavfel. Vilket i sig var en viktig lärdom.

Sju år är lång tid. Men samtidigt är många av de ämnen som var aktuella då fortfarande saker som inte är färdigställda. Jag tänker naturligtvis på exempelvis tvärförbindelsen och kanske i ännu högre utsträckning på turerna kring trafiksituationen längs Hjuviksvägen.

När jag tillåter mig att blicka bakåt är det också lätt att bli sentimental. Tankarna hamnar också vid hur stadsdelen har förändrats sedan jag växte upp här en gång i tiden. Jag flyttade hit första gången 1975 när jag var ett år. Jag flyttade härifrån 1993, för att sedan flytta tillbaka 2013. Under de 20 år jag inte bodde i Torslanda exploderade invånarantalet, men också arealen för vad som faktiskt räknas som Torslanda.

Under pandemiåret, mars 2020 till mars 2021, har jag tagit många långa promenader. Jag vet inte om det beror på att jag söker mig till någon slags inbillad trygghet i en värld som framstått som otrygg och besynnerlig, men förbluffande ofta promenerar jag genom de radhusområden där jag bodde, lekte och hade mina kompisar när jag växte upp. Här har inte så mycket förändrats. Jag går förbi huset på Trollrunan där jag gick i lekskolan 1980, Vita villan där jag började i första klass året efter, jag går förbi Torslandavallen där jag började spela fotboll i samma veva, jag går förbi Torslanda Torg, som visserligen har förändrats sedan 1980-talet men där skylten vid infarten fortfarande gör reklam för Sigges press och video. I Noleredsskolans källare lärde jag mig spela Black Sabbaths Iron Man och kände mig tuff. Sedan var jag inte lika tuff när jag skulle släpa hem det tunga och otympliga elgitarrsfodralet förbi bårhuset och genom den höstmörka skogen på stigarna vid Klockedammen där gatubelysningen sällan fungerade 1986 och sällan fungerar 2021.

Jag tror de flesta människor är kluvna till platsen de växte upp på. Själv drömde jag om att någon gång bo på Manhattan i staden som aldrig sover, när jag satt i mitt pojkrum i radhuset och blickade ut över en ödslig lekplats. Så blev det aldrig. Numera känner jag en ömhet inför att ha fått växa upp i Torslanda. En stadsdel som är helt annorlunda än när jag var liten, men ändå till stora delar sig lik.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2021/03/Crowne.png

Strandell frontar supergrupp

Torslanda Den Torslandabördige sångaren och låtskrivaren Alexander Strandell är aktuell som en av fyra medlemmar i den nya svenska supergruppen Crowne. I bandet ingår även medlemmar från hårdrocksstorheterna Europe, H.E.A.T; och The Poodles.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2021/03/Annie-Lööf-pressbild-1-bred.jpg
Annie Lööf:

”Öckerö passar Centerpartiet som handen i handsken”

Öckerö kommun 2018 missade Centerpartiet att få ett mandat i Öckerö kommunfullmäktige med bara tre röster. Nu kraftsamlar Öckeröcentern inför valet 2022. Som ett led i satsningen gjorde partiledaren Annie Lööf ett digitalt besök där hon träffade Centerpartiet i Öckerö kommun i onsdags kväll.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2021/03/Polis-avspärrat-1.jpeg

Död man i vattnet utanför Hälsö

Hälsö Lördagen den 6 mars hittades en död man i vattnet utanför Hälsö. Polisen inledde en förundersökning om mord, alternativt dråp efter att blodfläckar upptäckts på land i närheten av fyndplatsen.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2021/03/Maria-Lundskog-från-Knippla-2.jpg

Nu vågar Malin vara en skrivande människa

Källö-Knippla Knipplebon Malin Lundskog har många järn i elden. En av de starkast lysande drivkrafterna i hennes liv är den litterära kreativiteten. Den har resulterat i en podd – Skriverier med Malin och Cilla, men också i att hon romandebuterar senare i år med boken Mariannes mirakel.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2021/03/bjorlandavallen-illustration-vy-1920x1080-1.jpg

Veteran-VM-tävlingar i Björlanda år 2024

Björlanda Världsmästerskapstävlingar i Björlanda? Jo, det kommer med allra största sannolikhet att bli verklighet 2024, då Björlandavallen planeras bli huvudarena för kastgrenar i Veteran-VM i friidrott.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2021/03/A-traktorer.jpg

