https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Längtan heter min arvedel

Ledare

Hösten är här och med den frågan om längtan. Vi har den inom oss, längtan. Alla längtar, men ingen vet väl vad vi längtar efter. Poeten Erik Axel Karlfeldt uttryckte det så subtilt i sin vackra dikt:

”Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar. Sakta ett underligt strängaspel tonar igenom dess salar.”

Längtan är alltså ett arv. Ett arv från urminnes tider. En rest – eller en bestående del, i våra gener, i vårt DNA, från tidens början – som ropar inom oss. Men vi vet inte vart vår längtan vill ta oss – den ton som ljuder genom tiderna, generation efter generation.

Och för att fortsätta med Karlfeldt:

”Vem är den själ som i suck och i ton andas från hemliga strängar.”

Är det Gud som vill kalla oss och våra själar tillbaka till sig? Är det själva skaparens svaga viskning vi ständigt hör inom oss när vi längtar?

Erik Axel kommer så in i dikten på tidens dimension:

”Somrar blekna och solar gå ner.”

Tiden obönhörliga gång, som en resa eller vandring framåt, berör även psalmisten B.S. Ingemann i de svindlande vackra raderna:

”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden går vi till paradis med sång.”

Vi är alltså på pilgrimsresa. På väg till paradiset, dit vi går sjungande.

Hela meningen med livet ryms alltså i en enda psalmsstrof:

”Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, släkten följer släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.”

Nej, tonen från himlen, från vårt inre, från vårt ursprung, förstummas inte. Den ljuder på genom tidevarven, genom generationerna, rentav genom evigheten. Här kommer således musiken in. Musiken, som helt visst är Guds röst. Ingen, säger ingen, förmådde att så konsekvent sätta Guds röst på pränt som Mozart. En musikens förmedlare från en dimension vi inte vet något om, om man så vill, var han. I konsekvens härmed hette Guds musikaliske budbärare Amadeus, latin för: Den Gud älskar. En ödets skickelse, eller…

Nästintill allt Mozart skrev har en överjordisk, himmelsk, dimension. Toner som talar bortom tid och rum och som helt säkert gav honom en plats invid Gudfaders himmelska tron. Men om Mozarts luftiga toner vittnar om hur skönt himmelriket måste vara så skrev han kanske inte så mycket om själens eviga längtan. Men undantag finns definitivt. Konsert för flöjt och harpa! Andantinot svävar runt likt ett tunt sidenflor i etern. Tonerna här talar om en värld bortom den som ögat ser. Här når kombinationen av två skira instrument, tillsammans med Wolfgangs tonsättarkonst, människosläktets innersta väsen, det vill säga vår längtan. Den längtan vi inte kan ta på, inte kan sätta ord på och inte kan förstå men som bara finns där, som en kvardröjande rest från skapelsens första stund, och som når oss från en evighet bortom vår fattningsförmåga.

Andantesatsen i Mozart klarinettkonsert har även den en liknande prägel, alltså en tonsättning av själens obotliga ensamhet och längtan efter det vi inte vet vad vi längtar efter.

Tanken att den lille vindögde och koppärrige österrikaren med den speciella talangen skulle vara Guds budbärare är inte en ny idé, eller okänd, bland tänkare. I filmen Amadeus säger tonsättaren Salieri, när Constance Mozart visar honom makens verk och han börjar läsa igenom notbladen:

”Det stod klart för mig, att musiken jag hörde verkligen var Guds sanna röst.”

Och som evangelisten påpekar i skriften:

”Och se, det finns de som är sist som skall bli först, och de som är först som skall bli sist.”

Mozart var alltså inte fysiskt imponerande men en gigant som kanske aldrig kommer att överträffas, trots att tidevarv skall komma och tidevarv försvinna.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/09/Zemias-Abrahamsson-scaled.jpg

15-årige Zemias ger sig in i debatten om Öckerö nya centrum

Hälsö Zemias Abrahamsson, en 15 år gammal grabb från Hälsö, har kastat in en brandfackla i debatten om Öckerö nya centrum genom att presentera ett alternativ som tar avstamp i Bohusläns kustbebyggelsetradition.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Frågan är inte om, utan när!

Ledare

Nej, det var inte roligt det här. Ändå vet vi att pandemier slår till med 10 - 15 års mellanrum. Väldigt grovt räknat har den senaste skördat drygt 800 000 människoliv runt om i världen, även om det är svåruppskattat, ity att många felkällor finns.

Av ren slump fick jag en pratstund med en coronaexpert, verksam vid ett av landets större sjukhus, i somras och han berättade lite om virusets speciella egenheter och så sa han detta:

”Varje år dör här i landet mellan 2000 - 5000 av ’vanlig’ influensa, så den här ligger inte så långt utanför marginalen.”

Ser vi internationellt finns andra stora dräpare. Årligen dör uppemot två miljoner människor till följd av HIV.  De flesta är unga och en femtedel av dem är barn.

