https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Blodbadet fick konsekvenser

Ledare

Att det denna månad är ett halvt millennium sedan Stockholms blodbad inträffade har väl inte gått någon förbi – en händelse som i sin förlängning ändrade den svenska historien på flera sätt, sätt som vi kanske inte tänker på i dag. Några exempel: händelsen markerar slutet på den svenska medeltiden, Kalmarunionen upplöstes, vi får ordet brasklapp, Gustav Ericsson Vasa kom till makten, landet blev ett arvrike, protestantismen infördes som statsreligion i Sverige (innan kung Gustav helt sonika överförde kyrkans egendomar till staten), Gustav Vasa skapade den första byråkratin i statsförvaltningen med ett hårt skatteuttag…

Den 8 november 1520 rullar huvudena på Stortorget i Gamla Stan. Offrens blod blandar sig med regnet och flyter ut mellan gatstenarna. Det fasansfulla skådespelet är en del av kung Kristian II:s skoningslösa hämndaktion mot dem som bestridit hans makt. Majestätets prominentaste motståndare halshuggs, efter att ha dömts som kättare i en snabb rättegång, andra lynchas och hängs. Det som de omkring hundra döda trodde skulle bli en försoningsfest visade sig vara deras egen avrättning.

Reformatorn Olaus Petri skrev om händelsen: ”Och bleffuo the dödhe kropparna liggiandes på torget ifrå Torsdaghen in til Lögerdaghen. Och war thet een ynkeligh och jemmerligh syn, huru blodhin med watn och treek, som så åårs wara pläghar, lopp i rännestenanar, nedh aff torghet.”

Ord och inga visor således när kung Kristian II:s män utför det som troligtvis är den största enskilda massakern i svensk historia. Och detta trots att den danske kungen hade lovat amnesti till dem som kämpat mot honom.

Ja, vi känner alla till historien om hur huvudstaden öppnar portarna och släpper in kungen och hans följe och det ställs till ett hejdundrande kalas på slottet Tre Kronor i dagarna tre. Efter dessa dagar tog amnestin slut och bortemot 100 män ur såväl landets aristokrati som stadens borgerskap dödas. Och inte nog med det, Kristians resa tillbaka blev en blodig Eriksgata. Upprorsmän och deras anhängare avrättades systematiskt och grymt.

Berättelsen om Stockholms blodbad har samma sensmoral som den om den trojanska hästen: En stad – ja, rentav ett helt land – får problem om inte gästerna vill värden väl.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/11/Journalisten-Patrik-Svensson.jpeg
Ålevangeliet –

Bok om en mystisk fisk

Öckerö Julen närmar sig och med den frågan om ålens vara eller inte vara på julbordet. Och i god tid inför storhelgen kom författaren Patrik Svensson till Öckerö bibliotek, där han pratade om sin bok Ålevangeliet: berättelsen om världens mest gåtfulla fisk.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/11/Valdemar-Karlsson-stills-4K13-scaled.jpg

Valle tar sig vatten över huvudet

Sport När SM i poolfridykning hölls i Alingsås var Valdemar ”Valle” Karlsson från Torslanda snubblande nära att ta guld, silver och brons. Nu kom han ”bara” hem med guld- och silvermedaljerna.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Hur bra ska man va?

Ledare

En del irriterar sig på allt och alla men att kverulera är inte min grej. Mest irriterad blir jag på mig själv när jag stör mig på andra. Men! Här ska jag ta upp några saker på temat: ”Vad är det för fel på folk egentligen?”

Jo, jag vet! Att knorra är mänskligt, men ändå. Här några exempel på onödigt ”dumgnäll”.

På nätets fria ”kunskapskanal” om allt mellan himmel och jord, YouTube, kan man se det mesta, men: Hur bra ska man vara för att få tummen upp? Eller hur sur kan man va? Ja, det undra både jag och en del andra när vi tittar på ”tuben”.

På YouTube kan alla med en uppkopplad dator se de största stjärnorna uppträda, höra världsledande föreläsare tala, se komplicerade processer enkelt förklarade och så vidare. Men hur bra någon än är så nog f-n är någon annan bättre, åtminstone enligt egen utsago.

Några exempel kommer här:

Fransyskan Marie-Clair Alain var under ett halvt århundrade under 1900-talet världens mest välkända organist. Madam Alain reste jorden kring, gav konserter samt spelade in skivor och hon var världens mest inspelade klassiska organist med 260 skivor bakom sig. Därtill hade hon en rad elever, varav flera nådde världsrykte. När hon framför det svårspelade huvudstycket ur Bachs kantat 140, Wachet auf ruft uns die Stimme, lyssnar många entusiastiskt. Men en surmupp gör tummen ner, vilken får en anhängare till Madam Alain att undra om den negative kunde spela stycket bättre. Till svar får han:

”Jag skulle göra det mycket bättre!”

Ja, man kan onekligen undra: Hur bra ska man vara egentligen för att få tummen upp på YouTube?

