https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/11/DSC_3753-scaled.jpg

Radiostyrt i Öckerö RC-klubb

Öckerö En modellsbilklubb har bildats i kommunen och racet är nu i full gång.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/11/Tommy-liten.jpg

Tommy dog inte förgäves

Torslanda Familjen Nilssons son, Tommy, dog av en överdos och fallet fick konsekvenser av oanat slag. Han fick en lag uppkallad efter sig, en lag som som räddat många liv.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Människan spår men Gud rår!

Ledare

Världens undergång är nära! Och det har den alltid varit. Massutdöende eller massdöd kallas de händelser i jordens historia då hela grupper av organismer dött ut under en relativt kort tidsrymd. Ända sedan livets uppkomst har det inträffat flera massutdöenden, där arter försvunnit i mycket högre takt än normalt. Observera, att arter dör ut är alltså något normalt. Lika normalt är också att nya arter uppstår.

Rent generellt pratar vi om fem perioder av massdöd, och dessa fem anses allmänt tillhöra de viktigaste. Det så kallade perm-trias-utdöendet inträffade för 251 miljoner år sedan, då ungefär 95 procent av alla havslevande arter dog ut. Detta är det största massutdöendet i jordens historia. 53 procent av de havslevande familjerna raderades ut, 84 procent av de vattenlevande släktena och uppskattningsvis 70 procent av de landlevande arterna såsom växter, insekter och ryggradsdjur. Totalt överlevde kanske endast 10 procent av alla arter!

Senaste massutdöendet inträffade för omkring 65 miljoner år sedan, då bland annat dinosaurerna försvann. Just det utdöendet har fått mest uppmärksamhet i modern tid trots att ”bara” 50 procent av alla arter då dog ut.

Fastän människan har förökat sig som ”Egyptens gräshoppor” har även mänskliga civilisationer drabbats av kollapser. En av de större drabbade de östra delarna av Medelhavsområdet runt år 1200 innan vår tideräkning, då de flesta statsbildningar i det området gick under. Egypten överlevde men gick kraftigt försvagat ur krisen och hämtade sig aldrig helt tillbaka till sin forna glans. Egypten är förövrigt den äldsta mänskliga civilisationen (gott och väl 3000 år) vi känner till medan katolska kyrkan är den äldsta organisationen (2000 år gammal).

Varför kommer jag då in på dessa undergångstankar? Jo, i dag är det den 13 november och just den dagen skulle jorden gå under år 1648. Åtminstone hade den lärde riksantikvarien och fornforskaren Johannes Bureus (1568 - 1652) sagt så. Med hjälp av bibliska profetior hade han räknat ute att den yttersta domen stod för dörren. I början av det året gav han ut en skrift om undergången. Varför någon ville köpa den kan man ju undra, med tanke på att slutet ändå stod för dörren! Gamle Herr Bureus var så säker på sin sak att han slog vad med sin argaste konkurrent, en apotekare vid namn Simon Wolimhaus (1601 - 58), som spådde att undergången skulle ske ett halvår senare. De båda trätobröderna satte sina respektive hus i pant. Domedagen stod alltså för dörren och när den utsatta dagen kom drog ett svårt oväder bittida fram över stora delar av landet… men frampå dagen klarnade vädret upp. Därmed ställdes Johannes Bureus på bar backe! Drottning Kristina skänkte emellertid honom en ny gård och räddade denne vittre man från ett liv i misär.

Ja, ni vet hur det är: ”Människan spår men Gud rår”.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/11/Foto-Palle-Skydrol_Dykare.jpg

Dykare städar under ytan

Hönö Havet är djupt och döljer därför många hemligheter och en hel del skräp.

Förtydligande

Öckerö I artikeln Modulbostäder till nyanlända uppgavs förra veckan: ”Fastighetsägaren har valt att avsluta avtalet…”
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Erasmus – Europas lärare

Ledare

Ibland kommer man över en bok som är svår att lägga ifrån sig. Så var fallet när min son för en tid sedan kom förbi med en ”nådig lunta” på drygt 340 sidor och sa: ”Pappa, den här ska du läsa!” Sonen driver ett bokförlag och har därför koll på en del nyutgivning. Nu hade han köpt och läst Nina Burtons bok med den märkliga titeln Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam (c:a 1466-1536), humanismen och 1500-talets medierevolution – det vill säga boktryckarkonstens utveckling i skarven mellan medeltiden och den nya tiden.