Malariaparasiten tar kål på 700 000 varje år, varav de flesta är under fem års ålder. Barnsjukdomar som mässling, och liknande, skulle också skörda stora offer om vi inte hade omfattande vaccinationsprogram.

För en tid sedan var jag på en av kyrkogårdarna hemmavid. Där låg släktingar på såväl mors som fars sida. Farmors far dog i ”spanskan” 1918, hon var då 10 år gammal. Farmor berättade en gång för mig att han hade fått fel dos av medicinen. Vad för slags botemedel de då hade vet jag emellertid ej. När familjeförsörjaren var borta föll lotten på de två pojkarna, Axel och Sigfrid, att ta över den fallne faderns mantel. Men de båda strök med fyra år senare så inom loppet av ett år står familjen, nu bestående av mamman och fyra döttrar, än en gång utan försörjare! Och hon var inte ensam att befinna sig i ett prekärt läge. Spanska sjukan sägs ha dödat någonstans mellan 50 och 100 miljoner människor, vilket motsvarade 2 procent av hela den dåvarande populationen.

Före vaccinet var smittkopporna ett rejält hot. Beräkningar ger vid handen att enbart under 1900-talet har åtminstone 300 miljoner dött i smittkoppor, till det kommer ett stort antal som blivit blinda, döva, vanställda, eller har fått andra komplikationer. Men viruset finns sedan 1980 inte längre i vilt tillstånd utan endast i laboratorier.

Men värst av alla hittills kända människodräpare är pesten, digerdöden kallad, som vid utbrottet åren runt 1350 tog någonstans mellan en fjärdedel och en tredjedel av Europas befolkning. Ja, vissa hävdar att bortemot halva världsdelens population strök med.

Vid ett tillfälle var jag på en föreläsning med historieprofessorn Dick Harrison när han pratade om just svarta döden.

”Ju mer vi forskar om den, desto högre dödstal hittar vi.”

Och apropå pandemier sa han:

”Frågan är inte om de kommer, utan när!”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/09/May-Marschal-Leyman_1-scaled.jpg

En färgexplosion av May Marschal Leyman

Öckerö May Marschal Leyman ställer ut målningar i akryl under titeln Husen; mina kartor och minnen, på Öckerö bibliotek.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

När allt rämnar!

Ledare

Min mor drabbades av allvarlig kroppslig och själslig sjukdom. Min sambo fick livslånga fysiska och psykiska besvär. Min dotter föddes med en funktionsvariation. Jag har därför haft flera tillfällen att förtvivla men i sommar har jag för första gången i livet känt mig helt vanmäktig. Ja, rent av förlamad av maktlöshet var jag då jag inte hade den minsta aning vad jag skulle göra. Orsak, den krackelerande välfärdsstaten.

Aldrig hade jag väl trott att någon hjälplös svensk medborgare skulle lämnas i sticket av ”systemet” och tvingas leva i misär eller rentav vanvårdas till sämre hälsa. Jo, jag var förvarnad av både vänner, bekanta och media samt sjukvården själv – alla hade påpekat risken med att bli sjuk i Sverige. Och än i dag minns jag sjuksköterskans avskedsord när min dotter skrevs ut från specialistbarnsjukvården vid 18 års ålder här i Göteborg: ”Ni har varit vana med den här perfekt fungerande barnsjukvården men nu får ni vänja er vid något helt annat när hon har blivit vuxen.”

Detta skulle vi bli varse!

Föreställ dig att du är ensamstående och inte kan gå. Plötsligt blir båda händerna och armarna inflammerade. Nu kan du inte längre ta dig till rullstolen, utan är tvingad att tillbringa den mesta tiden i sängen. Därmed kan du inte utföra vardagssysslor som laga mat, städa och diska. Inte ens tända eller släcka ljuset i lägenheten, dra upp eller ner rullgardiner, öppna fönster för att få in frisk luft… kan du. Vad värre är, att duscha och gå på toaletten blir en omöjlighet. Nu är du fullständigt utelämnad till andra människors välvilja och i slutänden samhällets skyddsnät. I just den situationen hamnade dottern i somras och hon fick enorma problem, inte minst för att hemhjälp och trygghetslarm inte fungerade fullt ut.

För en tid sedan kom jag hem till henne klockan 15 på eftermiddagen. Alla persienner var nere; rummen låg i mörker och ingen hade vädrat; disken stod odiskad i köket; lägenheten var ostädad; sängkläderna sunkiga; dottern luktade illa eftersom hon inte fått hjälp att duscha på två veckor och tänderna hade inte borstats på nästan lika länge. För lite mat hade hon också fått och dricka vågade hon knappt eftersom hon inte kunde förlita sig på att någon skulle komma och hjälpa henne att kissa trots att hon hade trygghetslarm som skulle ge henne hjälp. Ett stöd som visade sig fungera sisådär! Vid ett tillfälle hade dottern larmat om att blåsan var full. Efter 4 timmar hade ingen kommit så hon larmade än en gång, efter 45 minuter kom en person. Det vill säga: nästan 5 timmars väntan på att få gå på toaletten! Och liknande exempel fanns i legio.