Buskörande A-traktorer kan leda till riktade poliskontroller

Torslanda Flera klagomål som rör hur A-traktorer framförs i Torslanda med omnejd har sedan en tid tillbaka inkommit till polisen. Det har föranlett att Polisen på Hisingen nu har skickat ut ett brev till samtliga fordonsägare av A-traktorer i Torslanda, Säve och Öckerö kommun, som en allmän påminnelse om hur lagstiftningen kring fordonen ser ut.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Henrik.jpg

En riktig skitledare

Ledare

Det som göms i snö kommer upp i tö, lyder ett känt ordspråk. Som alla vet syftar det till att sanningen, förr eller senare, har en tendens att komma fram hur mycket någon än försöker att dölja den.

Jag har dock alltid förknippat talesättet med hundbajs. Och det är jag inte ensam om har jag märkt de senaste veckorna. I flera Facebookgrupper har debattens vågor gått höga om relationen mellan hundbajs och snö. Egentligen är det ju det här med hundägare som inte plockar upp efter sina hundar en lågintensiv debatt som hela tiden riskerar att blossa upp under vilken väderlek eller årstid som helst. Att upptäcka hundbajs på trottoaren, gångbanan, i den egna trädgården – eller än värre att trampa i det – är erfarenheter som numera ofta bearbetas genom att rasa på nätet.

Men vad är det egentligen med snö som gör att fler hundägare än vanligt struntar att plocka upp lämningarna från deras små älsklingar när marken är vit? För egentligen göms ju inte hundbajs i snö – det syns snarare bättre och är lite som prickar på en dalmatiner.

De digitala diskussionerna om hundägare som inte plockar upp efter sin hund är ganska enkelspåriga. Det är få personer som sympatiserar med förövarna. De som inte plockar upp efter sin hund kommer oerhört sällan till tals. Få personer verkar vilja tillhöra denna stigmatiserade och skygga subkultur: Bajslämnarna. Visst, enstaka personer brukar poängtera att det finns andra, vilda djur som också minsann kan tänkas bajsa på gångbanor och i trädgårdar. Men det känns mer som om de spelar djävulens advokat. Sedan kan det förstås också hända att en whataboutist dyker upp i kommentarsfältet och frågar i versaler: ”MEN KATTERNA DÅ??”.

I vår familj har vi varit hundägare i tre och en halv månad. Det är en relativt kort tidsperiod. Men inte en enda gång hittills, inte ens när det snöade jättemycket härförleden, har det känts särskilt komplicerat att plocka upp efter lilla Tallulah. Då är hon ändå en liten hund som lämnar relativt små saker efter sig. Man behöver: en hand, en plastpåse, och om det är mörkt ute: en ficklampa (finns i nästan alla telefoner numera).

I slutet på 90-talet jobbade jag i en skivaffär vid Masthuggstorget i Göteborg. Jag brukade gå eller cykla på Fjärde Långgatan för att ta mig dit. Vid ett ställe fick man ofta bokstavligt talat kryssa mellan hundlämningar för att ta sig fram. Vid några tillfällen såg jag upphovet: En ung man och ibland en ännu yngre kvinna, båda schablonmässigt nog ofta klädda i träningsoveraller, satt på sin balkong en halvtrappa upp och ”rastade” sin pitbull i en lång lina. Hunden gick omkring en meter nedanför dem på trottoaren eller mitt i gatan, eller bland de få buskarna på den lilla gräsplätten under balkongerna. En söndagsmorgon när jag sett den här proceduren utspela sig två helgmorgnar i rad stannade jag cykeln och vände mig mot balkongen där den overallklädda mannen satt och rökte. Han noterade mig. Jag harklade mig, tog mod till mig och sa: ”Du kanske borde ta din hund på promenad… eller åtminstone plocka upp efter den?” Han tittade avmätt på mig. Jag hann tänka att han skulle storma ut och ge mig en smäll eller bussa hunden, som gick i sin lina några meter bort, efter mig. Men han la bara huvudet på sned och efter ett djupt bloss på cigaretten sa han med väldigt späd röst: ”Dô, jag orrrkar fan itte.”

Jag satte högerfoten på cykelpedalen och trampade vidare. Jag hade inte drabbats av en särskilt djup eller oväntad insikt, men förmodligen är det så sanningen ser ut – oavsett om det är snö eller tö – de hundägare som inte plockar upp efter sin hund orkar fan inte det.