Tillfället passade utmärkt. Senaste boken var precis utläst samtidigt som jag i många år har tänkt att sätta mig djupare in i personen Erasmus. Mina kunskaper om honom byggde uteslutande på den undervisning jag fått i den gamla allmänbildande realskolan. Mina erinringar rörde sig om hans humanistiska författarskap, att han kallades Europas lärare och inte minst att han tagit sig namnet Desiderius – Den efterlängtade. Var inte det ett namn så säg!

Erasmus levde i en turbulent tid och sökte förena den kristna tron med antikens bildning. Genom utgivningen av Nya Testamentet grekiska originaltext parallellt med en ny latinsk översättning år 1516 inledde han en ny epok i bibelöversättningens och det vetenskapliga bibelstudiets historia. Verket blev grunden till William Tyndales engelska översättning och Martin Luthers tyska översättning.

Erasmus kom att stifta bekantskap, och i vissa fall inleda en livslång vänskap, med många av de ledande personerna inom konsten och den omvälvande förändring av idévärlden och det religiösa livet som ägde rum i Centraleuropa vid den tiden. Som den flitige brevskrivare han var (skrev uppemot 60 brev om dagen) kom Erasmus att bilda navet i en brevväxling mellan mer än femhundra av samtidens främsta tänkare. Omkring denne renässansmänniska samlades kulturella storheter som Albrecht Dürer, Hans Holbein d.y., Thomas More…

Trots att han hela livet förblev den katolska kyrkan trogen ägnade han stora delar av sitt liv åt att kämpa för kyrkliga reformer. Drygt femton år innan Martin Luther publicerade sina berömda 95 teser formulerade Erasmus en liknande kritik mot den senmedeltida romerska kyrkan. Hans kritik av kyrkliga missförhållanden och religiös förflackning beredde vägen för reformationen men han kom på kant med Martin Luther. Erasmus eftersträvade reformer inom kyrkan – inte en splittring av den.

Har då hans tankar någon relevans i dag? Absolut! Erasmus betonar exempelvis att man inte ska vara rädd för att ha en avvikande ståndpunkt. Att kunna motsätta sig massans agerande och åsikter, var viktigt för honom.

Så har vi hans Adagia! Boken där han samlade flera tusen antika grekiska och latinska ordspråk, uttryck vi använder än. Tacka honom om du exempelvis känner igen: Tiden läker alla sår, Sov på saken, Slå två flugor i en smäll, Lättare sagt än gjort, Det går inte att lära gamla hundar sitta, Sådan fader sådan son…

Utbytesprogrammet Erasmus är uppkallat efter honom och flera skolor och universitet bär denne intellektuelle gigants namn. Så nog lever han än – Den efterlängtade.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/10/Svenska-fast-löp.jpg

Mäklare plockar skräp

Torslanda Nu när ”skräpplockarveckan” är över har vårt område blivit renare samtidigt som Barncancerfonden och närmiljön är vinnare.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/10/Hedens-by.jpg

Modulbostäder till nyanlända

Öckerö Vid senaste kommunstyrelsemötet beslöt man om upphandling av modulbostäder till nyanlända. Dessutom ska en tom avdelning på Hedens by användas för bostäder åt migranter.
– De platserna behövs inte och eftersom vi behöver lokaler är detta ett bra utnyttjande, menar kommunstyrelsens ordförande Jan Utbult.
https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Sveriges första deckardrottning!

Ledare

Denna sommaren har jag tillbringat ett antal timmar i sällskap med Emilie Flygare-Carlén (1807-1892). Sammanlagt har jag med största behag plöjt igenom 850 sidor. Inte minst njöt jag av varje bokblad i romanen Rosen på Tistelön, något även P1:s lyssnare kunde göra då boken gick som radioföljetong vid samma tid. Denna bok överraskar på många sätt, dels för sin spännande handling men inte minst för sitt otroligt överraskande slut. Ett slut ingen kan gissa sig till, och bäst av allt: upplösningen kommer strax innan Emilie Flygare-Carlén sätter sin sista punkt.

– Själva grundhistorien bygger på verklig händelse från sent 1700-tal, som hennes bror berättade för henne, säger Bodil Tingsby, Emilie Flygare-Carlén expert och tillika före detta Torslandabo.

Bodil har gjort en film om författaren, som nu visas runt om i landet.

– Boken har kallats vår första deckare. Slutet är som ett knytnävsslag i mage, säger Bodil.

I sin samtid var Emilie den mest produktiva, mest sålda och högst betalda svenska författaren. I förordet skriver litteraturvetaren Göran Hägg: ”Emilie Flygare-Carlén är en av våra absolut största författare både publikt, historiskt och konstnärligt. Men hennes plats i den gängse litteraturhistorien är ytterst blygsam. Det är för en gångs skull ingen som helst tvekan om att det i hög grad är hennes kön som givit henne en extremt orättvis behandling av eftervärlden.”