Om den betydligt mindre kända, men framgångsrika, organisten Iveta Apkalna kan man läsa: ”She has given concerts in the biggest and most famous churches and cathedrals of Europe and North America, taken part in the leading organ festivals and received numerous prizes in organ competitions.” Lika förbenat är detta inte tillräckligt bra för en del. Av 140 000 tittare gör 60 tummen ner när hon framför ett stycke av Poulenc.

Hur bra ska man va?

Kiri Te Kanawa var sin tids högst betalda operasångerska. Lönen säger något om den uppskattning hon rönte av alla. Av alla? Nej, inte på YouTube naturligtvis! Där finns alltid någon som kan bättre, är vackrare, vet mer, sjunger skönare… och så vidare i all evighet. När Dame Kiri sjunger Mozart lyssnar en kvarts miljon, 1500 gör tummen upp medan 65 ”experter” gör tummen ner!

Hur bra ska man va?

Jag tänker då att vår nationella sångarstolthet, Jussi Björling, kan väl ändå ingen klanka ner på. ”En sådan röst föds bara en gång per sekel”, är ju det allmänna omdömet om honom. Men, inte katten räcker det till för alla skönsjungande besserwissrar på nätet. Jussis version av O helga natt kollas in av 1,7 miljoner men över 200 personer gillar inte vad de hör.

Hur bra ska man va?

När Eric Clapton, en världsledande gitarrist, framför sin egen låt Tears in heaven skulle man anta att han reservationslöst skulle få motta nätpublikens jubel. Det där imponerar dock inte på alla, trots att Eric ju rimligtvis själv borde veta hur hans eget verk ska låta. Men nej då! Av 910 000 lyssnare får han underkänt av 161.

Hur bra ska man va?

Andres Segovia då, honom slår väl ingen på fingrarna vad gäller gitarrspel? Denne spanske ikon får 2,4 miljoner att titta och lyssna när han tar sig an Bach, varav gott och väl 200 inte låter sig imponeras.

Hur bra ska man va?

Men Stephen Hawking då? Eller Albert Einstein? Nej, nej, nej… till och med dessa tungviktare väger lätt på YouTube.

För: Hur bra ska man va, för att få tummen upp?

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/11/Projet-Mötas-scaled.jpg
Projekt Mötas:

Ett sätt att befrämja hälsan

Öckerö kommun Vi människor är sociala varelser som mår bäst i samvaro med andra människor, något som kan vara svårt att få till i dessa pandemitider. Nu lanseras Projekt Mötas – ett sätt att befrämja folkhälsan för människor över 65 år.
– Vi vill att detta blir ett sätt att komma ut och träffa folk, säger projektsamordnare Bosse Christoffersson.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

En gång är kanske för lite

Ledare

I hela mitt vuxna liv – kanske ända sedan tonåren – har jag gillat att läsa recensioner, recensioner av alla de slag. Film, böcker, musik… you name it. Enda problemet är att jag brukar glömma av recensenternas omdömen innan jag kommer till skott och får läst just den eller den boken, sett filmen, lyssnat på musiken alla hyllar… eller vad det nu kan vara. Men ibland, för att inte säga oftast, fattar jag noll när jag har kunnat koppla ihop ett omdöme med min egen erfarenhet. Som till exempel: När alla skulle läsa Sylvia Plath hoppade jag på tåget och läste Glaskupan. Inte såg jag någon gigantisk storhet där, trots att en skrev: ”Att läsa Sylvia Plath är som att slå ut fönsterrutorna stjärnklara kvällar.”

När Linda Skugge lyftes till skyarna, läste jag något av henne, utan att fatta vad som är grejen med ”Skuggis”. Vad jag vill minnas var hon mest arg.

Nobelpristagare, som exempelvis Selma Lagerlöf, Olga Tokatjuk och andra har jag gett mig i kast med. Bra berättat, jo absolut! Men var de så märkvärdiga? Selma skriver om historiska händelser hon hört talas om, likt Herr Arnes Penningar och Jerusalem. Harry Martinssons Aniara imponerade dock storligen på mig.

Och plötsligt en dag för några decennier sedan gick snacket om den mystiska Elena Ferrante så henne fick jag ju också ge en chans. Köpte boken Hennes fantastiska väninna och läste den en semester för några år sedan, dock utan att begripa vad som var grejen. Som tur är finns andra lika förvånade kritiker. Kristoffer Folkhammar skrev nyligen i en av våra kvällstidningar om Ferrantes senaste bok: ”Hur kan en så konstlös prosa så totalt förtrolla läsare över hela världen?”

Ja, det undrar inte bara vän av ordning, utan jag med!

Folkhammar skådar dock ljuset redan i nästa mening: ”Men jag har ryckts med. Den effektiva stilen gifter sig liksom med hur huvudpersonerna, Ferranteflickkvinnorna, alltid har en så tydlig riktning: klättrar uppåt, faller nedåt, räknar ut hur de ska ta sig över uppdykande hinder. Och när hon är bra är hon ju verkligen som en fantastisk väninna: lyhörd för småsakers betydelser, analytisk och örfilshårt krass. Ferrantes paradgren förblir emellertid att gestalta klassresenärens skuld över det den lämnat och skammen över att inte vara fin nog inför det den anlänt till.”

