Vilken upplevelse det är att ge sig ut i en turistort tidigt en morgon. Jag har gått utmed havet. Vågorna dånar när de skumfyllda bryter sig in mot stranden. Fåglar kvittrar. Duvor kuttrar. Inne i stan upplever man det speciella ljud som uppstår i den friska morgonluften. Bruset från trafiken. Människors röster. Man möter folk som varit hos bagaren och handlat bröd. Andra jagar i väg till sitt jobb medan en del sätter sig vid en servering och tar en frukostfika med någon bekant. Högt däruppe ser jag snön som lyser vit på Teides topp.
Jag lunkar snabbt vidare. Småjoggar ibland. Det är inte lika lätt att löpa numera som då för drygt trettio år sedan när jag sprang mitt första Göteborgsvarv. Det är inte samma svikt i avstampen längre. Stegen känns tyngre. Det är väl naturligt när man numera bär på femton kilo mer än då. Tio av dem skall som sagt bort till årsskiftet. Jag kommer att försöka fortsätta med långpromenaderna. Förhoppningsvis varje dag. En målsättning är bl a att ställa upp i Skärgårdsloppet den 17 april. Ett motionslopp på tio kilometer som Hönö IS arrangerar på Hönö och Fotö. Man måste inte springa. Det går att lunka och gå också, vilket jag med ålderns rätt planerar att göra.
När jag är ute och springer – och numera går snabbt – upplever jag att jag tänker klarare och minns mer av vad jag ser och tänker (”i så fall borde du springa för jämnan” som en tyken kollega sa till mig när jag råkade säga det på mitt tidigare jobb). Man registrerar mer och memorerar bättre vad man ser och hör. Jag minns, tydligare än mycket annat, löprundor i New York, San Fransisco, på Mallorca, på Möja och mängder av andra ställen framför allt i Torslanda. För att inte tala om alla golfrundor där man kan minnas nästan varje slag från vissa rundor. Här från Teneriffa kommer jag säkert att minnas vågornas brus, snöfläckarna på Teides topp och mycket annat.
”… o vad livet dock är skönt …”.