I en bok från 1842 förekommer naturligtvis en del svårtolkade ord. Här några exempel: Alterationer, fintliga, fnurrig, i afse, kakstan, kappar, kardus, lapri, närvåna, pjunka, siratligt, skäppa, ärnade…

Och! Smuggling var en stor sak redan på Emilies tid. Verksamheten benämns med orden: knep, lurendrejeri, raskt äventyr, smyghandel.

Även den fattigdom som fanns i många av de små fiskelägena, inte minst vintertid, belyses: ”Detta år var även tillgången på fisk obetydlig, och av det lilla, som efter nästan outhärdliga svårigheter erhölls och knappt tillräckligt att för dagen stilla det väntande hushållets hunger, måste likväl hälften bortgå för att genom byteshandel skaffa ihop litet svart havremjöl och några halvruttna, men likväl dyrköpta potäter.”

”… Arve såg de av den stränga kölden stelnade och skälvande barnen, vilkas trasor knappt skylde kroppen…”

”… större delen utgjordes av utfattigt folk, som icke ägde det ringaste i sina tomma hus, utom de stackars fiskhuvuna, vilka knappt sjudit upp i grytan, innan de voro utsugna.”

”… medan på de senare bleka, utmärglade, uthungrade och förfrusna varelser kräla omkring den nakna klippan, på vilken de födas, leva och dö, utan att kanske någonsin hava känt en högre njutning än tillfredställelsen att stundom få äta sig mätta.”

Och om tandläkarbesök är plågsamma nu, var behandlingarna etter värre då!

”I min ungdom, då även jag hade vackra tänder, fick jag också smaka på tandvärk... Sedan jag brukat allt vad brukas kunde, satte jag en i elden glödgad spik på tanden.”

Nej! Allt var inte bättre förritia. Människor bosatta i den rika delen av världen har mycket att vara tacksamma för.

https://www.tidningen.se/wp-content/uploads/2019/06/Ledarevinjett-Conny.jpg

Arbetet berör oss – på ett eller annat sätt

Ledare

Alla yrken har sina för- och nackdelar. När jag i ungdomsåren funderade på att välja jobb kom en del förslag upp. Sociala linjen på gymnasiet gav en biljett till lärarhögskolan men jag tvekade då jag insåg att som lärare skulle man få se åren passera i samma takt som eleverna grodde. Alltså: barnen drar vidare ut i livet men själv satt man kvar där i sin kateder. Mina positiva upplevelser från skoltiden fällde emellertid avgörandet och jag kom att verka på grundskolans samtliga stadier. Mycket var bra men som lärare blir man en del av en familj och det värsta var att skiljas, i en del fall för gott. Jag tänker ofta på barnen som har dött i klasser jag haft. Nu, när jag skriver detta, gråter jag en skvätt för dem.

Min kompis Lars fick arbete som förlossningsläkare.

– Det måste väl kännas fantastiskt att hjälpa små bäbisar att komma till världen, sa jag till honom vid något tillfälle.

– Jo, visst! Men en gång om året stryker en unge med och då är det inte lika roligt.

Vännen Bertil blev långtradarchaffis. Han fick se Europas länder på arbetstid. Men en gång kom han hoppande på en krycka. En självmördare hade avslutat sitt liv i fronten på Bertils lastbil.

– Han körde en folkabuss och den var så hög så dess tak slog in i hytten och mosade min fot. Hade han kört en vanlig bil hade inget hänt mig.

Min barndomsvän Stig valde lokföraryrket. Ett ansvarsfullt jobb som förde honom runt i landet. En dag när jag träffade honom var han tagen ur tjänst, ett standardförfarande när en människa ställer sig framför loket för att ta sitt liv.

– Det värsta är, och det säger alla lokförare som råkat ut för detta, är att de stirrar rakt mot en, nästan vädjande.

Av en slump sadlade jag om till journalist, ett oerhört omväxlande arbete. Men! Efter en intervju med en 87-årig änka tackade jag och klappade henne på axeln, varpå hon sa: ”Åh! Kan inte jag få en kram, det var så länge sedan.”

Hon fick en lång omfamning och samtidigt tänkte jag på hur bottenlöst ensamt livet för en gammal människa kan te sig.

Nu, när jag skriver detta, gråter jag en skvätt för hennes skull. Våra yrken ”berör” oss alla, på ett eller annat sätt.