Folkhammar avslutar dock med att påpeka, om den nya boken: ”Man måste uppskatta banaliteten i den.”

Ja, kanske är det den banaliteten jag inte uppskattar. Enda ljuset jag själv skådat i den enda Ferrantebok jag läst var bristen på ljus. Hur våldet ständigt var närvarande i den italienska vardagen, i kulturen, i familjen, i samvaron grannar emellan… spagettihumöret som gör att man slår först och frågar sedan!

Men kanske är det så med författare, som med vad mina kompisar sa till mig när jag ätit sushi för första gången och tyckte anrättningarna smakade bläää.

”En gång? Det räcker inte! Du måste prova flera gånger. Först då blir det gott!”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Var är livet?

Ledare

En hel del livsfrågor och religiösa tankar kommer till mig där jag går i motionsspåret. Är livet verkligen inget mer än bara vad ögonen ser? Eller är det rent av så att människolivet är som en svamps. Det vill säga, att själva livet försiggår någon annanstans. Svampen lever ju egentligen hela tiden nere i jorden men skjuter då och då upp en fruktkropp, som enbart har en fortplantande uppgift. Är det även så med människolivet? Att vi enbart är fortplantningskroppar som har till uppgift att föra de eviga generna vidare. Vad betydde det? Att själva livet är något helt annat än vad vi föreställer oss och att det vi kallar ”himmelen” i själva verket är jorden. I begravningsritualen sägs ju:

”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”

Vi är alltså jord och vi äter jord… tänk bara på smaken av ett övermoget svenskt höstäpple eller en rödbeta. Hur är smaken? Jo, jordig! Är vi alltså ”jordgubbar”? Å andra sidan, vad spelar kroppen för roll? Kan vi inte bara njuta av att leva och betrakta livet som en helig gåva? Ta till oss det goda, välja att göra så mycket roligt som möjligt samt försöka uppföra sig så hyggligt vi kan mot våra medmänniskor. Visst är dessa mål goda nog, eller?

Det är visserligen en djup insikt, att vi är uppbyggda av markens beståndsdelar men själen då, var kommer den in? Existerar alltså tre poler i en människas liv: jordens mineraler som bygger upp kroppen, planetens yta för att leva det korta livet på och himmelen som själens hemvist?

Inte heller tacksamheten över livets gåva är så lätt att komma överens med. Allt liv är visserligen mig heligt och gör att jag inte gärna dödar ens en fluga men ska man som människa vara tacksam även för allt lidande och elände? Svåra frågor att brottas med, frågor som vi nog aldrig får något bra svar på. Till och med de lärde rådbråkar sina geniknölar med problematiken och kallade motsättningen Teodicéproblemet – hur kan Gud vara både fullkomligt god och allsmäktig – när det samtidigt finns ondska och smärta.

Men min personliga tacksamhet sträcker sig så långt att jag alltid försökte tacka min skapare, vem det nu än är, tre gånger per dag. Visserligen rationaliseras ibland tackandet och slås ihop till en enda gång, men i alla fall. Det är inte så mycket en religiös övertygelse, utan en vördnad för det stora ”Alltet”. De religioner som påbjuder bön regelbundet har alltså en poäng – vi behöver nämligen dagligen påminna oss själva att vara tacksamma och vördnadsfulla inför det dyrbaraste som finns, nämligen livet självt.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Grattis Bengt till de första 80 åren!

Ledare

Någon gång i början av 2000-talet kom jag över ett exemplar av dåvarande Torslanda-tidningen. Eftersom jag blivit bekant med en uppfinnare och mekaniker här i området slog jag redaktionen en signal för att fråga om den var intresserade av en frilansartikel. I andra änden av tråden svarade en ung man, som jag bedömde vara i 30-årsåldern, och presenterade sig som Bengt Wester. Men oj vad jag bedrog mig. När vi träffades för första gången visade det sig vara en man i 60-årsåldern! Men vad jag bedrog mig den gången också – Bengt var ingen trött gammal gubbe! För Bengt Wester visade sig inte bara vara ung i själ och sinne, han var vänligheten själv, hade en påtaglig hög social kompetens och en närmast ofattbar arbetskapacitet. Än skrev han artiklar, än redigerade han, för att i nästa stund engagera sig i handbollsverksamheten, golfen, familjen…För att inte nämna den bubblande entusiasmen och livsglädjen, som han fortfarande utstrålar.

Och trots att han inte kom från tidningsvärlden lyckades han att av ett enkelt reklamblad bygga upp en etablerad verksamhet med som mest tio personer, anställda eller nära knutna till tidningen plus ett antal frilansare. När andra i hans ålder började trappa ner, tryckte han i stället gaspedalen genom golvet. Det är sålunda en ytterst komplett och kompetent man som nu kan dra sig tillbaka efter ett väl förrättat värv.

Så från oss alla på tidningen, ett JÄTTEGRATTIS!

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/09/Jan-Utbult-och-Nike-Örnbrink-scaled.jpg

Nike Örnbrink besökte Öckerö

Öckerö Nike Örnbrink, nyvald ordförande i KDU, kom på en dagslång visit till Öckerö och togs emot av kommunstyrelsens ordförande, Jan Utbult.