I dagens samhälle finns ett ständigt behov av att fylla varje stund med något. Podcasts i öronen, vågskvalp på natten, kattvideos på toaletten. Vi behöver en slöja, någonting som skyddar oss från ensamtid med våra egna tankar.
Vi har blivit experter på att fördriva tid med allt, och detta har suddat ut gränsen mellan tidsfördriv och nöje.
En tydlig illustration av detta dilemma är jämförelsen mellan att läsa en bok och att scrolla i mobiltelefonen, en favoritjämförelse hos den äldre generationen. Bokläsning betraktas generellt som ett legitimt och kulturellt accepterat nöje. Tid som spenderas på rörligt innehåll, framför allt om det är i mobiltelefonen, menar man är ett sätt att slå ihjäl tid. Men vad är det egentligen som avgör att en aktivitet betraktas som nöje snarare än tidsfördriv? Är det innehållet, eller handlar det snarare om hur samhället värderar olika aktiviteter?
Schack är ett annat exempel där aktivitetens sociala status tydligt påverkar dess klassificering. Att spela schack, oavsett om du gör det på tunnelbanan eller i sängen, betraktas som intellektuellt stimulerande och kulturellt berikande, inte minst nu då schack ser en spelartopp som saknar historiskt motstycke, medan mobilspel som Candy Crush ofta reduceras till simpelt tidsfördriv. Trots att båda kräver strategi och tankearbete råder det en implicit hierarki där vissa aktiviteter anses mer värdefulla än andra.
Det som komplicerar frågan ytterligare är den produktivitetshets som genomsyrar dagens samhälle. Varje stund ska helst användas effektivt och bidra till personlig utveckling eller prestation. Därför kan aktiviteter utan tydligt syfte skapa skuldkänslor och en känsla av otillräcklighet, vilket påverkar om vi upplever dem som nöjen eller bara som tom tidsutfyllnad.
Att fylla tiden med aktiviteter som definieras som nöjen snarare än tidsfördriv ger oss ofta en känsla av mening och acceptans. En lärorik serie eller kulturellt berikande bok känns mer legitim än att bläddra igenom korta videoklipp på sociala medier. Men kanske är skillnaden mellan dessa aktiviteter i praktiken inte så stor – båda distraherar från vardagens krav och rutiner.
Gränsen mellan nöje och tidsfördriv verkar således subjektiv och kulturellt präglad. Vad en person ser som meningsfullt nöje kan en annan betrakta som meningslös tidsutfyllnad. I slutänden är det möjligen samhällets förväntningar och våra individuella ideal som avgör vilken kategori en aktivitet hamnar i.
Kanske borde vi istället ifrågasätta varför gränsen mellan nöje och tidsfördriv är så betydelsefull överhuvudtaget. Båda kanske fyller viktiga funktioner – de ger oss återhämtning, avkoppling och en paus från samhällets ständiga krav på produktivitet. Vare sig du väljer att streama serier hos Netflix, lyssna på musik på Spotify, spela Candy Crush i telefonen, spela piano så att grannen storknar eller spela casino så ger det dig en stunds ro och frihet från prestationstänk. Kanske borde vi sluta analysera skillnaden och istället ge oss själva friheten att bara existera utan krav och ambitioner. För kanske är den bästa stunden just den då vi slutar fundera över skillnaden alls.