Jag ringde då trygghetsjourens områdeschef för hela Göteborg, som sa:

– Oftast kan någon komma inom en halvtimma om det är akut, annars oftast inom en timma.

Detta rimmade uppenbarligen illa med verkligheten.

Hur kunde det bli så här, trots att sjukvård är något som gemene man är beredd att betala extra skatt för om så vore?

Bakgrunden var den att dotterns ryggmärgsbråck lett till att hon vid 30 års ålder blivit rullstolsbunden och en överansträngning tillstötte i båda händerna och armarna i somras. Därmed var hon helt och hållet hjälplös, oförmögen att göra något överhuvudtaget. Nu satt hon där och grät bittert:

”Livet är nog djävligt som det är för mig, och så vägrar de att hjälpa till. Jag blir så ledsen.”

Dottern brukar skriva dikter, bland annat denna:

”Minns detta jag säger nu ’Jag’ hade kunnat vara du”

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/08/Coast-to-Coast-2.jpg

Coast to Coast för Världens Barn

Öckerö Vad gör man väl inte för barnen? Fråga bara Klas Utbult, från Öckerö, och Per Olof Sjögren, från Hällsvik. De deltog i cykeltävlingen Coast to Coast och samlade in medel till organisationen Världens Barn.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/08/Parkslide-Drift-och-underhåll-i-väst.png

Parkslidebekämpning längs väg 155

Torslanda I vårt område växer en del invasiva arter. Mellan Torsviken och bana 27 på gamla flygfältet finns ett bestånd av jätteloka och i sommar har parkslidebekämpning pågått längs väg 155.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/04/TS-Gunilla-scaled.jpg

Gymnasieelever seglar till Island

Öckerö Elever från Öckerö Seglande Gymnasieskola är nu på väg till Island. Där de bland annat kommer att besöka Islands president, historieprofessorn Guðni Jóhannesson, i dennes residens.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Om vikten av ett arbete

Ledare

Så var sommarsemestern slut för den här gången och nu är det tid att gå tillbaka till jobbet. Jag känner mig lyckligt lottad som har hobbyn som arbete och drar mig till minnes historiedocenten och tv-profilen Hans Villius ord när han gick i pension: ”Jag har inte en enda dag tyckt att det var tråkigt att gå till arbetet.”

Inte alla förunnat att kunna säga så! Men tack och lov har jag tillhört denna skara i många år.

Vi är alla gjorda för att, om inte arbeta i vårt anletes svett hela tiden, så åtminstone uträtta något som känns meningsfullt varje dag och att ingå i ett socialt sammanhang. Därför är det ytterst beklagligt att arbetslösheten nu stigit till nya höjder här i landet, inte minst tack vare pandemin.

Men! En undersökning visar dystert nog att nästan 40 procent av oss inte tror att deras arbete gör någon skillnad i världen, eller möjligen gör den något sämre. Samma undersökning visar också att 15 procent är osäkra. Anmärkningsvärda siffror! Naturligtvis gäller detta inte byggnadsarbetare, sjuksköterskor, sopåkare och andra liknande ”samhällsbyggare” – de och vi andra vet deras värden – utan många ”fina” och respekterade medelklassyrken.

I en bitvis rolig, tänkvärd och elak artikel – betitlad Underbart om onödiga jobb försvann – publicerad i Länstidningen Södertälje i somras skriver den tidigare stadsarkitekten Anders Bäcklander om just detta:

”Samhällsbyggnadskontoret hade på min tid fler kommunikatörer än strateger, alltså fler som kommunicerar framtiden än som tänker ut den.”

Och vidare skriver denne bitske man:

”Andra kategorier är välbetalda lobbyister, en hel del jurister, new public managementkonsulter, penningspelsutvecklare och låneockrare. Mellanchefer eller vd:ar på meningslösa företag och organisationer finns också med.”

Vi har även flera motsatsförhållanden, å ena sidan värdet av att ha ett arbete och social interaktion men även vikten av  tid till en rik fritid. Många arbetar alltför mycket medan andra inte knegar alls. Vore alla arbetsföra delaktiga skulle fler kunna njuta av den tidigare finansministern Ernst Wigforss vision:

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill.”

En av förra seklets mest inflytelserika nationalekonomer, John Maynard Keynes förutspådde på 1930-talet att vi i den utvecklade världen skulle ha 15-timmarsvecka i slutet av århundradet. Så blev det inte. Änskönt den visionen; många skulle definitivt må bra av att arbeta mindre medan andra skulle må bra av att arbeta mer.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2020/07/Filmfest-1-scaled.jpg

Filmfest i det fria

Torslanda En hel dag med film bjöd Lustfyllt Torslanda – i samarbete med Kulturhuset Vingen och ett stort antal sponsorer – lokalbefolkningen på.